Bandyns historia, del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion

IFK Uppsala, Bandyns historia

SOMMARLÄSNING IFK Uppsala kom att dominera stort när bandyn fått fotfäste i Sverige och nästintill prenumererade på SM-titlar. Och mäktiga Stockholms stadion kom att introduceras och ge sporten en skjuts framåt.

I Bandyfebers andra del kunde vi se IFK Gävle vinna det första svenska mästerskapet 1907 — genombrottsåret för svensk bandy. Vidare att Svenska fotbollförbundet tog över bandyn från Bollförbundet året innan och att finbesök kommit till Stockholm i form av S:t Petersburger Eislaufverein för att demonstrera en vidareutveckling av sporten.

Sist men inte minst; hur nationskänslan stärktes av naturromantiska föreställningar vilket bandyn passade in med dess plats mitt i den nyckfulla men åtråvärda naturen.

När klockan slog för år 1910 så kunde vi för första gången se ett riktigt dominant bandylag över en längre period: IFK Uppsala med totalt tolv SM-tecken i bandyhistorien (senaste 1933).

Efter det första SM-guldet 1907 vann föreningen ytterligare tio (!) guld fram till 1920.
Det ska nämnas i sammanhanget att IFK Uppsala och Djurgården delade på SM-guldet 1912. Efter full tid stod det 1–1 på en vattnig och bedrövlig is på Råstasjön i Solna.
Det blev nämligen inget senare omspel på grund av det milda vädret på vårkanten.

Men återigen — IFK Uppsala var sportsligt en riktig maktfaktor. Spelare som Einar ”Linkan”Lindqvist, Sune Almkvist och giganten Sven ”Sleven” Säfwenberg, den sistnämnda för övrigt den ende bandyspelare som hittills fått Bragdguldet (!) 1933, dominerade på isarna.

Sven ”Sleven” Säfvenberg

Målvaktslegenden Sven ”Sleven” Säfwenberg var en stor profil i IFK Uppsala där han var med och tog sju SM-guld. ”Sleven” vaktade målet i IFK i hela 25 år. Notera den karaktäristiska klädstilen och framförallt skolmössan som ”Sleven” alltid bar när han vaktade målet.

I Uppsalagänget fanns således stora profiler tillika stjärnor även om vi inte får glömma, bland annat, legendaren Torsten Tegnér (SM-guld med AIK 1909 och 1914 samt silver 1913).

Torsten Tegnér

Foto: Gösta Klingberg. Torsten Tegnér syns här 1948 i mitten i rollen som chefredaktör för Idrottsbladet som han köpte 1915 och drev till 1957. Där skrev han mycket om bandysporten. Har betytt ofantligt mycket för svensk bandy på många olika sätt.

Tegnér har betytt så oerhört mycket för svensk bandy vilket vi lär få anledning att återkomma till i denna artikelserie under sommaren.
Kuriosa är att Torsten Tegnér även är betraktad av många som en av de allra främsta sportjournalisterna vi har haft i vårt land.

Ur ett idrottshistoriskt perspektiv är det också intressant att se 1913 som något av ett nyckelår för svensk bandy.
Det året spelades SM-finalen på mäktiga Stockholms stadion när IFK Uppsala besegrade AIK med 2–1 inför påhejande IFK-fans, som rest till bandyfinalen från Uppsala.

Stockholms Stadion, IFK Uppsala, AIK, SM-final

Foto: Theodor Modin. IFK Uppsala, en tidig stormakt inom svensk herrbandy, vann SM-finalen 1913 mot AIK med 2–1 på Stockholms stadion.

Denna väldeliga arena i nationalromantisk stil invigd 1912 och ritad av arkitekten Torben Grut skulle senare komma att cementeras som en finalarena under många år.

Hela 50 bandyfinaler, inklusive omspel, skulle komma att avverkas på Stadions naturis innan Söderstadions inträde till slut tog vid 1967 (året innan spelades dock finalen på Studenternas IP) som en mer beständig finalarena.

Visserligen stack Brunnsviken emellan 1914-1915 och andra enstaka finalplatser när omspel krävdes. Eller när Stadion inte kunde nyttjas för att ta hand om SM-finalen av ett eller annat skäl. Men det var på nationalarenan som bandyn hittade hem. Det var på Stadion där bandyn sedermera blev riktigt stor och en angelägenhet.

Stockholms Stadion

Stockholms Stadion hade hand om bandyfinalen i hela 50 år, inklusive omspel. 1965 spelades sista SM-finalen på Stadion när Örebro besegrade Broberg med 5–2 inför 12 546 åskådare.

Sammanfattningsvis hände det en hel del 1907 till 1920. IFK Uppsala dominerade sportsligt och etablerade Uppsala som ett starkt bandyfäste. Vad vi mer kan tillägga är att det också så småningom kom att utvecklas en slags supporterkultur inom bandyn. Det skanderades klubbnamn och andra tillrop från läktarna och var allmänt mer ”väsen” på matcherna.
Inte minst anhängare till framgångsrika IFK Uppsala vars framgångar på isen skapade hängivna supportrar. Supportrar som mer än gärna följde laget på resande fot.

Men än kunde vi inte tala om någon nationell spridning av bandyn. Inte folklig och ett överbryggande av samhällsklasserna. Men den tiden var inte alltför långt borta när 1920-talet tog vid. Ett decennium där det hände en hel del inom svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.