”Ser den 2 januari som ett sista datum”

,

Fredagen den 23 oktober spelas premiäromgången i herrarnas elitserie.
Officiellt.
Men än är det osäkert om det blir med eller utan publik eller ens spelas några matcher i coronapandemins spår.
Villa är en stor publikdragare i Lidköping och klubbchefen Jonas Johansson vill se en framflyttad seriestart om det blir en begränsning av antalet åskådare på plats
— Jag vill att det ska vara allt eller inget, säger klubbchefen Jonas Johansson till Nya Lidköpings-Tidningen.

Coronapandemin har lamslagit mycket i världen och idrottsliga evenemang är inget undantag.
Den kommande bandysäsongen närmar sig samtidigt med stormsteg.
Men hur blir det med allt?
Klart är att Villa, som är en stor publikdragare på hemmaplan, inte vill spela på utsatt datum om publiken uteblir.

— Jag vill att det ska vara allt eller inget. Lag som AIK och Tellus hade ju klarat sig även om gränsen hade varit satt vid 500 åskådare. För oss är läget ett annat. Vi skulle behöva en gräns på 5 000. Vi inleder med två matcher (AIK och Vänersborg) där det finns förutsättningar för mycket publik, säger Villas klubbchef Jonas Johansson till Nya Lidköpings-Tidningen.

Johansson är inte emot tanken att i värsta fall flytta på bandypremiären till början av 2021.

– Jag ser den 2 januari som ett sista datum för premiären för att, tekniskt sett, få ihop en hel säsong, säger han.

Mattias Bladh

  • Villas publiksnitt de senaste fem säsongerna

2019/20: 2 936

2018/19: 3 339

2017/18: 3 179

2016/17: 3 451

2015/16: 3 452

Bandyns historia, del 8: 1970-talet

,

SOMMARLÄSNING Katrineholms SK satte Sörmlandsbandyn på kartan i början av 1970-talet. Men det blev aldrig någon långvarig succé.

När 1960-talets led mot sitt slut dök Katrineholms SK upp på radarn.
Minst sagt.
Ett hungrigt, ungt och talangfullt KSK vann klubbens första SM-guld 1969 när Broberg besegrades med 5–1 på Söderstadion inför 13 072 åskådare.
Bland annat svarade Thomas Cratz för två av målen.
Det stod hela 4–0 i halvtid och Brobergs ikon, Göran ”Dallas” Sedvall, ”tröstmålade” i andra halvlek.

SM-finalsegern var en stor triumf för Sörmlandsbandyn. I landskapet återfanns ju även Värmbol och Hälleforsnäs — båda lagen spelade i högsta serien under 1970-talet (men åkte lite ”jojo” mellan division 1 och division 2).

Värt att notera är att bandyn var riktigt stor i Katrineholm omkring 1970. Kommunen var med rätta stolt och gjorde kontinuerlig PR för orten via bandyns framgångar. SKF (Svenska Kullagerfabriken) i Katrineholm ville inte vara sämre och slantade gladeligen upp vad som behövdes för att få till reklam för företaget på KSK:s matchtröjor (reklam på matchtröjors ryggar godkändes av bandyförbundet inför säsongen 1962/63).
I samband med SM-finalerna sattes annonser in i de största svenska dagstidningarna om kommunens alla fördelar. Man ville helt enkelt locka såväl företag och folk till industristaden Katrineholm.

Och ledande var inget annat än KSK, förstås, med profiler som målvakten Tommy Axelsson, Håkan Ohlsson, Hans Carpman, Anders Plahn, Eddy Fransson, Kjell Österberg med flera.
1969 års seger lade grunden till enastående framgångar under första halvan av 1970-talet där laget stod för en underhållande, offensiv bandy.

1970 försvarade KSK SM-guldet efter 6–2 mot Ljusdal. Anders Plahn och Kjell Österberg svarade båda för två mål i finalen.
1972 var det åter dags för KSK att lyfta SM-pokalen. Ljusdal stod även denna gång för motståndet i en match som slutade 2–0 efter mål av Anders Plahn och Henry Fransson.

KSK, 1972, SM-guld

KSK firar SM-guldet 1972 när Ljusdal besegrades inför drygt fjorton tusen åskådare på Söderstadion.

1974 tog sig KSK till sin hittills senast SM-final på herrsidan, men utan storstjärnan Håkan Ohlsson och Peter Nilsson, som då lämnat för Vänersborg.
I finalen blev Falu BS alltför svårt. Superstjärnan Bernt ”Bempa” Ericssons gäng segrade med klara 3–0 inför 15 432 på läktarna.

Var konditionen bättre som helhet i KSK än hos övriga topplag? Det låter förenklat och du vinner möjligen inte SM-guld just på detta faktum. Men visst ligger det nog något i att KSK-spelarna hade en bättre ”kondis” totalt sett än övriga topplag vilket återspeglade sig i matcherna.
Stjärnforwarden och dåvarande landslagsmannen Håkan Ohlsson hade i vart fall en kondition som troligtvis ingen annan i bandy-Sverige i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet

Han testades nämligen på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) inför SM-finalen 1969 och fick värdet 70 — då det bästa GIH sett hos en bandyspelare.
Även en del andra KSK-spelare hade höga värden på GIH.
Detta gav förstås en fördel i att laget kunde orka mer när det var som jobbigast i slutet av matcherna.

Håkan Ohlsson

Foto: Svenskbandy.se. Håkan Ohlsson hade en kondition av stora mått för sin tid.

Allt bottnade i en träningskultur i KSK. Det slets med mödosam löpning i spåren vilket varvades med bland annat gympass av den hårda sorten.
Försäsongsträningen kunde, enligt uppgift, vara ”brutal” men alla köpte upplägget.

KSK skulle emellertid dala rejält i slutet av 1970-talet. Vissa har pekat på att det aldrig riktigt skedde någon föryngring i leden och de tidigare profilerna körde på för länge.
Oavsett så har KSK — numera under namnet KVBS efter en sammanslagning med Värmbol-Katrineholm BK 2007 — en evig plats i bandyhistorien efter några magiska år.

Förutom KSK hade Falun ett riktigt starkt 1970-tal med profiler som Jan ”Nanen” Ericsson (“Bempas” bror), Håkan ”Pölsa” Wiklund,  Lennart ”Tessen” Åkerlund och Egon Adeström. 1971 vann laget sitt första SM-guld via 2–0 mot Sandviken. En otrolig säsong med tanke på att BS låg sist i tabellen efter halva serien.
Nu blev finalen ändå väldigt jämn och såväl Göran Rogström som Bosse Lindberg storspelade i målet. Framåt ”målade” Jan-Olof ”Lollo” Berglund och Sören Norberg för BS.

Falu BS, Falun

SM-guldet bärgat. Faluns första SM-guld 1971.

Falu BS, BS, Falun

Lagkaptenen Göran Björkman höjer SM-bucklan i luften vid Stora Torget i Falun.

1974 blev ett helt annat scenario där Falun var snudd på överlägset i grundserien och tog sig hela vägen till final mot KSK. En final som laget vann med 3–0 efter bland annat två baljor av Sören Norberg.

Falun, BS, Falu BS

Håkan ”Pölsa” Wiklund lurar Tommy Axelsson i KSK-målet och gör 3–0 i SM-finalen 1974.

1976 var BS framme i final på nytt — utan ”Bempa”, som flyttat till Boltic.
Denna gång blev det dock tvärstopp mot Broberg med 2—6.

Vilket för oss osökt in på Söderhamnslaget. Broberg fortsatte alltså framgångssagan från 1960-talet — två guld och två finaler (exkluderat omspelsfinalen 1964 — och vann förutom mot Falun 1976 (6–2)  även 1977 mot Sandviken (3–1).
I 1976 års SM-final var ingen annan än Göran ”Dallas” Sedvall på stort spelhumör.
Framför allt i andra halvlek när Broberg gick ifrån ordentligt och vann med klara 6–2.
”Dallas” gjorde två mål och var även inblandad i allra högsta grad i resterande mål.

Matchjälten Göran ”Dallas” Sedvall skjutsas runt på en pall efter Brobergs fjärde SM-guld 1976.

1977 — då Broberg bytte ut Faxevallen mot konstfruset på Hällåsen — gjorde ”Dallas” ånyo ett finalmål när Sandviken besegrades med 3–1.

1979 var Broberg i ytterligare en SM-final där det blev förlust (4–7) mot 80-talets gigant Boltic. En final som hälsingelaget ledde med 3–1 i halvlek men där Boltic vände på steken i andra akten.
Det blev samtidigt ”Dallas” sista framträdande på den stora scenen.

Men det var inte bara Göran ”Dallas” Sedvall som gjorde Broberg till den maktfaktor klubben var på 1970-talet (glöm inte de tre World cup-titlarna).
Hetlevrade men ack så begåvade liberon Stefan Karlsson, som på 1980-talet vann ytterligare fyra SM-guld med Boltic och ett guld med Vetlanda, går inte komma ifrån.
Ej heller hårdskjutande Pär Hedqvist (far till Joakim Hedqvist).
För att nämna några.

KSK, Falun, Broberg i all ära men i sammanhanget så var det sju olika lag som vann SM-guld på 1970-talet.
1973 vann Västerås på nytt guld efter 13 års väntan. Detta via 4–1 mot Örebro. Anmärkningsvärt utan någon landslagsspelare i laget.

Foto: Bertil Forsén. VSK:s Stig ”Rulle” Johansson gör mål i SM-finalen mot Örebro.

1978 segrade Edsbyn i SM-finalen mot nyss nämnda VSK (nu med stjärnor som Torbjörn Ek, Sören Boström och Stefan Johansson) med 6–4.
I ”Byn” återfanns Christer Andersson, Anders Söderholm, Joe Lönngren, Jan-Eric Callberg, Bengt Håkansson med flera.
Och självklart en ung Ola Johansson, två mål i finalen, som kom att vinna hela tio (!) SM-guld i karriären — en gigant inom svensk bandy, vilket vi lär få anledning att återkomma till.
Edsbysonen vann dock ”bara” ett guld med moderföreningen Edsbyn.

Lite kuriosa kring Edsbyn vid den här tiden är att föreningen kom att sätta epitetet ”Bandybyn” på sig själv.
Något som hållit i sig till dags dato.

Vi kan inte avhandla 1970-talet utan att behandla Ljusdal.
Med profiler och lirare som Torbjörn Ek, Örjan Modin, Tord Amré, Stefan Johansson…
Hälsingegänget spelade tre SM-finaler (1970, 1972, 1975) varav 1975 blev det stora året.
Då besegrades Lidköpingslaget Villa med hela 8–4 inför en imponerande rekordpublik om 17 671 på Söderstadions läktare.

Örjan Modin med bucklan i skyn efter triumfen mot Villa på Söderstadion.

Foto: Stig Andersson. Guldgänget i LBK 1975.

Uppskattningsvis hade minst åtta tusen Villafans rest till finalen från Lidköping och tre tusen LBK-supportrar hade färdats från Ljusdal.

I folkhavet gick det inte att ta miste på var sympatierna låg, utöver de neutrala åskådarna på plats.
Tusentals personer hade klätt sig med Villa- och LBK-attribut.
Det var ideliga hejaramsor anförda av hejaklacksledare, bandyportföljer, bjällror och banderoller.
Folkfest, med andra ord (och jo, fler än en krökade i supporterskarorna. Något som tenderade att öka på läktarna under 1970-talet).

LBK hade 4–0 efter första halvlek men Villa nosade på kvittering sista 45.
I slutändan var LBK det vassare laget och vann klart rättvist.
Notervärt är att Stefan Johansson gjorde sanslösa fem (!) mål i matchen.

Stefan Johansson jublar efter sitt femte (!) mål i SM-finalen mot Villa.

Hur sammanfattar man ett decennium på ett rättvisande sätt?
Det går naturligtvis inte, saker sållas och någonstans sätter man punkt.
Tittar vi specifikt på spelare som satte prägel på svensk bandy är det lätt hänt att missa någon som möjligen inte gick hela vägen med laget.
Det här reportaget har med största sannolikhet utelämnat någon väsentlig spelare värd att nämnas.
1970-talet hade sina lirare och de var många.

En spelare som Sandvikens Lars ”Knatten” Olsson lyckades aldrig vinna något guld med sitt kära Sandvikens AIK under 1970-talet. Men likväl var han en skyttekung och dominerade i målprotokollet och vann skytteligan i högsta serien hela fyra gånger (1972, 1976, 1977, 1978).

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Lars ”Knatten” Olsson laddar för skott.

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. ”Knatten” var en fruktad måltjuv på 1970-talet.

Många målvakter är de som kan intyga ”Knattens” oerhört vassa och pricksäkra skott. Inte minst ur högervinkel. Där small det ofta i motståndarlagens nätmaskor. Högerhörnor var i princip snudd på mål varje gång när ”Knatten” stod skjutklar.

En annan är Bengt ”Pinnen” Ramström. Han vann emellertid ett SM-guld på 1970-talet — 1979 med Boltic som startade Boltic-eran och dominansen på 1980-talet. Det skulle bli många fler guld för ”Pinnen”…
Ramström gjorde sig ett namn i Örebro SK där han avverkade fyra säsonger innan han lockades över till värvarbygget IF Boltic.
Där blev det dundersuccé.

”Pinnen” var en komplett forward. Kunde inte bara göra mål utan assisterade ofta medspelare i ruskig fart med sin låga tyngdpunkt. Han var ytterst svår att stoppa och hade en speluppfattning av den högre skolan. Samtidigt var han oerhört teknisk och stark i duellerna.

Foto: Svenskbandy.se Bengt ”Pinnen” Ramström har en evig plats i bandyhistorien.

Ska vi nämna en tredje?
Sören Boström.
Självklart.
Det blev aldrig något SM-guld som spelare för Boström, som fick nöja sig med ett silver som bäst i 1978 års SM-final mot Edsbyn i VSK-tröjan.
Fagerstasonen lirade i Västanfors 1966-1977 och sedan med VSK fram till 1988.
Sören var en ”box-to-box”-spelare för att prata fotbollstermer.
En bra avslutare, framspelare och forecheckare.
Boström hade ett jävlaranamma och stor vilja. Tog jobbet och hade en fysik och kondition i topp.
Hade en enastående karriär i landslaget och var den som höjde bucklan 1981 som lagkapten.

Foto: Svenskbandy.se. Sören Boström är en av de stora inom svensk bandy.

Landslaget?
Som bekant dröjde det ända till 1981 då Sveriges herrlandslag chockbesegrade Sovjet för allra första gången i VM-sammanhang. Dessutom på rysk mark i Chabarovsk.

Men under just 1970-talet hade landslaget svårt att fortsatt slå in spiken i kistan.
Sovjet var herren på täppan även om svenskarna närmade sig.
På 1970-talet avgjordes VM i serieform vartannat år (1971, 1973, 1975, 1977 samt 1979) där Sverige, Sovjet, Finland och Norge ställdes mot varandra i dubbelmöten.

Även om det där förbaskade VM-guldet lät vänta på sig så lyckades Sverige besegra Sovjet i två av lagens tio möten i VM-sammanhang.
Dels blev det vinst i öppningsmatchen 1975 med 3–1, dels 3–2 år 1977 i första matchen mot just Sovjet.
En föga tröst, förstås, men en prolog till det stora som skulle komma att inträffa bara några år senare.

Innan vi stänger dörren för 1970-talets bandy så är det på sin plats att blicka tillbaka på de konstfrusna bandyanläggningarna i Sverige innan 1980-talet tog vid. 32 orter och städer hade konstfruset 1979 men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar och under höstkanten skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn vilket kommer dokumenteras separat). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn
Del 7: 1960-talet

”Han har gasat på för mycket”

Konflikten inom Svenska bandyförbundet växer efter beslutet att flytta kansliet från Stockholm till Vänersborg. Enligt TTELA har fyra ledamöter i valberedningen skrivit under en rapport där det framgår att de inte längre har förtroende för nuvarande ordföranden Per-Anders Gustafsson.
— Jag vill inte på något sätt kasta skit över någon och jag tycker att Per-Anders har gjort ett skitbra jobb, men han har gasat på för mycket, säger Jan-Erik Flink, ledamot i valberedningen och representant för distrikt Nord, till TTELA.

Man kan lugnt säga att det råder inre stridigheter inom Svenska bandyförbundet.
I centrum står ordföranden Per-Anders ”Nöne” Gustafsson, som de senaste veckorna skapat stor debatt i bandy-Sverige över hans lämplighet på posten.

Idrottens affärer var först att rapportera om att valberedningen vill plocka bort Per-Anders Gustafsson som ordförande.
Och enligt TTELA har nu fyra ledamöter i valberedningen, Bo Häggkvist, Emma Kronberg, Thomas Zettergren samt Jan-Erik Flink, skrivit under en rapport där de uppger att ”förtroendet för Per-Anders Gustafsson är förbrukat”.

En rapport som ledamoten Dan Kjellsson och adjungerade Ingemar Sixtensson inte hade kännedom om inledningsvis.

— De har gått bakom ryggen på oss, säger Kjellsson till TTELA.

Kritiken mot Per-Anders Gustafsson har tagit ytterligare fart sedan Svenska bandyförbundet meddelade att kansliet flyttas från Stockholm till Vänersborg.
Detta av besparingsskäl.

— Det var det som fick bägaren att rinna över. Argumentet har varit att det inte spelar någon roll var kansliet ringer. Men mitt motargument är vad man hade tyckt om det legat i Haparanda istället, säger Jan-Erik Flink, ledamot i valberedningen och representant för distrikt Nord, till TTELA.

— Jag vill inte på något sätt kasta skit över någon och jag tycker att Per-Anders har gjort ett skitbra jobb, men han har gasat på för mycket.

Per-Anders Gustafsson uppges emellertid ha förtroende från annat håll. Bland annat från majoriteten av de allsvenska klubbarna.

Mattias Bladh

Wiik klar för fortsättning i Bollnäs: ”Inspirerande”

,

Jens Wiik lirar bandy i Bollnäs även kommande säsong. Det meddelade hälsingeklubben under tisdagen.
— Den sista pusselbiten föll på plats igår (läs: måndag), säger Wiik till Bollnäs hemsida.

Det har tagit sin tid men nu står det klart: spelskicklige försvararen Jens Wiik stannar i moderklubben Bollnäs även över kommande säsong.
Något som bekräftades officiellt under tisdagen.

— Det har varit en väldigt konstig tid. Allting har ju stannat upp i och med det här med Corona och vi har gått i våra tankar om att flytta hem till Bollnäs under en väldigt lång tid. Jag har haft en diskussion med Bollnäs väldigt länge och vi har varit muntligt överens ett bra tag men den sista pusselbiten föll på plats igår och det var det som gjorde att allt kunde bli klart idag. Vi skrev kontrakt vid klockan 11 idag, säger Jens Wiik till klubbens hemsida.

Jens Wiik har i drygt två år varit bosatt i Gävle med familjen och har således pendlat till Bollnäs. Nu är det praktiska löst för en permanent flytt hemåt och Wiik ser fram emot vinterns elitserie.

— Det jag tycker känns kul och inspirerande är bollnäskärnan. Den är ju fortfarande kvar. Sedan kommer det att komma upp några riktigt duktiga ungdomar som kommer få chansen att visa sig samtidigt som vi har bra spelare redan i truppen redan som kommer få chansen att visa vad de går för också. De visar på träningarna att de har en väldigt hög kvalitet och jag ser väldigt mycket fram emot den här nystarten. Jag tror det kommer bli jättebra, säger han.

Mattias Bladh

Svenne Olsson tillbaka som tränare i Broberg: ”Hade två konkreta bud”

,

Svenne Olsson blir ny huvudtränare i Broberg kommande säsong. Det meddelade Söderhamnsklubben på måndagsförmiddagen.
— Det var ett mycket svårt val, säger Olsson till Brobergs hemsida.

Svenne Olsson behöver egentligen ingen närmre presentation. Olsson har ett mångårigt förflutet i Broberg, bland annat som spelare och tränare.
2015-2019 var Svenne Olsson förbundskapten för Sveriges herrlandslag och kommer närmast från ett tränaruppdrag i Bollnäs där han tog timeout i februari på grund av ett ”omtumlande år”.

Men nu är alltså Svenne Olsson tillbaka i högst bekant miljö. Förutom rollen som huvudtränare ska Olsson ha en operativ roll med marknad, sport och organisation.
Svenne Olsson medger emellertid att det inte var ett enkelt beslut att skriva kontrakt med Broberg.

— Jag hade två konkreta bud, men det satt en tredje man på min axel och sa ”Hjälp Broberg istället”. Det var ett mycket svårt val och det tog säkert 5-6 veckor att komma till beslut. Jag vill tacka både Broberg och de andra potentiella arbetsgivarna som hade tålamod att vänta. Men nu hamnade valet på Broberg till slut, och det känns bra, säger Olsson till Brobergs hemsida.

Mattias Bladh

Tack för ert stöd

Utan alla våra fantastiska läsare skulle Bandyfeber riskera gå i graven. Framförallt i dessa tider där det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Stort tack till alla nedan. Saknas ditt namn eller är något felstavat? Hör av dig till oss på Bandyfeber via Facebook eller mejla [email protected] så löser vi det!

Juli 2020

Mikael Westerberg
Jan Hylander
Agneta Selg
Bea Nilsson
Kenneth Kvist
Fredrik Bergström
Bernt-Eric Spelbacken
Stefan Hoffman
Jan-Erik Flink
Lotta Parling
Svante Olsson
Annette Jonsson
Wäinö Kaarto
Rafi Markarian
Peter Nava
Gustav Renberg
Peter Jansson
Victoria Bergwall
Ulf Bogren
Per Leibel
Stefan Andersson
Tord Amre
Christina Edvardsson
Peder Granath

Laila Bladh Hellman
Robert Ekwall
Kjetil Raeen
Björn Asplin
Holger Ljung
Ola Mattsson
Lennart Olsson
Patrik Fredriksson
Jan Lundborg
Håkan Thuresson
Patrik Andersson
Jan Andersson
Markus Norström
Trond Erik Hansen
Klas Thorselius
Maria Lundberg

Juni 2020

Lars-Gösta Nauclér
Erik Stål
Peter Tigerberg
Andreas Hedin
Bo Zander
Gustav Renberg
Pernilla Edling
Ulf Bogren
Erik Johansson
Ingvor Karlsson
Fredrik Broman
Håkan Brindholm
Mattias Wallin
Fredrik Jurstrand
Anette Spellas
Lotta Parling
Erik Blomfjord
Bo Martinsson
Lennart Olsson
Christoffer Darell
Ann Eriksson
Rafi Markarian
Anders Jakobsson
Victoria Bergwall
Annette Jonsson
Stefan Nordström
Stefan Hoffman
Jan Andersson
Roger Lindkvist
Bengt Åke Dickman
Per Olsson
Peter Nava
Jack Johansson
Andreas Hansson
Charlotte Bylund
Sören Gustavsson

Robert Ekwall
Kjetil Raeen
Micael Kolsmyr
Fredrik Brorsson
Maria Tegelberg
Niclas Samuelsson
Björn Asplin
Andreas Lindberg
Thomas Eriksson
Jan Lundborg
Kent Petersson
Lars Granström
Calle Ringbo
Peter Forsell
Carolina Tengström
Anders Jansson
Sören Storm
Mattias Lokander
Mikael Johansson
Arne Andersson
Björn Wessman
Ralf Wennberg
Niklas Lindahl
Jakob Freberg
Stefan Larsson
Arne Bogegård
Åsa Blickander

Maj 2020

Alexander Vedin
Marie Karlsson
Marcus Olsson
Johan Andersson
Christina Edvardsson
Thomas Björk
Erik Stål
Ulf Dahlberg
Tor Andersson
Amrik Swedin
Robert Ekwall
Peter Johansson
Victoria Bergwall
Staffan Geller
Anders Jakobsson
Lars Taxén
Jimmy Emilsson
Rafi Markarian
Fredrik Hallin
Per Liss
Yvonne Bjerkegren
Pernilla Edling
Henrik Hagberg
Annette Jonsson
Tobias Johansson
Bengt Jonasson
Lennart Olsson
Kenneth Kvist
Robert Ekwall
Jan Sjonemark
Bengt Jonasson
Karl Fredrik J
Katarina Artur
Peter Nava
Jan Stemberger
Ulf Bogren
Jan Andersson
Bengt Eriksson
Håkan Edvinsson
Curt Persson
Mikael Öijer
Ronnie Bodell
Urban Johansson
Stefan Larsson
Ola Mattsson
Björn Wessman
Per Dalin
Åsa Staaf Blick
Lena Karlsson
Fredrik Brorsson
Jan Hylander
Mikael Häggkvist
Carolina Tengström
Per Olsson
Jens Törnberg
Johannes Gustavsson
Lind Skogsberg
Ulf Alexsson

Nilssons egna ord — därför valde han att återvända till Bollnäs: ”Jag hade tre jättebra år”

,

Han har gjort över 1 000 mål i karriären. Och nu är Patrik Nilsson, 38, klar för en återkomst i Bollnäs efter en ettårig sejour i AIK.
— Jag trivdes jättebra under de åren jag var där och det känns superkul att vara tillbaka igen, säger Patrik Nilsson till Bollnäs hemsida.

Övergången blev officiell på tisdagen och därmed är Patrik Nilsson tillbaka i Bollnäs, som han representerade 2016-2019.
Han kommer närmast från AIK där det bara blev en säsong.

Under säsongerna i Bollnäs blev Nilsson en stor publikfavorit på Sävstaås.
Nu står det alltså klart att Söderforssonen åter drar på sig den orangeblåa tröjan kommande säsong.

— Det känns jättekul! Jag hade tre jättebra år i Bollnäs. Sedan blev ju ett av åren spolierat av den där struman men jag trivdes jättebra under de åren jag var där och det känns superkul att vara tillbaka igen, säger Patrik Nilsson till Bollnäs hemsida.

Patrik Nilsson noterades för totalt 110 mål i Bollnäs senast. I karriären har den kraftfulle anfallaren gjort över 1 000 mål.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 7: 1960-talet

,

SOMMARLÄSNING Var 1950-talet en storhetstid för bandyn med ofta ”fullpackade” läktare såväl vid SM-finaler och seriespel i högsta serien var 1960-talet en nedgång publikmässigt sett. Men bandyn stod sig ända stark och lirare som Bernt ”Bempa” Ericsson och Göran ”Dallas” Sedvall charmade bandy-Sverige.

Ja, i jämförelse med 1950-talet var det nu inga finaler som lockade över tjugo tusen åskådare (frånsett 1960 års final mellan Västerås och Sirius som sågs av 24 179 personer). I seriespelet var siffrorna också sämre än årtiondet innan.
Men som institution var SM-finalen alltjämt stor i förhållande till andra nationella evenemang.

Vad det sviktande publikintresset berodde på är det nog ingen som definitivt kan fastslå.
The Beatles? Popmusik från England? TV? Ökad bilism och andra bekvämligheter? Den ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talet?
Klart är att det var ett ekonomiskt välmående Sverige under denna tid där mycket konkurrerade mot att bevittna bandy utomhus.

Vi får förstås inte glömma ishockeyn här — en ständig antagonist till bandyn även om många bandyspelare vid den här tiden uppskattade och lirade ishockey — vars konstfrusna ishockeyrinkar, som sedermera snabbt fick tak över huvudet, växte upp som svampar i förhållande till bandyns konstfrusna anläggningar med bandymått.

1966 fanns exempelvis redan 18 hallar och kommunerna var mer benägna att satsa på ishockeyn. Draghjälp fick man otvivelaktigt av medier. De skrev helt enkelt mer om ishockeyn än om bandyn.

Men när det gäller svensk bandy var det, som så många gånger förut, ett nytt tidevarv när sporten utvecklades på flera håll och kanter. Förutom ett epokskifte när Stockholms stadion byttes ut som finalarena mot konstfruset på Söderstadion i Stockholm 1967 skedde det mycket.
Milstolpen med första konstfrusna bandybanan 1956, Rocklunda IP i Västerås, skulle följas av flera konstfrusna bandybanor. 1961 fick såväl Skutskär och Uppsala konstisbanor med bandymått.
1962 stod Nässjö på tur följt av Örebro 1963.
År 1970 fanns sexton stycken konstfrusna anläggningar för bandyspel i Sverige.

Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholm SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion).

Bandyspelarnas utrustning utvecklades betydligt under denna tid. Skydden blev bättre och skridskons åkyta blev längre och fler gick över från skål- till planslipning.
Dessutom utvecklades bandyklubborna, fler aktörer kom in i bilden och tillverkade klubbor på den svenska marknaden. Exempelvis glasfiberklubban, som var lite stelare vilket inte passade alla.

1966 blev det också hjälmtvång — en självklarhet i dag men fanns likväl ett motstånd när regeln infördes. Men i slutändan var det av godo för att försöka få bukt med eventuella hjärnskakningar då matcherna bjöd på allt tuffare närkamper.

Och icke att förglömma; den svenska plastbollen (Finland, Norge samt Ryssland körde med egna varianter). Den infördes när 1966/67 års säsong tog vid men blev inledningsvis inte särskilt uppskattad. Bollen gick sönder titt som tätt och mjuknade fort. Det tog sin tid innan bollen fick rätt innanmäte och det yttre plastskalet av rätt kaliber.

Serieupplägget på 1960-talet kräver också sin genomgång.
Säsongen 1962/63 fick vi se ett serieupplägg, som skiljde sig från tidigare; vinnaren i division 1 norra respektive division 1 södra möttes inte direkt i en final.
I stället möttes de två bäst placerade lagen i de båda serierna mot varandra i ett semifinalspel (dubbelmöten).

Säsongen 1963/64 utökades antal lag (24) och det blev avsevärt fler matcher att avverka. De fåtal konstfrusna banorna kom då väl till hands, som då fick agera spelplats för att möta seriens upplägg. Ett upplägg där serien bestod av tre geografiskt uppdelade grupper om åtta lag. Närmare bestämt division 1 norra, division 1 centrala samt division södra. De två bäst placerade lagen i respektive serie, totalt sex lag, gick sedan och gjorde upp om finalplatsen i två slutspelsgrupper där segrarna i respektive grupp möttes i SM-final.

Säsongen 1964/65 innebar också förändringar. Främst att serien skulle bantas till två geografiskt indelade tiolagsgrupper, en norr- och söderserie, till säsongen därpå vilket innebar att det spelades en nedflyttningsserie i slutet av säsongen.
Därmed var ”centrala” gruppen skrotad inför seriespelet säsongen 1965/66.
Serieupplägget med slutspelsserier skulle sedermera tas bort inför säsongen 1968/69 och ersättas av kvart- och semifinaler.

Och vilka lag glänste allra mest under ”det glada” 1960-talet?
Vi kan nog hävda att Sirius och Broberg var mest framstående. Åtminstone om vi sneglar på hur de lagen presterade totalt sett under säsongen.

Sirius och Broberg spelade fem finaler vardera varav Sirius tog tre guld (1961, 1966, 1968) mot Brobergs två (1963, 1964). Örebro var dock inte långt efter Broberg med samma antal guld (1965, 1967) som Söderhamnslaget fast ”bara” tre finaler. Gunnar Ring, Olle Sääw, Orvar Bergmark, Hasse Nordin, Benny Lennartsson — tongivande spelare för ÖSK som var en maktfaktor under 1950- och 1960-talet.

ÖSK, bandyns historia

ÖSK poserar för lagbild med SM-pokalen i hamn efter 3–1 mot IF Göta i 1967 års SM-final på konstfrusna Söderstadion. Många fler finaler skulle det komma att bli på just Söderstadion när Stockholms stadion-epoken gick i graven.

Starka Edsbyn, med klasspelare som Rolf Jonsson, Jörgen Forslund, Lennart Stålberg och Kurt Nyberg, lirade också tre finaler där det blev ett guld (1962). Katrineholm (1969) och Västerås (1960) triumferade också en gång vardera under 1960-talet.

Men det var som sagt Sirius och Broberg i framkant. I Sirius fanns flera stjärnor likt Matz-Allan Johansson, Göran Angesten, Carl-Erik Askelöv… Men den utan tvekan störste torde ha varit Ulf ”Uffe tuff” Fredin. ”Uffe” fick utmärkelsen Årets man i svensk bandy 1966 samt 1968.

Ulf Fredin var en stor stjärna i Sirius. Här pryder han DN:s löpsedel efter Sirius 5–0-seger över Broberg på Studenternas IP 1966.

Uffe inledde karriären i Bollnäs där det blev fem säsonger och ett SM-guld 1956. Debuten gjorde han i en försäsongsmatch som 16-åring då han vikarierade för ingen mindre än Gösta ”Snoddas” Nordgren, som var förhindrad av sitt eget bröllop.

I Uppsalalaget måste även Sigge Parling nämnas. Han vann SM-guld med Sirius 1961 men hade en relativt kort bandykarriär. Parling tillhörde dock även eliten inom ishockey och fotboll. Bland annat var han med och tog silver i fotbolls-VM 1958. Notervärt är att Parling är upphovsman till Djurgårdens smeknamn ”Järnkaminerna” då han jobbade som smed i yrkeslivet samt var en hårdför spelartyp.

Framgångsrika VM-laget 1958. Sigge Parling är knästående längst till höger. Notera även Orvar Bergmark knästående som tredje man från vänster.

I Brobergs stjärngäng var oundvikligen landslagsmannen Göran ”Dallas” Sedvall en artist modell stor. En gigant i hela bandy-Sverige. Idag, med rätta, ansedd som en av bandyns allra främsta lirare med sin specialitet att gömma bollen bakom ryggen när han snurrade upp motståndarna.

Göran "Dallas" Sedwall, bandy, historia

Unknown author / Public domain. Kosmonauten Jurij Gagarin (!) och Brobergs stjärnspelare tillika legendar, Göran ”Dallas” Sedvall, på Stockholms stadion 1964.

Jan-Erik Flink var också en nyckelspelare i Broberg. Flink ansågs ha ”bandyvärldens längsta klubba” (!) för sitt utomordentliga sätt att ”förlänga” hela sin kropp och bryta bollen.
Det var helt enkelt inte lätt att passera denne positionssäkra försvarare, som också gjorde 70 landskamper.

Broberg, bandy, SM-final

Fin inför festen. Från vänster: dåvarande ordföranden Rune Söderlund, Jan-Erik Flink, Inge Sjölin och Göran ”Dallas” Sedvall. Provning av SM-finalkostymen inför 1963 års SM-final mot Edsbyn. Broberg vann finalen med 3–1.

Men den allra främste spelaren, enligt många, under 1960-talet var legendaren tillika dalmasen Bernt ”Bempa” Ericsson.
Falu BS och för den delen hela Faluns störste idrottsman genom tiderna satte skräck i motståndarförsvaren under sina 17 säsonger i högsta serien.

Bernt "Bempa" Ericsson, Falu BS

Falu BS-ikonen Bernt ”Bempa” Ericsson i duell med Brobergs Håkan Sundin i början av 1970-talet.

Karriären tog fart i Falu BS när han 1958 som 15-åring (!) fick göra debut i A-laget i en förlustmatch borta mot Edsbyn.
Eller fart och fart — enligt uppgift blev debutmatchen inte så långrandig då han efter mindre än en minut fick en hård boll på ögat.
Slutspelat.
Inte nog med att ögat värkte till tusen, förlusten innebar att BS degraderades till division 2 (nuvarande allsvenskan).

Men ”Bempa” skulle komma igen.
Och få legendstatus när han väl avslutade karriären på toppnivå efter SM-guldet 1979 med Boltic (där han gjorde två mål).

Bempa, bandy

Forwarden Bernt ”Bempa” Ericsson.

”Bempa” hade det lilla extra. Han var en stor skytt, hade en spelförståelse som få, svårläst och vass på skridskorna.
Förutom all spetskompetens som bandyspelare var han också en stor profil utanför isen.
Han sa vad han tyckte och tänkte i alla lägen till alla utsända reportrars glädje.
”Bempa” blev så småningom folkkär och en idrottskändis nationellt. Han blev faktiskt även förärad som frimärke.

”Bempa” var folkkär och gick hem i stugorna. Här pryder han ett nummer av klassiska Busters omslag 1977.

Totalt gjorde ”Bempa” 389 mål i högsta serien och 49 baljor i slutspelsammanhang. Moderklubben Falu BS blev han trogen fram till 1975, förutom en säsong i IK Huge säsongen 1959/60, och vann med klubben två SM-guld; 1971 samt 1974. Därefter bar det vidare till Boltic.

”Bempa” vann skytteligan fem gånger (1965, 1966, 1967, 1973 samt 1974) och lika många gånger blev han utsedd till Årets man; 1964, 1969, 1971, 1973 och 1974).

Han debuterade i landslaget 1963 i ett möte mot Finland i Nässjö där han visade klass direkt med två mål. Lirade i åtta VM-turneringar och blev i de mästerskapen uttagen i världslaget hela sex gånger. Totalt spelade ”Bempa” 109 landskamper och pangade in 98 mål.
”Bempa” lyckades emellertid aldrig gå hela vägen med landslaget (fem silver, tre VM-brons).

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn

Bandyns historia, del 6: 1950-talet — ett stort årtionde för bandyn

,

SOMMARLÄSNING Under 1950-talet hade svensk bandy på många sätt en storhetstid. Inte sällan var det fullpackat på arenorna samtidigt som bandysporten utvecklades på flera fronter.

Ja, det går att hävda att 1950-talet på flera sätt är när bandyn hade sin verkligt framstående epok. Svensk bandy passade perfekt in i sinnebilden av ett Sverige i harmoni med stor framtidsoptimism. Det gick bra för Sverige, som stått utanför andra världskriget. Det svenska näringslivet stod sig väl på världsmarknaden och ”vanligt” folk fick det bättre än tidigare ekonomiskt under ”folkhemmets” blomstrande tid. Flertalet har vittnat om att bandyn blev en nödvändig, trygg nostalgisk faktor under detta progressiva årtionde som präglades av en kraftig amerikanisering i svenska samhället. Naturen, spelet, folkligheten — den svenska bandyn hade många tilltalande element.

En spelare som Gösta ”Snoddas” Nordgren i Bollnäs symptomatiserade den bilden. ”Snoddas” blev omgående rikskändis och folkkär efter att ha medverkat i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 där han framförde sången Flottarkärlek.
Filmaren, journalisten och författaren Jonas Sima har beskrivit ”Snoddasfebern” på följande vis:

”Snoddas uppfattades genast som en symbol för det genuina och äkta – det helyllesvenska – som man ville hålla kvar och bevara: detta ursvenska som inte får förspillas och kastas bort. Snoddas framträdde med någonting välbekant och tryggt: en blandning av folkvisa och gamla skillingtryck, bondvals och folklig schlager”.

Gösta ”Snoddas” Nordgren.

När det gäller SM-finalerna så drog dem storpublik under 1950-talet. Mellan 1950-1959 var det inte sällan en bra bit över tjugo tusen åskådare på Stockholms stadion.

Även i seriespelet, såväl i division 1 norra samt division 1 södra, var publiksnittet högt. Vi kan nog påstå att det närapå låg konstant över tre tusen i snitt på läktarna i högsta serien under 1950-talet.

På andra fronter förändrades svensk bandy i ett försök att försöka tämja naturens krafter.
Bland annat fick vi se den historiskt första konstfrusna banan 1956. Nämligen Rocklunda IP i Västerås och knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle sedan komma att få konstfruset under 1960-talet.

Foto: Gösta Klingberg/Örebro läns museum. Rocklunda IP i slutet av 1950-talet. Till höger syns VSK-legendaren Pontus Widén.

Fördelen med konstfruset var förstås flera; däribland en förlängd säsong med fler möten i seriespelet i takt med att fler orter fick konstfrusna planer.
Ur ett säkerhetstänk var det naturligtvis också en fördel med konstfruset jämfört med inte helt pålitliga sjöisar och tjärnar.

Foto: George Lundqvist. Vådligt värre. Isen brast när Forsbacka mötte Köping 1960. Köpingsmålvakten Karl-Gunnar Ståhle fick målburen över sig. Matcher i högsta serien på sjöis blev därefter ett minne blott.

Vad mer vi också fick se under det händelserika 1950-talet var introduktionen av den i dag sedan länge självklara sargen.
Vintern 1955 skulle samtliga matcher i högsta serien spelas med sarg.
Notervärt är att Sovjetunionen hade sarg sedan tidigare inom sin inhemska bandy och för svensk del var det bara att haka på, även om sargen knappast lovordades av alla när den infördes.

Foto: Svenskbandy.se. Modern sarg. Idag kan vi knappast tänka oss bandy utan sargen.

Rent sportsligt lyckades Västerås vinna det svenska mästerskapet år 1950 med storskytten Pontus Widén i laget. I finalen besegrades Sandviken med 2–1 inför 27 047 på läktarna på Stockholms stadion. För övrigt en match där isen var vattnig och det var stundtals ospelbart.

1950-talet var annars ett slag för hälsingebandyn när Bollnäs tog sitt första SM-guld 1951 efter seger med 3–2 mot Örebro SK. Nästan 28 000 personer beräknas ha sett finalen i Stockholm — och flera tusen lär ha varit utanför grindarna för att försöka få en glimt av händelserna. Bollnäs, med givetvis ”Snoddas” i laget, skulle även vinna sitt andra och hittills senaste SM-guld 1956 då Örebro besegrades med 3–2.

Foto: Göte Nyman. Bollnäs poserar för en lagbild inför SM-finalen mot ÖSK 1956.

Även 1952 tillföll guldet Hälsingland — i Edsbyns händer då IF Göta från Karlstad besegrades med 1–0 inför 25 965 åskådare på Stockholms stadion.

Foto: Edsbyns IF Bandy. Elis Johansson bärs fram av segerrusiga Edsbynsupportrar efter triumfen 1952. 

Och försvarade guldet, ja det gjorde Edsbyn även 1953 när Nicke Bergströms Nässjö besegrades med 5–1 i omspelsmatchen (4–4 i första SM-finalen) på Stadion.

Men Örebro SK var annars en dominant på 1950-talet med hela sju SM-finaler (inräknat ett omspel) varav tre finaler slutade med guld.
1955 tog ÖSK sitt första efterlängtade SM-guld efter hela 7–1 mot Edsbyn på Stadion.

Foto: Örebro Kuriren/Örebro läns museum. ÖSK:s Karl-Erik Södergren blir firad på bästa vis efter hela fyra mål i SM-finalen mot Edsbyn 1955.

1957 var det dags igen då ÖSK segrade i SM-finalen mot Leif Fredblads Hammarby med segersiffrorna 2–1 inför närmare 26 000 på Stadions läktare. En final där snön fullkomligt vräkte ner under hela matchen.
SM-guld nummer tre under 50-talet kom året därpå, 1958, där Edsbyn ånyo förpassades med slutresultatet 3–1.

Framgångarna i ÖSK hade sin förklaring. Det kryllade av artister och landslagsspelare i laget; däribland legendariske Orvar Bergmark — som bekant också en briljant fotbollsspelare med bland annat ett VM-silver från 1958 —, centerforwarden Ove Eidhagen och snabbskrinnande teknikern Olle Sääw. Den sistnämnde var även en duktig fotbollsspelare med 155 allsvenska matcher för Örebro SK.

Under 1950-talet fick vi också se Västanfors IF — även känt som ”Västanfläkt” eller ”Fläkten” under denna tid — ta sitt hittills enda SM-guld i klubben historia. 1954 segrade Fagersta-laget mot ÖSK med 2–1 i omspelsfinalen på Tunavallen i Eskilstuna (1–1 i första finalmatchen på Stadion).

Västanfors äntrar Stockholms stadion i SM-finalen mot ÖSK 1954. Mötet slutade 1–1, vilket resulterade i omspel på Tunavallen i Eskilstuna där ”Fläkten” segrade och vann guldet.

Förutom Västanfors så kammade Skutskär, med målvaktslegendaren Bosse ”Filuren i buren” Nilsson, hem SM-guldet 1959 i mötet med Västerås. Imponerande 28 848 personer bevittnade finalen på Stadion där Skutskär vann med 2–1.

Bosse ”Filuren i buren” Nilsson. Skutskärs målvaktslegend.

Värt att nämna om högsta serien (division 1) under 1950-talet var att serien utökades från åtta till tio lag i division 1 norra respektive division 1 södra 1958. Detta då Västerås var klart för degradering efter 1957 års säsong. Men VSK:s färska konstfrusna bandyplan Rocklunda IP ansågs alltför viktig för bandyn och därmed fick grönvitt spela vidare i högsta serien (samt Västanfors, Tranås och Bollnäs).

Vad gäller det svenska landslaget så innebar 1950-talet en förändringens tid till det positiva för blågult och för den internationella bandyn. 1952 var Sverige med på det olympiska uppvisningsprogrammet vid olympiska vinterspelen i Oslo där Finland och Norge också deltog. Två år senare kom mer än välkomna bandyförbindelser med Sovjetunionen i en fyrnationsturnering i Moskva där Norge och Finland även inkluderades.
Sverige vann detta slags ”för-VM” efter 2–1 på Dynamostadion i den utslagsgivande (svinkalla) matchen mot ryssarna vilket får ses som en stor skräll. Målskyttar för Sverige var ÖSK:s Olle Sääw och IF Götas Tore Olsson.

Denna tämligen anspråkslösa turnering var samtidigt en liten kulturkrock. I alla fall om vi pratar utrustning och regler. Den ryska och nordiska synen på hur sporten skulle spelas var nämligen inte helt samstämmigt. 1954 var exempelvis svensk bandy alltjämt sarglöst (obligatoriskt i högsta serien i Sverige 1955) medan ryssarna vara vana med sarg. Dessutom hade de ryska spelarna tyngre och längre bandyklubbor än de svenska motsvarigheterna. Vidare nyttjade ryssarna ett tvådomarsystem och regeln för offside var annorlunda; det räckte med en spelare för att det skulle kunna orsakas en offside (i Sverige gällde två spelare för offside). Det var alltså upplagt för diskussion för hur turneringen skulle genomföras på ett rättvist sätt. Nåväl, en förlikning och Sovjet fick lov att spela med sina klubbor men bara använda sarg i mötena med Finland och Norge.

I slutändan var det oundvikligt att ryska och svenska bandyregler behövde vara mer enhetliga. Inte minst sargen vilket var en positiv förändring för hela sporten, som bäddade för ett mer flyt i spelet och utan längre avbrott.

Den 12 februari 1955 bildades så Internationella bandyförbundet (FIB) i Stockholm med Gunnar Galin som förste ordförande.
1957 spelades tidernas första VM i Helsingfors på Olympiastadion. En turnering som vanns av Sovjet. Finland slutade tvåa och Sverige fick nöja sig med en tredje plats.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar: 

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 

Nybörjarens guide till bandy 

 

Vi har alla varit där någon gång i livet. Oavsett om det gäller ett främmande språk, att lära sig spela ett instrument eller utöva en ny sport kan känslan vara nog så skrämmande och obehaglig. Vi talar givetvis om den allmängiltiga ovissheten som omgärdar en upplevelse när en är nybörjare, eller rookie som det också kallas. Så fort vi ska lära oss något nytt, oavsett vad det än gäller, vill de flesta av oss “vara bra eller duktiga” innan vi ens har testat. Ibland fungerar denna vilja som en sporre och leder fram till bra prestationer. Stundtals kan den dock vara kontraproduktiv och leda till den så kallade nybörjarskammen.

Begreppet nybörjarskam täcker en rad olika företeelser, exempelvis att du drar dig för att tala det främmande språket du pluggat in för att du skäms eller är rädd för att uppfattas som löjlig. Eller när du jämför dig med andra människor och deras prestationer och känner dig otillräcklig. Eller när du suktar efter yttre bekräftelse och släpper det du en gång var nybörjare i för att det helt enkelt blir för kärvt. Vi rekommenderar att du vänder på nybörjarskammen och sträcker på dig istället och bejakar nyfikenheten, lekfullheten och äventyret som kommer med att ännu inte behärska något till fullo. Som nybörjare har du ett obefläckat perspektiv och är fri att testa och upptäcka in i absurdum. Mot denna bakgrund, och eftersom vi är sportfantaster, tänkte vi dela med oss av nybörjarens guide till bandy.

Strategiskt spelande 

Vid en första anblick ter sig bandy rätt väsensskilt från casinovärlden. En duktig bandyspelare vet hur han ska förvalta sina styrkor och svagheter, när han ska vara offensiv eller defensiv och hur han bäst ska tackla motståndarlagets ömma punkter. När en läser på om grundläggande regler för casinospel på den myriad av sajter som finns tillgängliga online noterar man snabbt att bägge aktiviteter (oavsett sina inbördes skillnader) kretsar kring strategiskt beslutsfattande och förmågan att bibehålla ett aktivt lugn i kritiska ögonblick. En bra bandyspelare tänker därmed noga ut sitt nästa drag oavsett om det gäller att passa, jobba defensivt eller skjuta i mål i exakt rätt stund.

God kondition 

En vanlig bandymatch består av två halvlekar. Varje halvlek är 45 minuter lång och är en oavbruten och kontinuerlig affär. Klockan stoppas med andra ord inte även om bollen inte är i spel. Halvtiden är normalt 15 minuter lång och det enda andrummet spelarna får. Med detta i åtanke inser du därmed snabbt att en nybörjare i bandy förslagsvis satsar på att bygga upp en bra kondition innan han eller hon ger sig ut i spel. Att springa runt i 45 minuter nonstop och försöka försvara ditt lags ära är ingen enkel sak. Vi rekommenderar därför att nybörjaren satsar på konditionshöjande aktiviteter ett tag innan entré på bandyarenan.

Samarbetsförmåga är A och O 

I bandy finns det som högst 11 spelare, frånräknat eventuella avbytare. Av de på plan ska en vara målvakt (den enda i laget som för övrigt får använda sig av händer eller fötter för att vidröra bollen under vissa förhållanden). Den som vill lära sig bandyns grunder gör därför rätt i att beakta lagaspekten i sporten och hur viktigt det är att samarbeta med lagkamrater för att nå framgång på plan. Ensam är inte stark när det gäller bandy, här gäller det istället att lära känna dina lagkamrater innan och utan och dessutom bidra med det just du är bäst på för att ta laget till vinst.

 


Ha roligt

Avslutningsvis, och för att knyta an till det som nämndes inledningsvis i den här artikeln, tycker vi att det är viktigt att du som nybörjare bejakar glädjen i bandy och ser till att ha riktigt kul på kuppen. Att vara nybörjare är en spännande upptäcktsfärd som tar dig på snåriga vägar som ibland kan te sig oöverstigliga men som kan leda fram till fantastiska destinationer i form av nyfunna vänner och kunskaper. Se därför till att alltid ha roligt på plan och ta med dig glädjen i idrotten. Det är endast på så vis du blir riktigt duktig i längden.