Nordén: Vi underhåller inte publiken längre

, ,

KRÖNIKA Vi bandyspelare tränar och förbereder oss i tre årstider för att sedan vid fjärde årstiden, vintern, prestera så nära max vi kan under några månader.
Detta gör bandyn till en oerhört komplex sport.

För att bli en bra bandyspelare så behöver du ha en hög syreupptagningsförmåga, vara explosiv och ha en uppbyggd muskelmassa som dels gör dig stark, dels gör att du kan ha en kroppskontroll som klarar smidighet.
Och då har jag bara nämnt de fysiologiska förutsättningarna.
Att sedan behärska skridskoåkning, passningsspel, individuell klubbskicklighet och spelförståelse gör bandyspelaren till en fantastisk idrottsmänniska.

Jag har tränat lag i elitserien, allsvenskan och i division ett och är idag tränare för Mölndal bandy.
Jag funderar väldigt mycket om bandyns framtid och om hur vi kan göra den bättre och attraktivare för alla.
Jag återkommer till förberedelserna för en bandyspelare som sträcker sig över tre årstider.

Här har vi stora problem som vi måste jobba med för att göra sporten attraktivare för nyrekrytering.
Vi måste ha en träningsmiljö fram till vintern där individen känner tillfredställelse. Vi har stora problem med att erbjuda detta under vår-, sommar- och höstmånaderna.

Jag vet. Jag har tittat på hur andra sporter jobbar under försäsongen för sina sporter.
De ställer högre krav på närvaro och har en seriös professionell plan för hela försäsongen.
Vi inom bandysporten är för rädda att ställa krav på individen och närvaro under dessa månader.

Vi ställer inga krav – vi är rädda för att tappa spelare.
 Och det är precis här som vi gör felet: individen väljer något annat för att det finns seriösare förhållanden någon annanstans.
Vi måste vara bättre förberedda inför träningsstarten och ha en tydlig klar plan för vår-, sommar- och höstträningen för alla träningsgrupper i din klubb.
Våga ta ut en professionell riktning och jag lovar att det kommer tas emot av individen på ett sätt som känns attraktivt.

Skapa gärna större träningstrupper mellan åldersgrupperna.
I och med det så får du en känsla av konkurrens mellan spelarna och sporrar till hårdare träning samt även en bra integrering för de yngre spelarna att ta klivet uppåt till A-laget.

Jag tog den riktningen med Mölndal i år (2016.reds.anm.). P-18 och A-laget tränade tillsammans under vår-, sommar- och höstträningen.
Vi är 30 spelare på varje träning som sliter stenhårt för varandra. Utvecklingen och integreringen har varit fantastisk att följa under vår- och sommarträningen så här långt.

Skapar du som klubb och tränare denna modell för din klubb så får du en känsla av professionalism i gruppen. Det behöver inte bara vara P-18 och med A-laget tillsammans; ni kan även göra detta i lägre åldrar både på herr- och damsidan.

Hur en bandyspelare ska träna har förändrats enormt sedan jag började träna på åttiotalet fram till hur vi tränar idag. Jag har följt denna utveckling från att träna enormt mycket uthållighet, löpning, lätt styrka, smidighet, boll och klubba under försäsongen fram till i dag.
I dag där vi tränar mindre och mindre uthållighet till att träna explosivitet, tuff styrka och lite boll och klubba under vår-, sommar- och höstmånaderna.
Skillnaderna har naturligtvis påverkats av inomhushallar då vi kan vara på is mycket tidigare.

Under 80- och 90 talet så sades det att bandyspelaren var den som var bäst tränad av alla lagsporter bland övriga idrottsverige.
Vår sport var den mest fartfyllda lagsporten i Sverige.
Idag är vi långt ifrån det för vi har tagit en riktning åt fel håll.
Vi gläder inte publiken längre, vi blir mindre bandyklubbar för varje år, vi lockar inte barn och ungdomar till bandyn längre.

Vi får inte glömma bort i utvecklingen vad som tillfredsställer och gläder publik samt spelaren. Vi utvecklar träningen och spelet i en riktning utan att veta vad riktningen är.
Vi har tappat vår identitet.

Tränaren och ledaren har den viktigaste positionen för bandyns utveckling. Skapa professionella förutsättningar och ett spel där spelaren och publiken trivs.
Bandyn är artisternas sport – det är bandyns identitet.

Stefan Nordén

* Denna krönika publicerades ursprungligen juni 2016

Jakob Jenefeldt laddar för historisk säsong med Frillesås: ”Blir svåra att möta”

, ,

SOMMARLÄSNING Frillesås BK:s första sejour i elitserien någonsin. Ja, det är vad som väntar i vinter. Nyförvärvet Jakob Jenefeldt är förväntansfull inför den historiska säsongen för hallänningarna.
— Tror väldigt mycket på laget, säger han till Bandyfeber.

Det är en fantastisk historia och fullkomligt sann.
I vinter gör alltså ”lilla” Frillesås BK sin första säsong i elitserien sedan klubben grundades 1960.

Ni vet förstås hur det gick till den gångna säsongen; inför 1 761 åskådare på Sjöaremossen segrade Frillesås över Tranås med 7–4 i en avgörande match.
Sedan bröt det stora jublet ut.

— Jag grät oavbrutet i tio minuter från att det var cirka tre minuter kvar av matchen. Det här betyder så oerhört mycket. Jag är otroligt stolt över inte bara laget, utan även klubben och organisationen som gjort den här satsningen möjlig. Att vi skulle nå så här långt var det nog ingen som trodde, sade Frillesås spelande tränare Mattias Johansson till svenskbandy.se när avancemanget stod klart.

Det var den 24 februari. Nu, i mitten av augusti, har det gått nästan sex månader sedan det historiska milstolpen för Frillesås.

Frillesås har lyckats behålla stommen i 2017/18 års succélag, tagit in en ny tränare i form av Joakim Björkman och kryddat laget med spelare som Robin Mohlén (IFK Vänersborg) och Jakob Jenefeldt, senast i Sirius. Den sistnämnde kritade på ett tvåårskontrakt i april och det beslutet är Jakob Jenefeldt idag väldigt belåten med.

— Det känns väldigt bra. Det är en unik förening på många sätt, många sköna profiler både på och utanför isen. Vi drog igång gemensamma träningen 2:a augusti, så vi har hunnit köra några träningar redan och jag antingen kände eller kände till många av spelarna. Men man slås ändå av att det är ett väldigt skönt gäng med god sammanhållning.

Foto: Frillesås bandy. Jakob Jenefeldt kritar på för två säsonger i Frillesåströjan.

30-åringen hade innan övergången till Frillesås två år kvar på kontraktet med Sirius, som han tillhört sedan säsongen 2014/15. Tiden i Uppsala har överlag varit en positiv tid för Frillesåsförvärvet.

— Generellt så har det varit fyra bra år där jag trivts väldigt bra både i staden och klubben. Rent sportsligt har det varit upp och ner, både personligen och för laget så där fanns det lite mer att önska. 

— Men även i Uppsala har man fått träffa många härliga människor i och runt laget samt inte minst de som står på läktaren i bar överkropp och applåderar trots att man torskat med 1—12 en grå vardagskväll. Det är lite unikt, säger Jenefeldt.

Förklaringen till beslutet att lämna Sirius för Frillesås beror på flera faktorer. Men klart är att det infann sig en viss hemlängtan till västkusten för Jenefeldt som har IFK Kungälv som moderklubb.

— Man blev lite matt när man några veckor innan skrivit kontrakt och sedan kom det med ekonomin som ett brev på posten. Det är inte främst de där tusenlapparna som man går miste om utan snarare att det påverkar laget ganska mycket nästkommande år, säger Jenefeldt och forsätter:

— Jag förstod ganska snabbt att det skulle bli ganska stor omsättning på spelare och jag kände inte riktigt suget efter ännu en omstart. I samma veva började man givetvis fundera på hur det skulle vara att flytta hemåt. När de tankarna börjat snurra så blev det till slut svårt att tänka sig något annat.

Med Sirius lagt till handlingarna och en spännande säsong i Frillesås framför sig så är det med en förväntansfull Jakob Jenefeldt.
Försäsongen, ja den är naturligtvis igång sedan länge.

Försäsong – kul eller nödvändig ont?

— Det är klart; jag hade inte ägnat mig åt den här typen av träning om jag inte spelade bandy, men känslan efter ett hårt intervallpass är ju dock riktigt fin. Just nu får jag ändå säga att jag tycker det är skoj i och med att man kommit till ett nytt lag och det är en del nytt. 

Foto: Frillesås Bandy. Försäsongsträning på rink för Frillesås BK.

Jakob Jenefeldt menar också att det är skönt att vara på plats och vara med på gemensamma träningar.

— Du går till jobbet och sen åker du och tränar utan att tänka efter, det går på automatik. Det krävs en helt annan disciplin och sköta träningen själv som jag gjorde i våras innan jag flyttade ner.

Skiljer sig försäsongen i Frillesås mot i Sirius?

— Jag har ju varit med om olika träningsupplägg i Sirius under de åren jag var där. Det brukar ju förändras i takt med att tränare byts ut. Man känner givetvis igen många av övningarna och upplägg sedan tidigare. Det som är lite annorlunda i Frillesås är väl att det är många som pendlar till träningarna. De flesta från Göteborg, men även söder ifrån så det blir väl något extra individuellt pass mot vad jag är van vid sedan tidigare. 

Klart är att träningsdosen Jakob Jenefeldt och övriga spelare får i Frillesås kommer göra nytta i vinter.

— ”Matte” (Mattias Johansson) har hittills hållit i fysträningarna och han har väldigt mycket energi och är väldigt seriös i det han gör. Sen tar också alla spelare mycket personligt ansvar så det blir bra träningar och det har varit riktigt bra fart än så länge.

Är det något speciellt du vill slipa på personligen inför kommande säsong?

— Just nu försöker jag bara träna på så gott som möjligt så kroppen känns fräsch. Till hösten får vi se lite, vi har diskuterat lite om att jag ska testa att spela lite högre upp i banan. Så det blir att ställa om hjärnan lite efter att ha åkt runt på halven i massa år. 

Och det är en utmaning som Jakob Jenefeldt gärna tar.

— Det ska bli riktigt kul att testa så får vi se var vi landar, förhoppningsvis tycker jag det är roligt och får en liten nytändning bara av det. Men det är klart, ska jag försöka spela högre upp i banan så får jag väl gå ner i källaren och leta upp ett skott först 

Vilken position är mest aktuellt om du hamnar högre upp i banan?

— Det får vi se lite vart det lider och hur vi väljer att ställa upp, men det jag kan tro blir aktuellt är förmodligen mittfält eller ”vinge”.

Frillesås kommer med stor sannolikhet få slåss med näbbar och klor i vinter för att försöka greja nytt kontrakt.

Men exakt hur bra kommer Frillesås stå mot övriga elitserielag?
Jenefeldt hymlar inte om att det blir tufft, men är optimistisk över lagets chanser att hävda sig i bandyns finrum.

— Det jag kan säga är att jag tror väldigt mycket på laget. Det är ett lag med många duktiga spelare där många också har spelat i elitserien tidigare och det är en ganska unik sammanhållning i laget och föreningen. Med det sagt så är det givetvis väldigt ovisst var vi står då det är ett väldigt stort steg mellan serierna. Jag tycker även det är svårt att bedöma de lagen som vi tippas tampas mot då det har varit en del spelaromsättning. Dock så både tror och hoppas jag att vi håller oss kvar, någon exakt målsättning har vi inte satt ännu.

Du kommer förstås få axla ett stort ansvar. Känner du av pressen?

— Nej, jag ser det inte så. Vi är flera i laget som har varit med ett par år. Jag tror dessutom att vår styrka är att vi är ett relativt jämnt lag med bra spelare på många positioner. På så sätt blir vi svåra att möta.

Jakob Jenefeldt är utan tvekan laddad inför Frillesås första äventyr i elitserien.
En elitserie som han tror kommer bli likartat de senaste säsongerna när det gäller tabellplaceringar för lagen.

— Det blir väl lite som vanligt att några lag tampas med varandra i varsin ända av serien, blir nog inga stora förändringar där. Förhoppningsvis har de inte glömt att planera in åttondelarna i år. Det tror jag kan bli en extra krydda för några lag och serien i helhet.

Till sist; vilket lag ska ha favoritstämpeln till SM-guldet?

— Favoritstämpeln och det är ingen liten stämpel får givetvis Villa. De har ett riktigt fint lag. Sedan ska de få ihop det också, men det blir intressant att följa.

Mattias Bladh 

Nyberg: Färgerna på ditt lags matchställ – var har det sitt ursprung?

, ,

KRÖNIKA På tåget mellan huvudstaden och Dalarna ser jag en man i grönvit halsduk.
Bajen eller VSK tänker jag.
En släpig västmanländsk dialekt avslöjar snart att mannen är från Västerås.
Klubbfärgen – har den någon betydelse? Kanske inte för spelet på planen, men för den sanna
supportern är det ofta självklart att bära, mössa, halsduk eller kanske tröja, i sitt lags färger vid
match. Färgen hör till klubben historia och identitet. Att en förening skulle byta eller överge sin klubbfärg är näst intill omöjligt.

Varför spelar ditt lag i den färg det gör? Klubbfärgernas historia är ofta mycket svårt att klargöra. Oftast är det nog tillfälligheter eller kanske någon form av anknyting till orten som är orsak till tröjornas färg. Klubbmärkets färger kan ha betydelse men föreningens emblem är inte sällan skapat senare.

När bandyn var ung, var matchställ inte alltid identiska. ”Ta på dig en blå tröja och kom ned till
isen”, kunde orden vara. Tids nog fick den blå tröjan ett fastsytt klubbmärke och snart fanns
klubbtröjor i samma färgnyans med klubbemblem. Rött och blått var ursprungligen det vanligaste färgerna.

Vad som gjorde att en klubb fick rött och en annan blått kunde vara slumpartade händelser. Vita tröjor blev lätt smutsiga och valdes sällan som matchtröja.

Idag spelar en del klubbar i vit tröja på bortaplan. Men av de 30 klubbar som finns i elitserien och allsvenskan tror jag bara Tranås har vitt matchställ på hemmaplan.

I den tidiga idrottsrörelsen bildades massor av föreningar och det fanns inte sällan både tre och
fyra klubbar som spelade bandy i en mellanstor svensk stad.

När blått och rött var upptaget, fick man välja andra färger. De flesta matcher spelades mot
klubbar i närområdet, då var det mest praktiskt att välja en färg som inte någon lokalkonkurrent
hade. Kanske är Vetlandas och Brobergs gula tröjor resultatet av att det fanns klubbar i närheten som spelade i rött eller blått.

IFK klubbarna är hela 168 stycken i Sverige och har ofta haft många idrotter på programmet i
samma förening. Kamratklubbarna har vanligtvis spelat i blått och vitt. Så gör både Motala och
Vänersborg som idag är elitseriens två IFK klubbar.

Men undantag finns. IFK Kungälv spelar i
blått och rött. Det gjorde även den avsomnade bandysektionen i IFK Wreta Kloster. IFK Kalix spelade i rött och vitt.

Grönt är en ganska ovanlig klubbfärg men i elitserien finns den på både Västerås, Hammarbys och Frillesås matchtröjor. Hammarby lär ha fått sin grönvita färg redan 1889 då roddsektionen i klubben valde grönt och vitt som klubbens framtida färg.

Att Västerås är gurkstaden är välkänt
och då passar den gröna färgen bra för VSK.
Svart är sorgens färg – kanske förklarar det att den svarta färgen är en ovanlig klubbfärg.

Att Sandviken spelar i svart kan möjligen förklaras av att klubben alltid varit så tätt förknippat med den lokala stålindustrin. Svart passar stålmännen från Sandviken. Under 70-talet spelade SAIK med gula hjälmar och gula byxor. Nu blandas det svarta med vitt.

När tittar på äldre matchtröjor kan man se att utformingen har förändrats genom årtiondena. Om en klubb har två färger kan betoningen på en kulör väga över under en period för att sedan ändras. De svarta inslagen på Sirius blå-svarta tröja har växlat. Att Bollnäs spelar i orange vet vi men de blå inslagen har periodvis varit mer eller mindre.

Har man två färger som t.ex. Motala så är det ju ä självklart att någon av färgerna dominerar.
Edsbyn med röda tröjor lär ha spelat i vitt när klubben var ung. Falun hade ursprungligen en
brunaktig tröja som likande koppar.

Tre färger är svåra att hitta på bandyplanen. Rosa, lila och brunt. Men om det inte redan finns så dröjer det nog inte länge förr än vi får se ett lag i rosa. På fotbollsplanen är randiga tröjor vanligt, men på bandyplanen är det vanligare med vertikala ränder. Lodräta ränder är ganska sällsynt. Sirius är ett undantag, men fler finns givetvis fler.

Till matchstället hör givetvis även byxor, strumpor och hjälm. Varianterna kan självklart växla men att strumpor och tröja är samma färg är praxis. Att klubbmärket lyfts fram allt mer värmer på läktaren.
Vet du något om din klubbfärgs historia ? Kommentera gärna!

Svante Nyberg

Kaptensroll för Lundberg i vinter: ”Jättekul att få förtroendet”

, , ,

SOMMARLÄSNING I vinter gör han sin sjätte säsong i Sirius. Liberon Victor Lundberg kommer samtidigt göra det med kaptensbindeln på armen.
— Det är så klart jättestort, säger 26-åringen till Bandyfeber.

Den 14 april som så beskedet: Siriusliberon Victor Lundberg stannar i klubben över nästa säsong.
Ett fint besked till de egna supportrarna.

26-åringen menar att det aldrig var riktigt aktuellt med att röra på sig i dagsläget.

— Nej, i slutändan var det egentligen inte mycket att tveka på. Jag ville bara se att klubben fortfarande ville framåt efter den säsongen som var med trasslig ekonomi, säger han.

Något som också spelade in var tränarfrågan och vem som skulle leda laget i vinter. När Esa Määttä presenterades som ny tränare i mitten av mars började pusselbitarna falla på plats.

— När allt det var löst var det inte mycket att tveka på. Det kändes inspirerande att få en ledande roll i ett lag som vill framåt, säger Lundberg.

Notervärt är att Victor Lundberg kommer dra på sig kaptensbindeln i vinter.
Efter ett samtal med tränaren Esa Määttä stod det klart att Siriusliberon får ta upp det hedervärda uppdraget efter Lars Fall.

— Det är så klart jättestort. Jättekul att få det förtroendet av Esa och av klubben. Men vi kommer vara fler i laget som kliver fram och leder, säger Lundberg.

Vad har du fått för intryck av Esa Määttä?

— Han är väldigt seriös och har väldigt bra koll på bandy och framförallt försäsongsträning som vi verkligen har ökat i år. Han är tuff och rak och säger det han vill ha sagt. Men är även lätt att prata med när det behövs. Så jag har fått ett bra intryck.

Och att han är väl värd kaptensbindeln är tydligt. Victor Lundberg kom till Sirius från Falun inför säsongen 2013/14 och har blivit en mycket populär spelare i klubben. Det innebär totalt fem säsonger i ett Sirius som haft tämligen stor cirkulation på spelare.

Lundberg är den spelare i nuvarande truppen som varit längst i föreningen.
En tid som Siriusliberon beskriver som relativt rörig, om än alltid harmoni i både laget och utanför isen.

— Den har väl varit ganska rörig då det har varit stor ruljans på spelare och rörig ekonomi. Jag tror jag är ensam kvar från de första två säsongerna jag var här, haha…

— Men det har ändå alltid varit bra stämning i laget varje år. Och det märks verkligen hur många det är som bryr sig om bandyn i Uppsala. Utan det hade det inte fungerat de här åren. Sedan trivs jag väldigt bra i stan också, säger Lundberg.

Foto: Anna Westin. Siriusförsvararen Victor Lundberg har fem säsonger bakom sig i Sirius. I vinter kommer han föräras rollen som lagkapten.

Victor Lundberg och hans Sirius kan blicka tillbaka på en säsong där laget till slut ordnade nytt elitseriekontrakt.

Detta utan ett nervfyllt kvalspel.
Victor Lundberg gladdes förstås över förnyad elitseriestatus, men hade hoppats på lite mer av laget.

— Var väl sådär. Jag tror vi är många som känner att vi skulle kunna fått ut mer av det laget som vi hade. Men samtidigt hade vi som mål att komma topp-tio vilket vi bara var målskillnad ifrån och undvek då också ett kval, säger Lundberg och fortsätter:

— Så det får ses som godkänt med tanke på att vi hade en del otur med skador och sjukdomar under säsongen. Men det finns mycket att utvärdera och en hel del som vi kan göra bättre till denna säsong.

Vad känner du kring din egen prestation?

— Den var helt okej. Jag spelade inte så många matcher på grund av att jag bröt tummen i mitten av november, så spelade bara fem-sex matcher på hela säsongen. Men det jag var med tycker jag gjorde det bra. Men jag är väldigt revanschsugen inför i år.

Jo, en fraktur i högerhanden i segermatchen mot Tillberga var ett hårt slag och är förhoppningsvis något som inte kommer upprepas i vinter.

Nu är kroppen i full trim och Victor Lundberg och Sirius har fullt sjå med att slipa på detaljerna inför kommande säsongen.

— Vi ska dra igång de gemensamma träningarna idag (läs: tisdag) igen efter egenträning sedan midsommar. Vi kommer att köra två rinkpass i veckan och två gemensamma barmarkspass nu under augusti tills isen ligger i Relitahallen. Utöver det ska vi köra två-fyra individuella styrkepass.

Vad tycker du personligen om att träna under försäsongen?

— Haha… jodå, men jag tycker det är kul faktiskt. Man vet hur viktigt det är för att man ska kunna prestera senare i vinter. Så jag brukar inte ha några problem att träna. Sedan är det såklart lite tyngre att träna när det är 30 grader varmt ute och stranden eller golfbanan lockar. Men överlag är jag väldigt nöjd med min träning denna sommar. 

En försäsong utan tongivande spelare som Jakob Jenefeldt (Frillesås), Lars Fall (slutat) och Johan Jansson Hydling (slutat). Bland nyförvärven finns målvakten Erik Persson (Edsbyn), men i övrigt är det mindre namnkunniga spelare som tillkommit. Men det ska också tilläggas att klubben säkrat viktiga förlängningar, bland annat med Teemu Määttä och Markus Kumpuoja.

En Silly season som kunde ha varit bättre.
Men Victor Lundberg tror ändå stenhårt på lagets slagstyrka och framhåller vad han sett under sommaren.

— De spelarna som har kommit vill verkligen bli bättre och har tränat på riktigt bra i sommar. Och jag tror vi kommer få ihop gruppen bra. Sen är det så klart att det var tunga rutinerade spelare som lämnade men vi kommer få till det bra ändå.

Ja, ni tappar en del rutin inför kommande säsong. Hur skulle du säga årets upplaga står sig mot den tidigare?

— Svårt att säga så här innan vi har gått ut på stor is. Men jag har fått ett bra intryck av alla killar så jag tror vi står oss bra mot förra året. Trots att vi har tappat rutin så tror inte vi kommer spela sämre än förra året.

Så ni hänger kvar i elitserien?

— Ja, det gör vi. Något annat finns inte.

Ni som har följt Bandyfebers sommarserie vet att vi brukar avsluta med vad spelare har för tankar kring vilket lag som ska ha favoritstämpeln till SM-guldet.

Victor Lundberg får förstås frågan och han skickar favoritskapet på ett blått och vitt gäng från Lidköping.

— Jag skulle säga Villa, svårt att säga något annat efter de värvningarna de har gjort. Men det kommer bli tufft. Sandviken och Edsbyn kommer att utmana.

Mattias Bladh

Officiellt: lagen som gör upp om titeln i årets World cup: ”Spännande”

De deltagande lagen i årets World cup i Sandviken är nu officiellt.

I år blir det 10-års jubileum för World Cup i Sandviken, världens mest prestigefyllda bandyturnering för klubblag. World Cup i bandy kommer i år att spelas torsdag till söndag den 11-14 oktober 2018. Sexton av världens främsta bandylag är nu klara för turneringen och kan idag presenteras.

Till World Cup har de åtta svenska kvartsfinallagen bjudits in tillsammans med fyra lag från Ryssland, två finska lag och då Norge tackat nej har Broberg/Söderhamn bjudits in och även Sirius på ett Wild Card. I turneringen finner vi samtliga mästarlag och en hel del andra topplag.

Från Ryssland kommer ryska mästarna Neftyanik, finaltvåan Jenisej och trean Bajkal Energy. I år får vi även se ryska START i turneringen. Från Finland kommer finska mästarna Veiterä samt Akilles och från Sverige kommer samtliga slutspelslag tillsammans med Broberg/Söderhamn och Sirius.

– Det känns fantastiskt roligt att vi nu har fyllt turneringen med de 16 lag som kommer att ställa upp i årets World Cup i bandy. Den här uppställningen borgar för en mycket spännande turnering även i år och det kommer bli en bandyfest utan dess like i Sandviken i oktober så boka redan nu in 11-14 oktober i kalendern, säger SAIK Bandys projektledare för World Cup, Ulric Jansson, i ett pressmeddelande.

Deltagande lag:

Sverige

Bollnäs

Broberg/Söderhamn

Edsbyn

Hammarby

SAIK Bandy

Sirius

Vetlanda

Villa Lidköping

Vänersborg

Västerås

Ryssland

Baikal-Energy

Jenisej

Neftyanik

START

Finland

Akilles

Veiterä

Forsberg: Kan nästan känna doften av nyspolad is

, ,

KRÖNIKA Tomas Ledin ljuger när han sjunger att sommaren är kort. Va? Vad skriver karln? Jo, det är faktiskt sant och jag är inget ”nät-troll” som levererar fake news. Men en förklaring kanske ändå är på sin plats.

Som bandyvän, eller rättare sagt fantast, så är sommaren olidligt lång. Inga glänsande isar så långt ögat kan nå eller näsan kan lukta sig till. Glöggen står på lagren i affärerna och kokt korv på sommaren är väldigt smaklösa kontra en halvljummen i bröd på en bandyarena där ångan från isen stiger upp mot antingen ett tak eller himlen. Tro tamejtusan att kaffet också smakar annorlunda.

Så som bandyvän kan jag stå för att Ledins fras om att sommaren skulle vara kort är att gå till överdrift. Och med tanke på den här sommaren så tror jag att även ni som icke ännu blivit frälsta kan hålla med mig. Från en helsikes vinter gick vi rätt in i sommaren redan första veckan i maj till dags datum. Är det en kort sommar, så vet inte jag. Så därför ljuger Ledin.

Men vem har då rätten att sitta här och hoppa på en av våra största artister och dessutom en som kommer från Sandviken? Jo, det tänkte jag lite snabbt berätta.

Thomas Forsberg är mitt namn och jag frälstes i bandysporten den 15 mars 1988 på en bandybana i Sandviken som då gick under smeknamnet ”Curlingbanan”. Detta på grund av att den var en av Sveriges minsta bandyarenor på den tiden. Jag tillsammans med 5 879 andra var där och satte publikrekord i Sandviken. Jag och 5879 andra fick se en sanslöst dramatisk semifinal, den helt avgörande mellan SAIK och Vetlanda.

Jag minns det nästan som att det var i går. Hur jag stod där på en snöhög snett nedanför måltavlan och upplevde min första bandymatch live. Jag minns hur jag och kanske 5860 (fanns väl ett 20-tal Vetlandabor där också) andra Sandvikenbor skrek i vild förtvivlan när Håkan Sjösten visade på straffpunkten när Patrick Johansson föll i straffområdet. Tror att det var Per Lennartsson som satte straffen och spiken i den slutspelskistan för SAIK det året.

Nu kan man ju fråga sig hur en sådan traumatisk händelse kan göra att man blir så fast för en idrott som jag blev den kvällen? Normalt hade väl varit kanske att aldrig mer besöka en bandyarena. 30 år senare så står jag här med flera hundra matcher bakom mig och är fortfarande hungrig på mer bandy.Trots att smärtan av det där målet ännu sitter inristat i mitt svartvita hjärta av stål…

För numera så är jag inte bara svartvit vad det gäller denna sport. Visst, ränderna går aldrig ur och jag kommer för alltid ha den färgkombinationen. Men jag ser inte allt svart på vitt mer. Jag kan numera se bandyn för vad den är. En vacker sport där fart och finess blandas finare än vad en bartender kan göra drinkar. För även om pengarna börjar spela in även i bandyn så är vi långt ifrån den fantasivärld som Zlatan och Zäta (Henrik Zetterberg) lever i. Bandyn har fortfarande sin själ kvar på något vis och det är något vi som värnar om sporten ska vara rädda om.

Nu kanske detta smakar surt för er som läser detta när detta skrivs av en som håller på SAIK som år efter år visar upp ekonomiska bekymmer och ändå kan vara med i toppen. Men tro mig. Den sura smaken känner även jag. Inget gör ondare i min själ över det faktum att SAIK befinner sig i denna sits. Men samtidigt så ger det mig styrkan att fortsätta tro på att det ska förändras och ska vi vara ärliga så är det väl inte så många bandyklubbar som visar upp plusresultat mer?

Bandyn kämpar. I plusgrader. Minusgrader. Storm. Snö. Regn. Hall. Inte hall. Men den överlever det mesta. Det är det som gör bandyn så stark. Själen i bandyn kan man aldrig ta död på.

Jag har fått förtroendet att skriva krönikor på denna fantastiska sida där bandyn verkligen får en själ. Det är jag oerhört tacksam för och tackar för förtroendet och jag hoppas kunna fylla ut ”skridskorna”. Den här första kan väl ses som en liten presentation av vem jag är och vad bandyn har betytt för mig.

Längre fram så kommer jag att skriva mer om elitserien och mina förväntningar på den. Frågorna är många. Kan Edsbyn fortsätta att sitta kvar på tronen och ta sitt tredje raka guld? Eller är det dags för Villa nu? Med tanke på värvningarna av Löfstedt och Andersson så kan jag inte hitta en större favorit den här säsongen.

Och vad händer med SAIK? Kommer ”Murren” att komma tillbaka eller är det en ny väg man kommer att gå. Känner jag vinnarskallarna i detta lag rätt så svider den där sista matchen i mars än i kropp och själ. Revanschlustan är stor. Och hur kommer det att gå för Hallands stolthet Frillesås? Det jag vet är att vi går en intressant säsong till mötes.

En lång och varm sommar går nu ändå mot sitt oundvikliga slut. En del kommer redan efter några veckor längta tillbaka efter värmen och beställer resor till utlandet för att blidka begäret. Jag är inte en av dem.

Jag ser fram emot den nalkande kylan som finns där någonstans. Beredd att ta landet i sitt grepp och förvandla grusplaner till vackra isytor. Och på vissa ställen så ligger redan isen, bland annat i Sandviken. Det är nästan så att jag kan känna doften av nyspolad is. En välbehaglig doft. En doft god som vilken sommaräng som helst.

Fast å andra sidan… På måndag börjar jag jobba igen. 5 veckors semester är över. Fan vet om inte Ledin hade rätt ändå…

Thomas Forsberg

Dokument: Edsbyns banbrytande hall

,

DOKUMENT Edsbyn, november 2001 – några framtidsmän (och kvinnor?) samlas för att bilda det arenabolag som ska lägga grunden för Sveriges första bandyhall. Över klassiska Öns IP börjar det stegvis byggas en hall som ett par år senare invigs av självaste kung Carl XVI Gustaf.

Edsbyn får genom sin hall ett försprång i 2000-talets första decennium jämte övriga bandy-Sverige. ”Byn” vinner fem SM-guld i följd 2004-2008.
Vad dessa progressiva entreprenörer i Edsbyn kanske inte vet är att de samtidigt är med och styr in bandyn på en väg som kommer leda till en helt ny kartbild för bandyn i Sverige.

Bandyn i Sverige växte på 50-talet till att bli idrott nummer tre, efter fotbollen och hockeyn. 1950 fanns det 863 registrerade föreningar med bandy på programmet. Bandyn är vid denna tid en idrott som växt sig stark på många bruksorter och sporten kompletterar ofta fotbollen som vilar under vintern. Bandy har från allra första början spelats på naturisar, ibland till och med på sjöisar. Vädret ställer ofta till problem och det är inte ovanligt att matcher måste flyttas eller ställas in på grund av blidväder.

1956 får Västerås som första stad i Sverige konstfrusen is på Rocklunda. De konstfrusna bandybanor som nu börjar byggas blir en enorm injektion. Säsongen kan förlängas, isens kvalité förbättras avsevärt, spelet utveckas. Under de närmaste åren anläggs omkring fem nya konstfrusna banor varje år.
1969 passerar man 50 stycken.
Idag finns omkring 100 banor över hela landet.

I mitten av 70 talet börjar konstfruset vara en självklarhet – nästan – för fortfarande finns klassiska klubbar som inte har konstfruset. De klubbar som inte lyckats övertala kommunledningen om behovet av konstfruset börjar få kämpigt att hänga med i utvecklingen. 1975 har omkring 200 klubbar som tidigare haft bandy på programmet lagt ner sin verksamhet.
Bollnäs får som sista elitlag konstfruset så sent som 1984.
Hela 27 år efter Rocklunda (!).
Men några klassiska bandyfästen får aldrig konstfruset; Lesjöfors, Hälleforsnäs och Grycksbo är tre av dem.

När tvåtusentalet inleds är bandy som spelas på en icke-konstfrusenbana ovanligt.
Med bandykyrkan i Edsbyn inleds ett nytt kapitel i bandyns historia. Efter innovationen i Hälsinglands hjärta börjar övriga bandy-Sverige hänga på. Västerås och Surte är snart igång med hallbyggen.

Sommaren 2016 finns 12 bandyhallar i Sverige. I Stockholm finns möjligheten att göra is i såväl Friends arena som Tele2 arena.
Några klubbar huserar ensamma i sin hall, till exempel Edsbyn och Sandviken. Andra delar på hallen med flera föreningar, exempelvis i Lidköping. Hallen i Uppsala är byggd främst som en träningshall men används till tävlingsmatcher av alla Uppsalalag förutom Sirius som fortfarande spelar utomhus. Ytterligare några hallar finns på planeringstadiet. Söderhamn ligger främst i tuben (reds.anm. hall finns nu i Söderhamn).

När spaden sätts i jorden i Edsbyn 2001 har de föreningar som aldrig fått konstfryst för länge sedan gett upp.
I början av 2000 talet finns omkring 330 föreningar som utövar bandy.
På 50 år har 500 klubbar försvunnit.
En hall är idag en absolut nödvändighet för att kunna nå toppen av eliten. Bollnäs skulle knappast kunna hålla sig i elitserien om de inte kunde träna i den närbelägna hallen i Edsbyn.
Hammarby drar omkring som nomader på hösten och söker isar. Ofta får de träna på hockeyrinkar.
Utvecklingen går inte att ändra – bandy är på väg att bli en idrott som spelas inomhus. Fördelarna med att spela bandy i en hall är också många.

Men hur realistiskt är det med en bandyhall i varje kommun där det spelas bandy?
Om vi räknar elitserien och allsvenskan som bandy på hög nivå finns idag 38 föreningar som bedriver bandy på elitnivå. Visst finns det lag i ”ettan” som satsar, men där finns även spelare och klubbar som ligger på en helt annan nivå.
12 hallar kan bli tjugo, kanske någon till – men vad händer med de övriga klubbarna. Kommer de att överleva? Är det exotiskt att spela bandy utomhus 2030?

Värmland var en gång ett av Sverige starkaste bandyfästen. I dag finns endast en klubb kvar på elitnivå – Boltic. Sörmland har också tappat, vad händer i Göteborg?
Om det bara finns 50 föreningar som spelar bandy med 30 spelare i varje klubb – räcker de till att fylla på de högre serierna med talanger? Kommer nivån på landslaget att sjunka? Hur många spelare finns inte i Ryssland som fyller på bakifrån?

I bandyfamiljen finns även damer – här är skillnaderna ännu större mellan de som har hall och de som tränar ute på obekväma tider när herrarna gjort sitt.
Framtidsmännen i Edsbyn tycktes börja ett fantastiskt bygge. Men var det egentligen bandyns grav de grävde?

* Dokumentet publicerades ursprungligen 2016.

Svante Nyberg

Om författaren: Svante Nyberg från Falun har i över 40 år följt sitt favoritlag Falu BS från läktaren. En tabellnörd och gräver gärna ner sig i sifferstatistik.

Aksel Örn Ekblom tar sats mot ny säsong: ”Väldigt inspirerad”

, ,

SOMMMARLÄSNING Tellus gör sin tredje säsong i elitserien i vinter. Meriterade försvararen Aksel Örn Ekblom utlovar ett lag som fortsatt kommer vara en obekväm motståndare på isen.
— Vi är beredda att jobba så ofattbart hårt för varandra, säger han till Bandyfeber.

Två SM-guld, ett SM-silver, ett World cup-guld samt en titel i Svenska cupen.
Tellusförsvararen Aksel Örn Ekblom, 28, har hittills i bandykarriären fått vara med om mycket framgångar på isen.

I alla fall om vi med framgång menar just titlar och det är väl möjligen den yttersta måttstocken inom idrott.

28-åringens CV är, kort och gott, inte fy skam.

— Nä, verkligen inte. Och det är inte slut än. Brukar se mig som den sämsta bästa bandyspelaren i Sverige. Mäktig titel, säger Aksel Örn Ekblom, som i vinter gör sin totalt femte säsong i Tellus-tröjan.

Var började då karriären för ”Örnen”?
Resan startade i moderklubben Hammarby där han kom upp i A-laget säsongen 2008/09. 

— Det var stort, absolut. Då insåg man att det gick och satsa vidare. Men tror också saker i den åldern kändes stora, man brydde sig liksom mer då, säger Örn Ekblom.

De två följande säsongerna blev det en utlåning till Gustavsberg för att få matcher i benen.
Sammantaget en nyttig period menar Aksel Örn Ekblom.

— Spelade matcher där och tränade med ”Bajen”. Samarbetsavtal är bra. Och det var absolut utvecklande för mig. Men i ärlighetens namn var vi rätt värdelösa i ”Gurra”, så andra året bröt jag mitt kontrakt med Hammarby.

Ja, Örn Ekblom var inte nöjd med situationen i Hammarby och slutade faktiskt med bandy i det läget.
I stället åkte han och dåvarande flickvännen till Uganda.
Men snart skulle telefonen ringa hos Aksel Örn Ekblom.

Tellus med sportchef Patrik Järmens i spetsen var i den andra änden och ville prata bandy…

— Japp, Järmens visade tidigt intresse när Tellus gick upp i Allsvenskan. Less som jag var, tvekade jag och sa ” jag får se”. Men efter jag kom hem från Afrika så kände jag sug efter att lira så jag hoppade på Tellus-tåget. Vilket var ett grymt beslut.

Den 12 augusti 2013 kom så beskedet: Mesta mästarna Västerås SK värvar Aksel Örn Ekblom.
VSK hade haft koll på Örn Ekblom en längre tid och såg stor potential i försvararen.
I VSK blev det segrar i massor för nyförvärvet från Tellus. 

Som bekant vann VSK två SM-guld säsongerna 2014/15 samt 2015/16.
Ville Aksel Örn Ekblom vinna SM-guld så var VSK helt rätt klubb att vara i under den här perioden.

— Det florerade ett ord då; maskin. Tycker det ordet summerade oss rätt bra, vinnarmaskin. Det var så självklart att vi skulle vinna.

Foto: Tellusbandy.se. Aksel Örn Ekblom i VSK-tröjan.

Vilket guld i VSK smällde högst?

— Det är en svår grej att värdera. Jag spelade inte SM-finalerna 14/15, 15/16. Edberg (Stefan), Sjöström (Patrik), Bruun (Anders) var ruggiga under den perioden. Vi var som sagt fruktansvärt bra. Detta kanske låter konstigt och är egentligen inte ett svar på din fråga. 

— Men mitt största bandyminne är första året i VSK när vi slog ut Hammarby i semi och gick till final. Det var så overkligt stort för mig att få visa de jävlarna liksom. När vi avgjorde på hemmaplan inför en smockad arena. Det var stort, säger Aksel Örn Ekblom.

Aksel Örn Ekblom menar att den slutspelstriumfen är en stor höjdpunkt i karriären.

— Vi som lag var uträknade redan i kvarten men lyckades bryta tillbaka och jag fick en sådan revansch. Det var otroligt stort. Var stoltare över mig själv och laget då än jag någonsin varit i sportsammanhang.  

Sedan blev det Tellus igen och där är du kvar. Ni verkar trivas i laget?

— Ja, det gör vi sannerligen. Vi pratade tidigare om vinnarkultur. Jag kan inte sätta fingret på det, men vår kultur i Tellus är otroligt stark och genuin. Delvis kan man kalla det för krigarkultur, men vissa saker går inte att förklara eller ta på. Det bara är. Vi är beredda att jobba så ofattbart hårt för varandra. Det kanske är kärlek?  

Aksel Örn Ekblom har varit en viktig försvarsspelare i Tellus och kommer vara lika viktig kommande säsong.

Börjar ni växa in i elitseriekostymen?

— Rutinen kommer med åren, så är det ju. Men det finns en fara i att prata på det viset. Som om det är något konstant. För blir vi lite nöjda eller tycker vi är lite bättre än vad vi är så är vi direkt ute på väldigt hal is. Vi har inte råd med det.

Inför vinterns elitserie har Tellus försökt bygga ett slagkraftigt lag. Senast anslöt U21-spelaren Filip Fröjd från Villa. Tidigare Jesper Norrman (Ljusdal), Johannes Camilton (ÖSK), Fredrik Rubin (Hammarby) och Pontus Nordensfors (SAIK).

Och förstås Aksel Örn Ekblom som i mitten av maj skrev på ett nytt kontrakt över tre nya säsonger.

Profiler i Tellus. Aksel Örn Ekblom och lagkamraten Martin Krigh hoppas på tryck på läktaren när Tellus lirar i elitserien i vinter.

Örn Ekblom ser positivt på lagets Silly season.

— Kanon! Vi har fått in några yngre och hungriga förmågor. Det är skoj. Så det ska bli intressant att se vilka som växer nu när vi går på is. För det kommer att hända. 

Försäsongen är igång sedan länge. Vad står på schemat härnäst?

— Om en timme åker jag och Krigh (Martin) till Norge ett par dygn och vandrar. Sedan dundrar vi i gång på måndag med kombinerat is och fys. Det ska bli skoj.

Försäsong — kul eller nödvändigt ont?

— Kul och helt avgörande. Här är vi bäst i Sverige och ska så förbli. 

Vad kan vi förvänta oss av Tellus i vinter?

— Fortsatt de snyggaste ställen i Sverige och äckligt hårt jobb.

Vilket lag ser du som favoriter till SM-guldet?

— Jag vill säga Villa. Jag skulle tycka det var najs och uppfriskande om de kunde ta det i år, äntligen. De gör bra grejer för sporten. 

Hur roligt ska det bli med bandy för Aksel Örn Ekblom kommande säsong?

— Det vet man aldrig, kan alltid bli fel. Men det är kanske det jag älskar med sport, man vet inte. Man får kämpa, vara tacksam och se vart det tar en. Jag är oavsett väldigt inspirerad och tycker fortsatt åren behandlar mig väl. Så ser fram emot säsongen 2018/19.

Mattias Bladh

Philip Lindqvist hoppas på genombrott i elitserien: ”Tränar hårt”

, ,

SOMMARLÄSNING En riktigt stor talang. Så kan Vetlandas Philip Lindqvist, 20, beskrivas, som redan visat framfötterna i elitserien.
— Men tränar hårt för genombrottet i elitserien, säger VBK-anfallaren till Bandyfeber.

Ja, vitsorden kring anfallaren Philip Lindqvist har flödat fritt sedan förra säsongen och det med all rätt.
20-åringen tog kliv i Vetlandas A-lag och visade inga nerver i slutspelet. Dessutom spelade han huvudrollen i P20-finalen när Vetlanda besegrade Vänersborg.

Vi kan med fördel börja historien vid det sistnämnda. 
Lagkapten Philip Lindqvist var nämligen lysande i finalen på Studenternas IP med bland annat tre mål.

— En jämn första halvlek när Vänersborg hade mer bollinnehav och några mer lägen än oss, säger Philip Lindqvist när han minns tillbaka på finalen.

Det stod 1—1 efter första 45, men efter en pangstart i andra halvlek — med en sylvass Lindqvist i bräschen — var finalen helt i Vetlandas händer.

— Vi fick en kanonstart när jag lyckades göra tre mål på fyra minuter. Efter det lyckades vi kontrollera matchen och till slut vinna med 7—2. Ett minne för livet.

Med Vetlandas A-lag och elitserien blev det som bekant ett tungt uttåg i kvartsfinalen mot Hammarby.
I den femte och helt avgörande kvartsfinalen lyckades inte VBK rubba Stockholmslaget, som vann tämligen komfortabelt.
Mötet slutade med en blytung 2—7-förlust och säsongen var därmed över.

Philip Lindqvist minns hur det sved när nederlaget var ett faktum.

— Det var förstås oerhört tungt att åka ut i femte avgörande kvartsfinalen. Men det var skönt att veta att J20-slutspelet var kvar. Så det var lite tröstande.

Spelmässigt fanns det en del i övrigt att önska hos VBK när allt ställdes mot sin spets. Philip Lindqvist riktar idag ganska frän kritik kring hur laget spelade i just femte och avgörande kvartsfinalmötet.

— Det var väldigt pinsamt rent ut sagt. Det var en del spelare som inte visade vilja och insåg inte att det var en semifinalplats på spel, säger han.

Varför tror du vissa spelare agerade på det viset?

— Det kan man lista ut själv.

Men Philip Lindqvist gjorde knappast bort sig i den matchen eller i slutspelet.
Tvärtom tog han plats när han väl fick istid. 

Detta gick heller inte Anders Freijd, i klubbens sportkommitté, förbi i samband med kontraktsförlängningen i början av april som menade att Lindqvist ”stod upp i kvartsfinalerna på Zinkensdamm”.

— Jo, men det tycker jag. Som Freijd säger så tycker jag att kom upp på en jättebra nivå på Zinkensdamn. Jag vann många dueller och jobbade hårt för laget. Det är såna matcher man vill spela och triggar mig.

I grundserien svarade han för fyra mål och en assist. När han väl fick istid visade han alla att talangen finns där.

— En godkänd insats. Jag fick ganska begränsat med speltid förra året. Men gjorde allt för laget när jag fick istid och prioriterade defensiven. Och lyckades även göra något mål. 

När säsongen var över var det inte bara besvikelse över slutspelsmissen som skulle kännas i klubben. När Silly season var till ända stod det klart att spelare som Patrik Johansson, Pontus Blomberg, Johan Löfstedt och Joakim Andersson lämnat klubben.

Blytunga spelartapp. Men själv förlängde Philip Lindqvist kontraktet med Vetlanda i början av april. I åtminstone två säsonger framåt kommer de egna supportrarna få se VBK-talangen i A-lagssammanhang.

— Det var ett sjävklart val för mig. Vetlanda BK är min moderklubb och Sveriges finaste förening. Jag har väldigt bra förutsättningar här och känner därför att det är bästa platsen för mig att utvecklas på. Jag trivs också otroligt bra i laget och i staden. 

Philip Lindqvist och Vetlanda får istället rikta fokus på kommande säsong. Laget har nu kommit en bra bit in på försäsongen där Eetu Peuhkuri  (Veiterä), Emil Fedorov (Veiterä), Viktor Lindqvist (Nässjö) och Axel Ekholm (Villa) är nya i laget.

Försäsong — kul eller nödvändigt ont?

— Tycker det är kul med försäsong. Vi har en bra fystränare (Kristian Thalin) som gör att det blir otroligt inspirerande att komma till träningen. Och så är vi ett härligt gäng som har kul tillsammans.

En försäsong utan Johan Löfstedt och Joakim Andersson i laget. Hur tungt är de tappen?

— Klart att det är två bra bandyspelare som Blomberg (Pontus, klar för Hammarby) och Patrik Johansson (klar för ryska Start) också är. Och det har varit kul att spela med dem. Men nästa år lär vi spela mer som ett kollektiv i både offensiven och defensiven. 

Tycker du att ni saknade lite av det kollektiva spelet förra säsongen?

— Saknade vet jag inte. I vissa matcher blev vi lite straffade för att vi inte gjorde det tillsammans. Denna säsongen kommer krävas ännu mer att vi gör allt tillsammans. Elva spelare som anfaller och försvarar. Jag hoppas vi kan hitta en laganda likt svenska fotbollslandslaget.

Är Vetlanda ett lag för slutspel i vinter?

— Givetvis siktar vi på slutspel nästa år och är ett lag för slutspel, därför sänker vi inga målsättningar. Vi har kvar många spelare med erfarenhet och unga spelare som vill bidra mycket så tror det blir en bra kombination.

Vilket lag ser du som favorit till SM-guldet?

— Sandviken.

Och Philip Lindqvists egen karriär, ja den pekar spikrakt uppåt.
Huvudpersonen själv är nöjd med vad han åstadkommit hittills.

— Jag har haft en ganska framgångsrik karriär på ungdomssidan där jag har vunnit mycket titlar. Bland annat ett P18-guld, tre J20-guld och så har jag gjort en del mål också. Dessutom har jag varit med i alla ungdomslandslag. Sedan på seniornivå har jag gjort en del avtryck, men tränar hårt för genombrottet i elitserien. 

Om jag satsar en slant på att genombrottet kommer säsongen 2018/19 — får jag tillbaka fin utdelning då?

— Självklart! Jag hoppas på samma uppgång som Bitcoin-aktien varit.

Säger Philip Lindqvist. Vetlandas stora framtidshopp.

Mattias Bladh

Robin Öhrlund laddar för ny säsong: ”Aldrig tränat bättre än denna försäsong”

, ,

SOMMARLÄSNING En framtida storstjärna inom svensk bandy. Ja, så beskrivs inte sällan IFK Vänersborgs mittfältare Robin Öhrlund. De egna supportrarnas publikfavorit som gillar att göra den där lilla extra dragningen på isen.
— Jag vill underhålla de som går och tittar, säger den 21-årige supertalangen till Bandyfeber.

”Det här är en spelare vi kommer ha nytta av från dag ett, och på lång sikt kommer han att bli en viktig pusselbit för oss.”

Orden kom i samband med ett pressmeddelande när IFK Vänersborg lyckades knyta till sig den då 19-årige Robin Öhrlund inför säsongen 2016/17.
Ett kap.
Då som nu är ÖSK-fostrade Robin Öhrlund en av landets mest lovande spelare.

Men vi måste gå tillbaka i tiden. Backa bandet för att förstå varför IFK Vänersborg var så ihärdigt intresserade av Öhrlund.
Någonstans tar historien vid och den började verkligen ta fart i allsvenskan och Örebro SK.
Moderklubben där han som liten grabb visade på talang för bandy.

En ung Robin Öhrlund visade tidigt på isen att han hade farten, tekniken och blick för spelet.
Men att det blev bandy var inte självklart.

— Jag kombinerade bandyn med hockeyn och fotbollen fram tills jag var 14-15 år. Fick första knäskadan genom fotbollen och då var jag 13. Sen fick jag min andra knäskada när jag var 15. Så då la jag av med fotbollen och hockeyn precis innan vi skulle spela TV-pucken kommer jag ihåg, säger Öhrlund.

Därefter blev det bara bandy.

Örebro SK Bandy var en bra plats att starta bandykarriären som fostrat många bra bandyspelare.
Den anrika föreningen, grundad 1908, har spelat 63 säsonger i Sveriges högsta division och blev svenska mästare 1955, 1957, 1958, 1965 samt 1967.

Foto: Lennart Eriksson. Robin Öhrlund är fostrad i ÖSK Bandy. En klubb som fått fram många tongivande bandyspelare.

Elitseriesspelare som Jesper Eriksson, Erik Säfström och Robin Sundin är bara några av spelarna som fostrats i ÖSK.
Vi kan också lägga till Robin Öhrlund.
Stolt, naturligtvis, att också få skriva ÖSK som moderklubb.
Här blev det tre givande säsonger för Öhrlund där första säsongen i A-laget var säsongen 2012/13.

— Första året jag kom upp och spelade kontinuerligt var nog när jag var 16 år. Då spelade jag med Adam Wijk och Erik Wallman kom jag ihåg som för övrigt blev som en liten farsa för mig under tiden som jag slussades in i A-laget det året. Vi hade ganska bra lag då. Det var ju väldigt speciellt första året sådär och få kliva in i seniorsammanhang på rätt bra nivå som allsvenskan är, säger Robin Öhrlund.

Men det skulle inte dröja länge innan ÖSK fick problem med bland annat spelarflykt. Inför säsongen 2014/15 var det överhuvudtaget inte säkert att det gick att ställa ett allsvenskt lag på isen.

— Då var det rätt stökigt och Micke Bratt blev klar för ÖSK som tränare och han fick med sig en del unga spelare till Örebro. Det var väl egentligen ett hopplock av unga spelare runt om i Sverige som inte riktigt slog sig in i elitserieklubbarna. Örebro är ju ganska bra då det är en väldigt bra och attraktiv stad att bo i.

Robin Öhrlund valde att stanna och under hela tiden i ÖSK fortsatte han att utvecklas i positiv riktning. Under sin sista säsong i klubben, 2015/16, var han högst delaktig i att ÖSK till slut lyckades förnya sin allsvenska status, trots att Öhrlund drabbades av tunga skador.

— Vi mötte Derby, Åby/Tjureda och Mölndal. Det var oerhört tajt och vi lyckades krångla oss ur. Vi avslutade mot Derby hemma och då var det vinna eller försvinna som gällde. Det ser jag nog som min viktigaste match hittills faktiskt. Hade vi inte vunnit den så skulle det nog kunna vara så att bandyn inte skulle leva vidare i Örebro.

Illa kunde det ha blivit i alla fall. Öhrlund minns bland annat att det var tal om träningsrinkar för hockeyn i bandyhallen om laget skulle trilla ur allsvenskan.
Men det hela redde ut sig till slut.

— Så det kvalet och den matchen rankar jag oerhört högt faktiskt. Väldigt starkt av de unga gänget vi var. Det var en stor lättnad i omklädningsrummet efteråt från spelare och folk från föreningen. Någon ledare där som sa att det nog var den viktigaste matchen sedan ÖSK spelade senaste finalen, säger Öhrlund.

Robin Öhrlund menar att han fick ta stort ansvar under tiden i ÖSK. Något som gett honom de rätta verktygen för högre nivåer.

— Jag hade väldigt mycket ansvar att säga till om även fast jag var så pass ung. Just den biten är jag tacksam över idag att jag fick möjlighet att spela seniorbandy tidigt på en bra nivå och ta ansvar och pressen direkt i ung ålder.

Som stekhet junior var det givet att elitserieklubbarna hade koll på supertalangen.
IFK blev laget som drog vinstlotten.

Vilka andra klubbar var ute efter din signatur?

— Vill nog inte gå ut så specifikt vilka klubbar det var men kan säga att det var fem olika slutspelslag som jag förde dialog med.

Robin Öhrlund menar att den storsatsning IFK Vänersborg gjorde inför den aktuella säsongen, med ryska värvningar i form av Sergej Lomanov Jr, Nikita Ivanov samt Pavel Bulatov, hade en del i hans beslut att skriva på för IFK.

— Givetvis var ryssvärvningarna något som lockade. Att träna och spela med Lomanov såg jag som en otrolig möjlighet, men även Bulatov och Ivanov. Jag lärde mig saker av alla tre på olika sätt skulle jag säga och så fick jag en ny polare i Ivanov också, säger han.

Foto: Patrik Karlsson. Robin Öhrlund under sin första säsong i IFK.

Men det var också enligt Robin Öhrlund främst de utvecklingsmöjligheter i IFK som lockade.
Det var helt enkelt en förening i balans han kom till.

— Det var en välmående förening. Uppbackningen runt laget var väldigt bra med allt från material till sommarträningsmöjligheter. Det kändes direkt när jag hälsade på i Vänersborg att här har spelarna det bra och man behöver inte fundera på så mycket annat utan du fokuserar på din träning och det runt om fixar andra. De lade fram en väldigt bra lösning på allt.

Det ska också sägas att det blev en fin möjlighet för Öhrlund att få något av en nystart i bandykarriären.
Sista säsongen i ÖSK blev skadefylld och han kom inte tillbaka förrän i mitten av januari då det blev rehab. Anledningen var skador på både korsband och menisk vilket innebar att han bara spelade ungefär en månad i allsvenskan.

— Jag kände att det blev ett bra steg att ta för Vänersborg var inte någon toppklubb rent sportsligt men det runt om var väldigt bra. Det var viktigare för mig då att det runt om fungerade bra och möjligheten till rehab, att jag skulle få bra hjälp om mina knän började krångla, säger Öhrlund och fortsätter:

— Det viktigaste för mig då var att jag måste få speltid eftersom jag hade fått två säsonger förstörda på grund av skadorna, så där kände jag att i IFK där kan jag nog slå mig in ganska fort och få stort ansvar så småningom.

Robin Öhrlund visade direkt att han var beredd att göra sitt yttersta för laget. Första säsongen i IFK gjorde han knappast bort sig när han väl fick chansen i en hårdsatsande förening.

— Den får godkänt, glimtade till ibland men inget wow sådär men på slutet i sista matcherna i serien och kvartsfinalserien mot Villa (0–3 i matcher) tyckte jag att jag var bättre. Där hade jag mina bästa matcher den säsongen. Men det var väldigt lärorikt. IFK hade satsat hårt och pressen var ganska stor på laget och supportrarna ville ha mer än kvart.

Ja, väl i kvartsfinal mot antagonisten Villa blev det en riktig käftsmäll.
0–3 i matcher där IFK inte kunde rubba Lidköpingsgänget.
Utåt sett var det närmast kaos i klubben med i alla fall ett par missnöjda spelare.
Men Robin Öhrlund menar att turbulensen inom laget inte påverkade lagets prestation på ett större plan mot Villa.

— Alltså vi hade ju inte övertygat tidigare under serien heller och då var alla med och det var lite lugnare, så nej det tycker ja inte. Utfallet hade nog blivit detsamma. Villa var bättre helt enkelt.

För lugnt var det knappast efter nyår i IFK och redan då började oroligheterna. Stjärnförvärvet Nikita Ivanov, som värvades från Dynamo Moskva, fick stå åt sidan i januari i lagets 10–5-seger mot SAIK och även i nästkommande mötet med Tellus.

Dåvarande IFK-tränaren Magnus Nordin, som tog över laget tillsammans med Anders Uhlin före jul efter att Stefan Karlsson sparkats, gick sedan ut och förklarade att Nikita Ivanov både var ineffektiv och spelade mer för sig själv än laget.

Håller du med om den ganska fräna kritiken när du minns tillbaka?

— Ja, men så var det, det blev så ju längre säsongen gick och tillslut agerade tränarna. Men det finns ju alltid två sidor av sånt där. Jag är rätt säker på att Nikita tyckte att vi skulle spela på ett annat sätt som han kände fungerade bättre för honom medan Uhlin (Anders, IFK-tränaren) och Nordin valde att plocka bort honom istället.

— Men sen så är han en fantastisk spelare att titta på, väldigt sevärd. Allt som allt med den satsningen blev inte som tänkt och även så med Nikita och det ligger inte bara på ryssarna som kom eller bara på tränarna och resten av laget utan det har alla en del i, säger Öhrlund.

Foto: Patrik Karlsson. Nikita Ivanov hamnade i skottgluggen under sin tid i IFK Vänersborg. Men likväl en mycket sevärd spelare enligt Robin Öhrlund.

Lägg därtill Felix Pherson som enligt IFK ”spred oro i truppen” inför tredje kvartsfinalen. Att det sedan gick som det gick mot Villa i kvartsfinalen försvårades säkerligen av de omständigheterna samt problemen med att få ut det bästa av ryssförstärkningarna.
När säsongen var över försvann de tre ryska stjärnorna — inte helt oväntat.

Kvar var emellertid Robin Öhrlund, som inte hade några planer på en flytt.
Precis innan julafton i vintras förlängde han kontraktet (2+1) med IFK Vänersborg efter ett färskt guld med P21-landslaget.
21-åringen trivs ypperligt i staden och kusten på sommaren.
Med tanke på den ganska digra skadehistoriken vill Robin Öhrlund inte röra på sig i dagsläget.

— Jag har spelat till mig en plats i laget så jag är med och driver spelet och är en viktig spelare för föreningen och jag känner att jag kan utvecklas mer i IFK. Jag får väldigt bra förutsättningar och det var väldigt avgörande när jag till slut valde att förlänga avtalet.

Robin Öhrlund

Foto: Måns Johansson. Robin Öhrlund i ett elitseriemöte med Tillberga i vintras.

Den gångna säsongen gick Robin Öhrlund från klarhet till klarhet och tog ytterligare kliv.
IFK Vänersborg som lag tog sig till slutspel men där blev det respass mot SAIK efter 0–3 i matcher.

— Nöjda var vi inte men vi kände att vi hade gjort bra insatser och gett dom en rejäl fight. Sen spelade vi inte ut dem på något sätt men vi försvarade oss otroligt bra och lyckades förvalta de chanser vi skapade framåt, säger Öhrlund.

Nu ska det också sägas att IFK inte lade sig platt i kvartsfinalen.
Laget kämpade väl i första matchen — och i tredje matchen förlorade man på straffar efter en mållös förlängning.

— Det kändes som om de var lite trötta på oss. Men de skapade bra chanser den matchen och de hade någon boll på mållinjen i förlängningen kommer jag ihåg, så de var ju värda till slut att gå vidare med den spets de har.

Med en ny säsong i sikte får IFK klara sig utan veteranbacken Richard Wallin Kamperin, Mathias ”Pumpen” Johansson och Robin Mohlén.

Niclas Nyqvist, närmast från Boltic, är emellertid på pluskontot under årets Silly season.

— Wallin är väl den som jag rankar som det största tappet med tanke på hans IFK-hjärta och den rollen han hade i laget, säger Öhrlund, som ändå ser positivt på truppen.

— Väljer istället att framhäva vikten av att vi ändå behållit stora delar av truppen som ett stort plus, vilket inte IFK lyckats göra de tidigare två säsongerna. Så det tror jag blir plus för oss att det är samma gubbar i stort sett och kan fortsätta utveckla truppen.

Och att du är kvar är något som glädjer IFK-supportrar. Känner du av det när du lirar på isen?

— Det gör jag absolut. Det började väl egentligen den säsongen som var här nu. Det var första gången jag kände det. Väldigt kul så klart och det är en stor del till varför jag gillar att spela. Jag vill underhålla de som går och tittar. Jag vill att dem kommer ihåg ”den” dragningen jag gjorde eller ”den” passningen.

Det är inte alltid lag har den filosofin nuförtiden utan är defensivt inriktat och kanske ingen publikfriande bandy. Håller du med om det?

— Ja det gör jag. Jag vet ju inte riktigt hur det var förr, haha…  Så gammal är jag inte, men man har ju hört lite hur det var förut och idag är det mycket mer disciplinerat. Nivån och jämnheten idag är väl bättre men underhållningsvärdet har väl sjunkit lite så.

Jocke Hedqvist har berättat för mig att han ser dig som en framtida storspelare. Vad säger du om de orden?

— Ja, nä men han fjäskar ju bara för att han ska få några extra passningar i vinter. Haha, nej men känns ju väldigt bra. Han kan ju sin bandy så det tar jag åt mig av. Väldigt smickrande.

Han nämnde också att du efter mycket tjat förstått att du måste träna hårt även under sommaren. Har du legat på latsidan tidigare?

— Haha, lat skulle jag inte säga. Har ju haft två svåra knäskador och var väldigt ung när det kom så jag har ju kört väldigt mycket rehab och det har varit det viktigaste att få i ordning på det. Jag spelade ju i Örebro då och inget negativt om ÖSK, men det finns andra resurser och mer uppbackning rörande fysträningen i Vänersborg. Jag har fått bra hjälp i Vänersborg med de bitarna.

Kanske har ändå Jocke Hedqvists ord fått effekt hos unge Robin Öhrlund…

— Det har växt fram hos mig att det är där jag behöver lägga extra krut och jag har insett att det krävs mer. Sen så är det inte jättekul alla gånger, men vill man vara bra på vintrarna får man kämpa sig igenom sommarträningen och verkligen ta vara på den tiden och jobba med kvalitet.

Vi är trots allt på väg mot en ny säsong. Trots att högsommaren är i full form så är förhandsspekulationerna igång om vilka lag som är starkast på papperet.

Robin Öhrlund menar, som många andra, att Villa ska ha favoritstämpeln till SM-guldet.

— Absolut! Inget snack, så är det. Den utmärkelsen ska de ha. Bra silly och är redan ett bra ihopspelat lag.

Det är ingen hemlighet att ni är bittra rivaler – svider det att grannen, åtminstone på papperet just nu, förfogar över ett så pass bra lag?

— Nej, bara för att man har ett bra lag på papperet betyder inte det att det kommer gå jättebra. Det fick vi erfara. Jag skulle påstå att vi var närmare att ta oss vidare detta året mot SAIK än året innan mot Villa. Man ska få ihop det också. Tycker snarare att det är bra för bandyn och det är kul att det satsas. Lidköping kanske får sitt guld nu.

Hur bra kommer Robin Öhrlund vara i vinter?

— Har kunnat träna på bra och har aldrig tränat bättre än denna försäsong, så det bådar gott så jag säger bättre än förra året.

Mattias Bladh