Nyberg: Varför stannar publiken hemma?

, ,

KRÖNIKA Några omgångar in elitserien. Villa går som tåget i toppen. Frillesås i botten.

Allt efter ritningarna än så länge.
Två resultat sticker ut efter lite drygt 30 spelade matcher; Vetlandas tvåpoängare i Söderhamn och Vänersborgs seger över SAIK.

Men publiksnittet så här långt är 1 207.
I fjol slutade det på 1 269.
Siffran sjunker år efter år.
Inte mycket, inget dramatiskt.
Men 50 personer färre i snitt varje år gör att om fyra år är det vanligare med matcher under 1 000 betalande än över.

Några lag går mot strömmen. Villa med Sveriges trevligaste arena har ett hemmasnitt runt 3 000 — imponerande. Fredagskvällar på Sävstaås i Bollnäs är det drag och minst 2 000 på plats.

Och att Edsbyn med lite över fyra tusen invånare samlar en fjärdedel av byn i sin hall är inte heller dåligt. Men annars är det sämre.
Mycket sämre.

Tellus, Falun och Sirius har riktigt dåliga siffor. SAIK med sitt världslag och sin pampiga arena har ett snitt på runt 900.

Varför stannar publiken hemma?
Är det för dyrt?
Vänersborg tar visst 180 kr vid vändkorset. Säsongskort – sittplats 2 700 kronor.
Är ni fyra i familjen som går på bandy blir det pengar.

Inomhus eller utomhus?
Ja, inte har bandyn fått en större publik sen hallarna kom.
Men det är sannolikt inte särskilt många som avstår från att gå på match för att den spelas inomhus.

Bandy på nätet? Klart att det ibland kan vara enklare men knappast roligare att se matchen på sin surfplatta.
Jag har ingen koll på hur många som tittar på sändningarna. Men om de var allt för få skulle det knappast vara lönsamt.

Samtidigt ger nätsändningarna en möjlighet att följa sin klubb i bortamatcherna på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ganska få av oss bandyvänner som har möjlighet att ta oss 25 eller 50 mil en onsdagkväll och så hem igen…

Konkurrens från andra sporter?
Ja och nej. På vissa håll är det hård konkurrens. I Västerås och Stockholm finns mycket idrott att se.
I Falun och Uppsala drar innebandyn mycket folk. På andra orter är bandyn ganska ensam.

Men visst; här finns en av anledningarna: utbudet med fotboll eller hockey på betalkanalerna är enormt.

Tidsandan sedan — har vi blivit bekvämare? Kanske är det så?
Vi stannar hemma när kvicksilvret kryper neråt eller när det är snöblandat regn.
Jobbet tar sitt. Det är lätt att bli kvar i soffan på kvällen.
Familjen vill hellre åka till IKEA på söndagen.

Spelet då? Om jag får gissa så tror jag två saker drar folk till arenorna: profiler och spelet.
Det räcker uppenbarligen inte med att SAIK vinner, man måste göra det på ett sätt som uppskattas av publiken.

Den defensiva bandyn har helt klart gjort att många tröttnat. Ideliga vändningar och hellre säkert bakåt än offensivt framåt är inte publikvänligt.

De allra trognaste kommer ändå men de som går på tre-fyra matcher varje säsong har gett upp. Förbundet har vaknat och testar regeländringar.
Från Söderhamn kom ett förslag om att spela i tre perioder.
Fler idéer efterlyses, kanske någon tanke som kommer fram som är värd att genomföra.
Hörna endast i straffområdet är en från mig.

Profilerna då — ja, de är viktiga.
Det måste inte alltid vara en målkung. Backhjälten, som alltid ger allt, kan också bli älskad. Eller målvakten som gör gymnastiska volter.
Att våga ta plats både på planen och i media gör profilen.
Känslan är att profilerna är färre idag än tidigare.

Svante Nyberg

Forsberg: Tycker synd om er som inte går på bandy

, ,

Söndag 28 oktober. Snön har fallit i större delar av Sverige. Till mångas glädje men även förtret
förstås. Och så ställde vi in sommarmöblerna också. Ja, alltså ställde tillbaka klockan med en timme. Till mångas glädje och förtret även där.
Frågan är väl hur nödvändig den här höstceremonin egentligen är.

För min del så kan vi ha sommartid året om. Bara det spelas bandy.
Det där med tid. Tänk om det kunde läggas in en motion i riksdagen om att förlänga dagarna med ett par timmar varje dag.
Det skulle göra så mycket för en annan.
Så det parti som tar upp den frågan har min röst i alla fall.

För tanken var att jag skulle ha levererat en krönika innan premiäromgången.
Men det var det där med tiden. Så då hamnade vi det läget att jag helt enkelt får summera premiäromgången när facit finns i stället.
Lite enklare kanske eftersom jag slipper visa hur dålig tippare man är…

Efter två smygpremiärer där Villa och Västerås vann sina matcher så var det i fredags dags för den riktiga premiären.
Fem matcher på programmet och jag var på plats i Göransson Arena tillsammans med 1458 andra.

Alltså: 1458 personer som bevittnade ett svenskt klassikermöte.
Varför? Vad behövs för att folk i Sandviken ska gå på bandy?
Jo, jag vet att slutspel kan locka fram de där 1-1500 personerna till.
Men en premiär mot antagonisterna från Västerås borde det vara slutspelskänsla över och därmed också över 2 000 på läktaren.

Jag har inget bra svar på vad man skulle kunna göra för att odla intresset igen i Sandviken.
Nu blir ju klubben min arbetsgivare om fyra dagar.
Läge att lansera lite ideér då kanske….

Hursom så tycker jag synd om er som inte går på bandy i Sandviken. Som vanligt så bjöd dessa två lag på en bra match där initiativet gick mellan lagen under matchens gång. VSK, som saknade bland annat Simon Jansson, hamnade i ett tidigt underläge och i paus så fanns det inte så mycket som talade för att de sista 45 minuterna skulle bli spännande då SAIK ledde med trygga 5-2.

Men de här matcherna brukar sällan vara avgjorda redan i paus och den här fajten var inget undantag.
SAIK hade flera bra lägen att avgöra i början av andra halvlek, där Christoffer Edlund satte en straff i magen på Kjellsson, som för dagen hade rätt nummer på ryggen.

VSK samlade kraft i och med att SAIK inte lyckades åka ifrån och på sedvanligt VSK-manér så åt man sig in i matchen, via Martin Landström två gånger om.

Känslan ett tag var att den här matchen kunde gå åt vilket håll som helst. Men SAIK visade varför vinnarmentaliteten sitter i väggarna i Göransson Arena lika hårt som färgen och med fem minuter kvar av matchen så kunde Edlund sätta 6-4 på hörna. Och att hörnor är avgörande ingrediens i en tät bandykaka visade den här matchen. SAIK hade totalt 6 hörnor och satte två. VSK hade dubbelt så många och gjorde inte ett enda.
Underskatta inte hörnans kraft i bandy.

Frånsett publiksiffran så var det en helt ok premiärmatch och visst kommer det här två lagen tillhöra toppen i år.
Det är sen gammalt det…

Från övriga premiärmatcher så konstaterar jag detta:

Falun-Bollnäs 4-9

Faluns återkomst till högsta serien blev en tuff sådan. Innan varmkorven hade hunnit sjudit klart i kioskerna så hade Bollnäs redan gjort 3-0 och efter en sådan start så kan jag tänka
mig att folket runt isen drömde sig tillbaka till dagarna så Obuchov härskade på Lugnet.

Då hade man kanske haft chansen att vända på det. Trösten fick väl bli att man gjorde fyra mål framåt i alla fall.
Men saken var bara den att Bollnäs gjorde nio och Patrik Nilsson snickrade till fem av dem.
Efter fjolårets skadefyllda säsong så kanske Nilsson kan bli Bollnäs målfrälsare som man längtat efter.

En annan spelare som jag tror kan bli viktig för Bollnäs är nyförvärvet Kasper Milerud. En duktig
spelare som jag tycker Hammarby helt enkelt ”slarvade” bort. En spännande spelare med flera goda egenskaper. 2 mål och 2 ass i premiären tycker jag visar det.

Sirius-Tellus 5-4

En match där Sirius såg ut att gå mot en säker seger då man ledde med 4-1 med kvarten kvar. Men krigarlaget från Stockholm är svåra att knäcka. Två snabba mål och det var match igen. Sirius gjorde sedan 5-3 innan Tellus på övertid satte 5-4. Tycker väl att resultatet speglar vad dessa lag står. Nära varandra. Kommer att vara tight mellan dessa två lag kan jag tänka mig.

Vänersborg-Motala 6-4

Motala visar att man inte kommer att bli någon lätt motståndare i årets serie. Ledde med 3-1 ett tag innan Vänersborg började vakna till. Och är det något man ska passa sig för när man möter Vänersborg så är det fasta situationer. Finns skapliga skyttar i det här laget. Av lagets sex mål kom fem på fasta situationer. En straff, två hörnor och två frislag. Emil Wiklunds 6-4 var således den enda spelmålet. Men som sagt; Motala kommer att bjuda upp till bra motstånd den här säsongen.

Broberg-Vetlanda 1-4

Hade någon sagt till mig efter World Cup att Vetlanda kommer att slå Broberg med 4-1 i premiären så hade jag avfärdat den personen som minst sagt tokig och lite smålänning. Broberg såg bra ut den helgen. Men det var då det. Premiäromgångens överraskning skedde i Hälsingland. Starkt av Vetlanda att klara av det. Broberg hade tydligen rätt många lägen till att göra mål men nära skjuter inga småländska kaniner och ger heller inga poäng.

Edsbyn-Frillesås 8-2

Här var det nog inte resultatet som fick folket att höja på ögonbrynen eller det faktum att Frillesås
Mattias Johansson blev historisk som förste målskytt för laget som gör sin första säsong i högsta serien.
Nä, här höjdes nog ögonbrynen redan efter 5 minuter och 47 sekunder då Edsbyns Joakim Svensk fick matchstraff.Svensk är en tuff spelare så att det var han kanske inte var någon jätteskräll men att redan efter knappa sex minuter få matchstraff är nog rekord i elitseriens historia.

Rätta mig gärna.

Här skulle jag vilja skriva att alla lag nu är i gång men tyvärr så är det ju inte så då. Hammarbys
premiär mot Villa blev ju inte av och det är bara att skylla på klimatförändringar. Eller Stockholms
stad som inte fått upp en hall i staden än.

Och igår spelade SAIK sin andra raka hemmamatch. Vetlanda besegrades med 11-2 efter fem mål av
Christoffer Edlund. Så man kan väl lätt säga att elitserietabellen haltar lite grann och med tanke på alla plusgrader som vädertjänsten lovat till veckan så lär det knappast halta mindre…

Till sist så vill jag bara sända mina varmaste hälsningar till Mikael Svärd i Ljusdal. Smått legendarisk kommentator på Bandyplay som med sin inlevelse kan få en 1-12-match att bli underhållande att titta på.

Tyvärr så drabbades han av en stroke i maj och är av förklarliga skäl inte med i årets
sändningar av elitseriematcherna. Jag kan bara hoppas att rehabiliteringen går bra och att du snart kan vara tillbaka där du älskar att vara, vid en bandyplan.
Kämpa på!

Thomas Forsberg

Jennifer Last: 3 104 personer var på plats — det säger något

, ,

KRÖNIKA Det är fredagen den 19 oktober. Den svalaste luften åtminstone vi i den södra delen av Sverige hittills har andats in efter brittsommarvärme. Kallt, klart och lövkronor i höstens alla färger. Ett idylliskt bandyväder när säsongen officiellt är igång.

För nu är det dags. Fast inomhus, i Sparbanken Lidköping arena där Villa möter Tellus i en smygpremiär.
Till en början är det svårt för mig att ta in. Att jag till slut ser dessa män jaga en boll som stundvis är svår att se. Publiken verkar känna ungefär detsamma, för det är ingenting som ekar mellan väggarna.
Kanske är de inte varma i kläderna än.

Den tomma perioden utan bandy har varit som ett töcken. En sommar med fokus på klimatfrågor och ett fotbolls-VM som var snudd på repris från -94, en höst som välkomnades med ett kaosartat riksdagsval och nu står vi plötsligt utanför dörren till bandyvärlden och försiktigt knackar på. Väntar på att bli insläppta i den säsong som verkar ha så mycket att ge. Som ska bjuda oss på godbitar, ögongodis och känslor starka likt espresso.

Och trots att det är fredagen den 19 oktober, som vi så länge har väntat på, är vi långt ifrån insläppta.
En fot i dörrspringan på sin höjd.
För nu ska vi vara ärliga här.
Den här matchen kommer inte att hängas i någon julgran.
Åtminstone inte i min.

Matchen är seg hela vägen till halvlek. Samtliga spelare verkar känna av och känna in, med all rätt i säsongens första match. Men det är en del slarv, några skott på mål som till synes är helt ofarliga, ett relativt lågt tempo och lite mer slarv.
Otippade 1-0 till Tellus efter halva matchen och inga som helst klackar i taket.

Men så kommer jag på mig själv med de här höga förväntningarna igen. Vad är det jag tror ska hända som är så himla glamouröst i en premiärmatch mellan Villa och Tellus? Det är inte jämförbart med det sista vi minns från förra säsongen. Det är definitivt inte jämförbart med en hel VM-sommar på storskärm.
Det är bandy.
Raka motsatsen till något storskaligt.
Och det är det som gör det så satans charmigt och som får mig att känna mig delaktig i något vi tillsammans måste värna om.

För är det inte så att bandykulturen är så mycket mer än en match hit och dit? Jag brukar skryta om att jag är en bandytjej för att det alltid öppnar upp för diskussion. Att vara en del av denna sport (som åskådare bör tilläggas, jag har i princip aldrig satt mina fötter på is) är helt enkelt en del av vem jag är och var jag kommer ifrån.
Att en match är jävligt tråkig ibland kommer liksom på köpet.
Men det är 3104 personer som är på plats och ser den här matchen i Lidköping.
Det säger något.

De kommer igen. Det gör de alltid. Spelarna, liksom publiken, behöver kanske bara bli lite varma i kläderna och det brukar komma med tiden. Precis som vi, som bara tittar på, helt plötsligt kastas in i bandyns Eldorado behöver varje lag säkerligen lite tid för att få ordning på rutiner och spelupplägg.
Villa kommer tillbaka i den här matchen.

Det är som att en spärr, säkerligen av den mentala sorten, lossnar och de får igång det som mer än halva matchen var ett mediokert spel.
När de väl är igång har Tellus inte mycket att sätta emot, som för varje tickande sekund upp mot 90-minuterssignalen blir mer och mer desperata och lyckas inte återhämta sig.

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig.
Kanske bara något som inte var 0-1 i halvlek och 3-1 efter slutsignal, med alldeles för många minuter av intetsägande spel.

Jag tror att båda lagen kan så mycket mer, men till slut handlar det väl bara om hur många procent av energin som är spelbar.
Jag är fortfarande helt övertygad om att säsongen framför oss kommer erbjuda något alldeles speciellt.
Kom ihåg var du hörde det först.

Jennifer Last

Forsberg: Är ingen stor supporter av smygpremiärer

, ,

Är ingen stor supporter av smygpremiärer.
Det ska jag direkt erkänna.
Okej om det handlar om en filmpremiär eller en ny pizza på det lokala pizzahaket.
Men en idrottslig premiär tycker jag ska förknippas med att samtliga lag spelar.

Men jag ska för den delen inte heller förringa Villa och Tellus att man i kväll (läs: fredag) skickade in
elitseriesäsongen 2018/19 i idrottsvärlden.
Absolut inte.

Men jag känner ändå att det inte är rätt att kalla det premiär.
Antar att det finns skäl till varför det blev så att den här matchen ”bröts ur”.
Antar att det ska göras andra saker i arenan när den här matchen skulle ha spelats.
Brukar vara så.
Jag vet.
Jag bor i trakterna kring Göransson Arena så jag vet hur det är…

Men som sagt. Villa och Tellus blev då först ut och det hade kunna slutat i en ordentlig knall.
Bandyns David besökte Goliat och hade ledningen i halvtid med 1-0. En ledning som höll en kvart in i andra halvlek.
Då visade sig Goliat ha en egen David att plocka fram.
David Karlsson såg med sina två mål till att vända på steken och sedan kunde Johan Esplund sätta det sista målet fram till 3-1.

Rapporterna talar väl om en rättvis seger men än en gång visar Tellus att man inte alls kommer att bli någon att leka runt med på bandyisarna i vinter.
Kom ihåg att förra året så vann man nere i Lidköping.
Sen ska man också komma ihåg att Villa kan ha haft förra helgens tuffa World Cup i benen.
Jag vet bara hur SAIK:s spelare kände sig efter förra året då man gick och vann den turneringen.
Man hade direkt efter den svårt att hitta rätt och gick tungt ett tag.
Samtidigt så vill jag inte ta något från Tellus insats.

Premiär eller inte. Elitseriesäsongen 18/19 är i gång och det känns roligt.
Spännande att se vad som kommer att hända.
Tycker att kvällens match ändå visar att vi kan gå mot en mycket oviss säsong där vi får fler överraskande resultat än tidigare år.
Jag tror det och det skulle vara oerhört uppfriskande för bandyn i stort.

Bandyn behöver fler jämna matcher och mindre storsegrar, även om de också
kommer att komma.
Men ska sporten ”accepteras” hos den oinvigde behövs resultat som det i
Lidköping.
Även om kanske ni där i ”Lisch” inte håller med mig efter den för er onödigt
spännande matchen ni såg på fredagskvällen.

Nu blir det ännu en ”smygpremiär” på tisdag då VSK möter Vänersborg.
Men den 26:e är det åtminstone fler lag som kommer ut på isen.
Då känner jag att man kan börja närma sig ordet premiär i alla fall.
Det blev inte längre i dag.
Men nästa fredag blir det längre.
För då är det premiär…

Thomas Forsberg

Jennifer Last: Finner ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra

, ,

KRÖNIKA Ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände. Ett litet ljus som starkt lyser över isarna och som tar oss igenom den evighetslånga vintern tills dess att det är dags för snödropparna att pånyttfödas.

Efter World cup-bragden är Villa–Lidköping BK kanske mer favorittippade än någonsin.
En vanlig, hederlig silly season för dem blev väldigt silly när bland andra både Joakim Andersson och Johan Löfstedt från landslaget värvades till klubben.

Men ändå är det inte sällan som blåvittgubbarna från slätten har varit uppe och nosat bland de högst rankade.
De har varit väldigt bra, väldigt länge.
Samtidigt har spelare kommit och framför allt gått.

Nu innehar de officiellt en titel som världens bästa bandylag.
Men aldrig har jag sett dem vinna ett SM-guld.
Det har ju faktiskt ingen.

Villa, World cup, SAIK, Sandviken

Foto: VLBK.se. Villa tog sin första World cup-titel i oktober efter finalseger över SAIK.

Det är min femtonde säsong. I mer än halva mitt liv har bandyn haft mig under kalla vingar (innan inomhusarenorna poppade upp var de jävligt kalla) och likt ena sidan i en rättslig process är det en sport jag ständigt försvarar.

Gott om plats för moralen

Som generellt sportintresserad tjej, finner jag ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra. Supportrarna är hängivna och trots att lojaliteten kanske alltid kommer i första hand, finns det gott om plats för moralen och respekten gentemot andra lag och deras fans.
För mig är det en trygghet. Att sport förblir sport och att det är något som bör hanteras med kärlek, glädje och engagemang. Slagsmål, hot och trakasserier hör inte hemma här.
Inte i min sport.

Jag har under mitt (för många relativt korta) bandyliv hunnit uppleva en del. Utomhusmatcher i stort sett oberoende av väderprognos, förfrusna fötter i Converse, obligatoriska korvar med bröd i pausen, bandyportföljer, TV-sändningar mitt under säsong, SM-finaler på Studenternas IP i Uppsala som sedan blev SM-finaler på Tele2 arena i Stockholm, som sedan blev SM-finaler på Studenternas IP igen.

Men någonting säger mig att den här säsongen kommer bjuda på händelser jag inte har fått uppleva innan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är någonting som inte känns som det brukar och jag blir otroligt exalterad över att under säsongen ta reda på vad det är.

Kanske är det en annorlunda nykomling som bidrar till en fräschhet och en annan typ av förväntning. För Frillesås har ju faktiskt redan lyckats bjuda på en historisk säsong — enbart genom att vara med.

Låt oss välkomna säsong 2018/2019. Det är den tiden på året när ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände.

Långt ifrån en toppmatch

Villa river igång på hemmaplan. Att motståndarna heter Tellus i en smygpremiär har väl ett relativt lamt efternamn. Långt ifrån en toppmatch och många med mig hade säkerligen sett ett lag som Edsbyn, Bollnäs eller Sandviken resa över landet för att möta Villa i säsongens allra första match.

Men så är det ju det här med känslan, som efterliknar den som infann sig på julaftons morgon som litet barn. Spänningen som byggs upp timmarna, ibland dagarna innan match.
De små lyckorusen.
Något som gör oss sammansvetsade igen.
Det måste få handla om det också.
För bandyn är inte för dem, inte för oss. Den är för alla.

Jennifer Last

Forsberg: Löfstedt är utan tvekan turneringens man

, ,

I Lidköping har det under flera år suttit och lagts ett pussel. Ett pussel för att vinna titlar. Det har dock saknats en bit varje gång och alla har slitit sitt hår av förtvivlan. ”Var är biten?”
Nu är den funnen.
Den hittades i de mörka skogarna i Småland.

Och i dag (läs: söndag) så lades den på plats när Villa besegrade Sandviken i World Cup-finalen med 4-1.
Pusselbiten har nummer 23 och efternamnet är Löfstedt.

Joakim Andersson får faktiskt ursäkta.
Hans målfabrikation är naturligtvis viktig också för Villa och det är en fantastiskt duktig bandyspelare.
Men att Villa lyckades få pennan i näven och skriften på papperet av Löfstedt är den där pricken över i:et som Villa behövde och behövt.

Det är bara att titta på hans betydelse under World Cup:s fyra dagar.
I gruppspelet så stod han för 6 poäng (4+2). I semifinalen mot Start så gjorde Johan 3+2.
Och slutligen i finalen så gör han det där viktiga och matchavgörande 2-0-målet på ett typiskt Löfstedt-sätt.

Sätter fart ifrån princip stillastående och sedan hoppar han över både andra, tredje och fjärde växeln och åker ifrån ett tröttkört SAIK och slänger upp bollen i krysset bakom Joel Othén som var SAIK:s bäste spelare i finalen.

Så gör en lirare. Så gör Johan Löfstedt. Att utse bäste spelare i turneringen måste varit lika lätt som det är att välja hallonsylt till pannkaka…
Jag lyfter på bandykepsen och bugar mig.

Villa var i World Cup final 2016 och föll då mot Västerås med 4-1. Nu vinner man med 4-1 och är nog det lag som har imponerat mest av de svenska lagen i turneringen, tätt följd av finalmotståndarna SAIK som bjöd på en fantastisk bandymatch i semifinalen mot ryska landslaget, eller Neftyanik med Erik Pettersson om ni så hellre vill.

Men den matchen blev nog också fallet för SAIK eftersom det verkade ha sugit musten ur benen på det för dagen vitsvarta SAIK-spelarna.
För Villa fick ju en betydligt angenämare resa fram till den här finalen då man nästan innan morgonkaffet hade bryggts färdigt, avfärdat överraskningslaget Start från Ryssland.

För Villa var nog den här finalen oerhört viktig att vinna. För om man skulle ha förlorat, en final till, kanske det där hjärnspöket ”Villa kan inte vinna”, som huserar i Lidköpings kommun, ha fortsatt att hemsöka föreningen och befolkningen.

Men när man nu har flera ”Exorcister” i laget, kanske det där spöket flyr för gott.

För tittar man i den laguppställning som Villa den här säsongen besitter så behöver man inte vara någon hjärnkirurg för att förstå att laget har kapacitet att gå hela vägen. ”Pusselbiten” Löfstedt har jag redan nämnt. Och Joakim Andersson gör mycket nytta förutom att sätta bollar i nätet hos motståndarna. Jobbar hårt för laget.
Esplund bjuder ju alltid på häftiga grejer och har väl hela ABC egentligen i bandyboken.

Tre stora stjärnor som har stort stöd av flera andra duktiga bandyspelare. Där finns Jesper Eriksson, Joel Broberg, Petter Björling, David Karlsson och ännu flera.
Villa har en kompetens och spets som få lag har den här säsongen.
Dessutom har man bredden att kunna gå runt på många spelare. Viktigt i cupspel som den här helgen med fyra långa dagar av bandy.

Att Villa var stora favoriter innan säsongen visste vi alla om. Oddsen har inte förändrats nämnvärt.
Möjligen sjunkit lite till.

Men säsongen är lång och även Villa kommer att hitta gropar i vägen och få punktering.
Så är det under en säsong.
Och det finns absolut andra lag som kan utmana. Men jag tror att Villa är minst känslig för formsvackor, skador och sjukdomar.

Man har alltid någon ny spelare att sätta in.
World Cup i Sandviken är nu över.
Fyra dagar med bandy. 31 matcher.
Det är precis som vanligt.
En tomhetskänsla som fyller kroppen. Trots att jag inte har åkt en sekund på isen är jag både fysiskt och mentalt slut.

Att uppleva World Cup på plats innebär litervis med kaffe och te och minimalt med sömn.
Kombinationen är inte att rekommendera.
Men det är jäkligt roligt.

Årets upplaga tycker jag både sportsligt och arrangörsmässigt varit den bästa sedan cupen landade i Sandviken för 9 år sedan. Det har varit flera bra bandymatcher. En del skrällar. Många mer väntade resultat.
Men framförallt mycket fin bandy som spelats. Det är ju häftigt när alla de bästa bandyspelarna i världen träffas så här.

Publikmässigt så har det också varit betydligt bättre än tidigare år. Det är känslan i alla fall och kanske är det så att det tar en viss tid att ”köra in” konceptet.
Jag hoppas verkligen att World Cup får fortsätta arrangeras i Sandviken.
Jag tror att det finns stora möjligheter till att utveckla ännu mer.

Tänkte försöka mig på en liten sammanfattning av de här dagarna.

Den såg ingen komma…
På cupens första dag och första match kom också första skrällen. Det var väl inte så där jättemånga som hade skrivit i en Siriusseger mot Edsbyn.
Men idrottens härliga ingrediens överraskning skedde och Sirius vann med 4-2.
Att man sedan inte vann någon mer match tror jag ändå man kan leva med.

Wildcardet från Uppsala sände ut en signal om att man inte kommer att tolerera att trampas på i vinter. Inte ens av regerande mästare.

På cupens näst sista dag kom kanske en ännu större skräll. Jenisej skulle enligt alla bara slå det ryska laget Start.
Efter 23 sekunder visade Start att man hade andra planer. (Snacka om smakSTART..)
Med näbbar och klor och ibland finess så slog man tillbaka jättarna från Krasnojarsk med 4-0.

Fick berättat för mig att de två lagen bodde på samma hotell och när bussen som skulle hämta semifinallaget på morgonen kom och Startspelarna satte sig på bussen så ställde chauffören frågan vilket lag man var. De log och svarade Start. Varpå chauffören sa att då var det fel buss för han skulle ju hämta semifinallaget Jenisej…

Så nog var detta tidernas skräll. Oklart vilken buss Jenisej fick ta i stället….

Poängen….
Låt vara att VSK redan var ur turneringen när man mötte det finska laget Veiterä på fredagsnatten. Det tar ändå inte ifrån Veiteräs bedrift att som första icke svensk-rysk lag ta poäng i World Cup sedan 2008 då Uleåborg och Tornio plockade en varsin poäng i gruppspelet.
Då spelades cupen i Ljusdal. Det här var första gången i Sandvikens cuphistoria. Självklart passar en sådan bedrift in på en lista av detta slag.

MVS…. (Mest Värdefulle Spelaren)
Har redan skrivit hans namn men gör det igen då.
Johan Löfstedt är utan tvekan turneringens man. Hans fyra dagar i Sandviken är briljanta och han gör både mål och läckra framspelningar.
Hans fart på skridskorna är fantastisk att skåda och han har tillfört en dimension till i Villas sätt att spela.
Räcker det som motivering?

MÖS… (Mest Överskattade Spelaren)
Här kanske det är som att svära i kyrkan. Ja kanske snudd på straffbart att skriva Sergej Lomanov. Men jag känner mig trygg i det och är beredd att stå till svars.
För att Jenisej inte kommer längre än till kvartsfinal är inte fullt så överraskande enligt mig.

För när man har så många duktiga bandyspelare i ett lag och använder nästan bara en i matchplanen, då är man inte ett lag.
Visst, Lomanov är en bandyguru och duktig på alla sätt och vis.

Men jag undrar om inte bäst-före-datum börjar närma sig där.
Tycker att han i det flesta av matcherna utstrålade mest frustration och att han lämnar Sandviken med 2 mål på kontot (mot Veiterä) är inget annat än underkänt.

Som sagt var. Jag är beredd att ta min plats på torget och få äpplen kastade på mig…

Målkungen…

Det blev till sist två. Christoffer Fagerström och Erik Pettersson gjorde båda två 9 mål var. Till saken hör att båda spelade mot finska Akilles och där kom en stor del av mål.
Men båda visade också prov på sitt stora register som bandyspelare.
Tekniskt skickliga nummer blandade med stenhårda skott som förmodligen hade orsakat handfrakturer på målvakterna om de försökt räddat.

Ur något ont kan något gott komma…
Våren i Vetlanda beskrivs nog i bandyvärlden som stormig och kall. Detta beroende då på alla spelarförluster som klubben drabbades av. Många tänkte nog att detta var slutet på toppambitionerna.
Men insatserna i Svenska Cupen och World Cup har sänt andra signaler.

I Sandviken tycker jag att laget visade att man har ett lag med ganska så bra kvalité, trots tappet av stjärnorna.
Nu gick man inte vidare men stod upp bra mot både Neftyanik och Hammarby, stundtals i alla fall.
Jag tror att om man bara får en bra start på serien så kan Vetlanda stångas med lagen kring slutspelsstrecket.

Hemläxa….
Varken Edsbyn eller Bollnäs tog sig vidare till slutspelet.
Okej, det har faktiskt hänt förr så det är väl ingen superskräll så.
Men jag tror att de båda hälsingelagen hade andra planer för den här helgen.
Edsbyns förlust mot Sirius i öppningsmatchen satte ju laget i en svår sits. Tog sig samman och slog tillbaka Vänersborg men lyckades sedan bara spela oavgjort mot Start och var då utslagen.

Förvisso var det väldigt tajt i den gruppen men jag tycker inte att man spelmässigt imponerade.
Och frågan är om draget att sätta Hans Andersson i en mittfältsposition i stället för på den mer drivande ytterhalven är ett smart drag?
Man spelade så under fem halvlekar och när det krävdes en rejäl upphämtning mot Start satte man ner Hasse där han på något vis hör hemma. Då hände det saker och upphämtningen kom.
Och med den förflyttningen så fick man även fart på det finska lokomotivet Määttä.

Nu är det tidigt på säsongen och den här positionsförändringen kan ju bära frukt längre fram. Det är mycket möjligt. Men helgen synliggjorde hur viktig Hans Andersson är för Edsbyns spel.

Bollnäs har också dem lite att fundera över. Svenne har fått lite att klura på när han nu sitter i bilen mellan hemmet i Söderhamn och träningarna i Bollnäs.
För spelet i Sandviken dom här dagarna nådde väl inga höga höjder. 1-1 mot SAIK var väl helt okej.
Men sedan blir man mer eller mindre överkörd av Broberg, 1-6, och avslutar med 3-3 mot Baykal.

Försvarsmässigt vet vi vad Bollnäs kan.
Det är framåt det inte stämmer.
Det känns lite för lättläst och uddlöst i nuläget.

Tar väl med Broberg i detta ”Hälsingeblock” också. Broberg gör en helt okej turnering. Speciellt segern mot Bollnäs satt nog fint och då spelade man riktigt bra.
Bra fart och spel.

Att man sedan inte räckte till mot varken SAIK eller Neftyanik säger jag inte så mycket om. Broberg har något bra på gång och kan bli en outsider i årets seriespel. Det sa jag förra säsongen också och då hamnade man ”outside” slutspel.

Räddningen…
Många räddningar naturligtvis när 31 matcher spelats. Svårt att välja ut en speciellt men jag känner ändå en som fastnade på näthinnan. En väldigt matchavgörande och annorlunda sådan.
Det var när Neftyanik hade fått häng på SAIK och knaprat in ett 0-3-underläge till 2-3 i semifinalen.

Då sker ett ihopslag utanför SAIK:s straffområde som gör att bollen går upp i luften och för en stund försvinner ur synfältet för Joel Othén i målet.
Men med en lagkamrats varnande röst gör att Joel i sista stund hinner upptäcka bollen och kan göra en snabb parad.
Bra för Joels reflexträning.
Mindre bra för hjärtat hos alla det svartvita fansen som var på plats…

Den viktigaste spelaren….
Här är det ingen enskild jag tänker på.
Den här spelaren har inga skridskor eller klubba.
Den här spelaren är många.
Jag tänker på alla de som på något sätt hjälpt till i arrangemanget av turneringen.
På alla de frivilliga som under fyra dagar underkastar sig att skippa sömnen och mattider för att ställa upp och hjälpa till för att få en turnering att rulla på.

Det finns så många uppgifter så jag kan inte räkna upp dom alla.
Jag kör ett stort kollektivt tack till er alla som gjorde det möjligt att genomföra World Cup 2018.
Utan den här spelaren blir det svårt att genomföra en turnering.
Bra jobbat alla!

Jag har inte räknat antalet timmar jag har sovit sedan jag la mig i sängen på torsdag natt och fram till i lördags natt.
Men jag både vet och känner att de var för få. Snudd på illamående av trötthet förklarar jag nu World Cup 2018 avslutat och tar sikte på nästa års.
Men först ska vi väl köra lite elitserie också.
Det är ju kul det med.

Thomas Forsberg

Forsberg: Edsbyn har hamnat i ett tufft läge

, ,

Då sitter man här igen då. I ett lagom nerkylt Göransson Arena. För 10:e året. Kaffet smakar precis lika bra som tidigare år och ryssarna tycker att både mackor och bullar av svenskt märke är det bästa.

Och vad det gäller de ryska journalisterna så känner man igen de flesta. Det mesta är faktiskt som det brukar vara. Och så ska det väl vara när World Cup i bandy avgörs.

Det är alltså tionde året i rad som Sandviken står som värd för ”klubblags-VM”. 16 lag deltar. En del får nog finna sig i att just delta. Såg stackars Veiterä bli överkörda av Jenisej med 11-1 och då gick kanske det ryska jättarna på 60-65 procent. Lägg sen till att Villa och Västerås är med i gruppen så förstår nog ni att de finska mästarna från Villmanstrand kan checka ut på lördag förmiddag. Men det hade nog de räknat med själva.

Däremot så fick öppningsmatchen en helt annan utgång än vad de flesta hade räknat med. Regerande svenska mästarna Edsbyn föll mycket överraskande med 4-2 mot Sirius. Ett Sirius som fått ett s.k Wildcard. Det kändes nästan lite uppfriskande och bra för bandyn att det började med en sådan skräll.

Den andra matchen i gruppen Start-Vänersborg blev en enkel historia för IFK. 5-2 och det gav egentligen svaret att Start inte är ett av de bästa ryska lagen. Vänersborg gör en bra match men fick det ganska enkelt att försvara sig då rödklädda ryssar bara körde och körde och körde.

Resultaten öppnar upp för en mycket oviss utgång. Edsbyn har hamnat i ett tufft läge nu och matchen mot Vänersborg i morgon eftermiddag måste vinnas. Det kan bli en mycket tuff uppgift. Och Sirius ger jag efter att ha sett dagens matcher ganska så stora möjligheter att rubba Start. Intressant läge med andra ord.

I Grupp D så möttes Baykal och Broberg tidigt på dagen. Matchen spelades i lunchtid och det var en ganska så god ”rätt” lagen serverade publiken. En böljande match där Broberg till slut drog längsta strået via en hörnkanon från Linus Forslund fram till 2-1. En bra start för Broberg som onekligen ser mycket stabilare ut i år än förra säsongen.

Intressant resultat för fortsättningen i gruppen eftersom SAIK och Bollnäs spelade oavgjort, 1-1. En match som kanske inte innehöll någon sprudlande bandy där SAIK hade svårt att tråckla sig igenom ett tätt Bollnäsförsvar. Den här gruppen kommer garanterat att leva tills lördagens avslutande matcher.

I grupp C så vann Neftyanik planenligt över Vetlanda som dock chocköppnade med ett tidigt ledningsmål och under matchens första 30 minuter höll man det stjärnspäckade laget från Ryssland stången bra. Jag blir imponerad över hur Vetlanda har lyckats kraftsamla sig efter vårens alla spelarförluster. Kanske kan det komma något bra ut av alla de tunga förlusterna ändå.

Många yngre spelare som tar för sig. Nu räckte inte orken riktigt när Neftyanik pumpade på i andra halvlek och verkligen visade att man är här för att ta hem den titel man saknar. Jag har svårt att se vilket lag som ska kunna stoppa dem faktiskt. Åtminstone när man tittar på papperet över laget man förfogar. Sen ska pappersversionen stämma där ute på isen också.

När denna krönika skrevs så hade inte de två avslutande matcherna spelats ännu. Villa-Västerås och Hammarby-Akilles. Jag får lämna dessa två som en cliffhanger då mitt jobb som tv-kommentator var tvungen att ombesörjas. Så därför blir denna krönika ganska så kortfattad. Men hoppas kunna återkomma mer under de här dagarna. Bandyfesten i Sandviken rullar på.

Thomas Forsberg

Forsberg: Ta chansen och åk till Sandviken

, ,

Andra veckan i oktober. Här i mina trakter så betyder det att alla älgar ute i skog och mark får passa sig. Älgjakten är i full gång. Sedan i helgen har det bunkrats upp med kaffe, bröd och korv i jaktstugorna. Säkert har också en och annan skröna om monsterälgar berättats av det äldre som gjort nykomlingarna darrig i benen och skakig i skjutfingret. Det är något speciellt det där med älgjaktsveckan.

Jag har aldrig jagat älg. Inte min grej helt enkelt. Men precis som alla andra barn så har man ju någon gång följt med. Det var ju spännande och just de där berättelserna om stora älgar som kunde komma till just vårt pass, var ju det som triggade en att sitta med. Nu hände det aldrig mig. Det jag minns av älgjakt är frusna tår och fingrar.

Limpskiva med kall ost och smör som man doppa i medhavd choklad och att man somnade efter knappa timmen då det närmaste djur man hade kommit var den där hackspetten som satt i tallen bredvid och knackade för fullt. Nä, för mig får älgarna springa lösa och skrönorna får någon annan lyssna till.

I helgen kommer det att prickskjutas även i Göransson Arena. Lika traditionsenligt som älgjakten så avgörs World Cup i bandy och nu för 10:e året i följd så är det i Sandviken som vi får uppleva det bästa i klubblagsväg vad det gäller bandy.

SAIK vann förra året efter stor dramatik. Nästan lika stor dramatik som när man i den avgörande SM-semifinalen avgjorde mot Hammarby. Samme man avgjorde båda matcherna, Daniel Berlin. Men frågan är om SAIK kan försvara titeln?

Det är inte det lättaste när det gäller World Cup. Senast det hände var 2007 då Dynamo Moskva klarade av den bedriften. Chansen finns, absolut. Men det kommer att krävas både skicklighet och tur.

Som vanligt så är det 16 lag som kommer att spela bandy under fyra dagar. Och som vanligt så kommer vi att bjudas på både spännande och mindre spännande matcher. Skillnaden mellan det svenska och ryska lagen jämfört med det två finska lagen är alltjämt för stor och att något av lagen, Akilles och Veiterä skulle ta poäng i helgen, är för mig lika stor chans som att jag ska se en 24-taggare längs 272:an (vägen mellan Ockelbo-Sandviken). Men det ska dock sägas att Veiterä tycker jag överraskade positivt förra året.

Nä, det här kommer att stå mellan 4-5 lag. Av det svenska lagen så känns det som att SAIK, Villa, VSK och Hammarby har störst chans att gå långt. Hos det ryska lagen så är det väl Neftyanik som sticker ut mest med sina klassvärvningar i Erik Pettersson och Vikulin.

Deras tidigare klubb, Jenisej, ska inte räknas bort men tycker ändå att man har ramlat ner lite på kapacitetstrappan. Risken är väl att nu kommer precis ALLT gå via Lomanov. Det och att man hamnat i en tuff grupp med både Villa och Västerås, gör att jag placerar laget från det kallaste området på jorden, lite grann i kylfacket… Men… På söndag när vi summerar helgen så har kanske Lomanov skjutit fler mål än hela Ockelbos jägare älgar och jag får på pälsen….

De övriga ryska lagen, Baykal och Start, har jag ungefär lika bra koll på som jag har på älgar. Jag vet att de finns där men jag har knappt sett dem. Baykal är väl det lag som varit på flest besök vad det gäller World Cup. Detta blir det 11:e framträdandet. Som bäst har man nått en semifinal i WC. Det var 2013.

Minns att det året så var alla lag som var kvar i söndagens semifinaler ryska lag. Kan utan att förringa deras insatser säga att det var ganska så tomma läktare den söndagen. Har till den här säsongen också tappat den ständigt unge Ivanushkin och inte fyllt på med några stjärnor.

Men Baykal är svåra att förstå sig på och kan plocka fram riktigt fartfyllt spel och det brukar ibland löna sig mot svenska lag. Tror väl ändå att man får tufft att ta sig vidare från gruppen.

Start är det andra laget och här kan jag direkt säga att jag inte har någon som helst koll. Laget från Nizjnij Novgorod har dock värvat ganska friskt och bland annat så finns svenske Patrik Johansson (Vetlanda) i laget. Gavrilenko och Ismagilov, värvad från Baykal, är också intressanta namn. Men hur man står sig rent spelmässigt som lag återstår att se. Det här är första gången som laget kommer till Sandviken. Man har faktiskt bara deltagit en enda gång i World Cup.

Gruppen med Edsbyn, Sirius och Vänersborg ser ju dock ganska så öppen ut och Start kan ha en skaplig chans att ta sig vidare.

Det svenska lagen är då 10 till antalet. Som jag skrev tidigare så håller jag väl SAIK, Villa, Västerås och Hammarby som det lag som har bästa chanserna. Sett till försäsongen så har de sett bäst ut. Men det är ju ingen garanti för att formen sitter där just den här helgen. SAIK ska som sagt var försvara en titel, vilket sätter lite press bara det. Sen visade det sig i Svenska Cupen att man är sårbar vad det gäller truppen.

Avstängningen på Airisniemi och skada på Hannes Edlund blev helt enkelt för mycket. Att hålla sig skadefri och friska för övrigt är nog ett måste för hemmaklubben om det ska jublas på söndagseftermiddag.

Villa är säkert revanschsugna efter Svenska Cupen. Man kanske inte gick ut offentligt och sa att man skulle vinna den turneringen men innerst inne fanns nog önskemålet och tankarna om det. Och man imponerade ju stort i gruppspelet. Sen mötte man VSK i semifinalen och då tog det stopp. Vill säkert visa vad man går för i World Cup men har ju en tuff grupp med både VSK och Jenisej, så någon enkel resa lär det inte bli.

Västerås flyger fram här på försäsongen. Alla har nu sett det. Men ändå försöker man på något sätt ”flyga under radarn”. Man fortsätter att hålla låg profil och snackar inte upp förväntningarna speciellt mycket. Kanske är det av lärdom från förra årets turnering då man ju föll pladask i gruppspelet och lämnade Sandviken med endast en poäng inspelad. Det tror jag man inte gör i år. Man har en bred trupp. Precis vad man behöver i en cup över fyra dagar.

Och World Cup är något man vet hur det är att vinna också. Två gånger har man vunnit i Sandviken och totalt sett så är man bäst på sju titlar genom åren. Ni kanske må ”flyga lågt” men jag tror ni kommer flyga långt i den här turneringen…

Hammarby trivs också med World Cup. Tre titlar varav en har kommit i Sandviken. Går nästan alltid till slutspel. Nu var det dock ett tag sedan man gick ända fram. 2010 var senaste finalframträdandet. Längtan efter en framgång är nog stor och chansen finns tycker jag. Tufft naturligtvis med Neftyanik i gruppen men både Vetlanda och Akilles ska man slå. Sen är det slutspel och då brukar Hammarby ”ilskna” till ordentligt.

Men det övriga lagen då? Ger jag dem ingen chans alls? Naturligtvis finns det chans för fler att blanda sig i . Har ju inte ens nämnt Edsbyn. Svenska mästare två år i rad. Vet hur det är att vinna. Men insatsen i Svenska Cupen ramla väl inte in på kontot för väl genomförbart. Och på senare år har man haft svårt att lyckas i World Cup. Sedan cupen började spelas i Sandviken så är det bästa resultatet, två kvartsfinaler. Detta att jämföras med tre finaler mellan åren 2005-2008. Men kanske har lite distans till helgen i Lidköping och älgjakt gjort att grabbarna från Byn kommer med helt andra ideér till den här helgen.

Grannlaget Bollnäs vet jag inte riktigt var jag har ännu. Gjorde väl en helt ok insats i Lidköping och fick säkert med sig en del bra bilder därifrån. Sen om det räcker till i en ganska så tuff grupp (SAIK; Broberg och Baykal), är en annan sak. Men man kommer säkert att göra ett rejält försök. Precis som Edsbyn så har man dock haft det tufft på senare år i World Cup sammanhang. En kvartsfinal (2013) är det bästa resultatet dom senast tio åren. Sitter det i hälsingegenerna att inte lyckas när cupen inte spelas i Ljusdal mer?

Broberg är jag nyfiken på. Verkar gå en fin säsong till mötes och har en bra mix i laget. Nu ställs man inför riktigt svårt motstånd men till skillnad från Edsbyn och Bollnäs så har ändå Broberg lyckats prestera ganska bra i World Cup de sista åren. Förra årets kvartsfinalrysare mot SAIK glömmer man inte. Tror att Broberg har skrällläge i år och första matchen på torsdag mot Baykal blir mycket viktig.

Lagen Sirius, Vänersborg och Vetlanda ger jag dock inte stora chanser till en lång turnering. Vetlanda imponerade ju dock i Lidköping där man faktiskt var väldigt nära att gå vidare. Men att tro på avancemang från gruppen med Neftyanik, Hammarby och Akilles är att tro på för mycket.

Med bara dagar kvar nu så känns det lite i kroppen att det snart är dags. Äntligen. World Cup är något alldeles extra för oss bandyvänner. Det är en fest i fyra dagar där likasinnade träffas och umgås. Över klubbfärger och språk. Nu kommer min största del av de här dagarna att tillbringas uppe på pressläktaren och tv-sändningarna, så någon öl tillsammans med en VSK-are, ryss, finne eller Bollnäsare lär det väl inte bli. Det gör mig dock inget heller. Att få möjligheten att sitta tillsammans med kunniga bandymänniskor och referera matcher är för mig lika stor fest som att sitta eller stå på läktaren.

Jag vet att World Cup delar bandyfolket i två läger. Ett som accepterat läget att den måste spelas inomhus. Ett som inte accepterat det och vill ha den i Ljusdal igen. Jag förstår de som saknar festen på IP. Tvivla inte på det. Har själv upplevt den ett par gånger. Men nu är läget som det är och sporten mår bäst av det. Det går att göra de här dagarna i Sandviken till en fest också. Om vi alla hjälps åt så går det. Så ta chansen och åk till Sandviken och upplev bandy på högsta nivå. Ni vet väl vad vi brukar säga här i trakten: Ensam är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara….

Thomas Forsberg

Dokument: Från 0-0 till 22-2

, ,

DOKUMENT Har du beskådat en match i bandyns högsta serie sluta 0-0? Förmodligen inte. Att en bandymatch slutar mållöst är ovanligt – ja, rentav mycket ovanligt.

Om du sett en sådan match bor du kanske i Vänersborg?
Där spelades nämligen den 20 januari 2006 den senaste matchen som var mållös mellan Vänersborg och Sandviken.

På grund av vädret tvingades man dela upp matchen i tre perioder. Men inget av lagen lyckades alltså göra något mål.
Letar vi bakåt i tiden får vi gå ända till februari 1991 för att hitta en match utan mål.
Då i seriens sista omgång slutade faktiskt två matcher 0-0.

Sedan allsvenskan startade 1930 har endast 45 seriematcher varit mållösa. Notera då att knappt 12 000 matcher spelats sedan under 86 år.
1946 var till och med finalen på Stockholms stadion mållös, men returen vann Sandviken med 5-3 över VSK inför en publik på 20 598 personer.

Bandyn har utvecklats på många sätt. På 30-talet var snittet fem mål per match, alltså som exempel, 3-2.
Idag, 86 år senare, är det vanligt att matchen slutar exempelvis 6-3. Målsnittet har höjts till nio mål per match. Utvecklat material, bättre is men framförallt bättre tränade bandyspelare gör dagens bandy mer målrik.

Den match där det gjorts allra flest mål är mötet Sandviken-KVBS i november 2009.
En match med resultatet: 22-2, totalt 24 mål i samma match. Katrineholmslaget gjorde en bedrövlig säsong och släppte in 249 mål på 26 matcher.

De 22 målen gör att SAIK även har rekordet i antal gjorda mål (22) under en match och även största målskillnad, plus 20.
På bortais har Boltic målrekordet med 18 gjorda mål i elitseriens sista omgång mot IFK Vänersborg, 1-18, 1995.

Värt att nämna är även bataljen Broberg-Hammarby, 12 december 2001, som slutade 10-10. Inget annat lag som gjort 10 mål på hemmaplan har tappat poäng. Nio mål räckte inte heller för hemmaseger då Bollnäs mötte Sandviken 1987 och förlorade med 9-10 och då Motala föll mot Sandviken med 9-11 i januari 2008.

Under de första 30 åren av allsvenskan spelades inte mer än som mest sju matcher under en säsong och så final för de två bästa lagen. Självklart blev det därför inte så många mål. 1940 lyckades Västanfors bara göra 2 mål på 5 matcher, samtidigt som man släppte in 31 mål.

Säsongen 2007/08 gjorde Sandviken imponerande 226 mål på 26 matcher, det gör ett snitt på 8,6 mål per match.
Bra försvar och målvakt fanns i Karlstad-Göta 1937 som i en grundserie med endast tre matcher inte släppte in något mål. Året efter spelade Slottsbron fem matcher med en målskillnad på 12-1.

Svante Nyberg

* Denna text publicerades ursprungligen 2016.

Bladh: Höstrusk är inte så illa, va?

,

KRÖNIKA Sommarens värmande strålar har lämnat oss.
Själv fryser jag lite mer nu, men det går ju att ordna i understundom höstrusk. Den svenska hösten, ja. Med alla dess löv som gulnar, blir röda och så småningom bruna i sin färg.
Ett vackert skådespel.

Samtidigt är årstiden ett tecken om att seriepremiären inte är långt borta i elitserien.
Som jag längtar och jag gör det med stor tillförsikt att vi får den bästa elitserien på länge.

Hört den förut?
Adjektivet ”bästa” om just kommande elitserieårgångar har vi sett fler än en gång senaste åren.

Men det är ett relativt begrepp: bästa som att de bästa bandyspelarna spelar i Sverige och i elitserien? Bästa för att lag som Frillesås BK är med — en milstolpe i klubbens historia.
Jag ser fram emot att besöka Sjöaremossen i vinter.

Jag vet att vi i vart fall kommer få se många och härliga duster på isen när elitserien väl startar, ack så efterlängtad av mig och förmodligen du som läser detta.

Kommer Villa ta första SM-guldet någonsin denna säsong efter två stjärnvärvningarna i form av Johan Löfstedt samt Joakim Andersson?

Klarar sig charmiga Frillesås kvar i elitserien när säsongen är till ända?
Hur går det för anrika Falu BS?

Det finns många frågor. Frågor som kommer besvaras denna säsong.
Höstrusk är inte så illa, va?

Mattias Bladh