Bandyns historia, del 5: Svensk bandy får nationell acceptans

,

SOMMARLÄSNING 1930-talet bar med sig ett publikt lyft för svensk bandy när olika bruksorter producerade framgångsrika lag. På den inslagna vägen fortsatte det under 1940-talet när sporten nådde nya nivåer.

Bandyn fick äntligen sitt första seriespel 1931 (division 1) efter att de sex främsta bandyklubbarna i landet strejkat hela 1930 (faktum är att ”utbrytarna” startade en egen serie: ”Sexlagsserien”, detta år) som renderade i att högoddsaren SK Tirfing gick och vann det året.
Förutom en längre säsong gav det nu också klubbarna en möjlighet till fina intäkter för den alltmer populära sporten — enbart ett kort cupspel dög helt enkelt inte.

Det ska sägas att Svenska bandyförbundet motvilligt gav med sig.
Bland annat ansåg de att bandyn skulle ha kvar sina ”amatöristiska ideal” och inte gå i samma spår likt fotbollen med att ”lunka” i en serie innan det händer något.
Bandyn ansågs vidare alldeles för ”elegant” för att sammanblandas med något som den mer ”osofistikerade” fotbollen.

Vidare blev svensk bandy en bit in på decenniet erövrat av arbetarklassen, eller i vart fall i klar majoritet, i takt med att landsbygden avbefolkades i industrialismens spår.

Värmländska brukslaget Slottsbrons IF:s 6–0 på IFK Uppsala i 1934 års SM-final på Sandbäckstjärnet i Karlstad (krävdes omspel efter 1–1 på Stockholms stadion) gav eko i bandy-Sverige.
Många brukslag skulle följa därefter i högsta serien.
Lag vars egna samhällen stod upp för sitt kära bandylag.
Lag som många gånger hade de lokala företagarnas gunst i jakten på triumfer.

Det var så klart också fin reklam för mindre orter, som knappast fick många rader i Stockholmspressens olika tidningar annars.

Publikuppsvinget på 1930-talet är oomtvistligt resultatet av arbetarklassens erövring av sporten och dess uppsving på bruksorter.
Exempelvis bevittnade 15 186 personer SM-finalen 1938 mellan Slottsbron och IFK Rättvik på Stockholms stadion.

Men 1930-talet publiksiffror blidkade långt ifrån alla.
Framförallt inte många av dem som upplevt 1910-talets bandy, eller 1920…
Spelet ansågs inte vara lika ”vackert” som förr och inte sällan var det tidningsmakare bakom de uttalandena.
Vidare kunde det låta att många matcher varit ”för brutala” eller för mycket försvarstänk.
Det gnälldes, enkelt uttryckt.

Nostalgiska tankar har alltid legat i bandyns natur (det var bättre förr…) — som i många andra sporter — och vid denna tid var 1910-talets bandy en, mer eller mindre, måttstock för ”hur vacker bandy” ska spelas.”

Inget kunde emellertid stoppa arbetarnas intåg som bar med sig ett mer fysiskt spel och alla bruksorter, som skulle röna framgångar under 1940-talet.
Bandyn hade blivit folklig och modern.

Ideologen och bandyns kanske allra främste företrädare, Torsten Tegnér, gillade utvecklingen — nostalgiska föreställningar om bandyns begynnelse med dess ”vackrare” bandy hade han inte mycket till övers för.
Det var här och nu, bandyn hade förändrats.
Punkt.

1944 års SM-final mellan brukslaget Skutskärs IF och Västerås sågs av hela 20 770 åskådare.
En final där Skutskär, för övrigt, ”nollade” VSK med 2–0.
Notervärt är att Henry Muhrén svarade för ett av målen.
Och, jodå, Magnus Muhrén är sonson till Skutskärs-legendaren.

Kanske gillade Torsten Tegnér SAIK:s intåg på allvar inom elitbandyn.
Detta bruksgäng, arbetare ut i fingerspetsarna, stack i vart fall ut.
1945 vann Sandviken norrgruppen och gick sedan och vann första guldet i klubbens historia efter 3–2 i finalen mot ett annat brukslag, Slottsbron, på Stockholms stadion.
Givetvis fick vi även se Ejnar Ask göra ett av SAIK-målen.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var en fruktad målskytt under 1930- och 1940-talet.

”Stålmännen” är som de bandylärda vet synonymt med Sandvikens bandylag.
Och det var faktiskt kring denna tiden som SAIK fick det epitetet.
Varför?
Logiskt borde stadens järnverk, då Sandvikens Jernverk AB men numera Sandvik AB, ha med saken att göra.
Kan så vara men vid den här tiden uppskattades lagets spelare för att inte gnälla i onödan för eventuella hårda behandlingar från motspelare.
Det syntes i vart fall i trycksvärtan efteråt.

Foto: Pressens bild. Sandviken i 1950 års SM-final mot VSK. SAIK fick epitetet ”Stålmännen” i mitten av 1940-talet.

Bandyn fortsatte sedan dra en större publik kring SM-finalen. 1946 års final mellan Sandviken och Västerås sågs av hela 22 144 åskådare på Stadion. Mötet slutade 0–0 varav det blev ett omspel på Stadion, ett omspel som ändå lockade 20 598 personer.

1947 fick vi se hälsingelaget Broberg ta sitt första SM-guld när VSK motades tillbaka med 4–2.
Publikökning?
Jodå, närmare bestämt en rekordpublik på 24 421 personer trivdes på läktarna som bjöd på idealiskt väder för bandy.

1948 skulle Västerås få revansch på Broberg inför fantastiska 26 617 personer på Stockholms stadion.
En final där VSK vann med 4–1.

VSK, Västerås

VSK hade sin andra storhetstid under 1940-talet. Här inför 1948 års SM-final där grönvitt besegrade Broberg inför rekordpublik.

1949 skulle småländska Nässjö bli namnet på allas läppar när hälsingelaget Edsbyn besegrades med hela 7–1. Ett Nässjö anfört av legendaren Nicke Bergström som svarade för två av målen.

Foto: Gösta Klingberg. Nässjös store legendar, Nicke Bergström, syns utan huvudbonad i mitten. En komplett bandyspelare för sin tid. Står sedan 1999 staty på Nässjö torg.

Men finalen skulle bli ihågkommen för dess spelplats: Perstorpsgölen i småländska Eksjö då Stadions is inte höll måttet.
Stockholms stadion hade alltså bytts ut mot sjöis i vacker, naturskön miljö.
Det blev under alla omständigheter en final där både spelare och publik trivdes.

Sammanfattningsvis var det en intressant utveckling under 1930- respektive 1940-talet. Ur ett åskådarperspektiv så stegrade siffrorna, även i serierna, med tiden och bandyn fick en nationell acceptans i mitten av 1940-talet.
Inte minst SM-finalen som tillställning.

Bruksgängens intåg gav onekligen sporten ett lyft och spred bandyn för att representeras i alla samhällsskikt. Vidare kan det konstateras att bandyn blev en något tuffare sport — det smällde mer i närkamperna och inte lika ”lätt” att saxa sig igenom motståndarförsvaren.

Vidare satte 1940-talet till slut stopp för SM-finaler på framtida sjöisar. Mötet mellan Nässjö och Edsbyn på Perstorpsgölen 1949 blev den allra sista under dessa förhållanden.

Foto: Einar Jagerwall/Bild Linköping. Inte Perstorpsgölen men Tinnerbäcksbadet i Linköping där prestigemötet mellan Finland och Sverige hölls 1949 — i tre minuter. Därefter sprack isen. Scener som detta ville förbundet inte riskera få se på nytt under 1950-talet i landskamper och SM-finaler.

Sist men inte minst; VSK hade lämnat ett något fruktlöst 1930-tal för att sedan ta sig till sex SM-finaler under 1940-talet varav det blev seger i tre av dem (1942, 1943 samt 1948).

Allt detta banade väg för ett stundande 1950-tal. Ett magiskt årtionde för svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.