Bandyns historia, del 5: Svensk bandy får nationell acceptans

,

SOMMARLÄSNING 1930-talet bar med sig ett publikt lyft för svensk bandy när olika bruksorter producerade framgångsrika lag. På den inslagna vägen fortsatte det under 1940-talet när sporten nådde nya nivåer.

Bandyn fick äntligen sitt första seriespel 1931 (division 1) efter att de sex främsta bandyklubbarna i landet strejkat hela 1930 (faktum är att ”utbrytarna” startade en egen serie: ”Sexlagsserien”, detta år) som renderade i att högoddsaren SK Tirfing gick och vann det året.
Förutom en längre säsong gav det nu också klubbarna en möjlighet till fina intäkter för den alltmer populära sporten — enbart ett kort cupspel dög helt enkelt inte.

Det ska sägas att Svenska bandyförbundet motvilligt gav med sig.
Bland annat ansåg de att bandyn skulle ha kvar sina ”amatöristiska ideal” och inte gå i samma spår likt fotbollen med att ”lunka” i en serie innan det händer något.
Bandyn ansågs vidare alldeles för ”elegant” för att sammanblandas med något som den mer ”osofistikerade” fotbollen.

Vidare blev svensk bandy en bit in på decenniet erövrat av arbetarklassen, eller i vart fall i klar majoritet, i takt med att landsbygden avbefolkades i industrialismens spår.

Värmländska brukslaget Slottsbrons IF:s 6–0 på IFK Uppsala i 1934 års SM-final på Sandbäckstjärnet i Karlstad (krävdes omspel efter 1–1 på Stockholms stadion) gav eko i bandy-Sverige.
Många brukslag skulle följa därefter i högsta serien.
Lag vars egna samhällen stod upp för sitt kära bandylag.
Lag som många gånger hade de lokala företagarnas gunst i jakten på triumfer.

Det var så klart också fin reklam för mindre orter, som knappast fick många rader i Stockholmspressens olika tidningar annars.

Publikuppsvinget på 1930-talet är oomtvistligt resultatet av arbetarklassens erövring av sporten och dess uppsving på bruksorter.
Exempelvis bevittnade 15 186 personer SM-finalen 1938 mellan Slottsbron och IFK Rättvik på Stockholms stadion.

Men 1930-talet publiksiffror blidkade långt ifrån alla.
Framförallt inte många av dem som upplevt 1910-talets bandy, eller 1920…
Spelet ansågs inte vara lika ”vackert” som förr och inte sällan var det tidningsmakare bakom de uttalandena.
Vidare kunde det låta att många matcher varit ”för brutala” eller för mycket försvarstänk.
Det gnälldes, enkelt uttryckt.

Nostalgiska tankar har alltid legat i bandyns natur (det var bättre förr…) — som i många andra sporter — och vid denna tid var 1910-talets bandy en, mer eller mindre, måttstock för ”hur vacker bandy” ska spelas.”

Inget kunde emellertid stoppa arbetarnas intåg som bar med sig ett mer fysiskt spel och alla bruksorter, som skulle röna framgångar under 1940-talet.
Bandyn hade blivit folklig och modern.

Ideologen och bandyns kanske allra främste företrädare, Torsten Tegnér, gillade utvecklingen — nostalgiska föreställningar om bandyns begynnelse med dess ”vackrare” bandy hade han inte mycket till övers för.
Det var här och nu, bandyn hade förändrats.
Punkt.

1944 års SM-final mellan brukslaget Skutskärs IF och Västerås sågs av hela 20 770 åskådare.
En final där Skutskär, för övrigt, ”nollade” VSK med 2–0.
Notervärt är att Henry Muhrén svarade för ett av målen.
Och, jodå, Magnus Muhrén är sonson till Skutskärs-legendaren.

Kanske gillade Torsten Tegnér SAIK:s intåg på allvar inom elitbandyn.
Detta bruksgäng, arbetare ut i fingerspetsarna, stack i vart fall ut.
1945 vann Sandviken norrgruppen och gick sedan och vann första guldet i klubbens historia efter 3–2 i finalen mot ett annat brukslag, Slottsbron, på Stockholms stadion.
Givetvis fick vi även se Ejnar Ask göra ett av SAIK-målen.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var en fruktad målskytt under 1930- och 1940-talet.

”Stålmännen” är som de bandylärda vet synonymt med Sandvikens bandylag.
Och det var faktiskt kring denna tiden som SAIK fick det epitetet.
Varför?
Logiskt borde stadens järnverk, då Sandvikens Jernverk AB men numera Sandvik AB, ha med saken att göra.
Kan så vara men vid den här tiden uppskattades lagets spelare för att inte gnälla i onödan för eventuella hårda behandlingar från motspelare.
Det syntes i vart fall i trycksvärtan efteråt.

Foto: Pressens bild. Sandviken i 1950 års SM-final mot VSK. SAIK fick epitetet ”Stålmännen” i mitten av 1940-talet.

Bandyn fortsatte sedan dra en större publik kring SM-finalen. 1946 års final mellan Sandviken och Västerås sågs av hela 22 144 åskådare på Stadion. Mötet slutade 0–0 varav det blev ett omspel på Stadion, ett omspel som ändå lockade 20 598 personer.

1947 fick vi se hälsingelaget Broberg ta sitt första SM-guld när VSK motades tillbaka med 4–2.
Publikökning?
Jodå, närmare bestämt en rekordpublik på 24 421 personer trivdes på läktarna som bjöd på idealiskt väder för bandy.

1948 skulle Västerås få revansch på Broberg inför fantastiska 26 617 personer på Stockholms stadion.
En final där VSK vann med 4–1.

VSK, Västerås

VSK hade sin andra storhetstid under 1940-talet. Här inför 1948 års SM-final där grönvitt besegrade Broberg inför rekordpublik.

1949 skulle småländska Nässjö bli namnet på allas läppar när hälsingelaget Edsbyn besegrades med hela 7–1. Ett Nässjö anfört av legendaren Nicke Bergström som svarade för två av målen.

Foto: Gösta Klingberg. Nässjös store legendar, Nicke Bergström, syns utan huvudbonad i mitten. En komplett bandyspelare för sin tid. Står sedan 1999 staty på Nässjö torg.

Men finalen skulle bli ihågkommen för dess spelplats: Perstorpsgölen i småländska Eksjö då Stadions is inte höll måttet.
Stockholms stadion hade alltså bytts ut mot sjöis i vacker, naturskön miljö.
Det blev under alla omständigheter en final där både spelare och publik trivdes.

Sammanfattningsvis var det en intressant utveckling under 1930- respektive 1940-talet. Ur ett åskådarperspektiv så stegrade siffrorna, även i serierna, med tiden och bandyn fick en nationell acceptans i mitten av 1940-talet.
Inte minst SM-finalen som tillställning.

Bruksgängens intåg gav onekligen sporten ett lyft och spred bandyn för att representeras i alla samhällsskikt. Vidare kan det konstateras att bandyn blev en något tuffare sport — det smällde mer i närkamperna och inte lika ”lätt” att saxa sig igenom motståndarförsvaren.

Vidare satte 1940-talet till slut stopp för SM-finaler på framtida sjöisar. Mötet mellan Nässjö och Edsbyn på Perstorpsgölen 1949 blev den allra sista under dessa förhållanden.

Foto: Einar Jagerwall/Bild Linköping. Inte Perstorpsgölen men Tinnerbäcksbadet i Linköping där prestigemötet mellan Finland och Sverige hölls 1949 — i tre minuter. Därefter sprack isen. Scener som detta ville förbundet inte riskera få se på nytt under 1950-talet i landskamper och SM-finaler.

Sist men inte minst; VSK hade lämnat ett något fruktlöst 1930-tal för att sedan ta sig till sex SM-finaler under 1940-talet varav det blev seger i tre av dem (1942, 1943 samt 1948).

Allt detta banade väg för ett stundande 1950-tal. Ett magiskt årtionde för svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 4: VSK banar väg

,

SOMMARLÄSNING Västerås gjorde stor entré, Svenska bandyförbundet grundades och bandyn ökade i popularitet i takt med arbetarklassens intåg. 1920- och 1930-talet blev händelserika årtionden för svensk bandy.

Mesta mästarna VSK — till dags dato 20-SM-guld på herrsidan och två guld på damsidan fick sin första framgångsvåg på 1920-talet.
Bandyn hade nämligen fått ytterligare fäste i industristaden Västerås, likt IFK Uppsala vars framgångar på 1910-talet satte Uppsala på bandykartan.

I Bandyfebers tredje del kunde vi vidare se hur det blev mer ”väsen” från IFK Uppsalas supportrar i takt med lagets framgångar.
Och när VSK hade sin första framgångsepok på just 1920-talet kunde vi ånyo skönja ett manifesterande av den egna klubben på läktarna med en stolt klack.
Det var inte ovanligt att se supportrar med koskällor, trumpeter och annat för att verkligen sätta färg på det hela.

Man var stolt över att vara VSK:are och man var ytterst stolt över att komma från Västerås och beskåda sitt lag på Stockholms stadion.

Precis som Edsbyns segrande finalgäng möttes av bygdens gunst efter finalsegern mot Villa i mars, så möttes Georg ”Lolle” Johnsson, Manne Johansson, Bertil Reuter och de andra VSK-profilerna på 1920-talet av patriotiska västeråsare vid hemkomsten på tågstationen då de första SM-gulden bärgades.

VSK tog första guldet 1923 efter 2–1 mot IF Linnea på Stockholms stadion. En revansch för finalförlusten året innan mot Sirius. Grönvitt vann även 1924 års final, återigen mot IF Linnea, med 4–1.

VSK, bandy, 1928

Foto: Victor Malmström. Västerås i SM-finalen mot IF Linnea 1923.

Herren på täppan blev laget även 1926 då Sirius besegrades med 1–0.
Förutom de tre gulden blev det fyra silver för VSK under 1920-talet.

Det går inte överskatta Västerås betydelse för att göra bandyn än mer angelägen.
1925 års final mellan VSK och en annan gigant under denna tid, IK Göta från Stockholm, sågs av imponerande 9 060 åskådare på Stockholms Stadion.

Med VSK så skulle sporten få ett nödvändigt lyft och bana väg för fler lag, bidra till att göra sporten folklig (ja, även bidra till styrkande dryck på matcherna av diverse slag i exempelvis fickpluntor).
Långt ifrån det överklassnöje det var från allra första början.
Arbetarklassen skulle nämligen komma att haka på och sedan vara i majoritet en bit in på 1930-talet när sporten spreds i popularitet vid en mängd landsorter.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var rörarbetare och omåttligt populär som bandyspelare. Många sägner finns om denne lirare, klart är att han sköt hårt. Här ses han i SAIK där han var med och tog två SM-guld, 1945 samt 1946.

Och i brukssamhällen.
Som Slottsbrons IF från Värmland.
”Blåtomtarna” kom in i leken på allvar under 1930-talet och vann fyra SM-tecken (1934, 1936, 1938 samt 1941) detta årtionde.

Då måste vi också nämna ”Rödtomtarna” som också var dominanta på 1930-talet. Nämligen IF Göta Bandy — också från Värmland och således en stor rival.
”Rödtomtarna” kom att vinna tre SM-guld på 1930-talet (1932, 1935 samt 1937)

På 1930-talet startades också för första gången ett seriespel inom bandyn, 1931, (efter spelarstrejk) och således inte bara avgöra allt via ett cupspel.
Med 16 lag i två grupper, norr och söder, där lagen bara ställdes mot varandra en gång. Seriesegrarna möttes senare i SM-finalen.

Förutom att SM-finalen i bandy blev en stor angelägenhet i mitten av 1920-talet och framåt så var Sveriges landskamper också viktigt.
Tiden var ännu inte mogen för några möten mot Sovjet  — det skulle dröja länge till.
Men väl prestigefyllda drabbningar mot grannländerna Finland och Norge.

bandy, Sverige, landskamp, Finland

Foto: Victor Malmström. Sverige i ett möte mot Finland 1928.

I synnerhet med finnarna som var motståndet i Sveriges allra första officiella landskamp 1919 i Helsingfors (förlust med 1–4).
Första svenska triumfen kom 1923 efter 5–3 på bortaplan, återigen i Helsingfors.
Det skulle bli många möten dessa nationer emellan därefter.

Till bandyns ökade popularisering under 1920- och 1930-talet — och långt senare — ska mycket också tillskrivas den store idrottsideologen Torsten Tegnér (1888-1977). Eller kort och gott TT, som denna stora profil brukade kalla sig själv. Tegnér blev svensk och nordisk mästare med AIK där han var lagkapten.

Torsten Tegnér

Foto: Th Modin. Torsten Tegnér vid en orienteringskontroll 1922.

Men Tegnérs insatser som spelare når inte tillnärmelsevis den dignitet han nådde på så många plan inom idrotten. Bland annat var han med och startade flertalet idrottsförbund till diverse grenar: orientering, ishockey, gång, bordtennis – och bandy (1925).
Som chefredaktör för Idrottsbladet (IB) hade hans penna en synnerligen stor kraft att påverka svenskarnas syn på den expansiva idrottsrörelsen. Tidningen hade uppskattningsvis imponerande 20 000 prenumeranter redan 1920. En siffra som skulle öka markant med tiden.

I hela 52 år, från 1915 till 1967, var han chefredaktör för inflytelserika IB.
Då TT andades idrott och bandy — hans favoritsport — försvarade han idrottsrörelsen i alla lägen. Den som attackerade exempelvis bandyn blev snart varse om att chefredaktör Tegnér skulle återkomma med vassa repliker i skrift. Lägg därtill hans språkliga stil som var synnerligen originell och inte sällan träffande.

Torsten Tegnér

Foto: Uppsala-Bild/Uppsalamuseet. Torsten Tegnér i samtal med professor Henrik Munktell från Uppsala universitet.

Det är inte för intet han ofta anses som den främste sportjournalisten vi har haft i Sverige.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Anderstedt: Rätt av förbundet med de nya regelförändringarna

, ,

KRÖNIKA Svenska bandyförbundet har tagit till sig av kritiken att man tidigare varit för feg att införa förändringar i de högsta serierna. Det har gjorts ett antal prov av olika nya regler i turneringar innan seriestart, men det har varit si och så med beslutspotensen.
Många är det som tyckt att regler borde införts när försöken varit lyckade.

Nåväl, nu torgför förbundet sina regelnyheter och den som gör det är domarlegendaren Håkan Sjösten som är ordförande i förbundets regel- och domarkommitté. Håkan är en man med klokskap och även nytänkande.

Alla förändringar som uppmuntrar en offensiv bandy är bra. Publiken vill se fart, fläkt och mycket mål, men samtidigt njuta av imponerande försvarsprestationer och målvaktsräddningar. Men offensiv bandy gillas av alla, inte minst dom som betalar för underhållningen.

Därmed har jag redan nästan sagt vad jag tycker om förändringarna.
Men vi tar dom en och en så det blir tydligare.

LÄNGRE KLUBBOR TILLÅTS

Maxlängden på bandyklubban blir nu 130 cm, en förlängning med 3 cm. Det är väl himla bra och en rättvisefråga att både korta och långa spelare kan använda klubbor som passar dom själva.

OFFENSIVA SPELARBYTEN VID HÖRNOR

Många tycker att hörnorna har för stor betydelse i bandyn och många lag har blivit specialister på att spela till sig hörnor. Nu uppmuntras de skyttestarka lagen ytterligare när det lag som tilldelas hörna också får göra spelarbyten i samband med hörnor.

Kan det bli longörer av bytena?
Här får domarna vara rappa och se till att det blir fart på eventuella byten. Det kan ju också det försvarande laget bidra till genom att snabbt ställa upp i målet.
Vi får se om det också betyder fler hörnmål.

ALLA MATCHER SKALL AVGÖRAS

Här tar bandyn efter ishockeyn. Förlängning vid oavgjort och 7 utespelare och 1 målvakt i lagen under förlängningen på 10 minuter. Skiljs inte lagen åt då väntar 5 straffar.
Det är bra, strunta i att hockeyn var före. Förändringen blir inte sämre för det.
En klar uppmuntran av offensivt spel.

Dels blir sista delen av andra halvlek offensiv om det är oavgjort, dels hägrar extrapoängen som det lag får som avgör i sudden.

Kan matcherna bli för långa för publiken på exempelvis fredagskvällar när man vill hinna med annat än bandy också?
Nja, här får domarna se till att det inte blir någon onödig paus.

Det var ändå bara en bråkdel av matcherna i vintras som slutade oavgjort i Elitserien.
11 % av matcherna blev oavgjorda, 51 % slutade med hemmaseger och 38 % av matcherna vanns av bortalaget. Men en klar uppmuntran av offensivt spel är förändringen onekligen.

INGA MÅLVAKTSUTKAST INOM STRAFFOMRÅDET

Målvakten måste kasta bollen till medspelare utanför straffområdet. Det här uppmuntrar snabba uppspel av målvakterna och samtidigt en offensiv ”forechecking” från motståndarlaget. Bra!
Det skall bli kul att se hur de här förändringarna faller ut i herrarnas- och damernas elitserie och i herrarnas bandyallsvenska i vinter.

Men hur det överhuvudtaget kommer att bli med vinterns seriespel och om det kommer att finnas några åskådare, ja dom frågorna lär nog inte bli besvarade förrän senare.
Det är nog bara virusspridningen som kan styra det.

Kjell Anderstedt

Bladh: Ni kommer älska årets sommarläsning

,

KRÖNIKA Kanske får jag äta upp den där rubriken. Men jag är glad och stolt över att ni trogna läsare stöttar upp min satsning på årets sommarläsning — som hittills varit en stor succé.

Nu står juli månad inför dörren — och du kommer inte bli besviken om du swishar en slant även nu. För ekonomiskt blöder jag mer än lovligt. Delvis säkerligen på grund av den miserabla pandemin vi befinner oss i. Det är i princip omöjligt att få företag att sponsra mig eller inleda något ekonomiskt gynnsamt på längre sikt.

Men hittills har det alltså blivit tre delar i artikelserien om bandyns historia i Sverige.
Tre delar där jag slitit mitt hår för att få allt rätt.
Faktamässigt och stilistiskt på mitt alldeles egna vis.
Jag är petig — knappast perfekt — på gott och ont men ska jag göra någonting så gör jag det fullt ut.
Det krävs en hel del för att jag ska trycka på publicera-knappen.

Det blir alltså rätt mycket jobb på obekväma tider mitt i allt med trilskande barn (emellanåt).
Men om man älskar bandy, så är det svårt att stå emot.

Målsättningen är ändå att köra ända in i kaklet och påbörja del fyra.
Och jag vill inte stanna förrän vi når år 2020.
Det ska — ursäkta språket — bli jävlarimig bra.

Ni är många ”bandynördar” därute och förutom att förhoppningsvis ge er tillbaka något bra, så ser jag texterna (och bilderna) även som en potentiell källa till att informera och möjligen inspirera personer utan något nuvarande superintresse för bandyn.

För bandy är ju världens bästa och vackraste sport.
Det finns mängder av historier att berätta.
Och jag är beredd med pennan.

Mattias Bladh

Vill du bidra? (Se nedan för Swish-nummer). Alla som donerat i april, maj och nu i slutet av juni kommer få sitt namn/företag uppskrivet i ett separat inlägg.

Swish: 070 480 74 52

Pavel Bulatov — därför valde han Hammarby

,

På torsdagen presenterade Hammarby sitt sista nyförvärv inför kommande säsong: ryske stjärnförsvararen Pavel Bulatov, närmast från Dynamo Moskva.
37-åringen kommer med en stor förhoppning om att laget ska gå hela vägen i vinter.
— Jag hade inte återvänt till en klubb i Sverige om jag inte känt att vi har potentialen att vara med och utmana om guldet, säger han till Hammarbys hemsida.

Det kommer bli fler än en rysk spelare i Hammarbytröjan i vinter.
Ivan Lebedev, Alexander Egorychev, Klim Tarasenko och nu försvararen Pavel Bulatov.
Den ryske försvararen har bland annat sju VM-guld på meritlistan och kommer närmast från Dynamo Moskva.

Nu blir det åter en vända på svensk mark i Hammarby. 37-åringen har tidigare representerat IFK Vänersborg säsongen 2016/17.
Och Pavel Bulatov är entusiastisk över att få spela i Sverige och elitserien igen.

— Min fru gillade förslaget om ett nytt äventyr i Sverige så det vara bara att tacka ja när frågan dök upp. Bajen är ju en klubb med en fin bandyhistoria och har riktigt hängivna fans, det har inte undgått någon. Atmosfären på Zinken är riktigt häftig måste jag säga och något jag längtar nästan mest till, alla mäktiga matcher med fin inramning, säger Bulatov till Hammarbys hemsida.

Sin personliga målsättning i sin nya klubb är glasklar.
Gå hela vägen.

— Om jag ska ha en komplett meritlista så måste jag ta ett SM-guld. Jag hade inte återvänt till en klubb i Sverige om jag inte känt att vi har potentialen att vara med och utmana om guldet, så är det bara.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion

,

SOMMARLÄSNING IFK Uppsala kom att dominera stort när bandyn fått fotfäste i Sverige och nästintill prenumererade på SM-titlar. Och mäktiga Stockholms stadion kom att introduceras och ge sporten en skjuts framåt.

I Bandyfebers andra del kunde vi se IFK Gävle vinna det första svenska mästerskapet 1907 — genombrottsåret för svensk bandy. Vidare att Svenska fotbollförbundet tog över bandyn från Bollförbundet året innan och att finbesök kommit till Stockholm i form av S:t Petersburger Eislaufverein för att demonstrera en vidareutveckling av sporten.

Sist men inte minst; hur nationskänslan stärktes av naturromantiska föreställningar vilket bandyn passade in med dess plats mitt i den nyckfulla men åtråvärda naturen.

När klockan slog för år 1910 så kunde vi för första gången se ett riktigt dominant bandylag över en längre period: IFK Uppsala med totalt tolv SM-tecken i bandyhistorien (senaste 1933).

Efter det första SM-guldet 1907 vann föreningen ytterligare tio (!) guld fram till 1920.
Det ska nämnas i sammanhanget att IFK Uppsala och Djurgården delade på SM-guldet 1912. Efter full tid stod det 1–1 på en vattnig och bedrövlig is på Råstasjön i Solna.
Det blev nämligen inget senare omspel på grund av det milda vädret på vårkanten.

Men återigen — IFK Uppsala var sportsligt en riktig maktfaktor. Spelare som Einar ”Linkan”Lindqvist, Sune Almkvist och giganten Sven ”Sleven” Säfwenberg, den sistnämnda för övrigt den ende bandyspelare som hittills fått Bragdguldet (!) 1933, dominerade på isarna.

Sven ”Sleven” Säfvenberg

Målvaktslegenden Sven ”Sleven” Säfwenberg var en stor profil i IFK Uppsala där han var med och tog sju SM-guld. ”Sleven” vaktade målet i IFK i hela 25 år. Notera den karaktäristiska klädstilen och framförallt skolmössan som ”Sleven” alltid bar när han vaktade målet.

I Uppsalagänget fanns således stora profiler tillika stjärnor även om vi inte får glömma, bland annat, legendaren Torsten Tegnér (SM-guld med AIK 1909 och 1914 samt silver 1913).

Torsten Tegnér

Foto: Gösta Klingberg. Torsten Tegnér syns här 1948 i mitten i rollen som chefredaktör för Idrottsbladet som han köpte 1915 och drev till 1957. Där skrev han mycket om bandysporten. Har betytt ofantligt mycket för svensk bandy på många olika sätt.

Tegnér har betytt så oerhört mycket för svensk bandy vilket vi lär få anledning att återkomma till i denna artikelserie under sommaren.
Kuriosa är att Torsten Tegnér även är betraktad av många som en av de allra främsta sportjournalisterna vi har haft i vårt land.

Ur ett idrottshistoriskt perspektiv är det också intressant att se 1913 som något av ett nyckelår för svensk bandy.
Det året spelades SM-finalen på mäktiga Stockholms stadion när IFK Uppsala besegrade AIK med 2–1 inför påhejande IFK-fans, som rest till bandyfinalen från Uppsala.

Stockholms Stadion, IFK Uppsala, AIK, SM-final

Foto: Theodor Modin. IFK Uppsala, en tidig stormakt inom svensk herrbandy, vann SM-finalen 1913 mot AIK med 2–1 på Stockholms stadion.

Denna väldeliga arena i nationalromantisk stil invigd 1912 och ritad av arkitekten Torben Grut skulle senare komma att cementeras som en finalarena under många år.

Hela 50 bandyfinaler, inklusive omspel, skulle komma att avverkas på Stadions naturis innan Söderstadions inträde till slut tog vid 1967 (året innan spelades dock finalen på Studenternas IP) som en mer beständig finalarena.

Visserligen stack Brunnsviken emellan 1914-1915 och andra enstaka finalplatser när omspel krävdes. Eller när Stadion inte kunde nyttjas för att ta hand om SM-finalen av ett eller annat skäl. Men det var på nationalarenan som bandyn hittade hem. Det var på Stadion där bandyn sedermera blev riktigt stor och en angelägenhet.

Stockholms Stadion

Stockholms Stadion hade hand om bandyfinalen i hela 50 år, inklusive omspel. 1965 spelades sista SM-finalen på Stadion när Örebro besegrade Broberg med 5–2 inför 12 546 åskådare.

Sammanfattningsvis hände det en hel del 1907 till 1920. IFK Uppsala dominerade sportsligt och etablerade Uppsala som ett starkt bandyfäste. Vad vi mer kan tillägga är att det också så småningom kom att utvecklas en slags supporterkultur inom bandyn. Det skanderades klubbnamn och andra tillrop från läktarna och var allmänt mer ”väsen” på matcherna.
Inte minst anhängare till framgångsrika IFK Uppsala vars framgångar på isen skapade hängivna supportrar. Supportrar som mer än gärna följde laget på resande fot.

Men än kunde vi inte tala om någon nationell spridning av bandyn. Inte folklig och ett överbryggande av samhällsklasserna. Men den tiden var inte alltför långt borta när 1920-talet tog vid. Ett decennium där det hände en hel del inom svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 2: Genombrottet

,

SOMMARLÄSNING Trätrissan hade bytts ut mot en boll och svenska spelregler för bandyn var under bearbetning. År 1907 blev något av genombrottet för bandyn i Sverige när den allra första SM-finalen spelades.

I Bandyfebers första del så kunde vi följa bandyns väg från England till Sverige. Från ett tidigt societetsnöje med kungliga inslag.
Men nu började det hända saker på en bredare front även om det svenska kungahuset fortfarande höll bandyn väldigt högt och skulle så göra ett bra tag framöver.

Nordiska spelen visade sig vara en bra plattform för sporten och 1906 tog Svenska fotbollsförbundet över bandyn från Bollspelsförbundet.

Året efter, 1907, spelades den allra första SM-finalen där IFK Uppsala segrade mot IFK Gävle på Gavleån i Boulognerskogen.
Notervärt var att ryska S:t Petersburger Eislaufverein (även om merparten inte var ryssar utan britter och balter) innan finalen demonstrerat bandyn på flera sätt — hur sporten kunde tas framåt.

För här handlade det om något nytt: S:t Petersburger Eislaufvereins spelare hade skridskorna fastnitade i skorna. Dessutom var böjen på klubban klädd i svinläder vilket förbättrade bollbehandlingen avsevärt.
Mer därtill var gästerna mer taktiskt slipade på isen, hittade varandra bättre och kunde lätt snurra upp svenskarna.

Intressant nog — och kanske inte överraskande — har diverse isproblem alltid varit ett närvarande ”hot” inom bandyn från allra första stund.
Säsongen 2019/20 kunde vi på nytt se naturens krafter ställa till det rejält emellanåt med isen i exempelvis Motala.

En av de orter där bandyhall alltjämt saknas. En av de orter där ett lag och dess gästande motståndare kan drabbas negativt av vädrets nyckfullhet en given matchdag. En av de orter där träningar kan bli parodiska eller ställas in.

Men att spela bandy utomhus kan vara alldeles, alldeles underbart under bra förutsättningar.
Likväl göra isen, bevisligen, svårspelad i högst varierande grad.
Regn, snö, för varmt eller alltför kall temperatur och annat ”otyg” har således varit ett allmänt gängse diskussionsämne i bandyns historia från allra första början.

I 1907 års final var det enligt uppgift omkring fem plusgrader vilket gjorde isen vattnig och knappast idealisk.
Det beskrevs som ”en sörja”.
Något som var ett hett diskussionsämne efteråt i pressen.
Länge inom bandyn har det med andra ord aldrig funnits några riktiga garantier.

Å andra sidan — är det möjligen något som varit charmen med bandyn (utomhus) och dess etablerande i Sverige? Att den nyckfulla naturens påverkan på isen och spelet, lukten av skog, snöfallen, kölden, varmkorven, glöggen, den ”spetsade” termosen, eller vad det nu kan vara, varit en dragningskraft för de som beskådat en bandymatch? Att upplevelsen i sig att gå på bandy utomhus varit, om kanske inte lika viktigt som matchen, ett högst värdefullt inslag med ett stort värde.

Svenska turistföreningens (STF) årsskrifter (utgivna 1896-1915) kan sägas ha utövat ett stort inflytande på befolkningens syn på naturen. I slutet på 1800-talet var fjällen något åtråvärt medan skogen tog över mer och mer i början av 1900-talet.

Det började alltså växa fram en allt starkare nationalistisk anda med naturromantiska strömningar i en tid där det på det internationella planet var oroligt.
Kort sagt: det uppmuntrades att vara ute i en unik svensk och romantiserad natur. Lämna storstadens stressiga liv och stärka såväl kropp och själ i samklang med just naturen.
Bandyn passade som handen i handsken för detta ändamål.

Laduviken, bandy, sjöis

Foto: W Lamm. Originalet tillhör SCIF. Laduvikens sjöis var tidigt använd för bandylir med naturskön omgivning. Fotot är taget 1909.

Nåväl, det finns nog många som skriver under på att naturupplevelsen varit och är en viktig faktor för de som intresserat sig för att titta och även spela bandy när inga hallar fanns (och hallar saknas som bekant på många håll även idag). Vilket högst troligt också bidragit till att sporten så småningom etablerades i landet under tidiga 1900-talet.

Åter till det sportsliga.
1908 segrade Djurgårdens IF över Östergötlands BF med 3–1 i en match som präglades av att snön vräkte ned och högst undermålig is.
1909 förlorade dock Djurgården mot AIK, det senare laget anfört av legendaren Torsten Tegnér som lagkapten, med 3–7 på Idrottsparken i Stockholm.
Notervärt är att SM-finalen detta år ingick i de prestigefyllda Nordiska spelen.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Hammarby värvar rysk anfallare

,

Alexander Egorychev. Så heter Hammarbys senaste nyförvärv, som närmast ansluter från ryska Baikal Energy.

Hammarby presenterade övergången officiellt på onsdagsförmiddagen. 28-årige anfallaren Alexander Egorychev har, bland annat, två VM-guld på meritlistan.

—Hammarby är en förening med starka traditioner som har vart med där uppe i toppen många år nu och har väldigt många fans. Det ska bli en ära att spela för Bajenpubliken i vinter på Zinken, säger Egorychev till klubbens hemsida.

Totalt har den hårdskjutande Egorychev spelat 331 matcher i den ryska ligan, inklusive cupspel, där han noterats för 338 poäng.
Förutom spel i Baikal Energy har han också representerat Jenisej.

Mattias Bladh 

Grachev: ”Mycket känslor att återvända till IFK”

,

Tillbaka för att vinna. Ilja Grachev blev siste man in i IFK Vänersborgs trupp när övergången blev officiell under tisdagen.
— Jag hoppas kunna bidra med vinnarmentalitet, säger Grachev till ttela.se

På tisdagen presenterades 28-årige Ilja Grachev, som ny spelare i IFK Vänersborg. Detta efter att ha tidigare omgärdats av flyttrykten till IFK i maj.

Och visst är det en bekant miljö för Grachev. Vid 17 års ålder, säsongen 2008/10, tog han en plats i IFK Vänersborg A-lag och fick också debutera i elitserien det året.

— För min del är det mycket känslor att återvända till IFK, jag vill ge tillbaka all den kärlek jag fick av föreningen som ungdomsspelare, säger Grachev till ttela.se.

Totalt blev det två säsonger i IFK innan Grachev sökte lyckan på annat håll.
Närmast kommer han från ryska Uralski Trubnik.
En erfarenhet han tror kan smitta av sig i hans spel i IFK-tröjan kommande säsong.

— Jag hoppas kunna bidra med vinnarmentalitet, i Ryssland är det viktigt att vinna matcher, säger Grachev.

Kontraktet sträcker sig över tre säsonger.

I och med Ilja Grachevs signatur har IFK i skrivande stund en 18 man stor spelartrupp. Enligt uppgift är inga fler spelare utifrån att vänta framöver.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 1: Begynnelsen

,

SOMMARLÄSNING/Del 1. Bandyn har en lång och anrik historia i Sverige. Men visste du att sporten har sitt ursprung i England?

Det är på intet sätt konstigt att bandyn har sina rötter i 1800-talets Storbritannien. Känt i bandykretsar är att den första reguljära bandymatchen ska ha spelats år 1875 i Crystal Palace, London, som då kallades ”hockey on the ice”.
En ren uppvisningsmatch mellan två lag från Bury-on-Fen i grevskapet Cambridgeshire i sydöstra England. I Bury Fen hade det emellertid spelats denna märkvärdiga sport flera årtionden tidigare. För här var de ständiga översvämningarna i Fen-distriktet inget problem vid kalla vintrar; då kunde det ju bli bandylir.

Och det är här som bandyspelaren och skridskolöparen Charles Goodman Tebbutt kommer in bilden. Engelsmannen har en given plats i bandyns historieböcker. Tebbutt var medlem i Bury Fen Bandy Club och populariserade bandyn i Europa i slutet av 1800-talet och var en av de stora krafterna bakom sportens första nedskrivna regelbok år 1882 tillsammans med övriga bandyklubbar från Bury Fen. Nio år senare, 1891, var Tebbutt med och bildade National Bandy Association där Bury Fen spelade den allra första internationella matchen i Holland. På så vis fick även holländarna upp ögonen för denna engelska sport.

Charles Goodman Tebbutt

Men snart skulle bandyn tyna bort i England.
Föga förvånande var klimatet en stor bov i sammanhanget med dess allt mildare vintrar. Engelska bandyförbundets regler talade från start om att bandyplanen skulle vara omkring 180 gånger 90 meter vilket också satte sina givna hinder. Senare ändrades måtten till en ”vanlig” fotbollsplans storlek men även under dessa förhållanden var det problematiskt. Innan 1800-talets slut var i stort sett bandyn utraderad. Kanadensiska skapelsen ishockey, med dess mindre mått, stod sig bättre och fick ganska tidigt tak över huvudet även om denna sport också spelades utomhus.

Bandyn må ha sopats under mattan i England men Charles Tebbutt och andra bemedlade engelska turister kom att få sporten på export i flertalet länder i Europa. Däribland Davos och S:t Moritz och även Budapest samt Wien. Tebbutt själv reste till Sverige och Stockholm 1894 för att visa upp bandyn när världsmästerskapen i hastighetsåkning på skridskor hölls.

Holländske skridskofantomen Jaap Eden var en av deltagarna i 1894 års upplaga av världsmästerskapen i hastighetsåkning på skridskor.

Bandyn kan sägas ha fått det riktiga fotfästet i Sverige genom greve Clarence Von Rosen (1867–1955) vintern 1895-1896 då han så småningom startade Hockey-klubben. Von Rosen hade fått kunskap om spelet via sina engelska relationer. Faktum är att han i yngre dagar rest till England som militärattaché. Han lär ha blidkats så mycket av denna engelska sport att han ville få även svenskar att spela bandy.

När bandyn fått ett litet genombrott i Sverige var det knappast en sport för alla – Stockholms överklass och diplomatiska kår var de som först kom i kontakt med sporten. Notervärt är att det från start var fritt fram för även damer i societeten att kampera ihop med herrarna på isen och bli medlem.

Och den kungliga kopplingen skulle visa sig med all tydlighet i bandyns tidiga historia i Sverige. Här kan med fördel nämnas kronprinsen (senare Gustav V) samt prins Eugen. Spelplatsen var då Saltsjöbaden och Djursholm men sedermera blev det isbanan på Nybroviken. Att ha kungligheter med en bandyklubba i handen på isen hade naturligtvis sina fördelar — det gav den nya sporten en skjuts.

Inte minst genom engelskfödda kronprinsessan Margareta, prins Gustav Adolfs fru, som senare skulle komma att grunda Kronprinsessans Hockeyklubb 1908. Där kunde eventuella åskådare få bevittna överklassens damer spela bandy på Stockholms Stadion iförd en längre kjol och mössa alternativt hatt.
Kronprinsessans position ska för övrigt ha varit vänsterinner i ”ett blått lag”.

Societetsbandy i Stockholm. Kronprinsessan Margareta blev frälst i bandysporten och fick ofta med fina sällskap på isen.

Tävlingsmässigt ordnade Clarence Von Rosen en vandringspokal till nyutformade Nordiska spelen 1901 och sammansatte i samma veva ihop två nya klubbar: Stockholms Hockeyklubb samt Upsala Studenters Hockeyklubb. Von Rosen lirade i det förstnämnda laget och var inte helt otippat lagkapten. Nordiska spelen var nordiska vintersporttävlingar med nationalistisk prägel. Förutom bandy var, exempelvis, sparkstöttingstävlan och skridskosegling på schemat. Utländska deltagare var välkomna men de flesta var svenskar förutom vissa danska, finska och norska inslag.

När Nordiska spelen var över hade Uppsala tagit hem turneringen.

Förutom Clarence Von Rosen, så kan vi lägga till ytterligare ett betydelsefullt namn i bandyns begynnelse i Sverige: läkaren Sune Almkvist.

Faktum är att Almkvists betydelse för bandyn är monumentalt.
Uppsalasonen med hela elva SM-guld (!) på meritlistan gick med i Upsala Gymnasisters Hockeyklubb (bytte sedan namn till Uppsala Hockeyklubb när spelartruppen bestod av flertalet universitetsstudenter) som 15-åring 1901. Denna förening kan för övrigt sägas vara fundamentet till det så framgångsrika IFK Uppsala, med Almkvist i spetsen, under 1900-talets första årtionden.

Foto: Paul Sandberg/Upplandsmuseet. Sune Almkvist år 1936 på Studenternas.

Almkvist kan sägas vara den första stora svenska bandyspelaren, som spridde bandyn i Sverige. Lite kuriosa är att han gav ut regelböckerna Regler för ishockey 1907, Spelregler för bandy (1917) samt Bandy (1919). Kuriosa är att han var den förste spelaren att få utmärkelsen Stor grabb. Lägg därtill att Almkvist blev Svenska bandyförbundets förste ordförande år 1925. Ett ordförandeskap han höll till 1950.

Givet den uppmärksamhet bandyn fick i Nordiska spelen fick det genast effekt på intresset i Stockholm. Klubbar och skollag började mäta krafterna mot varandra i tävlingssammanhang. Inte långt senare bestämde sig flera större fotbollsklubbar i huvudstaden att också lira bandy under vintertid. Inte ologiskt skulle det leda till att bandyn så småningom tog efter fotbollen med elva spelare på isen.

Jämfört med uppmärksamheten i Nordiska spelen 1901 så var 1904 års upplaga numret större. Hela 16 lag kom till spel. Kanske inte helt otippat så segrade Sune Almkvists Uppsalagäng.

Året efter innehöll också en brytning med trätrissan till förmån för en boll (lackat garnnystan med en träkula inuti) samt utarbetande av svenska regler.

Än var det ett par år kvar till bandyns riktiga genombrott men grunden var lagd. Bandyn var här för att stanna och det skulle inte dröja länge förrän ett första svenskt mästerskap var ett faktum.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade. Missa inte det.