Tillman: 749 personer befann sig i Göransson Arena — ledsamt och oroväckande

, , ,

KRÖNIKA Det jag kommer ihåg från mötena mellan SAIK och Falu BS är de klassiska annandagsmötena som ägde rum i början av 2000-talet.

Då var det ett rejält tryck på grejerna, både på planen men även på läktarplats där publiksnittet i serien var högre på de klassiska arenorna Jernvallen och Lugnets Isstadion.
Det är både ledsamt och oroväckande hur det ser ut säsongen 2018/19 när lagen ställdes mot varandra på fredagskvällen.

749 personer befann sig i Göransson Arena på fredagen.
Siffror under all kritik och oroande.
Alldeles oavsett om det var ett tippat bottenlag på besök så är de siffrorna inte bra.

Jämfört med det engagemang, ur ett åskådarperspektiv, som var i ”gamla” tider mellan lagen blir bara orimligt.

Rent sportsligt är, bevisligen, SAIK ett topplag år efter år men någon större lockelse till bandyn verkar inte finnas längre i staden.

Detta är ju tyvärr inte bara ett problem i Sandviken utan även på många andra ställen runt om i Sverige där det spelas bandy på elitnivå. Vad det beror på är svårt att analysera men det är inte bra.

När det kommmer till Falun har man haft fler problem än enbart publiksiffror.
Dalalaget åkte bland annat ut ur elitserien efter säsongen 2009/10. Inför fredagens drabbning hade lagen bara mött varandra i träningsmatcher sedan degraderingen, senast tidigare på höstkanten.
Då slutade det med storseger för SAIK (11-2) efter hela sex mål av Christoffer Edlund.

Skillnaden mellan de tidigare träningsmatcherna och fredagens seriematch blev att SAIK ”bara” vann med 7-1 och att Christoffer Edlund ”bara” gjorde fem mål.

Dock tror jag att siffrorna hade kunnat blivit ännu större om SAIK hade tagit tillvara på några av alla deras 18 (!) hörnor som man hade i matchen.

I matchen lirade även två gamla SAIK-spelare tillbaka i Göransson Arena i form av Daniel Bäck och Joakim Bergman. Inför denna säsong valde de att skriva på för Falun, men som tidigare har spelat och vunnit tre SM-Guld med SAIK (2011, 2012 och 2014).

Efter SAIK:s seger fick jag mig en pratstund med Joakim Bergman.
Denna oerhört betydelsefulla värvning för Falun.
Besvikelsen var påtaglig efter nederlaget mot sitt forna lag.
Även om det fanns vissa ljuspunkter.

— Det känns surt att det blev så stora siffror på slutet. Annars tycker jag vi gjorde en riktigt bra insats tills det rann iväg på slutet.

Hur skulle du sammanfatta matchen?

— Vi försvarade oss jättebra och försökte ta vara på de kontringslägen vi fick. Tyvärr missade vi ett öppet måli början av andra halvlek som kunde ha gett oss 2-2 men istället gjorde de nästan direkt därefter 1–3.

Bergman pekade vidare på Falun svårigheter att etablera ett eget spel med slarv på egen planhalva.

— Tycker vi strulade till det alldeles för mycket för oss själva i uppbyggnadsfasen i slutet av matchen vilket resulterade i att siffrorna rann iväg till SAIK:s fördel, säger han.

Det blev ingen hörnbomb från din klubba ikväl — hur ser du på din insats?

— Haha… Nej, det blev ju inget nätrassel ikväll men trots det så känner jag att jag gjorde en godkänd match.

Hur känns det att stå på andra sidan planhalvan och möta klubben som du representerat i så många år innan du hamnade i Falun inför denna säsong?

— Det är väl lite speciellt till en början men det är ingenting man tänker på när matchen väl är igång.

Säger Joakim Bergman. Faluns klassvärvning.

Joakim Tillman

Tillman: Jäkligt jämnt i både toppen och botten av tabellen

,

KRÖNIKA Bandymatcherna bäddade för intressanta resultat på onsdagen. SAIK lyckades vinna en utomhusmatch nere i Motala med 7-4 inför klena 638 åskådare.

Efter att SAIK fick ta klivet in i Göransson Arena 2009 så har utomhusmatcherna blivit till någonting extra och det tycks gå grus i maskineriet. Och efter allt som hänt den gångna veckan inom föreningen så kanske även spelarna hade svårt att fokusera fullt ut inför kvällens drabbning?
Men som kungen en gång sa; vi vänder blad och går vidare.

Kvällens andra utomhusmatch spelades på Sjöaremossen i Frillesås där hemmalaget tog emot Västerås och där bortalaget gick segrande med ”bara” 3-0.
Frillesås gjorde sin blott andra hemmamatch på grund av saknaden av spelbar is.

Oavsett om det är Västerås, Sandviken, Villa eller något annat förväntat topplag som står på andra sidan så kommer dessa lag att få jobba för att åka härifrån med en seger i bagaget.

Och alla lag som kommer komma dit och spela sina matcher kommer med största sannolikhet fundera om de verkligen kommit rätt eller kört fel innan de når fram till ”arenan”.
Eller rättare sagt spelplanen som Gud glömde efter att de svängt av från E20.

Spelplanen ligger högst uppe på en kulle bland kottar och bär, sargen består av trä, omklädningsrummen rymmer knappt ett helt lag och många frågar sig säkerligen om denna arena håller måttet för elitseriebandy.

Men att se hur det verkligen brinner av engagemang i människorna som jobbar för denna föreningen är någonting utöver det vanliga och publiken har väntat länge på att få gå och se elitseriebandy i Frillesås.

Så nu är det även upp till spelarna att visa lite hjärta för klubben och alla andra som brinner för föreningen så kanske man kan lyckas kvala sig kvar till slut.
För högre än så kommer de svartgröna inte i tabellen när serien är färdigspelad.

I Vänersborg tog hemmalaget emot ett fortsatt skadedrabbat Broberg som inlett säsongen på sämsta tänkbara sätt med sex förluster i bagaget. Samtidigt har Vänersborg imponerat på mig så här långt i inledningen med sex vinster efter en knackig försäsong där jag ett tag vara ganska säker på att Ari skulle få sparken som tränare.

Men den gamle storskytten verkar ha fått grabbarna i laget att dra åt samma håll så här långt och det har som sagt resulterat i sex vinster där den senaste inkasserades mot Broberg med 5-3 inför 1 249 åskådare i Vänersborg en
På en onsdagskväll.
Det är bra.

Då skall det även tilläggas att Vänersborgs hårdskjutande lagkapten Jocke Hedqvist fick ett grovt matchstraff i matchen. Återstår att se om Vänersborg kan behålla sin fina form till kommande omgång när man ska åka upp till huvudstaden på lördag och ta sig an Hammarby på ”Zinken”.

Målsnålaste matchen spelades i Vetlanda där hemmalaget ställdes mot Bollnäs och där slutresultatet skrevs till 1-1.
Frågan jag ställer mig då är om båda lagen ”parkerade sina bussar” framför sitt eget mål och bara väntade på att det andra laget skulle göra ett misstag som man sedan skulle ta till vara på i en snabb kontring.

Men samtidigt om man såg till tabelläget innan matchen så kanske detta var den typiska kryssmatchen i omgången då båda lagen är placerade i mitten av serien.
Dock så trodde jag faktiskt att Bollnäs skulle stå som segrare i denna match om man ser till vilket namnkunnigt lag de har på papperet jämfört med Vetlanda.

Men alla som håller på med idrott vet att det inte spelar någon roll vilka namn som finns med på papperet när det i slutändan gäller att prestera på planen också.

Som tur är har Vetlanda och Bollnäs men också de andra lagen i serien några matcher kvar att få ordning på saker och ting som man anser inte fungerade.
Och jag är ganska övertygad om att både det gulsvarta laget från Småland och det orangevita laget från Hälsingland är med och krigar om en slutspelsplats när det väl ska avgöras.

Det jag tar med mig från denna omgång är att serien fortsätter vara väldigt haltande på grund av olika anledningar, men även att det är jäkligt jämt i både toppen och botten av tabellen vilket gör det minst lika intressant att följa elitseriebandy denna säsong som alla andra säsonger.

Joakim Tillman

Wikström: Försök i mesta möjliga mån hålla fulla omgångar

, ,

KRÖNIKA Vi har hunnit halvvägs på resan genom den mörkaste månaden av dem alla.
November.
Mörkare än en kolgruva med strömavbrott.
De enda som gläds över denna månad är de som ägnar sina dagar åt tillverkning av spolarvätska.
Där går nog maskineriet för högtryck.

Vi bandyvänner kan dock trösta oss över att i november börjar alla serier komma igång på allvar.
Alla smygpremiärer och annat hittepå är överstökade.
Men serierna haltar.
De går med kryckor.
Med gåbord.
Rollator.
Till och med i rullstol.
I den högsta serien vacklas det, när detta skrivs, mellan tre och sex matcher.
I den näst högsta, men finaste, serien hoppas det fram mellan en och tre matcher.

Att det inte kan vara precis och exakt kan jag leva med men så här ojämnt är inte bra.
Försök i mesta möjliga mån hålla fulla omgångar.
Inte titta på hockeyn eller fotbollen som matchar åtta dagar i veckan.

Det har debatterats om publiktappet i bandyn.
Jag kan bara hålla med om det, synnerligen, kloka inlägget på Twitter häromdagen.

En Fredrik Persson skrev:
”Tål att upprepas. Det sista som lockar mer publik till arenorna är när vi supportrar klagar på hur lite folk det är på arenorna. Man blir ju inte direkt skittaggad.”

Enkelt och klokt.
Vi kan väl glädjas och tacka de som kommer istf att slösa energi på de som inte kommer.

Och vore alla som mig, vilket Gud förbjude, så behövs inga s.k events eller techno för att locka mig till en arena.
Jag går till en is för att se bandy.
Inte en massa blinkande lampor.
Bara bandy.
Och, jag lovar, det finns tjusning i bandyn på alla nivåer.

I Kalix har vi inga blinkande lampor, vi har knappt lampor som lyser upp arenan…..#ping# Kalix Kommun.

Sportsligt då?
Tja, det är väl inte mycket som får mig trilla av stolen av förvåning.
Det enda som kan få stolen att gunga till lite grann är väl Sandvikens rejäla snyting de åkte på i Vänersborg förvånande.
Vem såg 6-2 i IFK-favör komma?

Villa/Lidköping dras varje match med en tung påse favoritskap på sina axlar.
Den påsen bär de blåvita utan problem, hittills.

Vetlanda har kanske börjat bättre än vad expertisen siade.
Om det är ”Nille” och hans vänner som är bra eller expertisen som är dålig kan man ju filosofera över.
Kul är det i alla fall.

Tellus har varit nära.
Enligt texter på nätet har de gjort bra matcher men inte nått fram.
Nollan i poängprotokollet slår som en sur torsk i nyllet på stockholmarna.

Broberg har haft en jobbig inledning.
Endast en seger.
Hett derby ikväll, onsdag, mot Bollnäs.

Ett Bollnäs som nog är lite sugen på upprättelse efter tvåsiffrigt i häcken mot VSK i senaste matchen.
De gula kan dock ståtas med titeln ”Bäst i Hälsingland” efter den meriterande segern i försäsongsturneringen som kallas Champions Cup men i själva verket är ett DM i Hälsingland.

En gång såg jag mitt Kalix i den turneringen.
Då debuterade Christoffer Norin i rött.
En Norin som, i takt med Villas tunga inköp, nu syns i en annan röd tröja.
Lidköping AIK:s.

Bollnäs var det.
Näst efter Sirius det trevligaste laget jag som bortlagsvärd tog emot på Kalix IP förra vintern.

Frillesås har problem med is på sin hemmaarena.
Men matchen de gjorde i Sandviken var heroisk.
Tyvärr dock inga poäng för hallänningarna.
Att plocka upp 1-5 till lika i Saik:s hemmaborg är värt en poäng bara det.
Nu blev det till slut 5-8 och resan hem var lång.

Apropå lång resa.
Bajens målis tyckte resan ner till Vetlanda var en lång resa i buss.
34 mil.
Jaja, vi ser lite olika på saken.
Kalix åker 73 mil till sin närmaste bortamatch.
Den i Ljusdal.
Det kan mycket väl hända att jag och frugan kör ner dit.
73 mil är ju bara runt hörnet.

I den finaste serien då.
Den som kallas Bandyallsvenskan.
Massor av klassiska bandylag.
En ska upp.
Två ska kvala.
Helt oviss.
Om Elitserien är förutsägbar så är den här serien dess raka motsats.
Visst finns det favoriter.
Ljusdal.
AIK.
Men sedan?
Helt öppet.
Inte ens oraklet som satt i templet i Delfi kan sia om utgången.

Hittills inga större överraskningar där.
Men personligen vill jag lyfta på luvan för TB Västerås.
Hårt brandskattade på spelare efter degraderingen i våras.
Bara att fylla på från egna led tyckte klubbledningen.
När de svartklädda nu har bortamatch måste skolan stänga för alla elever är med på den resan.
I senaste matchen, mot Västanfors, räknade jag till sju spelare med ett (J) efter sitt namn på Elitrapport.
Sju.
Den yngste, Kasper Sandgren, är född 2002.
2002.
Minns jag inte fel gjorde karl…..pojken mål på Kalix IP redan förra säsongen.
2002 var året.
I sanning, imponerande.

Som en motpol kan ju nämnas att i samma match som -02:an Sandgren spelade hade Västanfors i sin laguppställning den inte lika unge Alexander Zinkevitch.
Abbe Bodins svärfar.
Den gode Zinkevitch är född tre år innan det blev högertrafik i Sverige.
Bilarna körde över på höger sida i september 1967.

Mitt Kalix har börjat serien lysande.
Kanske inte överraskande att såväl Västanfors som Katrineholm skickats hem med stora förluster men spelet ser övertygande ut.
Och att se vinster är ju alltid lika trevligt.

I damernas Elitserie haltas det också.
Innan en del lag har gått in i serien har en del hunnit med två matcher.
Därför omöjligt att uttala sig om.
Regerande mästarinnorna från Skutskär har ännu inte trätt in på isarna.
Förresten, än en gång stort tack för det färglada publikhavet ni bjöd på i finalen i våras.
Mäktigt.
Men Kareby fattas.
Det är synd.

Mitt Kalix börjar i Allsvenskan kommande helg.
Det ska bli kul att följa.

Nu slutar vi klaga och ger oss ut på en bandyarena i närheten.
Eller 73 mil bort.
Vilket som.

Det är vi tillsammans som kan göra den reklam vår sport behöver.

Stefan ”Sargvakten” Wikström

Nyberg: Varför stannar publiken hemma?

, ,

KRÖNIKA Några omgångar in elitserien. Villa går som tåget i toppen. Frillesås i botten.

Allt efter ritningarna än så länge.
Två resultat sticker ut efter lite drygt 30 spelade matcher; Vetlandas tvåpoängare i Söderhamn och Vänersborgs seger över SAIK.

Men publiksnittet så här långt är 1 207.
I fjol slutade det på 1 269.
Siffran sjunker år efter år.
Inte mycket, inget dramatiskt.
Men 50 personer färre i snitt varje år gör att om fyra år är det vanligare med matcher under 1 000 betalande än över.

Några lag går mot strömmen. Villa med Sveriges trevligaste arena har ett hemmasnitt runt 3 000 — imponerande. Fredagskvällar på Sävstaås i Bollnäs är det drag och minst 2 000 på plats.

Och att Edsbyn med lite över fyra tusen invånare samlar en fjärdedel av byn i sin hall är inte heller dåligt. Men annars är det sämre.
Mycket sämre.

Tellus, Falun och Sirius har riktigt dåliga siffor. SAIK med sitt världslag och sin pampiga arena har ett snitt på runt 900.

Varför stannar publiken hemma?
Är det för dyrt?
Vänersborg tar visst 180 kr vid vändkorset. Säsongskort – sittplats 2 700 kronor.
Är ni fyra i familjen som går på bandy blir det pengar.

Inomhus eller utomhus?
Ja, inte har bandyn fått en större publik sen hallarna kom.
Men det är sannolikt inte särskilt många som avstår från att gå på match för att den spelas inomhus.

Bandy på nätet? Klart att det ibland kan vara enklare men knappast roligare att se matchen på sin surfplatta.
Jag har ingen koll på hur många som tittar på sändningarna. Men om de var allt för få skulle det knappast vara lönsamt.

Samtidigt ger nätsändningarna en möjlighet att följa sin klubb i bortamatcherna på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ganska få av oss bandyvänner som har möjlighet att ta oss 25 eller 50 mil en onsdagkväll och så hem igen…

Konkurrens från andra sporter?
Ja och nej. På vissa håll är det hård konkurrens. I Västerås och Stockholm finns mycket idrott att se.
I Falun och Uppsala drar innebandyn mycket folk. På andra orter är bandyn ganska ensam.

Men visst; här finns en av anledningarna: utbudet med fotboll eller hockey på betalkanalerna är enormt.

Tidsandan sedan — har vi blivit bekvämare? Kanske är det så?
Vi stannar hemma när kvicksilvret kryper neråt eller när det är snöblandat regn.
Jobbet tar sitt. Det är lätt att bli kvar i soffan på kvällen.
Familjen vill hellre åka till IKEA på söndagen.

Spelet då? Om jag får gissa så tror jag två saker drar folk till arenorna: profiler och spelet.
Det räcker uppenbarligen inte med att SAIK vinner, man måste göra det på ett sätt som uppskattas av publiken.

Den defensiva bandyn har helt klart gjort att många tröttnat. Ideliga vändningar och hellre säkert bakåt än offensivt framåt är inte publikvänligt.

De allra trognaste kommer ändå men de som går på tre-fyra matcher varje säsong har gett upp. Förbundet har vaknat och testar regeländringar.
Från Söderhamn kom ett förslag om att spela i tre perioder.
Fler idéer efterlyses, kanske någon tanke som kommer fram som är värd att genomföra.
Hörna endast i straffområdet är en från mig.

Profilerna då — ja, de är viktiga.
Det måste inte alltid vara en målkung. Backhjälten, som alltid ger allt, kan också bli älskad. Eller målvakten som gör gymnastiska volter.
Att våga ta plats både på planen och i media gör profilen.
Känslan är att profilerna är färre idag än tidigare.

Svante Nyberg

Forsberg: Tycker synd om er som inte går på bandy

, ,

Söndag 28 oktober. Snön har fallit i större delar av Sverige. Till mångas glädje men även förtret
förstås. Och så ställde vi in sommarmöblerna också. Ja, alltså ställde tillbaka klockan med en timme. Till mångas glädje och förtret även där.
Frågan är väl hur nödvändig den här höstceremonin egentligen är.

För min del så kan vi ha sommartid året om. Bara det spelas bandy.
Det där med tid. Tänk om det kunde läggas in en motion i riksdagen om att förlänga dagarna med ett par timmar varje dag.
Det skulle göra så mycket för en annan.
Så det parti som tar upp den frågan har min röst i alla fall.

För tanken var att jag skulle ha levererat en krönika innan premiäromgången.
Men det var det där med tiden. Så då hamnade vi det läget att jag helt enkelt får summera premiäromgången när facit finns i stället.
Lite enklare kanske eftersom jag slipper visa hur dålig tippare man är…

Efter två smygpremiärer där Villa och Västerås vann sina matcher så var det i fredags dags för den riktiga premiären.
Fem matcher på programmet och jag var på plats i Göransson Arena tillsammans med 1458 andra.

Alltså: 1458 personer som bevittnade ett svenskt klassikermöte.
Varför? Vad behövs för att folk i Sandviken ska gå på bandy?
Jo, jag vet att slutspel kan locka fram de där 1-1500 personerna till.
Men en premiär mot antagonisterna från Västerås borde det vara slutspelskänsla över och därmed också över 2 000 på läktaren.

Jag har inget bra svar på vad man skulle kunna göra för att odla intresset igen i Sandviken.
Nu blir ju klubben min arbetsgivare om fyra dagar.
Läge att lansera lite ideér då kanske….

Hursom så tycker jag synd om er som inte går på bandy i Sandviken. Som vanligt så bjöd dessa två lag på en bra match där initiativet gick mellan lagen under matchens gång. VSK, som saknade bland annat Simon Jansson, hamnade i ett tidigt underläge och i paus så fanns det inte så mycket som talade för att de sista 45 minuterna skulle bli spännande då SAIK ledde med trygga 5-2.

Men de här matcherna brukar sällan vara avgjorda redan i paus och den här fajten var inget undantag.
SAIK hade flera bra lägen att avgöra i början av andra halvlek, där Christoffer Edlund satte en straff i magen på Kjellsson, som för dagen hade rätt nummer på ryggen.

VSK samlade kraft i och med att SAIK inte lyckades åka ifrån och på sedvanligt VSK-manér så åt man sig in i matchen, via Martin Landström två gånger om.

Känslan ett tag var att den här matchen kunde gå åt vilket håll som helst. Men SAIK visade varför vinnarmentaliteten sitter i väggarna i Göransson Arena lika hårt som färgen och med fem minuter kvar av matchen så kunde Edlund sätta 6-4 på hörna. Och att hörnor är avgörande ingrediens i en tät bandykaka visade den här matchen. SAIK hade totalt 6 hörnor och satte två. VSK hade dubbelt så många och gjorde inte ett enda.
Underskatta inte hörnans kraft i bandy.

Frånsett publiksiffran så var det en helt ok premiärmatch och visst kommer det här två lagen tillhöra toppen i år.
Det är sen gammalt det…

Från övriga premiärmatcher så konstaterar jag detta:

Falun-Bollnäs 4-9

Faluns återkomst till högsta serien blev en tuff sådan. Innan varmkorven hade hunnit sjudit klart i kioskerna så hade Bollnäs redan gjort 3-0 och efter en sådan start så kan jag tänka
mig att folket runt isen drömde sig tillbaka till dagarna så Obuchov härskade på Lugnet.

Då hade man kanske haft chansen att vända på det. Trösten fick väl bli att man gjorde fyra mål framåt i alla fall.
Men saken var bara den att Bollnäs gjorde nio och Patrik Nilsson snickrade till fem av dem.
Efter fjolårets skadefyllda säsong så kanske Nilsson kan bli Bollnäs målfrälsare som man längtat efter.

En annan spelare som jag tror kan bli viktig för Bollnäs är nyförvärvet Kasper Milerud. En duktig
spelare som jag tycker Hammarby helt enkelt ”slarvade” bort. En spännande spelare med flera goda egenskaper. 2 mål och 2 ass i premiären tycker jag visar det.

Sirius-Tellus 5-4

En match där Sirius såg ut att gå mot en säker seger då man ledde med 4-1 med kvarten kvar. Men krigarlaget från Stockholm är svåra att knäcka. Två snabba mål och det var match igen. Sirius gjorde sedan 5-3 innan Tellus på övertid satte 5-4. Tycker väl att resultatet speglar vad dessa lag står. Nära varandra. Kommer att vara tight mellan dessa två lag kan jag tänka mig.

Vänersborg-Motala 6-4

Motala visar att man inte kommer att bli någon lätt motståndare i årets serie. Ledde med 3-1 ett tag innan Vänersborg började vakna till. Och är det något man ska passa sig för när man möter Vänersborg så är det fasta situationer. Finns skapliga skyttar i det här laget. Av lagets sex mål kom fem på fasta situationer. En straff, två hörnor och två frislag. Emil Wiklunds 6-4 var således den enda spelmålet. Men som sagt; Motala kommer att bjuda upp till bra motstånd den här säsongen.

Broberg-Vetlanda 1-4

Hade någon sagt till mig efter World Cup att Vetlanda kommer att slå Broberg med 4-1 i premiären så hade jag avfärdat den personen som minst sagt tokig och lite smålänning. Broberg såg bra ut den helgen. Men det var då det. Premiäromgångens överraskning skedde i Hälsingland. Starkt av Vetlanda att klara av det. Broberg hade tydligen rätt många lägen till att göra mål men nära skjuter inga småländska kaniner och ger heller inga poäng.

Edsbyn-Frillesås 8-2

Här var det nog inte resultatet som fick folket att höja på ögonbrynen eller det faktum att Frillesås
Mattias Johansson blev historisk som förste målskytt för laget som gör sin första säsong i högsta serien.
Nä, här höjdes nog ögonbrynen redan efter 5 minuter och 47 sekunder då Edsbyns Joakim Svensk fick matchstraff.Svensk är en tuff spelare så att det var han kanske inte var någon jätteskräll men att redan efter knappa sex minuter få matchstraff är nog rekord i elitseriens historia.

Rätta mig gärna.

Här skulle jag vilja skriva att alla lag nu är i gång men tyvärr så är det ju inte så då. Hammarbys
premiär mot Villa blev ju inte av och det är bara att skylla på klimatförändringar. Eller Stockholms
stad som inte fått upp en hall i staden än.

Och igår spelade SAIK sin andra raka hemmamatch. Vetlanda besegrades med 11-2 efter fem mål av
Christoffer Edlund. Så man kan väl lätt säga att elitserietabellen haltar lite grann och med tanke på alla plusgrader som vädertjänsten lovat till veckan så lär det knappast halta mindre…

Till sist så vill jag bara sända mina varmaste hälsningar till Mikael Svärd i Ljusdal. Smått legendarisk kommentator på Bandyplay som med sin inlevelse kan få en 1-12-match att bli underhållande att titta på.

Tyvärr så drabbades han av en stroke i maj och är av förklarliga skäl inte med i årets
sändningar av elitseriematcherna. Jag kan bara hoppas att rehabiliteringen går bra och att du snart kan vara tillbaka där du älskar att vara, vid en bandyplan.
Kämpa på!

Thomas Forsberg

Jennifer Last: 3 104 personer var på plats — det säger något

, ,

KRÖNIKA Det är fredagen den 19 oktober. Den svalaste luften åtminstone vi i den södra delen av Sverige hittills har andats in efter brittsommarvärme. Kallt, klart och lövkronor i höstens alla färger. Ett idylliskt bandyväder när säsongen officiellt är igång.

För nu är det dags. Fast inomhus, i Sparbanken Lidköping arena där Villa möter Tellus i en smygpremiär.
Till en början är det svårt för mig att ta in. Att jag till slut ser dessa män jaga en boll som stundvis är svår att se. Publiken verkar känna ungefär detsamma, för det är ingenting som ekar mellan väggarna.
Kanske är de inte varma i kläderna än.

Den tomma perioden utan bandy har varit som ett töcken. En sommar med fokus på klimatfrågor och ett fotbolls-VM som var snudd på repris från -94, en höst som välkomnades med ett kaosartat riksdagsval och nu står vi plötsligt utanför dörren till bandyvärlden och försiktigt knackar på. Väntar på att bli insläppta i den säsong som verkar ha så mycket att ge. Som ska bjuda oss på godbitar, ögongodis och känslor starka likt espresso.

Och trots att det är fredagen den 19 oktober, som vi så länge har väntat på, är vi långt ifrån insläppta.
En fot i dörrspringan på sin höjd.
För nu ska vi vara ärliga här.
Den här matchen kommer inte att hängas i någon julgran.
Åtminstone inte i min.

Matchen är seg hela vägen till halvlek. Samtliga spelare verkar känna av och känna in, med all rätt i säsongens första match. Men det är en del slarv, några skott på mål som till synes är helt ofarliga, ett relativt lågt tempo och lite mer slarv.
Otippade 1-0 till Tellus efter halva matchen och inga som helst klackar i taket.

Men så kommer jag på mig själv med de här höga förväntningarna igen. Vad är det jag tror ska hända som är så himla glamouröst i en premiärmatch mellan Villa och Tellus? Det är inte jämförbart med det sista vi minns från förra säsongen. Det är definitivt inte jämförbart med en hel VM-sommar på storskärm.
Det är bandy.
Raka motsatsen till något storskaligt.
Och det är det som gör det så satans charmigt och som får mig att känna mig delaktig i något vi tillsammans måste värna om.

För är det inte så att bandykulturen är så mycket mer än en match hit och dit? Jag brukar skryta om att jag är en bandytjej för att det alltid öppnar upp för diskussion. Att vara en del av denna sport (som åskådare bör tilläggas, jag har i princip aldrig satt mina fötter på is) är helt enkelt en del av vem jag är och var jag kommer ifrån.
Att en match är jävligt tråkig ibland kommer liksom på köpet.
Men det är 3104 personer som är på plats och ser den här matchen i Lidköping.
Det säger något.

De kommer igen. Det gör de alltid. Spelarna, liksom publiken, behöver kanske bara bli lite varma i kläderna och det brukar komma med tiden. Precis som vi, som bara tittar på, helt plötsligt kastas in i bandyns Eldorado behöver varje lag säkerligen lite tid för att få ordning på rutiner och spelupplägg.
Villa kommer tillbaka i den här matchen.

Det är som att en spärr, säkerligen av den mentala sorten, lossnar och de får igång det som mer än halva matchen var ett mediokert spel.
När de väl är igång har Tellus inte mycket att sätta emot, som för varje tickande sekund upp mot 90-minuterssignalen blir mer och mer desperata och lyckas inte återhämta sig.

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig.
Kanske bara något som inte var 0-1 i halvlek och 3-1 efter slutsignal, med alldeles för många minuter av intetsägande spel.

Jag tror att båda lagen kan så mycket mer, men till slut handlar det väl bara om hur många procent av energin som är spelbar.
Jag är fortfarande helt övertygad om att säsongen framför oss kommer erbjuda något alldeles speciellt.
Kom ihåg var du hörde det först.

Jennifer Last

Forsberg: Är ingen stor supporter av smygpremiärer

, ,

Är ingen stor supporter av smygpremiärer.
Det ska jag direkt erkänna.
Okej om det handlar om en filmpremiär eller en ny pizza på det lokala pizzahaket.
Men en idrottslig premiär tycker jag ska förknippas med att samtliga lag spelar.

Men jag ska för den delen inte heller förringa Villa och Tellus att man i kväll (läs: fredag) skickade in
elitseriesäsongen 2018/19 i idrottsvärlden.
Absolut inte.

Men jag känner ändå att det inte är rätt att kalla det premiär.
Antar att det finns skäl till varför det blev så att den här matchen ”bröts ur”.
Antar att det ska göras andra saker i arenan när den här matchen skulle ha spelats.
Brukar vara så.
Jag vet.
Jag bor i trakterna kring Göransson Arena så jag vet hur det är…

Men som sagt. Villa och Tellus blev då först ut och det hade kunna slutat i en ordentlig knall.
Bandyns David besökte Goliat och hade ledningen i halvtid med 1-0. En ledning som höll en kvart in i andra halvlek.
Då visade sig Goliat ha en egen David att plocka fram.
David Karlsson såg med sina två mål till att vända på steken och sedan kunde Johan Esplund sätta det sista målet fram till 3-1.

Rapporterna talar väl om en rättvis seger men än en gång visar Tellus att man inte alls kommer att bli någon att leka runt med på bandyisarna i vinter.
Kom ihåg att förra året så vann man nere i Lidköping.
Sen ska man också komma ihåg att Villa kan ha haft förra helgens tuffa World Cup i benen.
Jag vet bara hur SAIK:s spelare kände sig efter förra året då man gick och vann den turneringen.
Man hade direkt efter den svårt att hitta rätt och gick tungt ett tag.
Samtidigt så vill jag inte ta något från Tellus insats.

Premiär eller inte. Elitseriesäsongen 18/19 är i gång och det känns roligt.
Spännande att se vad som kommer att hända.
Tycker att kvällens match ändå visar att vi kan gå mot en mycket oviss säsong där vi får fler överraskande resultat än tidigare år.
Jag tror det och det skulle vara oerhört uppfriskande för bandyn i stort.

Bandyn behöver fler jämna matcher och mindre storsegrar, även om de också
kommer att komma.
Men ska sporten ”accepteras” hos den oinvigde behövs resultat som det i
Lidköping.
Även om kanske ni där i ”Lisch” inte håller med mig efter den för er onödigt
spännande matchen ni såg på fredagskvällen.

Nu blir det ännu en ”smygpremiär” på tisdag då VSK möter Vänersborg.
Men den 26:e är det åtminstone fler lag som kommer ut på isen.
Då känner jag att man kan börja närma sig ordet premiär i alla fall.
Det blev inte längre i dag.
Men nästa fredag blir det längre.
För då är det premiär…

Thomas Forsberg

Jennifer Last: Finner ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra

, ,

KRÖNIKA Ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände. Ett litet ljus som starkt lyser över isarna och som tar oss igenom den evighetslånga vintern tills dess att det är dags för snödropparna att pånyttfödas.

Efter World cup-bragden är Villa–Lidköping BK kanske mer favorittippade än någonsin.
En vanlig, hederlig silly season för dem blev väldigt silly när bland andra både Joakim Andersson och Johan Löfstedt från landslaget värvades till klubben.

Men ändå är det inte sällan som blåvittgubbarna från slätten har varit uppe och nosat bland de högst rankade.
De har varit väldigt bra, väldigt länge.
Samtidigt har spelare kommit och framför allt gått.

Nu innehar de officiellt en titel som världens bästa bandylag.
Men aldrig har jag sett dem vinna ett SM-guld.
Det har ju faktiskt ingen.

Villa, World cup, SAIK, Sandviken

Foto: VLBK.se. Villa tog sin första World cup-titel i oktober efter finalseger över SAIK.

Det är min femtonde säsong. I mer än halva mitt liv har bandyn haft mig under kalla vingar (innan inomhusarenorna poppade upp var de jävligt kalla) och likt ena sidan i en rättslig process är det en sport jag ständigt försvarar.

Gott om plats för moralen

Som generellt sportintresserad tjej, finner jag ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra. Supportrarna är hängivna och trots att lojaliteten kanske alltid kommer i första hand, finns det gott om plats för moralen och respekten gentemot andra lag och deras fans.
För mig är det en trygghet. Att sport förblir sport och att det är något som bör hanteras med kärlek, glädje och engagemang. Slagsmål, hot och trakasserier hör inte hemma här.
Inte i min sport.

Jag har under mitt (för många relativt korta) bandyliv hunnit uppleva en del. Utomhusmatcher i stort sett oberoende av väderprognos, förfrusna fötter i Converse, obligatoriska korvar med bröd i pausen, bandyportföljer, TV-sändningar mitt under säsong, SM-finaler på Studenternas IP i Uppsala som sedan blev SM-finaler på Tele2 arena i Stockholm, som sedan blev SM-finaler på Studenternas IP igen.

Men någonting säger mig att den här säsongen kommer bjuda på händelser jag inte har fått uppleva innan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är någonting som inte känns som det brukar och jag blir otroligt exalterad över att under säsongen ta reda på vad det är.

Kanske är det en annorlunda nykomling som bidrar till en fräschhet och en annan typ av förväntning. För Frillesås har ju faktiskt redan lyckats bjuda på en historisk säsong — enbart genom att vara med.

Låt oss välkomna säsong 2018/2019. Det är den tiden på året när ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände.

Långt ifrån en toppmatch

Villa river igång på hemmaplan. Att motståndarna heter Tellus i en smygpremiär har väl ett relativt lamt efternamn. Långt ifrån en toppmatch och många med mig hade säkerligen sett ett lag som Edsbyn, Bollnäs eller Sandviken resa över landet för att möta Villa i säsongens allra första match.

Men så är det ju det här med känslan, som efterliknar den som infann sig på julaftons morgon som litet barn. Spänningen som byggs upp timmarna, ibland dagarna innan match.
De små lyckorusen.
Något som gör oss sammansvetsade igen.
Det måste få handla om det också.
För bandyn är inte för dem, inte för oss. Den är för alla.

Jennifer Last

Forsberg: Löfstedt är utan tvekan turneringens man

, ,

I Lidköping har det under flera år suttit och lagts ett pussel. Ett pussel för att vinna titlar. Det har dock saknats en bit varje gång och alla har slitit sitt hår av förtvivlan. ”Var är biten?”
Nu är den funnen.
Den hittades i de mörka skogarna i Småland.

Och i dag (läs: söndag) så lades den på plats när Villa besegrade Sandviken i World Cup-finalen med 4-1.
Pusselbiten har nummer 23 och efternamnet är Löfstedt.

Joakim Andersson får faktiskt ursäkta.
Hans målfabrikation är naturligtvis viktig också för Villa och det är en fantastiskt duktig bandyspelare.
Men att Villa lyckades få pennan i näven och skriften på papperet av Löfstedt är den där pricken över i:et som Villa behövde och behövt.

Det är bara att titta på hans betydelse under World Cup:s fyra dagar.
I gruppspelet så stod han för 6 poäng (4+2). I semifinalen mot Start så gjorde Johan 3+2.
Och slutligen i finalen så gör han det där viktiga och matchavgörande 2-0-målet på ett typiskt Löfstedt-sätt.

Sätter fart ifrån princip stillastående och sedan hoppar han över både andra, tredje och fjärde växeln och åker ifrån ett tröttkört SAIK och slänger upp bollen i krysset bakom Joel Othén som var SAIK:s bäste spelare i finalen.

Så gör en lirare. Så gör Johan Löfstedt. Att utse bäste spelare i turneringen måste varit lika lätt som det är att välja hallonsylt till pannkaka…
Jag lyfter på bandykepsen och bugar mig.

Villa var i World Cup final 2016 och föll då mot Västerås med 4-1. Nu vinner man med 4-1 och är nog det lag som har imponerat mest av de svenska lagen i turneringen, tätt följd av finalmotståndarna SAIK som bjöd på en fantastisk bandymatch i semifinalen mot ryska landslaget, eller Neftyanik med Erik Pettersson om ni så hellre vill.

Men den matchen blev nog också fallet för SAIK eftersom det verkade ha sugit musten ur benen på det för dagen vitsvarta SAIK-spelarna.
För Villa fick ju en betydligt angenämare resa fram till den här finalen då man nästan innan morgonkaffet hade bryggts färdigt, avfärdat överraskningslaget Start från Ryssland.

För Villa var nog den här finalen oerhört viktig att vinna. För om man skulle ha förlorat, en final till, kanske det där hjärnspöket ”Villa kan inte vinna”, som huserar i Lidköpings kommun, ha fortsatt att hemsöka föreningen och befolkningen.

Men när man nu har flera ”Exorcister” i laget, kanske det där spöket flyr för gott.

För tittar man i den laguppställning som Villa den här säsongen besitter så behöver man inte vara någon hjärnkirurg för att förstå att laget har kapacitet att gå hela vägen. ”Pusselbiten” Löfstedt har jag redan nämnt. Och Joakim Andersson gör mycket nytta förutom att sätta bollar i nätet hos motståndarna. Jobbar hårt för laget.
Esplund bjuder ju alltid på häftiga grejer och har väl hela ABC egentligen i bandyboken.

Tre stora stjärnor som har stort stöd av flera andra duktiga bandyspelare. Där finns Jesper Eriksson, Joel Broberg, Petter Björling, David Karlsson och ännu flera.
Villa har en kompetens och spets som få lag har den här säsongen.
Dessutom har man bredden att kunna gå runt på många spelare. Viktigt i cupspel som den här helgen med fyra långa dagar av bandy.

Att Villa var stora favoriter innan säsongen visste vi alla om. Oddsen har inte förändrats nämnvärt.
Möjligen sjunkit lite till.

Men säsongen är lång och även Villa kommer att hitta gropar i vägen och få punktering.
Så är det under en säsong.
Och det finns absolut andra lag som kan utmana. Men jag tror att Villa är minst känslig för formsvackor, skador och sjukdomar.

Man har alltid någon ny spelare att sätta in.
World Cup i Sandviken är nu över.
Fyra dagar med bandy. 31 matcher.
Det är precis som vanligt.
En tomhetskänsla som fyller kroppen. Trots att jag inte har åkt en sekund på isen är jag både fysiskt och mentalt slut.

Att uppleva World Cup på plats innebär litervis med kaffe och te och minimalt med sömn.
Kombinationen är inte att rekommendera.
Men det är jäkligt roligt.

Årets upplaga tycker jag både sportsligt och arrangörsmässigt varit den bästa sedan cupen landade i Sandviken för 9 år sedan. Det har varit flera bra bandymatcher. En del skrällar. Många mer väntade resultat.
Men framförallt mycket fin bandy som spelats. Det är ju häftigt när alla de bästa bandyspelarna i världen träffas så här.

Publikmässigt så har det också varit betydligt bättre än tidigare år. Det är känslan i alla fall och kanske är det så att det tar en viss tid att ”köra in” konceptet.
Jag hoppas verkligen att World Cup får fortsätta arrangeras i Sandviken.
Jag tror att det finns stora möjligheter till att utveckla ännu mer.

Tänkte försöka mig på en liten sammanfattning av de här dagarna.

Den såg ingen komma…
På cupens första dag och första match kom också första skrällen. Det var väl inte så där jättemånga som hade skrivit i en Siriusseger mot Edsbyn.
Men idrottens härliga ingrediens överraskning skedde och Sirius vann med 4-2.
Att man sedan inte vann någon mer match tror jag ändå man kan leva med.

Wildcardet från Uppsala sände ut en signal om att man inte kommer att tolerera att trampas på i vinter. Inte ens av regerande mästare.

På cupens näst sista dag kom kanske en ännu större skräll. Jenisej skulle enligt alla bara slå det ryska laget Start.
Efter 23 sekunder visade Start att man hade andra planer. (Snacka om smakSTART..)
Med näbbar och klor och ibland finess så slog man tillbaka jättarna från Krasnojarsk med 4-0.

Fick berättat för mig att de två lagen bodde på samma hotell och när bussen som skulle hämta semifinallaget på morgonen kom och Startspelarna satte sig på bussen så ställde chauffören frågan vilket lag man var. De log och svarade Start. Varpå chauffören sa att då var det fel buss för han skulle ju hämta semifinallaget Jenisej…

Så nog var detta tidernas skräll. Oklart vilken buss Jenisej fick ta i stället….

Poängen….
Låt vara att VSK redan var ur turneringen när man mötte det finska laget Veiterä på fredagsnatten. Det tar ändå inte ifrån Veiteräs bedrift att som första icke svensk-rysk lag ta poäng i World Cup sedan 2008 då Uleåborg och Tornio plockade en varsin poäng i gruppspelet.
Då spelades cupen i Ljusdal. Det här var första gången i Sandvikens cuphistoria. Självklart passar en sådan bedrift in på en lista av detta slag.

MVS…. (Mest Värdefulle Spelaren)
Har redan skrivit hans namn men gör det igen då.
Johan Löfstedt är utan tvekan turneringens man. Hans fyra dagar i Sandviken är briljanta och han gör både mål och läckra framspelningar.
Hans fart på skridskorna är fantastisk att skåda och han har tillfört en dimension till i Villas sätt att spela.
Räcker det som motivering?

MÖS… (Mest Överskattade Spelaren)
Här kanske det är som att svära i kyrkan. Ja kanske snudd på straffbart att skriva Sergej Lomanov. Men jag känner mig trygg i det och är beredd att stå till svars.
För att Jenisej inte kommer längre än till kvartsfinal är inte fullt så överraskande enligt mig.

För när man har så många duktiga bandyspelare i ett lag och använder nästan bara en i matchplanen, då är man inte ett lag.
Visst, Lomanov är en bandyguru och duktig på alla sätt och vis.

Men jag undrar om inte bäst-före-datum börjar närma sig där.
Tycker att han i det flesta av matcherna utstrålade mest frustration och att han lämnar Sandviken med 2 mål på kontot (mot Veiterä) är inget annat än underkänt.

Som sagt var. Jag är beredd att ta min plats på torget och få äpplen kastade på mig…

Målkungen…

Det blev till sist två. Christoffer Fagerström och Erik Pettersson gjorde båda två 9 mål var. Till saken hör att båda spelade mot finska Akilles och där kom en stor del av mål.
Men båda visade också prov på sitt stora register som bandyspelare.
Tekniskt skickliga nummer blandade med stenhårda skott som förmodligen hade orsakat handfrakturer på målvakterna om de försökt räddat.

Ur något ont kan något gott komma…
Våren i Vetlanda beskrivs nog i bandyvärlden som stormig och kall. Detta beroende då på alla spelarförluster som klubben drabbades av. Många tänkte nog att detta var slutet på toppambitionerna.
Men insatserna i Svenska Cupen och World Cup har sänt andra signaler.

I Sandviken tycker jag att laget visade att man har ett lag med ganska så bra kvalité, trots tappet av stjärnorna.
Nu gick man inte vidare men stod upp bra mot både Neftyanik och Hammarby, stundtals i alla fall.
Jag tror att om man bara får en bra start på serien så kan Vetlanda stångas med lagen kring slutspelsstrecket.

Hemläxa….
Varken Edsbyn eller Bollnäs tog sig vidare till slutspelet.
Okej, det har faktiskt hänt förr så det är väl ingen superskräll så.
Men jag tror att de båda hälsingelagen hade andra planer för den här helgen.
Edsbyns förlust mot Sirius i öppningsmatchen satte ju laget i en svår sits. Tog sig samman och slog tillbaka Vänersborg men lyckades sedan bara spela oavgjort mot Start och var då utslagen.

Förvisso var det väldigt tajt i den gruppen men jag tycker inte att man spelmässigt imponerade.
Och frågan är om draget att sätta Hans Andersson i en mittfältsposition i stället för på den mer drivande ytterhalven är ett smart drag?
Man spelade så under fem halvlekar och när det krävdes en rejäl upphämtning mot Start satte man ner Hasse där han på något vis hör hemma. Då hände det saker och upphämtningen kom.
Och med den förflyttningen så fick man även fart på det finska lokomotivet Määttä.

Nu är det tidigt på säsongen och den här positionsförändringen kan ju bära frukt längre fram. Det är mycket möjligt. Men helgen synliggjorde hur viktig Hans Andersson är för Edsbyns spel.

Bollnäs har också dem lite att fundera över. Svenne har fått lite att klura på när han nu sitter i bilen mellan hemmet i Söderhamn och träningarna i Bollnäs.
För spelet i Sandviken dom här dagarna nådde väl inga höga höjder. 1-1 mot SAIK var väl helt okej.
Men sedan blir man mer eller mindre överkörd av Broberg, 1-6, och avslutar med 3-3 mot Baykal.

Försvarsmässigt vet vi vad Bollnäs kan.
Det är framåt det inte stämmer.
Det känns lite för lättläst och uddlöst i nuläget.

Tar väl med Broberg i detta ”Hälsingeblock” också. Broberg gör en helt okej turnering. Speciellt segern mot Bollnäs satt nog fint och då spelade man riktigt bra.
Bra fart och spel.

Att man sedan inte räckte till mot varken SAIK eller Neftyanik säger jag inte så mycket om. Broberg har något bra på gång och kan bli en outsider i årets seriespel. Det sa jag förra säsongen också och då hamnade man ”outside” slutspel.

Räddningen…
Många räddningar naturligtvis när 31 matcher spelats. Svårt att välja ut en speciellt men jag känner ändå en som fastnade på näthinnan. En väldigt matchavgörande och annorlunda sådan.
Det var när Neftyanik hade fått häng på SAIK och knaprat in ett 0-3-underläge till 2-3 i semifinalen.

Då sker ett ihopslag utanför SAIK:s straffområde som gör att bollen går upp i luften och för en stund försvinner ur synfältet för Joel Othén i målet.
Men med en lagkamrats varnande röst gör att Joel i sista stund hinner upptäcka bollen och kan göra en snabb parad.
Bra för Joels reflexträning.
Mindre bra för hjärtat hos alla det svartvita fansen som var på plats…

Den viktigaste spelaren….
Här är det ingen enskild jag tänker på.
Den här spelaren har inga skridskor eller klubba.
Den här spelaren är många.
Jag tänker på alla de som på något sätt hjälpt till i arrangemanget av turneringen.
På alla de frivilliga som under fyra dagar underkastar sig att skippa sömnen och mattider för att ställa upp och hjälpa till för att få en turnering att rulla på.

Det finns så många uppgifter så jag kan inte räkna upp dom alla.
Jag kör ett stort kollektivt tack till er alla som gjorde det möjligt att genomföra World Cup 2018.
Utan den här spelaren blir det svårt att genomföra en turnering.
Bra jobbat alla!

Jag har inte räknat antalet timmar jag har sovit sedan jag la mig i sängen på torsdag natt och fram till i lördags natt.
Men jag både vet och känner att de var för få. Snudd på illamående av trötthet förklarar jag nu World Cup 2018 avslutat och tar sikte på nästa års.
Men först ska vi väl köra lite elitserie också.
Det är ju kul det med.

Thomas Forsberg

Forsberg: Edsbyn har hamnat i ett tufft läge

, ,

Då sitter man här igen då. I ett lagom nerkylt Göransson Arena. För 10:e året. Kaffet smakar precis lika bra som tidigare år och ryssarna tycker att både mackor och bullar av svenskt märke är det bästa.

Och vad det gäller de ryska journalisterna så känner man igen de flesta. Det mesta är faktiskt som det brukar vara. Och så ska det väl vara när World Cup i bandy avgörs.

Det är alltså tionde året i rad som Sandviken står som värd för ”klubblags-VM”. 16 lag deltar. En del får nog finna sig i att just delta. Såg stackars Veiterä bli överkörda av Jenisej med 11-1 och då gick kanske det ryska jättarna på 60-65 procent. Lägg sen till att Villa och Västerås är med i gruppen så förstår nog ni att de finska mästarna från Villmanstrand kan checka ut på lördag förmiddag. Men det hade nog de räknat med själva.

Däremot så fick öppningsmatchen en helt annan utgång än vad de flesta hade räknat med. Regerande svenska mästarna Edsbyn föll mycket överraskande med 4-2 mot Sirius. Ett Sirius som fått ett s.k Wildcard. Det kändes nästan lite uppfriskande och bra för bandyn att det började med en sådan skräll.

Den andra matchen i gruppen Start-Vänersborg blev en enkel historia för IFK. 5-2 och det gav egentligen svaret att Start inte är ett av de bästa ryska lagen. Vänersborg gör en bra match men fick det ganska enkelt att försvara sig då rödklädda ryssar bara körde och körde och körde.

Resultaten öppnar upp för en mycket oviss utgång. Edsbyn har hamnat i ett tufft läge nu och matchen mot Vänersborg i morgon eftermiddag måste vinnas. Det kan bli en mycket tuff uppgift. Och Sirius ger jag efter att ha sett dagens matcher ganska så stora möjligheter att rubba Start. Intressant läge med andra ord.

I Grupp D så möttes Baykal och Broberg tidigt på dagen. Matchen spelades i lunchtid och det var en ganska så god ”rätt” lagen serverade publiken. En böljande match där Broberg till slut drog längsta strået via en hörnkanon från Linus Forslund fram till 2-1. En bra start för Broberg som onekligen ser mycket stabilare ut i år än förra säsongen.

Intressant resultat för fortsättningen i gruppen eftersom SAIK och Bollnäs spelade oavgjort, 1-1. En match som kanske inte innehöll någon sprudlande bandy där SAIK hade svårt att tråckla sig igenom ett tätt Bollnäsförsvar. Den här gruppen kommer garanterat att leva tills lördagens avslutande matcher.

I grupp C så vann Neftyanik planenligt över Vetlanda som dock chocköppnade med ett tidigt ledningsmål och under matchens första 30 minuter höll man det stjärnspäckade laget från Ryssland stången bra. Jag blir imponerad över hur Vetlanda har lyckats kraftsamla sig efter vårens alla spelarförluster. Kanske kan det komma något bra ut av alla de tunga förlusterna ändå.

Många yngre spelare som tar för sig. Nu räckte inte orken riktigt när Neftyanik pumpade på i andra halvlek och verkligen visade att man är här för att ta hem den titel man saknar. Jag har svårt att se vilket lag som ska kunna stoppa dem faktiskt. Åtminstone när man tittar på papperet över laget man förfogar. Sen ska pappersversionen stämma där ute på isen också.

När denna krönika skrevs så hade inte de två avslutande matcherna spelats ännu. Villa-Västerås och Hammarby-Akilles. Jag får lämna dessa två som en cliffhanger då mitt jobb som tv-kommentator var tvungen att ombesörjas. Så därför blir denna krönika ganska så kortfattad. Men hoppas kunna återkomma mer under de här dagarna. Bandyfesten i Sandviken rullar på.

Thomas Forsberg