Bandyns historia, del 8: 1970-talet

,
Bandyns historia

SOMMARLÄSNING Katrineholms SK satte Sörmlandsbandyn på kartan i början av 1970-talet. Men det blev aldrig någon långvarig succé.

När 1960-talets led mot sitt slut dök Katrineholms SK upp på radarn.
Minst sagt.
Ett hungrigt, ungt och talangfullt KSK vann klubbens första SM-guld 1969 när Broberg besegrades med 5–1 på Söderstadion inför 13 072 åskådare.
Bland annat svarade Thomas Cratz för två av målen.
Det stod hela 4–0 i halvtid och Brobergs ikon, Göran ”Dallas” Sedvall, ”tröstmålade” i andra halvlek.

SM-finalsegern var en stor triumf för Sörmlandsbandyn. I landskapet återfanns ju även Värmbol och Hälleforsnäs — båda lagen spelade i högsta serien under 1970-talet (men åkte lite ”jojo” mellan division 1 och division 2).

Värt att notera är att bandyn var riktigt stor i Katrineholm omkring 1970. Kommunen var med rätta stolt och gjorde kontinuerlig PR för orten via bandyns framgångar. SKF (Svenska Kullagerfabriken) i Katrineholm ville inte vara sämre och slantade gladeligen upp vad som behövdes för att få till reklam för företaget på KSK:s matchtröjor (reklam på matchtröjors ryggar godkändes av bandyförbundet inför säsongen 1962/63).
I samband med SM-finalerna sattes annonser in i de största svenska dagstidningarna om kommunens alla fördelar. Man ville helt enkelt locka såväl företag och folk till industristaden Katrineholm.

Och ledande var inget annat än KSK, förstås, med profiler som målvakten Tommy Axelsson, Håkan Ohlsson, Hans Carpman, Anders Plahn, Eddy Fransson, Kjell Österberg med flera.
1969 års seger lade grunden till enastående framgångar under första halvan av 1970-talet där laget stod för en underhållande, offensiv bandy.

1970 försvarade KSK SM-guldet efter 6–2 mot Ljusdal. Anders Plahn och Kjell Österberg svarade båda för två mål i finalen.
1972 var det åter dags för KSK att lyfta SM-pokalen. Ljusdal stod även denna gång för motståndet i en match som slutade 2–0 efter mål av Anders Plahn och Henry Fransson.

KSK, 1972, SM-guld

KSK firar SM-guldet 1972 när Ljusdal besegrades inför drygt fjorton tusen åskådare på Söderstadion.

1974 tog sig KSK till sin hittills senast SM-final på herrsidan, men utan storstjärnan Håkan Ohlsson och Peter Nilsson, som då lämnat för Vänersborg.
I finalen blev Falu BS alltför svårt. Superstjärnan Bernt ”Bempa” Ericssons gäng segrade med klara 3–0 inför 15 432 på läktarna.

Var konditionen bättre som helhet i KSK än hos övriga topplag? Det låter förenklat och du vinner möjligen inte SM-guld just på detta faktum. Men visst ligger det nog något i att KSK-spelarna hade en bättre ”kondis” totalt sett än övriga topplag vilket återspeglade sig i matcherna.
Stjärnforwarden och dåvarande landslagsmannen Håkan Ohlsson hade i vart fall en kondition som troligtvis ingen annan i bandy-Sverige i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet

Han testades nämligen på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) inför SM-finalen 1969 och fick värdet 70 — då det bästa GIH sett hos en bandyspelare.
Även en del andra KSK-spelare hade höga värden på GIH.
Detta gav förstås en fördel i att laget kunde orka mer när det var som jobbigast i slutet av matcherna.

Håkan Ohlsson

Foto: Svenskbandy.se. Håkan Ohlsson hade en kondition av stora mått för sin tid.

Allt bottnade i en träningskultur i KSK. Det slets med mödosam löpning i spåren vilket varvades med bland annat gympass av den hårda sorten.
Försäsongsträningen kunde, enligt uppgift, vara ”brutal” men alla köpte upplägget.

KSK skulle emellertid dala rejält i slutet av 1970-talet. Vissa har pekat på att det aldrig riktigt skedde någon föryngring i leden och de tidigare profilerna körde på för länge.
Oavsett så har KSK — numera under namnet KVBS efter en sammanslagning med Värmbol-Katrineholm BK 2007 — en evig plats i bandyhistorien efter några magiska år.

Förutom KSK hade Falun ett riktigt starkt 1970-tal med profiler som Jan ”Nanen” Ericsson (“Bempas” bror), Håkan ”Pölsa” Wiklund,  Lennart ”Tessen” Åkerlund och Egon Adeström. 1971 vann laget sitt första SM-guld via 2–0 mot Sandviken. En otrolig säsong med tanke på att BS låg sist i tabellen efter halva serien.
Nu blev finalen ändå väldigt jämn och såväl Göran Rogström som Bosse Lindberg storspelade i målet. Framåt ”målade” Jan-Olof ”Lollo” Berglund och Sören Norberg för BS.

Falu BS, Falun

SM-guldet bärgat. Faluns första SM-guld 1971.

Falu BS, BS, Falun

Lagkaptenen Göran Björkman höjer SM-bucklan i luften vid Stora Torget i Falun.

1974 blev ett helt annat scenario där Falun var snudd på överlägset i grundserien och tog sig hela vägen till final mot KSK. En final som laget vann med 3–0 efter bland annat två baljor av Sören Norberg.

Falun, BS, Falu BS

Håkan ”Pölsa” Wiklund lurar Tommy Axelsson i KSK-målet och gör 3–0 i SM-finalen 1974.

1976 var BS framme i final på nytt — utan ”Bempa”, som flyttat till Boltic.
Denna gång blev det dock tvärstopp mot Broberg med 2—6.

Vilket för oss osökt in på Söderhamnslaget. Broberg fortsatte alltså framgångssagan från 1960-talet — två guld och två finaler (exkluderat omspelsfinalen 1964 — och vann förutom mot Falun 1976 (6–2)  även 1977 mot Sandviken (3–1).
I 1976 års SM-final var ingen annan än Göran ”Dallas” Sedvall på stort spelhumör.
Framför allt i andra halvlek när Broberg gick ifrån ordentligt och vann med klara 6–2.
”Dallas” gjorde två mål och var även inblandad i allra högsta grad i resterande mål.

Matchjälten Göran ”Dallas” Sedvall skjutsas runt på en pall efter Brobergs fjärde SM-guld 1976.

1977 — då Broberg bytte ut Faxevallen mot konstfruset på Hällåsen — gjorde ”Dallas” ånyo ett finalmål när Sandviken besegrades med 3–1.

1979 var Broberg i ytterligare en SM-final där det blev förlust (4–7) mot 80-talets gigant Boltic. En final som hälsingelaget ledde med 3–1 i halvlek men där Boltic vände på steken i andra akten.
Det blev samtidigt ”Dallas” sista framträdande på den stora scenen.

Men det var inte bara Göran ”Dallas” Sedvall som gjorde Broberg till den maktfaktor klubben var på 1970-talet (glöm inte de tre World cup-titlarna).
Hetlevrade men ack så begåvade liberon Stefan Karlsson, som på 1980-talet vann ytterligare fyra SM-guld med Boltic och ett guld med Vetlanda, går inte komma ifrån.
Ej heller hårdskjutande Pär Hedqvist (far till Joakim Hedqvist).
För att nämna några.

KSK, Falun, Broberg i all ära men i sammanhanget så var det sju olika lag som vann SM-guld på 1970-talet.
1973 vann Västerås på nytt guld efter 13 års väntan. Detta via 4–1 mot Örebro. Anmärkningsvärt utan någon landslagsspelare i laget.

Foto: Bertil Forsén. VSK:s Stig ”Rulle” Johansson gör mål i SM-finalen mot Örebro.

1978 segrade Edsbyn i SM-finalen mot nyss nämnda VSK (nu med stjärnor som Torbjörn Ek, Sören Boström och Stefan Johansson) med 6–4.
I ”Byn” återfanns Christer Andersson, Anders Söderholm, Joe Lönngren, Jan-Eric Callberg, Bengt Håkansson med flera.
Och självklart en ung Ola Johansson, två mål i finalen, som kom att vinna hela tio (!) SM-guld i karriären — en gigant inom svensk bandy, vilket vi lär få anledning att återkomma till.
Edsbysonen vann dock ”bara” ett guld med moderföreningen Edsbyn.

Lite kuriosa kring Edsbyn vid den här tiden är att föreningen kom att sätta epitetet ”Bandybyn” på sig själv.
Något som hållit i sig till dags dato.

Vi kan inte avhandla 1970-talet utan att behandla Ljusdal.
Med profiler och lirare som Torbjörn Ek, Örjan Modin, Tord Amré, Stefan Johansson…
Hälsingegänget spelade tre SM-finaler (1970, 1972, 1975) varav 1975 blev det stora året.
Då besegrades Lidköpingslaget Villa med hela 8–4 inför en imponerande rekordpublik om 17 671 på Söderstadions läktare.

Örjan Modin med bucklan i skyn efter triumfen mot Villa på Söderstadion.

Foto: Stig Andersson. Guldgänget i LBK 1975.

Uppskattningsvis hade minst åtta tusen Villafans rest till finalen från Lidköping och tre tusen LBK-supportrar hade färdats från Ljusdal.

I folkhavet gick det inte att ta miste på var sympatierna låg, utöver de neutrala åskådarna på plats.
Tusentals personer hade klätt sig med Villa- och LBK-attribut.
Det var ideliga hejaramsor anförda av hejaklacksledare, bandyportföljer, bjällror och banderoller.
Folkfest, med andra ord (och jo, fler än en krökade i supporterskarorna. Något som tenderade att öka på läktarna under 1970-talet).

LBK hade 4–0 efter första halvlek men Villa nosade på kvittering sista 45.
I slutändan var LBK det vassare laget och vann klart rättvist.
Notervärt är att Stefan Johansson gjorde sanslösa fem (!) mål i matchen.

Stefan Johansson jublar efter sitt femte (!) mål i SM-finalen mot Villa.

Hur sammanfattar man ett decennium på ett rättvisande sätt?
Det går naturligtvis inte, saker sållas och någonstans sätter man punkt.
Tittar vi specifikt på spelare som satte prägel på svensk bandy är det lätt hänt att missa någon som möjligen inte gick hela vägen med laget.
Det här reportaget har med största sannolikhet utelämnat någon väsentlig spelare värd att nämnas.
1970-talet hade sina lirare och de var många.

En spelare som Sandvikens Lars ”Knatten” Olsson lyckades aldrig vinna något guld med sitt kära Sandvikens AIK under 1970-talet. Men likväl var han en skyttekung och dominerade i målprotokollet och vann skytteligan i högsta serien hela fyra gånger (1972, 1976, 1977, 1978).

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Lars ”Knatten” Olsson laddar för skott.

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. ”Knatten” var en fruktad måltjuv på 1970-talet.

Många målvakter är de som kan intyga ”Knattens” oerhört vassa och pricksäkra skott. Inte minst ur högervinkel. Där small det ofta i motståndarlagens nätmaskor. Högerhörnor var i princip snudd på mål varje gång när ”Knatten” stod skjutklar.

En annan är Bengt ”Pinnen” Ramström. Han vann emellertid ett SM-guld på 1970-talet — 1979 med Boltic som startade Boltic-eran och dominansen på 1980-talet. Det skulle bli många fler guld för ”Pinnen”…
Ramström gjorde sig ett namn i Örebro SK där han avverkade fyra säsonger innan han lockades över till värvarbygget IF Boltic.
Där blev det dundersuccé.

”Pinnen” var en komplett forward. Kunde inte bara göra mål utan assisterade ofta medspelare i ruskig fart med sin låga tyngdpunkt. Han var ytterst svår att stoppa och hade en speluppfattning av den högre skolan. Samtidigt var han oerhört teknisk och stark i duellerna.

Foto: Svenskbandy.se Bengt ”Pinnen” Ramström har en evig plats i bandyhistorien.

Ska vi nämna en tredje?
Sören Boström.
Självklart.
Det blev aldrig något SM-guld som spelare för Boström, som fick nöja sig med ett silver som bäst i 1978 års SM-final mot Edsbyn i VSK-tröjan.
Fagerstasonen lirade i Västanfors 1966-1977 och sedan med VSK fram till 1988.
Sören var en ”box-to-box”-spelare för att prata fotbollstermer.
En bra avslutare, framspelare och forecheckare.
Boström hade ett jävlaranamma och stor vilja. Tog jobbet och hade en fysik och kondition i topp.
Hade en enastående karriär i landslaget och var den som höjde bucklan 1981 som lagkapten.

Foto: Svenskbandy.se. Sören Boström är en av de stora inom svensk bandy.

Landslaget?
Som bekant dröjde det ända till 1981 då Sveriges herrlandslag chockbesegrade Sovjet för allra första gången i VM-sammanhang. Dessutom på rysk mark i Chabarovsk.

Men under just 1970-talet hade landslaget svårt att fortsatt slå in spiken i kistan.
Sovjet var herren på täppan även om svenskarna närmade sig.
På 1970-talet avgjordes VM i serieform vartannat år (1971, 1973, 1975, 1977 samt 1979) där Sverige, Sovjet, Finland och Norge ställdes mot varandra i dubbelmöten.

Även om det där förbaskade VM-guldet lät vänta på sig så lyckades Sverige besegra Sovjet i två av lagens tio möten i VM-sammanhang.
Dels blev det vinst i öppningsmatchen 1975 med 3–1, dels 3–2 år 1977 i första matchen mot just Sovjet.
En föga tröst, förstås, men en prolog till det stora som skulle komma att inträffa bara några år senare.

Innan vi stänger dörren för 1970-talets bandy så är det på sin plats att blicka tillbaka på de konstfrusna bandyanläggningarna i Sverige innan 1980-talet tog vid. 32 orter och städer hade konstfruset 1979 men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar och under höstkanten skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn vilket kommer dokumenteras separat). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn
Del 7: 1960-talet