Forsberg: Ta chansen och åk till Sandviken

, ,

Andra veckan i oktober. Här i mina trakter så betyder det att alla älgar ute i skog och mark får passa sig. Älgjakten är i full gång. Sedan i helgen har det bunkrats upp med kaffe, bröd och korv i jaktstugorna. Säkert har också en och annan skröna om monsterälgar berättats av det äldre som gjort nykomlingarna darrig i benen och skakig i skjutfingret. Det är något speciellt det där med älgjaktsveckan.

Jag har aldrig jagat älg. Inte min grej helt enkelt. Men precis som alla andra barn så har man ju någon gång följt med. Det var ju spännande och just de där berättelserna om stora älgar som kunde komma till just vårt pass, var ju det som triggade en att sitta med. Nu hände det aldrig mig. Det jag minns av älgjakt är frusna tår och fingrar.

Limpskiva med kall ost och smör som man doppa i medhavd choklad och att man somnade efter knappa timmen då det närmaste djur man hade kommit var den där hackspetten som satt i tallen bredvid och knackade för fullt. Nä, för mig får älgarna springa lösa och skrönorna får någon annan lyssna till.

I helgen kommer det att prickskjutas även i Göransson Arena. Lika traditionsenligt som älgjakten så avgörs World Cup i bandy och nu för 10:e året i följd så är det i Sandviken som vi får uppleva det bästa i klubblagsväg vad det gäller bandy.

SAIK vann förra året efter stor dramatik. Nästan lika stor dramatik som när man i den avgörande SM-semifinalen avgjorde mot Hammarby. Samme man avgjorde båda matcherna, Daniel Berlin. Men frågan är om SAIK kan försvara titeln?

Det är inte det lättaste när det gäller World Cup. Senast det hände var 2007 då Dynamo Moskva klarade av den bedriften. Chansen finns, absolut. Men det kommer att krävas både skicklighet och tur.

Som vanligt så är det 16 lag som kommer att spela bandy under fyra dagar. Och som vanligt så kommer vi att bjudas på både spännande och mindre spännande matcher. Skillnaden mellan det svenska och ryska lagen jämfört med det två finska lagen är alltjämt för stor och att något av lagen, Akilles och Veiterä skulle ta poäng i helgen, är för mig lika stor chans som att jag ska se en 24-taggare längs 272:an (vägen mellan Ockelbo-Sandviken). Men det ska dock sägas att Veiterä tycker jag överraskade positivt förra året.

Nä, det här kommer att stå mellan 4-5 lag. Av det svenska lagen så känns det som att SAIK, Villa, VSK och Hammarby har störst chans att gå långt. Hos det ryska lagen så är det väl Neftyanik som sticker ut mest med sina klassvärvningar i Erik Pettersson och Vikulin.

Deras tidigare klubb, Jenisej, ska inte räknas bort men tycker ändå att man har ramlat ner lite på kapacitetstrappan. Risken är väl att nu kommer precis ALLT gå via Lomanov. Det och att man hamnat i en tuff grupp med både Villa och Västerås, gör att jag placerar laget från det kallaste området på jorden, lite grann i kylfacket… Men… På söndag när vi summerar helgen så har kanske Lomanov skjutit fler mål än hela Ockelbos jägare älgar och jag får på pälsen….

De övriga ryska lagen, Baykal och Start, har jag ungefär lika bra koll på som jag har på älgar. Jag vet att de finns där men jag har knappt sett dem. Baykal är väl det lag som varit på flest besök vad det gäller World Cup. Detta blir det 11:e framträdandet. Som bäst har man nått en semifinal i WC. Det var 2013.

Minns att det året så var alla lag som var kvar i söndagens semifinaler ryska lag. Kan utan att förringa deras insatser säga att det var ganska så tomma läktare den söndagen. Har till den här säsongen också tappat den ständigt unge Ivanushkin och inte fyllt på med några stjärnor.

Men Baykal är svåra att förstå sig på och kan plocka fram riktigt fartfyllt spel och det brukar ibland löna sig mot svenska lag. Tror väl ändå att man får tufft att ta sig vidare från gruppen.

Start är det andra laget och här kan jag direkt säga att jag inte har någon som helst koll. Laget från Nizjnij Novgorod har dock värvat ganska friskt och bland annat så finns svenske Patrik Johansson (Vetlanda) i laget. Gavrilenko och Ismagilov, värvad från Baykal, är också intressanta namn. Men hur man står sig rent spelmässigt som lag återstår att se. Det här är första gången som laget kommer till Sandviken. Man har faktiskt bara deltagit en enda gång i World Cup.

Gruppen med Edsbyn, Sirius och Vänersborg ser ju dock ganska så öppen ut och Start kan ha en skaplig chans att ta sig vidare.

Det svenska lagen är då 10 till antalet. Som jag skrev tidigare så håller jag väl SAIK, Villa, Västerås och Hammarby som det lag som har bästa chanserna. Sett till försäsongen så har de sett bäst ut. Men det är ju ingen garanti för att formen sitter där just den här helgen. SAIK ska som sagt var försvara en titel, vilket sätter lite press bara det. Sen visade det sig i Svenska Cupen att man är sårbar vad det gäller truppen.

Avstängningen på Airisniemi och skada på Hannes Edlund blev helt enkelt för mycket. Att hålla sig skadefri och friska för övrigt är nog ett måste för hemmaklubben om det ska jublas på söndagseftermiddag.

Villa är säkert revanschsugna efter Svenska Cupen. Man kanske inte gick ut offentligt och sa att man skulle vinna den turneringen men innerst inne fanns nog önskemålet och tankarna om det. Och man imponerade ju stort i gruppspelet. Sen mötte man VSK i semifinalen och då tog det stopp. Vill säkert visa vad man går för i World Cup men har ju en tuff grupp med både VSK och Jenisej, så någon enkel resa lär det inte bli.

Västerås flyger fram här på försäsongen. Alla har nu sett det. Men ändå försöker man på något sätt ”flyga under radarn”. Man fortsätter att hålla låg profil och snackar inte upp förväntningarna speciellt mycket. Kanske är det av lärdom från förra årets turnering då man ju föll pladask i gruppspelet och lämnade Sandviken med endast en poäng inspelad. Det tror jag man inte gör i år. Man har en bred trupp. Precis vad man behöver i en cup över fyra dagar.

Och World Cup är något man vet hur det är att vinna också. Två gånger har man vunnit i Sandviken och totalt sett så är man bäst på sju titlar genom åren. Ni kanske må ”flyga lågt” men jag tror ni kommer flyga långt i den här turneringen…

Hammarby trivs också med World Cup. Tre titlar varav en har kommit i Sandviken. Går nästan alltid till slutspel. Nu var det dock ett tag sedan man gick ända fram. 2010 var senaste finalframträdandet. Längtan efter en framgång är nog stor och chansen finns tycker jag. Tufft naturligtvis med Neftyanik i gruppen men både Vetlanda och Akilles ska man slå. Sen är det slutspel och då brukar Hammarby ”ilskna” till ordentligt.

Men det övriga lagen då? Ger jag dem ingen chans alls? Naturligtvis finns det chans för fler att blanda sig i . Har ju inte ens nämnt Edsbyn. Svenska mästare två år i rad. Vet hur det är att vinna. Men insatsen i Svenska Cupen ramla väl inte in på kontot för väl genomförbart. Och på senare år har man haft svårt att lyckas i World Cup. Sedan cupen började spelas i Sandviken så är det bästa resultatet, två kvartsfinaler. Detta att jämföras med tre finaler mellan åren 2005-2008. Men kanske har lite distans till helgen i Lidköping och älgjakt gjort att grabbarna från Byn kommer med helt andra ideér till den här helgen.

Grannlaget Bollnäs vet jag inte riktigt var jag har ännu. Gjorde väl en helt ok insats i Lidköping och fick säkert med sig en del bra bilder därifrån. Sen om det räcker till i en ganska så tuff grupp (SAIK; Broberg och Baykal), är en annan sak. Men man kommer säkert att göra ett rejält försök. Precis som Edsbyn så har man dock haft det tufft på senare år i World Cup sammanhang. En kvartsfinal (2013) är det bästa resultatet dom senast tio åren. Sitter det i hälsingegenerna att inte lyckas när cupen inte spelas i Ljusdal mer?

Broberg är jag nyfiken på. Verkar gå en fin säsong till mötes och har en bra mix i laget. Nu ställs man inför riktigt svårt motstånd men till skillnad från Edsbyn och Bollnäs så har ändå Broberg lyckats prestera ganska bra i World Cup de sista åren. Förra årets kvartsfinalrysare mot SAIK glömmer man inte. Tror att Broberg har skrällläge i år och första matchen på torsdag mot Baykal blir mycket viktig.

Lagen Sirius, Vänersborg och Vetlanda ger jag dock inte stora chanser till en lång turnering. Vetlanda imponerade ju dock i Lidköping där man faktiskt var väldigt nära att gå vidare. Men att tro på avancemang från gruppen med Neftyanik, Hammarby och Akilles är att tro på för mycket.

Med bara dagar kvar nu så känns det lite i kroppen att det snart är dags. Äntligen. World Cup är något alldeles extra för oss bandyvänner. Det är en fest i fyra dagar där likasinnade träffas och umgås. Över klubbfärger och språk. Nu kommer min största del av de här dagarna att tillbringas uppe på pressläktaren och tv-sändningarna, så någon öl tillsammans med en VSK-are, ryss, finne eller Bollnäsare lär det väl inte bli. Det gör mig dock inget heller. Att få möjligheten att sitta tillsammans med kunniga bandymänniskor och referera matcher är för mig lika stor fest som att sitta eller stå på läktaren.

Jag vet att World Cup delar bandyfolket i två läger. Ett som accepterat läget att den måste spelas inomhus. Ett som inte accepterat det och vill ha den i Ljusdal igen. Jag förstår de som saknar festen på IP. Tvivla inte på det. Har själv upplevt den ett par gånger. Men nu är läget som det är och sporten mår bäst av det. Det går att göra de här dagarna i Sandviken till en fest också. Om vi alla hjälps åt så går det. Så ta chansen och åk till Sandviken och upplev bandy på högsta nivå. Ni vet väl vad vi brukar säga här i trakten: Ensam är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara….

Thomas Forsberg

Dokument: Från 0-0 till 22-2

, ,

DOKUMENT Har du beskådat en match i bandyns högsta serie sluta 0-0? Förmodligen inte. Att en bandymatch slutar mållöst är ovanligt – ja, rentav mycket ovanligt.

Om du sett en sådan match bor du kanske i Vänersborg?
Där spelades nämligen den 20 januari 2006 den senaste matchen som var mållös mellan Vänersborg och Sandviken.

På grund av vädret tvingades man dela upp matchen i tre perioder. Men inget av lagen lyckades alltså göra något mål.
Letar vi bakåt i tiden får vi gå ända till februari 1991 för att hitta en match utan mål.
Då i seriens sista omgång slutade faktiskt två matcher 0-0.

Sedan allsvenskan startade 1930 har endast 45 seriematcher varit mållösa. Notera då att knappt 12 000 matcher spelats sedan under 86 år.
1946 var till och med finalen på Stockholms stadion mållös, men returen vann Sandviken med 5-3 över VSK inför en publik på 20 598 personer.

Bandyn har utvecklats på många sätt. På 30-talet var snittet fem mål per match, alltså som exempel, 3-2.
Idag, 86 år senare, är det vanligt att matchen slutar exempelvis 6-3. Målsnittet har höjts till nio mål per match. Utvecklat material, bättre is men framförallt bättre tränade bandyspelare gör dagens bandy mer målrik.

Den match där det gjorts allra flest mål är mötet Sandviken-KVBS i november 2009.
En match med resultatet: 22-2, totalt 24 mål i samma match. Katrineholmslaget gjorde en bedrövlig säsong och släppte in 249 mål på 26 matcher.

De 22 målen gör att SAIK även har rekordet i antal gjorda mål (22) under en match och även största målskillnad, plus 20.
På bortais har Boltic målrekordet med 18 gjorda mål i elitseriens sista omgång mot IFK Vänersborg, 1-18, 1995.

Värt att nämna är även bataljen Broberg-Hammarby, 12 december 2001, som slutade 10-10. Inget annat lag som gjort 10 mål på hemmaplan har tappat poäng. Nio mål räckte inte heller för hemmaseger då Bollnäs mötte Sandviken 1987 och förlorade med 9-10 och då Motala föll mot Sandviken med 9-11 i januari 2008.

Under de första 30 åren av allsvenskan spelades inte mer än som mest sju matcher under en säsong och så final för de två bästa lagen. Självklart blev det därför inte så många mål. 1940 lyckades Västanfors bara göra 2 mål på 5 matcher, samtidigt som man släppte in 31 mål.

Säsongen 2007/08 gjorde Sandviken imponerande 226 mål på 26 matcher, det gör ett snitt på 8,6 mål per match.
Bra försvar och målvakt fanns i Karlstad-Göta 1937 som i en grundserie med endast tre matcher inte släppte in något mål. Året efter spelade Slottsbron fem matcher med en målskillnad på 12-1.

Svante Nyberg

* Denna text publicerades ursprungligen 2016.

Bladh: Höstrusk är inte så illa, va?

,

KRÖNIKA Sommarens värmande strålar har lämnat oss.
Själv fryser jag lite mer nu, men det går ju att ordna i understundom höstrusk. Den svenska hösten, ja. Med alla dess löv som gulnar, blir röda och så småningom bruna i sin färg.
Ett vackert skådespel.

Samtidigt är årstiden ett tecken om att seriepremiären inte är långt borta i elitserien.
Som jag längtar och jag gör det med stor tillförsikt att vi får den bästa elitserien på länge.

Hört den förut?
Adjektivet ”bästa” om just kommande elitserieårgångar har vi sett fler än en gång senaste åren.

Men det är ett relativt begrepp: bästa som att de bästa bandyspelarna spelar i Sverige och i elitserien? Bästa för att lag som Frillesås BK är med — en milstolpe i klubbens historia.
Jag ser fram emot att besöka Sjöaremossen i vinter.

Jag vet att vi i vart fall kommer få se många och härliga duster på isen när elitserien väl startar, ack så efterlängtad av mig och förmodligen du som läser detta.

Kommer Villa ta första SM-guldet någonsin denna säsong efter två stjärnvärvningarna i form av Johan Löfstedt samt Joakim Andersson?

Klarar sig charmiga Frillesås kvar i elitserien när säsongen är till ända?
Hur går det för anrika Falu BS?

Det finns många frågor. Frågor som kommer besvaras denna säsong.
Höstrusk är inte så illa, va?

Mattias Bladh

Forsberg: Jansson —finalens kung

, ,

KRÖNIKA Västerås fick revansch för förra årets finalförlust i Svenska Cupen. Man besegrade SAIK i finalen med 4-1 och var sett över dom 60 minuterna det klart bättre och piggare laget.

Västerås har under turneringen gått runt på mycket folk vilket också visade sig vara ett vinnande koncept. SAIK saknade både Airisniemi (avstängd) och Hannes Edlund i finalen och det innebar kort om folk att byta med. Det går inte mot en väloljad VSK-maskin.

Stort grattis till de grönvita för en stark turnering rakt igenom!

Söndagen började först med semifinalerna och den första, Villa-VSK, har under dagen hyllats som den bästa bandyunderhållningen på länge. Själv underhöll jag mig med en bilfärd in till köpcentrum för shopping. Inte fullt lika underhållande men nödvändigt. Men i Wifi-områden på köpcentrumet så kunde jag ändå följa matchen via Elitrapport. Och bara att läsa om växlande ledningar hit och dit, gjorde ju att man förstod vilken bandymatch det måste ha varit.

Det blev så pass dramatiskt att matchen fick avgöras via förlängning och som så många gånger förr, så fällde en hörna avgörandet. Måns Engström, ny från TB fick äran att skjuta in målet som tog VSK till sin andra raka final.

Kan tänka mig att det var snopna miner hos både Villa-spelare, ledare och supportrar. Efter tre fantastiska uppvisningar i gruppspelet hade man nog laddat för en hel dag i arenan. Men så blev det inte och än en gång så faller Villa tungt.

Tror nog inte att det spökar till det inför fortsättningen men det är klart att man hade nog sett en helt annan bild framför sig när man startade i fredags. Nu får man ladda om till Sandviken om två veckor och jag tror att man kommer gå långt där.

I den andra semifinalen så var det SAIK och Hammarby som gjorde upp. Och även här fick jag lita på fritt Wifi i köpcentrumets hets. Bland leksaker, sportartiklar, byxor och skor gick jag med telefonen och följde matchen. Hände väl så där lagom mycket under första halvlek, 1-1 och några par nya skor åt ena grabben. Men i andra drog det loss och det gick undan.

Jag kikade på telefonen vid ett tillfälle och då hade Erik Säfström gett SAIK ledningen. Gott så. Passade på att tugga i mig en tallrik IKEA kyckling med pommes och beasås. Mycket god. Tog en kopp kaffe och öppnade telefonen.

Se där ja. 4-1 till SAIK. Smakade lika gott som en pommes dippat i bea det… Hammarby kom inte närmare än en sen reducering.

Tyvärr för SAIK:s del så orsakade den unge ytterhalven, Albin Airisniemi,  ett matchstraff alldeles i slutet av matchen och avstängd i finalen. Jag såg ju inte situationen men enligt rapporterna så gick väl meningarna isär om det var rätt att ge Albin matchstraff. Men så är det ju alltid. Dömt är dömt och att försöka ändra på det är fördömt.

Final igen då mellan det två stora i svensk bandy. Och för andra året i rad dessutom. Förra årets final var spelmässigt och målmässigt SAIK:s hela vägen. Lika stort övertag blev det i år. Fast åt det andra hållet.
Väl hemma från shoppingrundan beslöt jag mig för att inhandla matchen via bandyplay för att avnjuta en bra final. För min del så kan jag väl säga att Kycklingfilén med pommes på IKEA var mer värd pengarna än den här finalen.

Jag har sett rätt så många bandymatcher genom åren och är det något jag lärt mig se så är det åt vart det lutar i matcher.
Här luktade det VSK redan från första avslag i matchen. Man såg rappare och hetare ut från start.

Och sedan så har man ju en viss herr Jansson. När Simon Jansson är på spelhumör, vilket han är rätt ofta, är det en av bandyvärldens svåraste spelare att få stopp på. Tillsammans med Martin Landström ordnade han en ledning som lade grunden för hela matchutvecklingen. Landström som nu har fått det där obligatoriska första ”känna-se och lära” året i VSK i benen verkar gå en fin säsong till mötes och tillsammans med Jansson kommer man att kliva mellan många försvar i vinter och producera poäng.

Och försvarsmässigt så lyckades man avvärja SAIK försök till attacker. Attacker som var mer av ensamkaraktär och det är inget man vinner matcher mot Västerås på. Berlin tände SAIK:s hopp med hörnreducering. Men det släckte Simon Jansson i matchens sista minut. Och sett till matchbilden så var det rätt så solklart att det skulle vara just han som satte punkt. Finalens kung.

Den första titeln är då utdelad för säsongen. Mesta Mästarna tar hem den. Har dom sänt ut en signal till det övriga topplagen om att man anmäler sitt intresse om att slåss om den där titeln i mars också? Ja, kanske. Man har i alla fall imponerat den här helgen. Har en spännande trupp med spets i nämnda Jansson och Landström. Tillskotten från TB är också intressanta.

Robin Andersson tror jag har alla möjligheter att bli en vass målskytt även i grönvita tröjan. 5 mål skvallrar om det. Sen har man som alltid ett starkt försvar. Ja, jag tror absolut att VSK kommer att vara med i år. Kanske inte som de stora favoriterna men det passar nog dom bra. Att smyga under radarn.

För SAIK:s del så blev den tunna spelartruppen fallet i finalen. Det höll kapten Berlin med om i en intervju efteråt. Även om SAIK:s lag ibland beskrivs som en maskin som aldrig tröttnar, så finns det en gräns ändå. Tror att man ändå är rätt nöjda med helgen när man nu åker hem och man har kvitto på att man håller absoluta toppklassen.

Nu siktar man in sig på att som första lag sedan Dynamo Moskva 2007, försvara sin World Cup titel. Det kommer att krävas en del för att göra det. Det är många om budet och alla vill ju slå en titelförsvarare. Men det vet SAIK och jag tror att man har goda möjligheter till att göra det. Men lätt, blir det inte.

En del spelarutnämningar gjordes också efter cupen. Bäste målvakt blev Henrik Kjellsson i VSK. Kan bli en obehaglig överraskning för andra lag i år. Man kan ju tro att axla Bergwalls handskar ska göra honom darrig. Inget man såg av i den här cupen i alla fall.

Bäste försvarare blev Erik Säfström i SAIK. Inte mycket att orda om. Säfström är en fantastisk bandyspelare som kommer att bli ännu bättre i år i SAIK än förra.

Bäste mittfältare, Simon Jansson. Ja, spelar man som han gjorde i finalen så är det väl svårt att sätta upp sig mot det, va?

Martin Landström blev bäste anfallare. Inget fel i det heller. Som jag skrev längre upp bland raderna så tror jag att han kommer att utvecklas väldigt mycket i år och kommer bli en viktig pusselbit i VSK:s offensiva spel.

Nu får vi längta tills torsdag 11 oktober. Då drar World Cup i gång. Ska bli otroligt roligt att få uppleva toppbandy i fyra dagar. Jag kommer naturligtvis finnas på plats. Ska faktiskt få chansen att prova på att vara tv-kommentator igen. Gjorde det förra året och det var riktigt roligt.

Kan väl redan nu tipsa om Hammarby-Akilles klockan 22.30 på torsdag kväll. Då kan ni göra mig sällskap framför tv/dataskärmen. Snälla gör det. Har en känsla av att jag inte har speciellt många i arenan som sällskap då nämligen…
Tack så länge så hörs vi närmare World Cup.

Thomas Forsberg

Forsberg: Har förståelse för Vetlandas frustration

, ,

KRÖNIKA Det blev både odramatiskt och dramatiskt när Svenska Cupens gruppspel avslutades på lördagen. Och det var starka känslor efter att SAIK och VSK spelade 2-2 i den sista matchen.

Resultatet innebär att båda lagen gick vidare. Vetlanda som i sin tur slog Bollnäs ramlade då bort från en semifinalplats. Detta fick smålänningarna att bli lika rosenrasande som pappa Anton i Lönneberga.
Mer om det längre fram.

För vi börjar med det som blev lika odramatiskt som ett stilla regn en oktober dag.

I grupp A visade Villa återigen klass när man manglade ner Edsbyn med 7-2 och har under cupens tre matcher nu imponerande 19-2 i målskillnad.
Var Villa favoriter innan cupen så vet jag inte vad man är nu.
Jag kan inte se hur man ska missa att ta sig till final.
Det ska vara om halva laget insjuknar i natt då möjligtvis.

Edsbyn som nu lämnar Lidköping gör det med en hel låda med frågetecken skulle jag tro. Magnus ”Kuben” Olsson får nu hem och röra om i grytan för att hitta på ett vinnande recept till World Cup om två veckor.
För den här helgen lämnar efter sig en rätt så smaklös måltid.

Hammarby följer med Villa till semifinalspelet efter att ha slagit Vänersborg med 5-3 i avslutningen efter bland annat två mål från Jesper Jonsson som visar bra form så här tidigt på säsongen. Hans småländska kollega, Pontus Blomberg, verkar också ha hittat rätt tidigt i sin nya klubb då han satte spiken i kistan mot Vänersborg.

Vänersborg tror jag ändå åker hem med hyfsat bra självförtroende. Man var förvisso chanslös mot Villa men stod upp bra mot både Edsbyn och Hammarby. Med lite mer finslipning så kan man nog överraska längre fram. Redan i Sandviken, kanske?

Nu till det som var dramatiken i Lidköping den här dagen. Det började med att Bollnäs och Västerås delade på poängen i sin match.
När sedan Vetlanda skrällde till det och knep en poäng av SAIK i sin match, så stod gruppen helt öppen inför avslutningen.
Vinnaren av Vetlanda och Bollnäs skulle ha goda chanser till att gå vidare.

Hade ni frågat mig innan helgen om Vetlanda skulle leva till sista matchen hade jag avfärdat det direkt.
Så här i efterhand så sitter jag med långnäsan.

Trots spelarflykt och den turbulensen det gjort för det här laget, så visar man att här finns det hjärta och själ så det räcker långt.
Så långt att man plockade Bollnäs med klara 6-2. En seger som innebar att chansen till semifinalplats levde. Så länge inte SAIK och VSK spelade oavgjort.

Nu var det precis det som hände.
SAIK och VSK spelade 2-2 och på så vis så gick båda lagen vidare.
Efteråt rasade Vetlandalägret över resultatet och menade att ingen av SAIK och Västerås gick för att vinna matchen.

Adam Rudell i Vetlanda uttryckte sig väl för hela Småland när han sa till Bandypuls efteråt: ” Vill dom åka och vända ur sista tio, får dom väl göra det då”.
Sagt med en aningens aningens syrlighet…

Självklart oerhört tungt för Vetlanda men jag tror inte att SAIK och Västerås gjorde en Västtyskland-Österrike 1982. För alla er födda efter 1974 så var det ju så att i fotbolls VM 1982 så spelade dessa två länder och om tyskarna vann med 1-0 så skulle båda lagen gå vidare och Algeriet skulle åka ur.

Tyskarna gjorde ett tidigt mål och sedan ramlade den här matchen in i historieböckerna som den tristaste fotbollsmatch som skådats.

På den nivån var nog inte detta men jag har ändå förståelse för Vetlandas reaktion.
Men får man smälta detta så kommer man nog ändå känna sig hyfsat nöjda med helgens matcher.

Man har stått upp bra. Mycket bättre än jag och säkert fler ”bandykunniga” personer kunde tänka sig. Kanske tar fler ansvaret nu när alla stjärnor är utflugna. Ska bli intressant att se vad dom kan göra i Sandviken om två veckor.

Bollnäs får väl slicka såren tillsammans med grannkommunen och fundera ut något som tar dom till högre nivåer. Tror att man är skapligt nöjda med matcherna mot SAIK och VSK men 2-6 mot Vetlanda smärtar nog en aning.

Söndagens semifinaler ser då ut som följande:
Villa-Västerås och SAIK-Hammarby. Precis som jag tippade faktiskt.
Ibland hittar en blind höna ett korn.
Nu återstår det att se om resten också sitter.

Villa känns onekligen starka och jag tror att man har alla recept för hur man ska slå tillbaka VSK.

SAIK och Hammarby är alltid ovisst.
Väldigt svårtippat.
SAIK verkar väl inte ha hittat rätt växel än. Men samtidigt vet vi ju hur man brukar bli när det börjar närma sig titelmatcher.
Då växlar man upp.
Det vet också Hammarby, så det kommer nog bli åka av i den matchen.

Här tippar jag enbart med hjärtat och då blir det ju SAIK.
En spännande söndag att vänta i vilket fall som helst.

By the way. Lilla Ockelbo levde i dag upp igen. Långt mellan gångerna men i dag hände det. Efter många år utan basket på seniornivå så var det i dag hemmapremiär för nysatsande Ockelbo Basket.

Visst är det skillnad på ligan och division 2 men i en basketkommun spelar det ingen roll. Över 450 personer såg Ockelbo vinna överlägset mot Västerås.
Allt var som förr. En galen speaker som hetsar allt och alla. Tokhög musik och klappande händer hela tiden.

Tror att motståndarna i den här serien kommer få det oerhört jobbigt när dom kommer till Ockelbo.
Tänk om man kunde få in den stämningen i Göransson Arena också.

Thomas Forsberg

Så gick det i Svenska cupen under lördagen

Grupp A:

Villa–Edsbyn 7–2

Målskyttar, Villa: David Karlsson 2, Joakim Andersson 2, Joel Broberg, Johan Löfstedt, Jesper Eriksson.
Edsbyn: Mattias Hammarström, Daniel Burvall Jonsson.

Villa vidare till semifinal där laget ställs mot Västerås.

***

Hammarby–IFK Vänersborg 5–3

Målskyttar, Hammarby: Jesper Jonsson 2, Pontus Blomberg, Adam Gilljam, Christoffer Fagerström.
IFK: Mikko Lukkarila 2, Johan Kock.

Hammarby vidare till semifinal där laget ställs mot SAIK.

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Grupp B:

Bollnäs–Västerås 3–3

Målskyttar, Bollnäs: Samuli Helavuori 2, Joel Wigren.
VSK: Magnus Joneby, Måns Engström, Mikael Olsson.

***

Vetlanda–SAIK 4–4

Målskyttar, VBK: Daniel Johansson 2, Jesper Hvornum, Adam Rudell.
SAIK: Christoffer Edlund 2, Erik Säfström, Hannes Edlund.

***

Bollnäs–Vetlanda 2–6

Målskyttar, Bollnäs: Patrik Nilsson 2.
VBK: Adam Rudell 4, Daniel Johansson 2.

***

SAIK–VSK 2–2

Målskyttar, SAIK: Erik Säfström, Albin Thomsen.
VSK: Simon Jansson, Robin Andersson.

SAIK och VSK vidare till semifinal. SAIK ställs där mot Hammarby och VSK möter Villa.

Forsberg: Årets upplaga är väldigt öppen

, ,

KRÖNIKA September. Månaden då man ställs inför många olika sorters val. Vilken helg ska man städa undan sommarmöblerna? När kan man grilla en sista gång? Ska man ta på sig mössan när man cyklar i väg till jobbet på morgonen och när är det läge att lägga undan shortsen?

Och för några veckor sedan så gick vi till val. Blev vi nå klokare då? Nja, alla partier utsåg sig själva till vinnare. Det är ju en bra känsla. Men ur sandlådan klev man inte. Det verbala påhoppen fortsätter precis lika mycket som under valrörelsen och ingen vill prata med någon. Är det fler än jag som känner att politiken i dag inte är som på Palme och Fälldins tid?

Nu släpper vi det där och vi kan i alla fall inte påverka mer än vad vi gjort.
September innebär också att bandysäsongen börjar skrinna i gång på allvar. Matchandet är i gång på flera håll och i helgen så är det dags för säsongens första riktiga turnering.

Ja, jag vet att DM i Hälsingland har avgjorts och innan uppretade hälsingar mejl bombar mig så tar jag av mig bandykepsen och bockar och bugar för Broberg som vann finalen mot Edsbyn med 7-5. En titel är en titel och kanske har Broberg något på gång till den här säsongen. Det är i alla fall signalerna man har fått. Nye tränaren Björn Eriksson kanske har det som krävs för att lotsa Söderhamnarna tillbaka in på slutspelsrälsen igen efter förra årets urspårning.

Broberg är dock inte med i helgen då Svenska Cupen avgörs. Det är dom 8 slutspelslagen från föregående säsong som får vara med. Denna upplaga blir den 14:e och det är Lidköping som står som värd, vilket man gjort det senaste sju åren.

Och jag känner att årets upplaga är väldigt öppen. Titelförsvarande SAIK kommer till cupen med en stark seger över Villa i söndags, 7-2 och då saknades Christoffer Edlund som sin vana trogen spottat in mål på försäsongen. Nu hade Villa en tuff match mot VSK dagen innan i benen men ändå.

Vill nog ändå inte måla ut SAIK som det stora favoriterna till att vinna. Jag håller nog hemmalaget som första kandidat. Villa har ju som alla vet fått ihop ett fantastiskt lag med Löfstedt och Andersson från Vetlanda på pluskontot. Och att vinna Svenska Cupen på hemmais är nog något som hela klubben vill göra igen. 2016 slog man SAIK i finalen med 3-2.

Men som jag var inne på så är årets upplaga väldigt öppen. Grupp A med Edsbyn, Hammarby, Villa och Vänersborg. Grupp B med SAIK, Bollnäs, Vetlanda och Västerås. Av dom här 8 lagen ser jag minst 4 som kan gå hela vägen. Jag tror att Vänersborg och Vetlanda får det jobbigt att undvika sista platsen i respektive grupp. Så långt är jag ganska klar. Men sedan är det väldigt öppet.

Svenska mästarna Edsbyn har under försäsongen agerat lite som en Gott och Blandat påse. Man har gjort mycket mål men också släppt in en hel del. Förlust i prestigefinalen i DM mot Broberg var nog inte vad man hade tänkt. Jag kan tänka mig att man vill ha många svar i helgen. Och en framgång i Svenska Cupen står nog rätt högt i kurs. Man har faktiskt inte vunnit den här cupen sedan 2008. Och med den vinnarmentaliteten som finns där uppe i Ovanåkers skogar och mark, vill man nog gärna ta den här titeln igen.

Hammarby då. Ett av Sveriges absolut främsta bandylag med dom sämsta försäsongsförhållanden. Imponerad av det här laget som får leta stora isytor utanför sina domäner och får det ändå att funka rätt så bra. Har väl precis som Edsbyn blandat och gett lite på försäsongen. Men laget ser intressant ut och Svenska Cupen är något man brukar gilla. Har ändå 3 titlar att falla tillbaka på.

Vänersborg. Vad har man dom då? Svårt att säga. Tror dock inte på något längre än tre matchers cupäventyr i Lidköping. Man kan i sina bästa stunder rubba det bättre lagen men jag tror att man har ganska så låga mål uppsatta inför den här helgen. Mer att få känna på tufft motstånd och veta vad man ska slipa på.

Hemmalaget Villa är det fjärde laget i Grupp A. Har ju som sagt var ett fantastiskt lag och ska vara stora favoriter. Men att infria favoritskap är ingen lätt match och alla vet ju att det har Villa haft svårt med genom åren. Nu har man dock pusselbitar som kan ge ett färdigt guldpussel och det första kan läggas den här helgen. Tror att laget vinner gruppen och tar med sig Hammarby till semifinal.

I grupp B så tror jag att matchen om gruppsegern kommer att stå mellan SAIK och Västerås. Lagen möts i sista matchen på lördag kväll. Båda lagen har gått bra på försäsongen och i Västerås andas en nysatsning efter förra säsongens misslyckande som man nog ändå måste säga att det var då man inte alls kom upp i den nivå man räknat med. Kanske är mesta mästarna redo för en ny guldjakt.

SAIK slog då Villa i söndags med 7-2 och det utan Edlund på skridskorna. Imponerande och visst blir det svartvita stålmännen att räkna med även i år. Och jag vet också att Svenska Cupen är något man gärna vill vinna. Man har sedan tidigare sex titlar varav den senaste kom förra året. Sett till att traditionens makt är stark inom bandyn så räknar jag kallt med att SAIK finns med i söndagens finalspel. Men vägen till final blir tuff och jag tror att det krävs en liknande prestation som man gjorde förra året, för att lyckas.

Bollnäs och Vetlanda får ursäkta men jag ser inte att något av det två lagen ska kunna matcha det två stora giganterna. Bollnäs är väl närmast om man ska skicka ut något halmstrå. Vetlanda bygger nytt och ser nog både Svenska Cupen och stundande World Cup som ett led i nybygget.

Jag är en usel tippare men mitt tips blir att semifinalerna ser ut som följande:
Villa-Västerås och SAIK-Hammarby. I finalen möts sedan Villa och SAIK. Jag är ju svartvit ända in i själen så jag måste ju bara tro på att SAIK tar sitt sjunde cupguld och kraschar Lidköpingspartyt. Men som sagt var. Tippa. Det är inte min starka sida så sätt för guds skulle inte septemberlönen på detta.

Om två veckor så är det sedan dags för World Cup i Sandviken. Det blir den 10:e upplagan av turneringen i Sandviken. Det har jobbats hårt vet jag med lanseringen här i trakterna och jag säger som Bagge och dom i Idol-juryn gör varje säsong: Det blir den bästa upplagan någonsin.

Frågorna man alltid ställer sig inför dom här dagarna är: Hur bra är dom ryska lagen? Tar något av dom finska lagen poäng? Vem vinner skytteligan? Vilken blir cupens överraskning? Men en fråga man inte behöver ställa numera är: Vad blir det för väder? Och det tycker jag känns rätt ok.

Nu vet jag att jag satte fart på många bandynostalgiker som fortfarande förespråkar Ljusdal. Det känns faktiskt rätt ok det med. Det är ändå 2018 nu och cupen spelas två veckor tidigare än vad den gjorde när den spelades i Ljusdal. I rest my case..

Thomas Forsberg

Wikström: Jag tror på ljusare tider

, ,

KRÖNIKA Det närmar sig.
Dag för dag.
Tiden går lika sakta som tiden gick i barndomens tid då julafton inväntades.

Vad är det då som nalkas?
Säsongen för den vackraste av alla sporter.
Bandysäsongen 2018/2019.

Förvisso matchas det flitigt i hallar runt om i landet redan nu men den riktiga säsongen inleds då allsköns serier drar igång.
Träningsmatcher och allehanda cuper och turneringar i all ära men inget kan jämföras med en seriematch.
Det är då allt ska fungera.
Det tränaren gastat i sin megafon under hösten.
Åkvägar, frislagsvarianter.

Vad kommer att hända under vintern då?
Vi kan väl börja med den högsta serien, Elitserien.
Där pratar alla om Villa/Lidköping.
Alla.
Även jag.
Lär, och ska, vara ett av lagen på Studenternas den 23 mars kl 18:00.
Endast en malariaepidemi kan stoppa västgötarna på deras väg dit.
Eller deras egen kommun.
Att dra ett sånt spektakel som Melodifestivalen till stan, och arenan, mitt under pågående slutspel är årets kalkon.
Att folk ska sitta där och vifta med ballonger till någon b-kändis från ”Idol” när stadens största reklampelare behöver de bästa förutsättningarna för att ta hem det hett efterlängtade guldet.
Jag tar mig för pannan.

Att dessutom ”Brolle” är inbokad får mig ju inte att ta ner handen från pannan.
Fråga arrangörer i Kalix om denne ”Brolle”

Men.
Ett lag av Villas diginitet klara nog av att spela utomhus.
Som bekant så spelas ju finalen under bar himmel.
Så går man inte till final kan man packa ihop bandytrunken och bilda en poesiklubb i stället.
Läsa dikt och dricka rödvin en gång i veckan.

I finalen kan dock allt hända.
En match.
En vinnare.
Precis som det ska vara.
Inget bäst av tre, fem ,sju, trettiofem eller vad som nu allt mer börjar tillämpas.
Senast handbollen.

Vilka som tar den andra finalplatsen då.
I sanning en omöjlighet att sia om.
Men det lär väl, som vanligt, stå mellan Saik eller Edsbyn.
Kanske Hammarby.
VSK har förnyat och ser spännande ut.
Får Patrik Nilsson vara frisk så har de orangeblåa herrarna från Bollnäs en liten chans.

Sen är det nog, tyvärr, slut på aspiranter.

Jag tror vår sport skulle må bra av någon uppstickare.

Runt de nedre strecken kommer det bli hårt ända in i kaklet.
Hur kommer nykomlingarna på F att klara sig?
Frillesås och Falun.
Hur mycket lider Vetlanda av sina tunga tapp?
Jag kan lida med smålänningarna.
Den Silly Season de genomled önskar jag ingen.
Möjligen Sverigedemokraterna.

Tyngsta tappet för VBK är, tvivels utan, Johan Löfstedt.
Vet inte när senast såg en enskild spelare bära ett lag som när de gula gästade oss i Kalix senaste säsongen.
Jösses, så bra han var.
Ledde och fördelade på ett sätt som fick mig att börja flossa på min snödriva.

Nu ska han föra Villa till guld.
Eller poesiaftnar.

En tår rullade på min kind då jag läste att Kareby drar sig ur damernas Elitserie.
En av kulturbärarna i svensk bandy.
Jag har sett dem fira med guldhjälm på huvudet.
Och nu tvingas de säga bort sin plats då spelare lämnat.
Ledsamt.
Mycket ledsamt.
Och inget lag ville ta över den vakans som uppstod.
Även det ledsamt.

Jag såg Skutskär vinna Allsvenskan våren 2017.
På Kalix IP i solsken.
Jag såg Skutskär vinna SM-guld våren 2018.
På Studenternas i solsken.
Jag ser gärna Skutskär vinna SM-guld våren 2019.
På Studenternas i solsken.

Att halva Skutskärs befolkning slöt upp på läktaren i våras var rent magiskt.
Dambandyn behöver den reklamen.

Blir Allsvenskan samma getingbo som senast?
En geting som lär vara med i kampen är gulsvart.
De brukar vara det.
Gulsvarta och lömska.
Slår till när du minst anar.
Den här gången tror jag de flesta är väl förberedda.
Med skyddskläder och en burk med gift.
De gulsvarta kommer svärmande från Solna.

AIK.
Nu med Andreas Bergwall.
Och karln som gör tusen mål per säsong: Klas Nordström.

Jag tror definitivt att AIK är med i klungan som brottas om en plats på trappan.
En trappa som bär uppåt.
Stairway to heaven.

Ljusdal är säkert också med i tumultet.
”Mischa” Sveshnikov må bli äldre.
Han blir dock aldrig sämre.

Kalix ständiga antagonister från kvalsammanhang, Nässjö, kanske.

Gripen, med en nytänd Tony Eklind, torde vara med.
De är ju gulsvarta de med.

TB som, likt Kalix, lämnade festvåningen där Elitserien huserar har tappat massor av spelare och får nog det lite knepigt att ta sig tillbaka.
I år.
De har ett lag i galler så åren ligger framför de svartklädda.
Om inte VSK lockar till sig de unga.

Mitt Kalix då?
Har genomgått ett stålbad.
Om vi kallar våren och sommaren för ”rätt kämpig” så tro jag ingen i föreningen säger emot.
Nu är den tiden bakom oss och ett nytt lag ställs på is.
Kanske inte helt nytt men många nya nunor sticker upp ur den röda tröjan.
De flesta lokala killar.
Lägg därtill våra ryska vänner Anton och Anton.
Och småländske Albin.

Och Johan Sundquist är kvar.
Anbud från varenda klubb från Kiruna till fjärran.
Han klargjorde tidigt att han blir Kalix trogen.
En spelare med den inställningen borde få medalj ur konungens hand.

I skrivande stund har mitt lag bara gjort två matcher på stor is och någon fingervisning ger väl inte det.
Men nog borde ”vi” väl kunna vara med och ställa till det där uppe i toppen.

Personligen ser jag fram emot spel i Allsvenskan för Kalix.
Efter några tunga säsonger då den mil jag har hem från IP har varit den långa milen.
En mil i mörker.
Även om Nyborgsvägen nu lyser upp tack vare den nya cykelvägen som slingrar sig parallellt med vägen så har det känts svart som i kolgruva med strömavbrott.
I vinter ska det väl kunna bli lite fler framgångar.

Vi har dessutom våra damer i Allsvenskan.
Ett mycket bra lag som ska bli väldigt kul att följa.

Jag tror på ljusare tider.

// Sargis

Nyberg: Kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta

, ,

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

Nordén: Vi underhåller inte publiken längre

, ,

KRÖNIKA Vi bandyspelare tränar och förbereder oss i tre årstider för att sedan vid fjärde årstiden, vintern, prestera så nära max vi kan under några månader.
Detta gör bandyn till en oerhört komplex sport.

För att bli en bra bandyspelare så behöver du ha en hög syreupptagningsförmåga, vara explosiv och ha en uppbyggd muskelmassa som dels gör dig stark, dels gör att du kan ha en kroppskontroll som klarar smidighet.
Och då har jag bara nämnt de fysiologiska förutsättningarna.
Att sedan behärska skridskoåkning, passningsspel, individuell klubbskicklighet och spelförståelse gör bandyspelaren till en fantastisk idrottsmänniska.

Jag har tränat lag i elitserien, allsvenskan och i division ett och är idag tränare för Mölndal bandy.
Jag funderar väldigt mycket om bandyns framtid och om hur vi kan göra den bättre och attraktivare för alla.
Jag återkommer till förberedelserna för en bandyspelare som sträcker sig över tre årstider.

Här har vi stora problem som vi måste jobba med för att göra sporten attraktivare för nyrekrytering.
Vi måste ha en träningsmiljö fram till vintern där individen känner tillfredställelse. Vi har stora problem med att erbjuda detta under vår-, sommar- och höstmånaderna.

Jag vet. Jag har tittat på hur andra sporter jobbar under försäsongen för sina sporter.
De ställer högre krav på närvaro och har en seriös professionell plan för hela försäsongen.
Vi inom bandysporten är för rädda att ställa krav på individen och närvaro under dessa månader.

Vi ställer inga krav – vi är rädda för att tappa spelare.
 Och det är precis här som vi gör felet: individen väljer något annat för att det finns seriösare förhållanden någon annanstans.
Vi måste vara bättre förberedda inför träningsstarten och ha en tydlig klar plan för vår-, sommar- och höstträningen för alla träningsgrupper i din klubb.
Våga ta ut en professionell riktning och jag lovar att det kommer tas emot av individen på ett sätt som känns attraktivt.

Skapa gärna större träningstrupper mellan åldersgrupperna.
I och med det så får du en känsla av konkurrens mellan spelarna och sporrar till hårdare träning samt även en bra integrering för de yngre spelarna att ta klivet uppåt till A-laget.

Jag tog den riktningen med Mölndal i år (2016.reds.anm.). P-18 och A-laget tränade tillsammans under vår-, sommar- och höstträningen.
Vi är 30 spelare på varje träning som sliter stenhårt för varandra. Utvecklingen och integreringen har varit fantastisk att följa under vår- och sommarträningen så här långt.

Skapar du som klubb och tränare denna modell för din klubb så får du en känsla av professionalism i gruppen. Det behöver inte bara vara P-18 och med A-laget tillsammans; ni kan även göra detta i lägre åldrar både på herr- och damsidan.

Hur en bandyspelare ska träna har förändrats enormt sedan jag började träna på åttiotalet fram till hur vi tränar idag. Jag har följt denna utveckling från att träna enormt mycket uthållighet, löpning, lätt styrka, smidighet, boll och klubba under försäsongen fram till i dag.
I dag där vi tränar mindre och mindre uthållighet till att träna explosivitet, tuff styrka och lite boll och klubba under vår-, sommar- och höstmånaderna.
Skillnaderna har naturligtvis påverkats av inomhushallar då vi kan vara på is mycket tidigare.

Under 80- och 90 talet så sades det att bandyspelaren var den som var bäst tränad av alla lagsporter bland övriga idrottsverige.
Vår sport var den mest fartfyllda lagsporten i Sverige.
Idag är vi långt ifrån det för vi har tagit en riktning åt fel håll.
Vi gläder inte publiken längre, vi blir mindre bandyklubbar för varje år, vi lockar inte barn och ungdomar till bandyn längre.

Vi får inte glömma bort i utvecklingen vad som tillfredsställer och gläder publik samt spelaren. Vi utvecklar träningen och spelet i en riktning utan att veta vad riktningen är.
Vi har tappat vår identitet.

Tränaren och ledaren har den viktigaste positionen för bandyns utveckling. Skapa professionella förutsättningar och ett spel där spelaren och publiken trivs.
Bandyn är artisternas sport – det är bandyns identitet.

Stefan Nordén

* Denna krönika publicerades ursprungligen juni 2016

Nyberg: Färgerna på ditt lags matchställ – var har det sitt ursprung?

, ,

KRÖNIKA På tåget mellan huvudstaden och Dalarna ser jag en man i grönvit halsduk.
Bajen eller VSK tänker jag.
En släpig västmanländsk dialekt avslöjar snart att mannen är från Västerås.
Klubbfärgen – har den någon betydelse? Kanske inte för spelet på planen, men för den sanna
supportern är det ofta självklart att bära, mössa, halsduk eller kanske tröja, i sitt lags färger vid
match. Färgen hör till klubben historia och identitet. Att en förening skulle byta eller överge sin
klubbfärg är näst intill omöjligt.

Varför spelar ditt lag i den färg det gör? Klubbfärgernas historia är ofta mycket svårt att klargöra.
Oftast är det nog tillfälligheter eller kanske någon form av anknyting till orten som är orsak till
tröjornas färg. Klubbmärkets färger kan ha betydelse men föreningens emblem är inte sällan
skapat senare.

När bandyn var ung, var matchställ inte alltid identiska. ”Ta på dig en blå tröja och kom ned till
isen”, kunde orden vara. Tids nog fick den blå tröjan ett fastsytt klubbmärke och snart fanns
klubbtröjor i samma färgnyans med klubbemblem. Rött och blått var ursprungligen det
vanligaste färgerna. Vad som gjorde att en klubb fick rött och en annan blått kunde vara
slumpartade händelser. Vita tröjor blev lätt smutsiga och valdes sällan som matchtröja.

Idag spelar en del klubbar i vit tröja på bortaplan. Men av de 30 klubbar som finns i elitserien och
allsvenskan tror jag bara Tranås har vitt matchställ på hemmaplan.
I den tidiga idrottsrörelsen bildades massor av föreningar och det fanns inte sällan både tre och
fyra klubbar som spelade bandy i en mellanstor svensk stad.
När blått och rött var upptaget, fick man välja andra färger. De flesta matcher spelades mot
klubbar i närområdet, då var det mest praktiskt att välja en färg som inte någon lokalkonkurrent
hade. Kanske är Vetlandas och Brobergs gula tröjor resultatet av att det fanns klubbar i närheten
som spelade i rött eller blått.

IFK klubbarna är hela 168 stycken i Sverige och har ofta haft många idrotter på programmet i
samma förening. Kamratklubbarna har vanligtvis spelat i blått och vitt. Så gör både Motala och
Vänersborg som idag är elitseriens två IFK klubbar. Men undantag finns. IFK Kungälv spelar i
blått och rött. Det gjorde även den avsomnade bandysektionen i IFK Wreta Kloster. IFK Kalix
spelade i rött och vitt.

Grönt är en ganska ovanlig klubbfärg men i elitserien finns den på både Västerås, Hammarbys
och Frillesås matchtröjor. Hammarby lär ha fått sin grönvita färg redan 1889 då roddsektionen i
klubben valde grönt och vitt som klubbens framtida färg. Att Västerås är gurkstaden är välkänt
och då passar den gröna färgen bra för VSK.
Svart är sorgens färg – kanske förklarar det att den svarta färgen är en ovanlig klubbfärg. Att
Sandviken spelar i svart kan möjligen förklaras av att klubben alltid varit så tätt förknippat med
den lokala stålindustrin. Svart passar stålmännen från Sandviken. Under 70-talet spelade SAIK
med gula hjälmar och gula byxor. Nu blandas det svarta med vitt.

När tittar på äldre matchtröjor kan man se att utformingen har förändrats genom årtiondena. Om
en klubb har två färger kan betoningen på en kulör väga över under en period för att sedan
ändras. De svarta inslagen på Sirius blå-svarta tröja har växlat. Att Bollnäs spelar i orange vet vi
men de blå inslagen har periodvis varit mer eller mindre. Har man två färger som t.ex. Motala så
är det ju självklart att någon av färgerna dominerar.
Edsbyn med röda tröjor lär ha spelat i vitt när klubben var ung. Falun hade ursprungligen en
brunaktig tröja som likande koppar.

Tre färger är svåra att hitta på bandyplanen. Rosa, lila och brunt. Men om det inte redan finns så
dröjer det nog inte länge förr än vi får se ett lag i rosa. På fotbollsplanen är randiga tröjor vanligt,
men på bandyplanen är det vanligare med vertikala ränder. Lodräta ränder är ganska sällsynt,
Sirius är ett undantag, men fler finns givetvis fler. Till matchstället hör givetvis även byxor,
strumpor och hjälm. Varianterna kan självklart växla men att strumpor och tröja är samma färg
är praxis. Att klubbmärket lyfts fram allt mer värmer på läktaren.
Vet du något om din klubbfärgs historia ? Kommentera gärna!

Svante Nyberg