Ingen is i sikte på isstadion — IFK riktar kritik mot kommunen: ”Ingen har förklarat läget”

, ,

Frågan om en spelbar is har vuxit sig stor i flera delar av bandy-Sverige. Inte minst i Motala där det i nuläget inte finns någon spelbar is på isstadion. IFK Motala har nu tröttnat rejält på kommunens brist på information kring isfrågan.
— Det hade varit guld värt att få veta vad som händer, säger IFK-försvararen Olle Nordlund till Bandyfeber.

Inställda matcher och ett förskjutet spelschema blir konsekvenserna av ett varmare klimat. I Frillesås finns det fortfarande inte någon skymt av is och fredagens premiärmatch mellan Hammarby och Villa-Lidköping på Zinkensdamm har ställts in och fått ett nytt datum.

Men allra värst verkar det vara i Motala där anläggningen i sin helhet inte är brukbar.

— Vi drabbas väldigt hårt. För oss är det ett jättestort problem för vi har inte kunnat träna som vi vill. Vi har knappt haft några träningspass på stor is så det är klart att det känns som att vi ligger efter, säger IFK-liberon Olle Nordlund.

IFK Motalas hemmaplan är en gammal ammoniakanläggning och enligt Olle Nordlund har rören gått sönder vilket i sin tur har inneburit ett läckage av ammoniak.

— Ingen har förklarat läget för oss. Det hade varit guld värt att få veta vad som händer. Det är mycket vi undrar över och jag tror att vi hade kunnat förbereda oss bättre om vi hade fått mer information, säger han.

Hemmapremiären för IFK Motala skulle ha spelats på fredag mot IFK Vänersborg, men då någon lösning ännu inte har hittats har man bytt så att Motala istället spelar borta mot Vänersborg.

Biträdande kommundirektören, Jimmy Szigeti, har tidigare kommenterat situationen i Motala Vadstena Tidning och att ett möte ska hållas under måndagen. Detta för att se vilka förutsättningar som finns inför hemmapremiären som istället planeras äga rum den 3 november.
Men det är också ett datum som i dagsläget är osäkert.

— Jag vill att vi ska sätta oss ner och diskutera fram en lösning så att vi får samma bild av vad som gäller. Det är ju en del teknik inblandad i den här frågan och det är inte en enkel sak att lösa. Det är viktigt att vi hittar både en kortsiktig och långsiktig lösning på det här problemet och det vill jag att vi ska diskutera på måndag, säger Szigeti till mvt.se

Olle Nordlund befarar att även den planerade hemmapremiären i början av november kan bli drabbad och att enda lösningen på problemet är att hitta ett annat datum att genomföra matchen på. Konsekvensen av uppskjutna matcher blir ett större antal på matcher på kort tid.

— Det kan bli ett oerhört tight spelschema. Att spela fem matcher på tio dagar är inte optimalt. Det är jättetråkigt men det är ingenting vi spelare kan påverka. Det är klart att det blir ett irritationsmoment, men vi ska inte gnälla. Det är bara att gilla läget och köra på, säger han.

Jennifer Last

Mattias Bladh

Jennifer Last: 3 104 personer var på plats — det säger något

, ,

KRÖNIKA Det är fredagen den 19 oktober. Den svalaste luften åtminstone vi i den södra delen av Sverige hittills har andats in efter brittsommarvärme. Kallt, klart och lövkronor i höstens alla färger. Ett idylliskt bandyväder när säsongen officiellt är igång.

För nu är det dags. Fast inomhus, i Sparbanken Lidköping arena där Villa möter Tellus i en smygpremiär.
Till en början är det svårt för mig att ta in. Att jag till slut ser dessa män jaga en boll som stundvis är svår att se. Publiken verkar känna ungefär detsamma, för det är ingenting som ekar mellan väggarna.
Kanske är de inte varma i kläderna än.

Den tomma perioden utan bandy har varit som ett töcken. En sommar med fokus på klimatfrågor och ett fotbolls-VM som var snudd på repris från -94, en höst som välkomnades med ett kaosartat riksdagsval och nu står vi plötsligt utanför dörren till bandyvärlden och försiktigt knackar på. Väntar på att bli insläppta i den säsong som verkar ha så mycket att ge. Som ska bjuda oss på godbitar, ögongodis och känslor starka likt espresso.

Och trots att det är fredagen den 19 oktober, som vi så länge har väntat på, är vi långt ifrån insläppta.
En fot i dörrspringan på sin höjd.
För nu ska vi vara ärliga här.
Den här matchen kommer inte att hängas i någon julgran.
Åtminstone inte i min.

Matchen är seg hela vägen till halvlek. Samtliga spelare verkar känna av och känna in, med all rätt i säsongens första match. Men det är en del slarv, några skott på mål som till synes är helt ofarliga, ett relativt lågt tempo och lite mer slarv.
Otippade 1-0 till Tellus efter halva matchen och inga som helst klackar i taket.

Men så kommer jag på mig själv med de här höga förväntningarna igen. Vad är det jag tror ska hända som är så himla glamouröst i en premiärmatch mellan Villa och Tellus? Det är inte jämförbart med det sista vi minns från förra säsongen. Det är definitivt inte jämförbart med en hel VM-sommar på storskärm.
Det är bandy.
Raka motsatsen till något storskaligt.
Och det är det som gör det så satans charmigt och som får mig att känna mig delaktig i något vi tillsammans måste värna om.

För är det inte så att bandykulturen är så mycket mer än en match hit och dit? Jag brukar skryta om att jag är en bandytjej för att det alltid öppnar upp för diskussion. Att vara en del av denna sport (som åskådare bör tilläggas, jag har i princip aldrig satt mina fötter på is) är helt enkelt en del av vem jag är och var jag kommer ifrån.
Att en match är jävligt tråkig ibland kommer liksom på köpet.
Men det är 3104 personer som är på plats och ser den här matchen i Lidköping.
Det säger något.

De kommer igen. Det gör de alltid. Spelarna, liksom publiken, behöver kanske bara bli lite varma i kläderna och det brukar komma med tiden. Precis som vi, som bara tittar på, helt plötsligt kastas in i bandyns Eldorado behöver varje lag säkerligen lite tid för att få ordning på rutiner och spelupplägg.
Villa kommer tillbaka i den här matchen.

Det är som att en spärr, säkerligen av den mentala sorten, lossnar och de får igång det som mer än halva matchen var ett mediokert spel.
När de väl är igång har Tellus inte mycket att sätta emot, som för varje tickande sekund upp mot 90-minuterssignalen blir mer och mer desperata och lyckas inte återhämta sig.

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig.
Kanske bara något som inte var 0-1 i halvlek och 3-1 efter slutsignal, med alldeles för många minuter av intetsägande spel.

Jag tror att båda lagen kan så mycket mer, men till slut handlar det väl bara om hur många procent av energin som är spelbar.
Jag är fortfarande helt övertygad om att säsongen framför oss kommer erbjuda något alldeles speciellt.
Kom ihåg var du hörde det först.

Jennifer Last

Jennifer Last: Finner ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra

, ,

KRÖNIKA Ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände. Ett litet ljus som starkt lyser över isarna och som tar oss igenom den evighetslånga vintern tills dess att det är dags för snödropparna att pånyttfödas.

Efter World cup-bragden är Villa–Lidköping BK kanske mer favorittippade än någonsin.
En vanlig, hederlig silly season för dem blev väldigt silly när bland andra både Joakim Andersson och Johan Löfstedt från landslaget värvades till klubben.

Men ändå är det inte sällan som blåvittgubbarna från slätten har varit uppe och nosat bland de högst rankade.
De har varit väldigt bra, väldigt länge.
Samtidigt har spelare kommit och framför allt gått.

Nu innehar de officiellt en titel som världens bästa bandylag.
Men aldrig har jag sett dem vinna ett SM-guld.
Det har ju faktiskt ingen.

Villa, World cup, SAIK, Sandviken

Foto: VLBK.se. Villa tog sin första World cup-titel i oktober efter finalseger över SAIK.

Det är min femtonde säsong. I mer än halva mitt liv har bandyn haft mig under kalla vingar (innan inomhusarenorna poppade upp var de jävligt kalla) och likt ena sidan i en rättslig process är det en sport jag ständigt försvarar.

Gott om plats för moralen

Som generellt sportintresserad tjej, finner jag ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra. Supportrarna är hängivna och trots att lojaliteten kanske alltid kommer i första hand, finns det gott om plats för moralen och respekten gentemot andra lag och deras fans.
För mig är det en trygghet. Att sport förblir sport och att det är något som bör hanteras med kärlek, glädje och engagemang. Slagsmål, hot och trakasserier hör inte hemma här.
Inte i min sport.

Jag har under mitt (för många relativt korta) bandyliv hunnit uppleva en del. Utomhusmatcher i stort sett oberoende av väderprognos, förfrusna fötter i Converse, obligatoriska korvar med bröd i pausen, bandyportföljer, TV-sändningar mitt under säsong, SM-finaler på Studenternas IP i Uppsala som sedan blev SM-finaler på Tele2 arena i Stockholm, som sedan blev SM-finaler på Studenternas IP igen.

Men någonting säger mig att den här säsongen kommer bjuda på händelser jag inte har fått uppleva innan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är någonting som inte känns som det brukar och jag blir otroligt exalterad över att under säsongen ta reda på vad det är.

Kanske är det en annorlunda nykomling som bidrar till en fräschhet och en annan typ av förväntning. För Frillesås har ju faktiskt redan lyckats bjuda på en historisk säsong — enbart genom att vara med.

Låt oss välkomna säsong 2018/2019. Det är den tiden på året när ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände.

Långt ifrån en toppmatch

Villa river igång på hemmaplan. Att motståndarna heter Tellus i en smygpremiär har väl ett relativt lamt efternamn. Långt ifrån en toppmatch och många med mig hade säkerligen sett ett lag som Edsbyn, Bollnäs eller Sandviken resa över landet för att möta Villa i säsongens allra första match.

Men så är det ju det här med känslan, som efterliknar den som infann sig på julaftons morgon som litet barn. Spänningen som byggs upp timmarna, ibland dagarna innan match.
De små lyckorusen.
Något som gör oss sammansvetsade igen.
Det måste få handla om det också.
För bandyn är inte för dem, inte för oss. Den är för alla.

Jennifer Last