Bandyns historia, del 7: 1960-talet

SOMMARLÄSNING Var 1950-talet en storhetstid för bandyn med ofta ”fullpackade” läktare såväl vid SM-finaler och seriespel i högsta serien var 1960-talet en nedgång publikmässigt sett. Men bandyn stod sig ända stark och lirare som Bernt ”Bempa” Ericsson och Göran ”Dallas” Sedvall charmade bandy-Sverige.

Ja, i jämförelse med 1950-talet var det nu inga finaler som lockade över tjugo tusen åskådare (frånsett 1960 års final mellan Västerås och Sirius som sågs av 24 179 personer). I seriespelet var siffrorna också sämre än årtiondet innan.
Men som institution var SM-finalen alltjämt stor i förhållande till andra nationella evenemang.

Vad det sviktande publikintresset berodde på är det nog ingen som definitivt kan fastslå.
The Beatles? Popmusik från England? TV? Ökad bilism och andra bekvämligheter? Den ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talet?
Klart är att det var ett ekonomiskt välmående Sverige under denna tid där mycket konkurrerade mot att bevittna bandy utomhus.

Vi får förstås inte glömma ishockeyn här — en ständig antagonist till bandyn även om många bandyspelare vid den här tiden uppskattade och lirade ishockey — vars konstfrusna ishockeyrinkar, som sedermera snabbt fick tak över huvudet, växte upp som svampar i förhållande till bandyns konstfrusna anläggningar med bandymått.

1966 fanns exempelvis redan 18 hallar och kommunerna var mer benägna att satsa på ishockeyn. Draghjälp fick man otvivelaktigt av medier. De skrev helt enkelt mer om ishockeyn än om bandyn.

Men när det gäller svensk bandy var det, som så många gånger förut, ett nytt tidevarv när sporten utvecklades på flera håll och kanter. Förutom ett epokskifte när Stockholms stadion byttes ut som finalarena mot konstfruset på Söderstadion i Stockholm 1967 skedde det mycket.
Milstolpen med första konstfrusna bandybanan 1956, Rocklunda IP i Västerås, skulle följas av flera konstfrusna bandybanor. 1961 fick såväl Skutskär och Uppsala konstisbanor med bandymått.
1962 stod Nässjö på tur följt av Örebro 1963.
År 1970 fanns sexton stycken konstfrusna anläggningar för bandyspel i Sverige.

Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholm SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion).

Bandyspelarnas utrustning utvecklades betydligt under denna tid. Skydden blev bättre och skridskons åkyta blev längre och fler gick över från skål- till planslipning.
Dessutom utvecklades bandyklubborna, fler aktörer kom in i bilden och tillverkade klubbor på den svenska marknaden. Exempelvis glasfiberklubban, som var lite stelare vilket inte passade alla.

1966 blev det också hjälmtvång — en självklarhet i dag men fanns likväl ett motstånd när regeln infördes. Men i slutändan var det av godo för att försöka få bukt med eventuella hjärnskakningar då matcherna bjöd på allt tuffare närkamper.

Och icke att förglömma; den svenska plastbollen (Finland, Norge samt Ryssland körde med egna varianter). Den infördes när 1966/67 års säsong tog vid men blev inledningsvis inte särskilt uppskattad. Bollen gick sönder titt som tätt och mjuknade fort. Det tog sin tid innan bollen fick rätt innanmäte och det yttre plastskalet av rätt kaliber.

Serieupplägget på 1960-talet kräver också sin genomgång.
Säsongen 1962/63 fick vi se ett serieupplägg, som skiljde sig från tidigare; vinnaren i division 1 norra respektive division 1 södra möttes inte direkt i en final.
I stället möttes de två bäst placerade lagen i de båda serierna mot varandra i ett semifinalspel (dubbelmöten).

Säsongen 1963/64 utökades antal lag (24) och det blev avsevärt fler matcher att avverka. De fåtal konstfrusna banorna kom då väl till hands, som då fick agera spelplats för att möta seriens upplägg. Ett upplägg där serien bestod av tre geografiskt uppdelade grupper om åtta lag. Närmare bestämt division 1 norra, division 1 centrala samt division södra. De två bäst placerade lagen i respektive serie, totalt sex lag, gick sedan och gjorde upp om finalplatsen i två slutspelsgrupper där segrarna i respektive grupp möttes i SM-final.

Säsongen 1964/65 innebar också förändringar. Främst att serien skulle bantas till två geografiskt indelade tiolagsgrupper, en norr- och söderserie, till säsongen därpå vilket innebar att det spelades en nedflyttningsserie i slutet av säsongen.
Därmed var ”centrala” gruppen skrotad inför seriespelet säsongen 1965/66.
Serieupplägget med slutspelsserier skulle sedermera tas bort inför säsongen 1968/69 och ersättas av kvart- och semifinaler.

Och vilka lag glänste allra mest under ”det glada” 1960-talet?
Vi kan nog hävda att Sirius och Broberg var mest framstående. Åtminstone om vi sneglar på hur de lagen presterade totalt sett under säsongen.

Sirius och Broberg spelade fem finaler vardera varav Sirius tog tre guld (1961, 1966, 1968) mot Brobergs två (1963, 1964). Örebro var dock inte långt efter Broberg med samma antal guld (1965, 1967) som Söderhamnslaget fast ”bara” tre finaler. Gunnar Ring, Olle Sääw, Orvar Bergmark, Hasse Nordin, Benny Lennartsson — tongivande spelare för ÖSK som var en maktfaktor under 1950- och 1960-talet.

Starka Edsbyn, med klasspelare som Rolf Jonsson, Jörgen Forslund, Lennart Stålberg och Kurt Nyberg, lirade också tre finaler där det blev ett guld (1962). Katrineholm (1969) och Västerås (1960) triumferade också en gång vardera under 1960-talet.

Men det var som sagt Sirius och Broberg i framkant. I Sirius fanns flera stjärnor likt Matz-Allan Johansson, Göran Angesten, Carl-Erik Askelöv… Men den utan tvekan störste torde ha varit Ulf ”Uffe tuff” Fredin. ”Uffe” fick utmärkelsen Årets man i svensk bandy 1966 samt 1968.

Uffe inledde karriären i Bollnäs där det blev fem säsonger och ett SM-guld 1956. Debuten gjorde han i en försäsongsmatch som 16-åring då han vikarierade för ingen mindre än Gösta ”Snoddas” Nordgren, som var förhindrad av sitt eget bröllop.

I Uppsalalaget måste även Sigge Parling nämnas. Han vann SM-guld med Sirius 1961 men hade en relativt kort bandykarriär. Parling tillhörde dock även eliten inom ishockey och fotboll. Bland annat var han med och tog silver i fotbolls-VM 1958. Notervärt är att Parling är upphovsman till Djurgårdens smeknamn ”Järnkaminerna” då han jobbade som smed i yrkeslivet samt var en hårdför spelartyp.

I Brobergs stjärngäng var oundvikligen landslagsmannen Göran ”Dallas” Sedvall en artist modell stor. En gigant i hela bandy-Sverige. Idag, med rätta, ansedd som en av bandyns allra främsta lirare med sin specialitet att gömma bollen bakom ryggen när han snurrade upp motståndarna.

Jan-Erik Flink var också en nyckelspelare i Broberg. Flink ansågs ha ”bandyvärldens längsta klubba” (!) för sitt utomordentliga sätt att ”förlänga” hela sin kropp och bryta bollen.
Det var helt enkelt inte lätt att passera denne positionssäkra försvarare, som också gjorde 70 landskamper.

Men den allra främste spelaren, enligt många, under 1960-talet var legendaren tillika dalmasen Bernt ”Bempa” Ericsson.
Falu BS och för den delen hela Faluns störste idrottsman genom tiderna satte skräck i motståndarförsvaren under sina 17 säsonger i högsta serien.

Karriären tog fart i Falu BS när han 1958 som 15-åring (!) fick göra debut i A-laget i en förlustmatch borta mot Edsbyn.
Eller fart och fart — enligt uppgift blev debutmatchen inte så långrandig då han efter mindre än en minut fick en hård boll på ögat.
Slutspelat.
Inte nog med att ögat värkte till tusen, förlusten innebar att BS degraderades till division 2 (nuvarande allsvenskan).

Men ”Bempa” skulle komma igen.
Och få legendstatus när han väl avslutade karriären på toppnivå efter SM-guldet 1979 med Boltic (där han gjorde två mål).

”Bempa” hade det lilla extra. Han var en stor skytt, hade en spelförståelse som få, svårläst och vass på skridskorna.
Förutom all spetskompetens som bandyspelare var han också en stor profil utanför isen.
Han sa vad han tyckte och tänkte i alla lägen till alla utsända reportrars glädje.
”Bempa” blev så småningom folkkär och en idrottskändis nationellt. Han blev faktiskt även förärad som frimärke.

Totalt gjorde ”Bempa” 389 mål i högsta serien och 49 baljor i slutspelsammanhang. Moderklubben Falu BS blev han trogen fram till 1975, förutom en säsong i IK Huge säsongen 1959/60, och vann med klubben två SM-guld; 1971 samt 1974. Därefter bar det vidare till Boltic.

”Bempa” vann skytteligan fem gånger (1965, 1966, 1967, 1973 samt 1974) och lika många gånger blev han utsedd till Årets man; 1964, 1969, 1971, 1973 och 1974).

Han debuterade i landslaget 1963 i ett möte mot Finland i Nässjö där han visade klass direkt med två mål. Lirade i åtta VM-turneringar och blev i de mästerskapen uttagen i världslaget hela sex gånger. Totalt spelade ”Bempa” 109 landskamper och pangade in 98 mål.
”Bempa” lyckades emellertid aldrig gå hela vägen med landslaget (fem silver, tre VM-brons).

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn