Bandyns historia, del 4: VSK banar väg

,

SOMMARLÄSNING Västerås gjorde stor entré, Svenska bandyförbundet grundades och bandyn ökade i popularitet i takt med arbetarklassens intåg. 1920- och 1930-talet blev händelserika årtionden för svensk bandy.

Mesta mästarna VSK — till dags dato 20-SM-guld på herrsidan och två guld på damsidan fick sin första framgångsvåg på 1920-talet.
Bandyn hade nämligen fått ytterligare fäste i industristaden Västerås, likt IFK Uppsala vars framgångar på 1910-talet satte Uppsala på bandykartan.

I Bandyfebers tredje del kunde vi vidare se hur det blev mer ”väsen” från IFK Uppsalas supportrar i takt med lagets framgångar.
Och när VSK hade sin första framgångsepok på just 1920-talet kunde vi ånyo skönja ett manifesterande av den egna klubben på läktarna med en stolt klack.
Det var inte ovanligt att se supportrar med koskällor, trumpeter och annat för att verkligen sätta färg på det hela.

Man var stolt över att vara VSK:are och man var ytterst stolt över att komma från Västerås och beskåda sitt lag på Stockholms stadion.

Precis som Edsbyns segrande finalgäng möttes av bygdens gunst efter finalsegern mot Villa i mars, så möttes Georg ”Lolle” Johnsson, Manne Johansson, Bertil Reuter och de andra VSK-profilerna på 1920-talet av patriotiska västeråsare vid hemkomsten på tågstationen då de första SM-gulden bärgades.

VSK tog första guldet 1923 efter 2–1 mot IF Linnea på Stockholms stadion. En revansch för finalförlusten året innan mot Sirius. Grönvitt vann även 1924 års final, återigen mot IF Linnea, med 4–1.

VSK, bandy, 1928

Foto: Victor Malmström. Västerås i SM-finalen mot IF Linnea 1923.

Herren på täppan blev laget även 1926 då Sirius besegrades med 1–0.
Förutom de tre gulden blev det fyra silver för VSK under 1920-talet.

Det går inte överskatta Västerås betydelse för att göra bandyn än mer angelägen.
1925 års final mellan VSK och en annan gigant under denna tid, IK Göta från Stockholm, sågs av imponerande 9 060 åskådare på Stockholms Stadion.

Med VSK så skulle sporten få ett nödvändigt lyft och bana väg för fler lag, bidra till att göra sporten folklig (ja, även bidra till styrkande dryck på matcherna av diverse slag i exempelvis fickpluntor).
Långt ifrån det överklassnöje det var från allra första början.
Arbetarklassen skulle nämligen komma att haka på och sedan vara i majoritet en bit in på 1930-talet när sporten spreds i popularitet vid en mängd landsorter.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var rörarbetare och omåttligt populär som bandyspelare. Många sägner finns om denne lirare, klart är att han sköt hårt. Här ses han i SAIK där han var med och tog två SM-guld, 1945 samt 1946.

Och i brukssamhällen.
Som Slottsbrons IF från Värmland.
”Blåtomtarna” kom in i leken på allvar under 1930-talet och vann fyra SM-tecken (1934, 1936, 1938 samt 1941) detta årtionde.

Då måste vi också nämna ”Rödtomtarna” som också var dominanta på 1930-talet. Nämligen IF Göta Bandy — också från Värmland och således en stor rival.
”Rödtomtarna” kom att vinna tre SM-guld på 1930-talet (1932, 1935 samt 1937)

På 1930-talet startades också för första gången ett seriespel inom bandyn, 1931, (efter spelarstrejk) och således inte bara avgöra allt via ett cupspel.
Med 16 lag i två grupper, norr och söder, där lagen bara ställdes mot varandra en gång. Seriesegrarna möttes senare i SM-finalen.

Förutom att SM-finalen i bandy blev en stor angelägenhet i mitten av 1920-talet och framåt så var Sveriges landskamper också viktigt.
Tiden var ännu inte mogen för några möten mot Sovjet  — det skulle dröja länge till.
Men väl prestigefyllda drabbningar mot grannländerna Finland och Norge.

bandy, Sverige, landskamp, Finland

Foto: Victor Malmström. Sverige i ett möte mot Finland 1928.

I synnerhet med finnarna som var motståndet i Sveriges allra första officiella landskamp 1919 i Helsingfors (förlust med 1–4).
Första svenska triumfen kom 1923 efter 5–3 på bortaplan, återigen i Helsingfors.
Det skulle bli många möten dessa nationer emellan därefter.

Till bandyns ökade popularisering under 1920- och 1930-talet — och långt senare — ska mycket också tillskrivas den store idrottsideologen Torsten Tegnér (1888-1977). Eller kort och gott TT, som denna stora profil brukade kalla sig själv. Tegnér blev svensk och nordisk mästare med AIK där han var lagkapten.

Torsten Tegnér

Foto: Th Modin. Torsten Tegnér vid en orienteringskontroll 1922.

Men Tegnérs insatser som spelare når inte tillnärmelsevis den dignitet han nådde på så många plan inom idrotten. Bland annat var han med och startade flertalet idrottsförbund till diverse grenar: orientering, ishockey, gång, bordtennis – och bandy (1925).
Som chefredaktör för Idrottsbladet (IB) hade hans penna en synnerligen stor kraft att påverka svenskarnas syn på den expansiva idrottsrörelsen. Tidningen hade uppskattningsvis imponerande 20 000 prenumeranter redan 1920. En siffra som skulle öka markant med tiden.

I hela 52 år, från 1915 till 1967, var han chefredaktör för inflytelserika IB.
Då TT andades idrott och bandy — hans favoritsport — försvarade han idrottsrörelsen i alla lägen. Den som attackerade exempelvis bandyn blev snart varse om att chefredaktör Tegnér skulle återkomma med vassa repliker i skrift. Lägg därtill hans språkliga stil som var synnerligen originell och inte sällan träffande.

Torsten Tegnér

Foto: Uppsala-Bild/Uppsalamuseet. Torsten Tegnér i samtal med professor Henrik Munktell från Uppsala universitet.

Det är inte för intet han ofta anses som den främste sportjournalisten vi har haft i Sverige.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.