Bandyns historia, del 6: 1950-talet — ett stort årtionde för bandyn

Under 1950-talet hade svensk bandy på många sätt en storhetstid. Inte sällan var det fullpackat på arenorna samtidigt som bandysporten utvecklades på flera fronter.

Ja, det går att hävda att 1950-talet på flera sätt är när bandyn hade sin verkligt framstående epok. Svensk bandy passade perfekt in i sinnebilden av ett Sverige i harmoni med stor framtidsoptimism. Det gick bra för Sverige, som stått utanför andra världskriget. Det svenska näringslivet stod sig väl på världsmarknaden och ”vanligt” folk fick det bättre än tidigare ekonomiskt under ”folkhemmets” blomstrande tid. Flertalet har vittnat om att bandyn blev en nödvändig, trygg nostalgisk faktor under detta progressiva årtionde som präglades av en kraftig amerikanisering i svenska samhället. Naturen, spelet, folkligheten — den svenska bandyn hade många tilltalande element.

En spelare som Gösta ”Snoddas” Nordgren i Bollnäs symptomatiserade den bilden. ”Snoddas” blev omgående rikskändis och folkkär efter att ha medverkat i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 där han framförde sången Flottarkärlek.
Filmaren, journalisten och författaren Jonas Sima har beskrivit ”Snoddasfebern” på följande vis:

”Snoddas uppfattades genast som en symbol för det genuina och äkta – det helyllesvenska – som man ville hålla kvar och bevara: detta ursvenska som inte får förspillas och kastas bort. Snoddas framträdde med någonting välbekant och tryggt: en blandning av folkvisa och gamla skillingtryck, bondvals och folklig schlager”.

När det gäller SM-finalerna så drog dem storpublik under 1950-talet. Mellan 1950-1959 var det inte sällan en bra bit över tjugo tusen åskådare på Stockholms stadion.

Även i seriespelet, såväl i division 1 norra samt division 1 södra, var publiksnittet högt. Vi kan nog påstå att det närapå låg konstant över tre tusen i snitt på läktarna i högsta serien under 1950-talet.

På andra fronter förändrades svensk bandy i ett försök att försöka tämja naturens krafter.
Bland annat fick vi se den historiskt första konstfrusna banan 1956. Nämligen Rocklunda IP i Västerås och knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle sedan komma att få konstfruset under 1960-talet.

Fördelen med konstfruset var förstås flera; däribland en förlängd säsong med fler möten i seriespelet i takt med att fler orter fick konstfrusna planer.
Ur ett säkerhetstänk var det naturligtvis också en fördel med konstfruset jämfört med inte helt pålitliga sjöisar och tjärnar.

Vad mer vi också fick se under det händelserika 1950-talet var introduktionen av den i dag sedan länge självklara sargen.
Vintern 1955 skulle samtliga matcher i högsta serien spelas med sarg.
Notervärt är att Sovjetunionen hade sarg sedan tidigare inom sin inhemska bandy och för svensk del var det bara att haka på, även om sargen knappast lovordades av alla när den infördes.

Rent sportsligt lyckades Västerås vinna det svenska mästerskapet år 1950 med storskytten Pontus Widén i laget. I finalen besegrades Sandviken med 2–1 inför 27 047 på läktarna på Stockholms stadion. För övrigt en match där isen var vattnig och det var stundtals ospelbart.

1950-talet var annars ett slag för hälsingebandyn när Bollnäs tog sitt första SM-guld 1951 efter seger med 3–2 mot Örebro SK. Nästan 28 000 personer beräknas ha sett finalen i Stockholm — och flera tusen lär ha varit utanför grindarna för att försöka få en glimt av händelserna. Bollnäs, med givetvis ”Snoddas” i laget, skulle även vinna sitt andra och hittills senaste SM-guld 1956 då Örebro besegrades med 3–2.

Även 1952 tillföll guldet Hälsingland — i Edsbyns händer då IF Göta från Karlstad besegrades med 1–0 inför 25 965 åskådare på Stockholms stadion.

Och försvarade guldet, ja det gjorde Edsbyn även 1953 när Nicke Bergströms Nässjö besegrades med 5–1 i omspelsmatchen (4–4 i första SM-finalen) på Stadion.

Men Örebro SK var annars en dominant på 1950-talet med hela sju SM-finaler (inräknat ett omspel) varav tre finaler slutade med guld.
1955 tog ÖSK sitt första efterlängtade SM-guld efter hela 7–1 mot Edsbyn på Stadion.

1957 var det dags igen då ÖSK segrade i SM-finalen mot Leif Fredblads Hammarby med segersiffrorna 2–1 inför närmare 26 000 på Stadions läktare. En final där snön fullkomligt vräkte ner under hela matchen.
SM-guld nummer tre under 50-talet kom året därpå, 1958, där Edsbyn ånyo förpassades med slutresultatet 3–1.

Framgångarna i ÖSK hade sin förklaring. Det kryllade av artister och landslagsspelare i laget; däribland legendariske Orvar Bergmark — som bekant också en briljant fotbollsspelare med bland annat ett VM-silver från 1958 —, centerforwarden Ove Eidhagen och snabbskrinnande teknikern Olle Sääw. Den sistnämnde var även en duktig fotbollsspelare med 155 allsvenska matcher för Örebro SK.

Under 1950-talet fick vi också se Västanfors IF — även känt som ”Västanfläkt” eller ”Fläkten” under denna tid — ta sitt hittills enda SM-guld i klubben historia. 1954 segrade Fagersta-laget mot ÖSK med 2–1 i omspelsfinalen på Tunavallen i Eskilstuna (1–1 i första finalmatchen på Stadion).

Förutom Västanfors så kammade Skutskär, med målvaktslegendaren Bosse ”Filuren i buren” Nilsson, hem SM-guldet 1959 i mötet med Västerås. Imponerande 28 848 personer bevittnade finalen på Stadion där Skutskär vann med 2–1.

Värt att nämna om högsta serien (division 1) under 1950-talet var att serien utökades från åtta till tio lag i division 1 norra respektive division 1 södra 1958. Detta då Västerås var klart för degradering efter 1957 års säsong. Men VSK:s färska konstfrusna bandyplan Rocklunda IP ansågs alltför viktig för bandyn och därmed fick grönvitt spela vidare i högsta serien (samt Västanfors, Tranås och Bollnäs).

Vad gäller det svenska landslaget så innebar 1950-talet en förändringens tid till det positiva för blågult och för den internationella bandyn. 1952 var Sverige med på det olympiska uppvisningsprogrammet vid olympiska vinterspelen i Oslo där Finland och Norge också deltog. Två år senare kom mer än välkomna bandyförbindelser med Sovjetunionen i en fyrnationsturnering i Moskva där Norge och Finland även inkluderades.
Sverige vann detta slags ”för-VM” efter 2–1 på Dynamostadion i den utslagsgivande (svinkalla) matchen mot ryssarna vilket får ses som en stor skräll. Målskyttar för Sverige var ÖSK:s Olle Sääw och IF Götas Tore Olsson.

Denna tämligen anspråkslösa turnering var samtidigt en liten kulturkrock. I alla fall om vi pratar utrustning och regler. Den ryska och nordiska synen på hur sporten skulle spelas var nämligen inte helt samstämmigt. 1954 var exempelvis svensk bandy alltjämt sarglöst (obligatoriskt i högsta serien i Sverige 1955) medan ryssarna vara vana med sarg. Dessutom hade de ryska spelarna tyngre och längre bandyklubbor än de svenska motsvarigheterna. Vidare nyttjade ryssarna ett tvådomarsystem och regeln för offside var annorlunda; det räckte med en spelare för att det skulle kunna orsakas en offside (i Sverige gällde två spelare för offside). Det var alltså upplagt för diskussion för hur turneringen skulle genomföras på ett rättvist sätt. Nåväl, en förlikning och Sovjet fick lov att spela med sina klubbor men bara använda sarg i mötena med Finland och Norge.

I slutändan var det oundvikligt att ryska och svenska bandyregler behövde vara mer enhetliga. Inte minst sargen vilket var en positiv förändring för hela sporten, som bäddade för ett mer flyt i spelet och utan längre avbrott.

Den 12 februari 1955 bildades så Internationella bandyförbundet (FIB) i Stockholm med Gunnar Galin som förste ordförande.
1957 spelades tidernas första VM i Helsingfors på Olympiastadion. En turnering som vanns av Sovjet. Finland slutade tvåa och Sverige fick nöja sig med en tredje plats.

Mattias Bladh

Tidigare delar: 

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans