”Jag känner mig grönvit”

, ,

Han var en av nyckelfigurerna bakom värvningen av Jonas Claesson och var med och bidrog till att bygga upp Hammarby som en stor maktfaktor i svensk bandy.
Tidigare ordföranden och Lidköpingsbördige Kenneth Kvist kommer alltid ha en plats i historieböckerna i föreningen.

Det är lördagen den 11 mars 1995. Spelplats: Västanfors IP i Fagersta.
Hammarbys ordförande, Kenneth
 Kvist, vrålar ut sin glädje på västgötska när Hammarbys matchhjälte, Conny Rydqvist, snyggt sätter 3–2 på ett frislag.
Målet blir helt avgörande och ”Bajen” är åter i allsvenskan. 
16 års väntan är över efter den försmädliga degraderingen till division 1 1979.

Stockholm har äntligen ett lag i bandyns finrum igen och Kenneth Kvist har på sina två år på ordförandeposten bidragit till att Hammarby lyft.
Sedan dess har Stockholmsklubben stannat i högsta serien, vunnit två guld och varit i ett antal finaler.

En framgångssaga för Hammarby som kanske aldrig hade hänt, eller i alla fall fördröjts, om det inte vore för just bandyfrälste vänsterpartisten Kenneth Kvist från Lidköping vars brinnande engagemang för politiken förde honom hela vägen till Stockholm och invald i riksdagen. 

Han jobbade från 1971 som sekreterare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp och blev sedan, bland annat, partisekreterare 1985-1993 och riksdagsledamot 1994-2002 för Stockholms läns valkrets.
Politiken var en sak men bandyn fanns förstås hela tiden med honom vilket grundlades tidigt i barndomen.
Det är svårt att undvika en sån sak om man växer upp i bandytokiga Lidköping.

Visserligen blev det inte mycket bandyspelande själv för Kenneth vars hjärta klappade för Villa.
Men pappa Åke lirade i flertalet klubbar runtom i Lidköping. Däribland BK Wiking — Lidköpings äldsta bandyklubb —, Sjödalens IK och Wästerlund (två klubbar, som för övrigt slogs samman 1968 när Lidköpings AIK bildades för att försöka utmanövrera Villa i stan).
Och icke att förglömma var han också med och grundade Kållandsö Goif — sedermera Kållands BK 1971 när föreningen gick samman med Tolsjö BK.

Kenneth Kvist, Hammarby, ordföranden

Kållandsö GoIF år 1935. Pappa Åke syns i bakre raden, tredje man från höger i ljus keps.


När så Kenneth flyttade till Stockholm 1971 för att jobba på Vänsterpartiets partikansli, så fanns det med andra ord en hel del bandy i både kropp och själ.
Resten är historia, som det brukar heta, och Kvist skulle komma sätta stort avtryck i Hammarby bandy.
Och för den delen på hela Stockholmsbandyn.

49 år senare bor Kenneth Kvist kvar i Stockholm med frun Mirjaliisa, som varit med på hela resan.
Och det är på många sätt självklart att det blev så i slutändan för skarabôrgaren ifrån Lidköping.
Närheten till ”Zinken” och se sitt kära Hammarby är förstås också ett stort plus.

Kenneth Kvist är 76 år idag. ”En gammal gubbe” som han, för övrigt, nämnde vid något tillfälle.
Vilket han inte ger det minsta intryck av.
I så fall vill jag också vara en gammal gubbe.
Har han lika stort intresse för Hammarby bandy 2020?

En ickefråga.
Hade inte fingrarna krånglat emellanåt så hade garanterat Kvist varit på plats vid varje hemmamatch.
Nu blir det ändå tre-fyra gånger per säsong, som han är på plats.

— Problemet är blodcirkulationen i fingrarna, lätt att fingrarna blir så kalla att det gör ont. Så är det riktigt kallt så blir det Bandyplay vid datorn. Jag följer varenda match i princip, HIF alltid men ofta även Villa.

Vi vrider tillbaka klockan till 1977. Kenneth Kvist hade då blivit 33 år gammal. Förutom att jobba inom politiken så drog det i bandyhjärtat.
Åldern var ju inget problem för att börja spela och nog tusan skulle han väl hitta en bandyplan även i storstan?

— Men det var för mycket skaderisker. Jag spelar ju flöjt och saxofon och var rädd om fingrarna.

Men något behövde göras. Den saken var klar. Fokusera enbart på politiken var inget alternativ.

— Det var ett stressigt liv, ett stillasittande liv. Jag kände att jag måste göra nåt som tvingade mig vara i någorlunda trim och då blev jag bandydomare.

Vilket han gjorde med bravur. Klättrade så småningom upp till förbundsdomare (dåvarande division 2) och blev prisad som bäste distriktsdomare i Stockholm 1985 och division 2-domare 1986.

— Sen fick jag frågan om jag ville vara med i Stockholms bandyförbunds styrelse en bit in i 80-talet. Då var jag med i några år och knöt lite kontakter. 

Jo, det ena ledde till det andra och Kenneth Kvists namn fick bevisligen spridning inom bandyn i Stockholm.
I slutet av 1992 uppvaktade Hammarby Lidköpingssonen rejält och erbjöd posten som ordförande i föreningen. Ett ”Bajen” som då harvade i näst högsta serien (division 1).

— Det blev faktiskt så sen att Hammarby bjöd in min fru och mig till en match för att få ett besked om jag ställde upp. Jag hade tänkt tacka nej till uppdraget. Men vid entrén köpte vi några ringlotter och i halvtid meddelades lottdragningen. Vi vann 6,5 kilo bajonskinka. Då sa min fru till mig: ”Ett gott omen. Tacka du ja för den nya partiledningen verkar inte vara så intresserad av dina tjänster och något måste du ju göra…”. 

Och tackade ja, det gjorde Kenneth Kvist som slutade som partisekretare i januari 1993. I ett möte i en lånad arbetsbod på 3×4 meter (!) på Zinkensdamm lade Kvist fram sin vision för sex styrelsemedlemmar: satsa på ungdomsverksamheten, få fram ett damlag och nå Allsvenskan.
Hammarby gav tummen upp och klubben hade fått en ny ordförande.

Men det var knappast något dukat bord som väntade i Hammarby.
Med små ekonomiska medel och ständiga misslyckanden i kval till Allsvenskan fick inte direkt riksmedier — eller en bred publik — att vallfärda till ”Zinken”.

Det skulle snart förändras radikalt.
Under Kenneth Kvists ordförandeskap de första två åren lyckades Hammarby få bukt på en sviktande ekonomisk sits — även om sponsorer var mer än svårflörtade.

— Det var en del företag som sa: ”Kom igen när ni ligger i högsta ligan”. Vi uppvaktade många företag och en del sa nej på en gång. Bättre det för en del kunde man ringa 50 gånger och tjôta med. De gillade prata länge men blev inget.

De första värvningarna var att få ”hem” Hammarbykillar som prövat allsvenskt spel som Conny Rydqvist och Thomas Johansson.

Kvist fick reda att den forne landslagsmålvakten Thomas Fransson var ledig för tränaruppdrag. Fransson hade då tränat Selånger men hade tidigare fört upp Borgia två gånger om till Allsvenskan.

— En väldigt bra värvning. Våra tränare ville sluta och jag tyckte nog att om vi ska ta det där steget, så krävdes det lite annorlunda bandytänk än vad som jag såg inom Stockholmsbandyn. Vi ville ha en kraft utifrån med bra och lång erfarenhet av elitbandy.

Första säsongen kvalade sig Hammarby kvar i Allsvenskan.
Och nu skulle det bli en historisk Silly season för ett ”pånyttfött” Hammarby.
Från de regerande mästarna VSK plockades Andreas Westman, Jonas Holgersson samt Mikael Larsson in.
Tre stjärnspelare på ett bräde.
Kenneth Kvist hade all anledning att le när spelarna var helt klara för Hammarby.

Men hur gick det egentligen till?

— En av våra spelare som gick på GIH hade pratat med Andreas Westman som också gick på GIH i Stockholm. Andreas hade sagt att det är ”jävla jobbigt att pendla till Västerås varenda jävla dag för att träna och spela bandy” och att ”Andreas vill att du ringer honom”.

I ungefär samma tankespår gick GIH-studenten Jonas Holgersson. 
Och Mikael LarreLarsson jobbade i ganska närbelägna Södertälje på Scania. Den senare ringde själv upp Kvist.
De ville alla tre komma till ”Bajen” under förutsättningen att laget klarade sig kvar i högsta serien vilket de också lyckades med.
Västerås? 
Grönvitt var förstås inte lika glada och stretade inledningsvis emot.

— Vi förhandlade ganska mycket med Västerås. De blev väl först lite sura men insåg grejen, och att Hammarby inte behövt vara särskilt aktivt som värvare. Det var ju mest på spelarnas egna initiativ och av sociala skäl.

Tre stjärnor och Hammarby var klara?
Icke.
Innan transferfönstret stängde släpptes den gigantiska bomben: landslagsstjärnan tillika Vetlanda-anfallaren Jonas Claesson hade skrivit på för ”Bajen”.
Allsvenskans stora skyttekung som säsongen 1995/96 gjorde 58 mål vilket då var nytt rekord, ett mål mer än Villaikonen Mikael Arvidssons tidigare rekord från 1983.
Claesson var förmodligen världens bästa anfallare vid den här tidpunkten.
Vetlanda bandyklubb visste förstås om värdet av landslagsstjärnan.

— De ansåg att vi värvat världens bästa bandyspelare och det var ju svårt att få fram värvningssumman. Med Hammarbyfamiljen, lojaliteten och solidariteten lyckades vi få hjälp. Dessutom kom det in företagare: ”Åh, fan en sån världsstjärna”. Vi fick en skjuts i sponsorsarbetet.

Jonas Claesson blev Hammarbys femte nyförvärv våren 1996. Även finske målvakten Pasi Isoranta skrev på för klubben.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Jonas Claesson gjorde totalt sex säsonger i Hammarby där han öste in mål.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. 362 mål närmare bestämt. Ofta fick motståndarna ta till oschyssta metoder för att försöka stoppa målmaskinen.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Jonas Claesson avslutade sejouren i Hammarby efter säsongen 2001/02.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. 2019 blev Jonas Claesson invald i Hammarby Bandys Hall of Fame.



Kaffet eller annan dryck lär ha smakat extra fint på Söder när Hammarby laddade för säsongen 1996/97.
Kvala för att hänga kvar var inte längre något att tänka på. Nu var det enbart slutspel som gällde efter spelarförstärkningarna.
Och alltmer syntes nu Hammarby i TV-rutan.

— Det var så mycket intresse och de var tvungen att börja visa mera bandy också. Blev en hype kring det där och traditionen fanns ju.

Allt medieljus gav också effekt på ett annat plan.
Hammarby fick fler besök än vanligt av yngre förmågor på ”Zinken”.

 Det kom småkillar som aldrig sett bandy för att träna på allmänhetens åkning. I början på 90-talet hade det där bara varit hockeyklubbor men nu blev det mera bandyklubbor och bandybollar, så där var det något som hände med bandytraditionen.

Kenneth Kvist hymlade inte om att han på sikt ville se stjärnfyllda Hammarby etablera sig i allsvenskan och utmana om en plats i SM-finalen fram till år 2000, vilket han också framförde till styrelsen.
Ekonomin såg bättre och bättre ut vilket gjorde att målsättningen var realistisk.

Bandy, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Kenneth Kvist på ”Zinken” 2002.



För Hammarbys blev det respass i kvarten de följande tre åren alltmedan Jonas Claesson var kungen på tronen som bäste målskytt i svensk bandy.
Fjärde året — SM-final mot SAIK där det dock blev förlust med 5–8.

Oavsett nederlaget mot ”Stålmännen” var det givetvis en otrolig framgång för Hammarby och för stockholmsbandyn.
Och det var bara början för Södergänget, som skulle komma att spela totalt sju (!) SM-finaler på 00-talet.
Förlusten år 2000 fylldes på med ytterligare fem svidande finalförluster men obestridligen seglade Hammarby upp som en stor maktfaktor i svensk bandy.

Finns det något som kan kallas poetisk rättvisa inom idrotten så slog gulddrömmen till slut in 2010 när Bollnäs besegrades med 3–1.
En final där snön fullkomligt vräkte ner och stundtals omöjliggjorde något ordnat spel.

SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist, SM-guld

Foto: Benjamin Thorén. Äntligen SM-guld. 2010 besegrade Hammarby Bollnäs i en snöig tillställning på Studenternas IP.

bandy, SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Benjamin Thorén. På sedvanligt vis sprang de egna supportrarna in på isen för att fira SM-guldet.


Kenneth Kvist minns så klart tydligt de ljuva minnena när SM-guldet äntligen var i hamn. 

— Det var väldigt spännande. Minns att vi åkte dit min fru och jag med bilen och det var ju ett äventyr bara åka dit i snöovädret som var. Minns att jag tänkte: ”Kan inte det här sluta snart så vi kan börja spela”. När snön bedarrade så hade nog Hammarby en snabbare förmåga att slå om spelet från lyrbandyn och det chansartade spelet. 

Firade du efteråt?

— På den tiden var det slottet och banketten i Uppsala. Var roligt att vara där som segrare i stället för som förlorare. Naturligtvis ljusa minnnen.

Vid den här tidpunkten var inte längre Kenneth Kvist ordförande utan verkade som ideellt arbetande VD i Hammarby Bandy AB. En post han innehade till årskiftet 2013.

För övrigt ett år där Hammarbys andra och hittills senaste SM-guld bärgades efter 9–4 i finalen mot SAIK.
Detta inför makalösa 38 474 personer på Friends arena.

— Det var en höjdare. Fantastisk bandymatch.

SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Stefan Bertolotti. Hammarby andra SM-guld 2013 kom inför hela 38 474 åskådare.



Vi skriver 2020 igen. En oigenkännelig tid i coronavirusets spår. Ekonomiskt har Hammarby likt praktiskt taget alla bandyföreningar drabbats hårt av pandemin.
Blir det ens någon säsong? 
Ingen kan svara på det just nu.
Med förhoppningsvis viruset i schack i vinter kommer Zinkensdamms IP åter lysa upp.

I Gröndal håller Kenneth Kvist koll på läget.
Ränderna går aldrig ur hos mannen som en gång var med och byggde fundamentet till det Hammarby vi känner till idag.

— Jag känner mig grönvit. Hammarby är en väldigt fin förening. Unikt i sammanhållning och finns ett ”go”.

Ingen tvekan om att ditt hjärta är stort för Hammarby bandy?

— Nä, så är det. En ära att ha fått vara med och bidra med lite positivt för Hammarby IF.

Rune Ask, Leffe Fredblad, Åke ”Plutten” Andersson, Fransson, Elis Sahlin, Bo Lundholm, Stefan Karlsson, Jonas Claesson, Stefan Erixon, P-O Steen, Håkan Nygren, Sonny Lööf — listan kan göras betydligt längre.
Alla har de betytt mycket för Hammarby bandy på olika sätt.

Klart är att Kenneth Kvist också betytt en hel del för föreningen.
Villaiten som en gång reste till Stockholm, fick huvudstaden att andas bandy på nytt och blev grönvit.

Mattias Bladh

”Den bilden vill jag folk ska se”

, ,

Han fick aldrig lyfta SM-pokalen men det är i sammanhanget inte väsentligt och något som kommer definiera Andreas Wesths långa, framgångsrika spelarkarriär.
När ikonen nu har lagt skridskorna på hyllan så ställer vi oss frågan: Hur ska vi kunna ha en kommande elitserie utan Bollnäs nummer fem på ryggen därbak?

En ikon är inget epitet man gärna tar i sin mun och sätter på någon hursomhelst.
Det faller sig naturligt då det är extremt få idrottare vars eftermäle får den stämpeln, vare sig de vill det eller inte.

Andreas Westh kommer emellertid för alltid att vara en klubbikon i Bollnäs och en av de allra bästa försvararna vi fått fram i svensk bandy.
Många gånger omutlig en mot en, grym speluppfattning och ett luftspel av högre rang. Kort och gott en komplett bandyspelare med offensiva kvaliteter.
Vänsterskottet har talat många gånger.
Ovanstående kan tänkas vara subjektivt, men fråga runt och du kommer få liknande utläggningar.

Och med sina 24 (!) säsonger i Bollnäs har han fått Sävstaås att dansa, gett supportrarna hopp om framgångar och varit en stor del i Bollnäs sportsliga succéer.

Men även stått där, i tider av motgång, som en ledstjärna.
År efter år. Säsong efter säsong.

Andreas Westh

Foto: Micael Kolsmyr. Andreas Westh har gjort sin sista match på Sävstaås.

I landslaget bar han kaptensbindeln från 2005 till 2018 när landslagskarriären avslutades efter VM-silvret i Chabarovsk. I blågult var han alltid en given pjäs i försvaret när det vankades mästerskap.
Nitton år i blågult är inget man skämtar bort.

Andreas Westh

Foto: Romus Ramström. Andreas Westh tillsammans med Per Hellmyrs efter guldet på hemmaplan 2017.

Men nu är det färdigt med elitbandyn för försvarsgeneralen snart 43 år gammal (fyller år 22 maj). Med flaggan vajande högst upp i topp.
Han hade med lätthet kunnat köra på ett år till och fortsatt vara navet i Bollnäsförsvaret.
Men samtidigt går det inte lasta honom för att han nu klivit av tåget.
En dag som Bollnäs-supportrarna, vill jag hävda, bävade för men likväl insåg kröp allt närmre.

En hint gav Andreas Westh redan direkt efter semifinaluttåget mot Villa föregående säsong.
Men tiden gick. Bollnäs aviserade så småningom att man skulle göra en stor ekonomisk förlust. Bland annat sades spelarkontrakten upp och just nu vet vi inte var klubben kommer stå när kommande säsong startar.

Beskedet om Andreas Wesths pensionering den 25 april var inte överraskande med tanke på den turbulenta situation som råder i Bollnäs.
Det högst ovissa ekonomiska läget gjorde beslutet lättare att fatta.
Men hur vi än vrider och vänder på det emotionellt.

Det märks på rösten om inte annat när jag slog numret till Bollnäs och svenska landslagets mångårige försvarsgigant en kylslagen dag i sena april.
Sedan bandy-Sverige fick kännedom om att Andreas Westh avslutat spelarkarriären har han med rätta fått ta emot otaliga hyllningar av bandysupportrar, före detta lagkamrater och mer därtill.

— Det har varit omtumlande. En berg- och dalbana rent känslomässigt, definitivt. Telefonen ringer, sociala medier har svämmat över. Det blir känslosamt. Samtidigt skönt för nu vet folk om det. Det är som det är och nu kan jag gå vidare. Nu är det definitivt sedan ett par veckor tillbaka. Nu får det vara nog.

Det blir tyst för en stund.
Sedan lägger Andreas Westh till något som känns alldeles uppenbart givet.

— Känns både jättebra och lite sådär. Vad man vart med om, det är så himla mycket. Alla kompisar och vänner, livet förändras. Blir ett annat liv, men ser fram emot det.

Ovan nämnde jag att det var kylslaget i Bollnäs just denna dag när jag ringde till Andreas Westh.
Innan vårt samtal hade han skjutsat yngste sonen Linus till fotbollsträningen. 15-åringen är talangfull och har bland annat varit på elitlägret i Halmstad.
Bandyn drar emellertid också då Linus har alla förutsättningar för att bli en elitseriespelare han också som äldre brorsan Oskar — också han fick äran att resa till fotbollslägret i Halmstad för några år sedan.

— Ser bra ut. Vi får väl se vad som händer i framtiden om det blir fotbollen eller bandyn. Lutar nog åt bandyn, en lite lättare väg att gå kan man säga. I fotboll är det små marginaler. En liten skada och det kan vara kört.

Andreas Westh vet. En gång i tiden stod han själv i valet och kvalet. Som ung, lovande talang i både bandy och fotboll.
Jodå, han reste också ned till det där elitlägret i rollen som innermittfältare.

— Tillhörde samma lag som Petter Hansson och Mathias Florén. De var ett år äldre, sena 76:or och vi tidiga 77:or. Bra gäng där, faktiskt. Jag har ju sett några från årskullen som blev riktigt bra, har bland annat mött Fredrik Ljungberg i Halland.

Men det blev bandy i slutändan för Andreas Westh. Och med facit i hand var det ett fenomenalt beslut.
En makalös karriär som började på en liten uppspolad is på skolgården i Kilafors. Med blodad tand för sporten blev det så småningom spel i Bollnäs för en ung Westh vid nio års ålder.

Talangen kunde ju alla se hos den där spolingen på mittfältet med nummer fem på ryggen (egentligen skulle det varit nummer tio efter idolerna Maradona och Platini, men den tröjan hittades ej) när laget, ”Team 77”, spelade sin första match i Milko cup.

Här fanns alltså inga tankar på att spendera år efter år på någon liberoposition.
Men tränaren Lars Heed fick en ung Andreas Westh på andra funderingar när det var dags för elvamannaspel.
Dessutom föll det sig så att det verkligen behövdes en libero, som var en bristvara under en period i gänget.

— ”Du som har lite blick för spelet, du kan väl spela där”. Ja, då vart man ju kvar där. Det var ett bra val i slutändan, med så mycket man varit med om.

Som 17-åring, 1993, och genomgått gallringsprocessen i ungdomsleden var ett stort mål uppnått för Andreas Westh.
Han hade tagit en plats i Bollnäs A-lagstrupp.

Ett Bollnäs som då harvade i division 1 efter degraderingen från allsvenskan (nuvarande elitserien) 1987.
Westh minns de säsongerna laget försökte ta sig tillbaka till högsta serien.

— Det kommer jag ihåg jätteväl. Det var ju så på den tiden att vi hade vunnit den serien ganska​ många år i rad och fick kvala. Man gick inte upp direkt utan det vart kval. Men det året vi gick upp sopade vi rent totalt med allting. Gick exempelvis till semi i World cup den hösten efter att ha spöat SAIK i en kvart exempelvis. Ett division 1-gäng.

Ja, tillsammans med Kalix/Nyborg blev det ånyo allsvenskan för en bandytokig ort. Kvalsuccén 1997 är inget som Andreas Westh kommer att glömma.

— Var jättestort. Fanns ett stort sug, publiken hade väntat på detta i många år. Ett superintresse och en supersäsong. Blev ett vilt firande.

Andreas Westh gick själv också från klarhet till klarhet.

Skulle du säga att du stod för något av ett genombrott det året?

— Jag skulle väl fylla 19-20 år men märkte att det gick bra hela tiden. Gick bra i serien och i World cup mötte man ju stora lag som Boltic och SAIK med landslagsspelare. De visste väl knappt vem man var. Nä, men man gjorde sitt till det yttersta och hade inte tankarna på resten. Var ju en U20-landslagsspelare, juniorlandslaget.

Men väldigt snart skulle även Boltic, SAIK, VSK och allt vad de heter se vad den där nummer fem på liberon i Bollnäs gick för.
Och Andreas Westh kunde få betydligt mer att göra i försvarsspelet i slutet av 90-talet när bandyn var mer frejdfylld jämfört med idag.

— Det var ganska likt då som allsvenskan är idag. Spelarna var mer utspridda på hela planen. Är bara backa tio år tillbaka och du var mer utsatt som försvarare. Var inget skydd framför dig på samma sätt, mer utsatt hela tiden och kom mer lyrbollar. Nu backar man hem mer och finns inte jättemycket is bakom heller. Nej, det var ett annat typ av spel då. Du fick ”mera mat” som försvarare kan man säga och kunde ofta bryta bollen längst ut på klubbspetsen, i luften och såna grejer.

Hösten 1999 gjorde han debut i landslaget och var därefter bofast i blågult.
Karriären gick spikrakt uppåt.

— Ganska mäktigt. Bara 22 år gammal. Nej, det var häftigt.

För Andreas Westh blev det fokus på Bollnäs fram till 2003. Där och då kom enda klubbytet i karriären.
Spel i mäktiga och då regerande mästarlaget Sandviken med.
En inte helt okomplicerad övergång då Bollnäs enligt uppgift i slutändan begärde 300 000 kronor för landslagsliberon vilket Sandviken inte ville gå till mötes.
Ärendet var på väg in i skiljenämnden men klubbarna kom överens i sista minuten.

Vid den här tidpunkten hade Bollnäs ekonomiska bekymmer, snarlikt som idag men inte riktigt av samma dignitet.
Osäkerheten i Bollnäs spelade förstås in i flytten men varken pengar eller ett eventuellt SM-guld var någon drivkraft när Westh bytte till den svartvita tröjan.
Han ville bli bättre och utvecklas som bandyspelare.

— Jag hade väl pratat med SAIK till och från något år innan.

Treårig sejour i Sandviken. Andreas Westh tillbringade flera säsonger hos SAIK men det blev aldrig något guld.

I SAIK fick Andreas Westh en omgivning med idel klasspelare.
Visserligen lämnade i samma veva landslagsspelarna Stefan Söderholm, Daniel Eriksson och Pär Gustafsson men kvar fanns spelare i absolut världsklass.
Bland annat Magnus Muhrén, Stefan ”Pumpen” Andersson samt Daniel Kjörling.
Med mera, med mera.
Lägg därtill en ung, orädd och up-and-coming Daniel Mossberg…

— Det var extremt varje träning. Man hatade verkligen att förlora, det var en nyttig miljö. Tack vare det så lärde man sig mycket. En ren sparring varje träning.

Under Andreas Wesths tre säsonger i SAIK fanns givetvis bara ett enda mål för klubben: slåss om SM-guldet.
Totalt blev det två semifinaler och en SM-final mot Edsbyn (2005) där det blev förlust med 4–6.

— Edsbyn var lite smartare i finalen så de vann då.

Inför säsongen 2006/07 var en saknad Andreas Westh tillbaka i sitt Bollnäs. Förvisso gick Hans Åström till ärkerivalen Edsbyn men landslagsliberons återkomst blev ett rejält lyft för klubben.
”Han ser ut att ha många år kvar” ska dåvarande Bollnästränaren Lännart Nilzon ha sagt när Westh visade framfötterna på försäsongen.
Jojo, den gode Nilzon fick rätt i det…

Och nu var bygdens store son hemma för gott.
Pendlandet till Sandviken slet och frun Jenny drog ett stort lass på hemmaplan med en några år gammal Oskar. Dessutom föddes Linus när Andreas Westh fortfarande lirade i SAIK.

Under tiden i Sandviken hade Westh förstås ett vakande öga på moderklubben.
För att han skulle komma tillbaka var, mer eller mindre, en tidsfråga.

— Ja, jag följde Bollnäs stenhårt under de där tre åren. Och sen längtade man ju hem. Det är en klubb man älskar, inget snack om det. Jag hade också ganska mycket i ryggsäcken från SAIK och kände mig bekväm att flytta hem.

Andreas Westh och Bollnäs hade ett lag som fick slåss ordentligt för att kunna ta sig till slutspelet när nummer fem var tillbaka.
2007 blev förhållandevis lyckat med ett kvartsfinaluttåg mot Sandviken.
Men de två nästkommande säsongerna blev Bollnäs nia i elitserietabellen (högsta serien ändrade namn från allsvenskan till elitserien säsongen 2006/07) och missade alltså slutspel hårfint.

Då vändes allting upp och ner.
Storstjärnan Per Hellmyrs gjorde den ”förbjudna flytten” från Edsbyn till Bollnäs och även Per Törnberg, också han från ”Byn”, anslöt. Lägg därtill en spännande spelare i Juho Liukkonen (IFK Helsingfors).

Dåvarande tränaren Hans Åström visste nog mycket väl att det nu inte skulle bli tal om en niondeplacering och missat slutspel igen.
Det blev bättre än så.
Mycket bättre.
Den 16 mars 2010 i femte och avgörande semifinalfajten mot Sandviken — som var storfavoriter mot Bollnäs på förhand — avgjorde Mikko Lukkarila på straff sedan Linus Pettersson kastat klubban mot Ville Aaltonen och avvärjt ett friläge.
Bollnäs var i final efter att ha väntat i 54 år på en ny chans.

Andreas Westh var fenomenal på liberon i semin och kan knappt sätta ord på hur det kändes när Lukkarilas straff gick i mål.

— Den känslan. Det var sjukt. Då levde man i himmelen en vecka innan man skulle spela final.

Men det blev parodi på bandy och lite av slumpens lott i SM-finalen mot Hammarby.
Snöyra, blöt sådan, och spel i mödosamma 3×30 minuter. Små marginaler kom att avgöra tillställningen.
Förlust med 1–3.

— Det var så sjukt. Vi var så förberedda, säkert Hammarby också. Men vi var i en sån form och vädret var bra dagen innan och så kommer det värsta man spelat i. Jag tror att om det skulle varit så i dag, i alla fall i en seriematch, så skulle man inte spela matchen. Det var tråkigt för alla som längtat så hemskt och tagit sig till Uppsala.

Bollnäs tog sig till andra raka SM-finalen därpå. Nu mot Sandviken och även om det inte var någon snöyra så blev det bittert värre.
Ledning med både 4–2 och 5–3 — och ett 6–5-mål via Per Hellmyrs bortdömt högst tveksamt i slutet av ordinarie tid.
Domare Håkan Sjösten var emellertid omutlig och inte upplagd för diskussion.

Ska dock tilläggas att Timo Oksanen var strålande i målet och räddade, bland annat, en straff vid ställningen 5–5.
2 minuter och 55 sekunder in i förlängningen avgjorde SAIK genom Daniel ”Zeke” Eriksson.

Andreas Westh

Foto: Stefan Sjödin. Andreas Westh i SM-finalen mot SAIK.

— Bollen var på väg en tre-fyra meter utanför stolpen men tar i ryggen eller något på Danne Skarps. En förlust igen.

Säsongen därpå blev mer än godkänt, men väl ut i semi mot Villa.
Men mörka moln skulle skölja över Bollnäs när storstjärnan Per Hellmyrs skrev på för Dynamo Moskva inför säsongen 2012/13 och sedermera fick laget stora ekonomiska problem. Lägg därtill missat slutspel säsongen 2013/14 när laget slutade tia.
Den ekonomiska sitsen ledde sedan till att truppens spelarkontrakt sades upp i början av 2014.
Sandviken ville då återigen knyta till sig Westh – men landslagsliberon valde att nobba och skrev på ett treårskontrakt med Bollnäs.

Mycket talade då för att det skulle bli en relativt tuff kommande säsong.
Då kom den stora bomben.
Landslagsstjärnorna Per Hellmyrs och Daniel Berlin blev klara för Bollnäs efter två säsonger i Dynamo Moskva.
Andreas Westh menar att han blev helt tagen på sängen när han fick reda på världsklassförstärkningarna, som båda skrev på för tre raka år.

— Från ingenstans. Helt otroligt. Jag hade planerat mycket med Jocke (Forslund, dåvarande Bollnästränaren) att vi har truppen vi har och såg fram emot säsongen. Vi har ju känt varandra i över 20 år. Sen kommer bomben med Hellmyrs och Berlin. I bandy gör det mycket skillnad att få in två bra landslagsspelare. Då kändes det faktiskt som att vi verkligen kunde vara med och bråka om det.

Jo, återigen seglade Bollnäs upp som ett topplag på papperet och efter två säsonger där laget åkte ut i en kvart- respektive semifinal så föll bitarna plats.
Bollnäs skickade ut Villa i semin i mars 2016 med 3–0 i matcher och blev klart för föreningens sjätte SM-final.
Där väntade ärkerivalen Edsbyn.

Det snackades med rätta om ”århundradets derby” på Tele2 Arena.
Och den första finalen mellan två lag från Hälsingland sedan 1963.
En match som var mer än en SM-final.
För Andreas Westh var det fjärde SM-finalen och den allra sista möjligheten skulle det visa sig att kröna spelarkarriären med ett guld.
Och hela säsongen hade han varit strålande på liberon i Bollnäs täta defensiv tillsammans med Anders Spinnars och Jens Wiik.

SM-finalen blev tät och händelserik. Ett stort drama rakt igenom.
Stod 1–1 med sju minuter kvar och precis dessförinnan hade Edsbyns Martin Frid dragit på sig ett tveksamt rött kort i en duell med Patrik Nilsson.
Men kort därpå skulle allt fallera för Bollnäs.
Daniel Liw föll i straffområdet efter en kamp med Anders Spinnars.
Slag på skridskon, menade domare Ulrik Bergman och blåste för straff.

Andreas Westh var nära situationen och var fullkomligt skogstokig när Bergman höjde armarna för straffslag.

— Liw spetsar skridskon, isen var mjuk och han fastnade. Från hans position (Ulrik Bergmans) kanske det såg ut som straff, men Liw bad om ursäkt efteråt till mig: ”Förlåt, jag spetsade skridskon”. Daniel Liw är liksom världens fair play-spelare, så han till och med erkände det för mig.

Andreas Westh

Foto: Stefan Jerrevång. Andreas Westh kunde inte tro sina ögon när straffen var ett faktum.

Mattias Hammarström bombade in 2–1 från straffpunkten och Tuomas Määttä gjorde sedan en makalös soloprestation och stängde matchen på slutet med sitt 3–1-mål.
En match som Westh kommer ha svårt att glömma.

— Den var jävligt bitter. Vi kom inte upp i nivå i den matchen och tycker inte Edsbyn gör det heller.

För Andreas Westh var det bara att ladda om för en ny säsong.
Med en stor förändring — Daniel Berlin valde att lämna för Sandviken.
Därmed försvann den stora ”motorn” på mittfältet.
Bollnäs drogs också med skador i inledningen på säsongen vilket inte förbättrade situationen.

— Man förstod ju direkt att det skulle bli annorlunda, ett läroår. Sen fick Oskar (sonen) spela otroligt mycket, tror han startade nästan mer än hälften av matcherna. Sen fick vi in lite nya spelare som Flodstam (Philip) men går runt på mindre spelare.

Bollnäs slutade sjua i grundserien och åkte sedan ut i kvarten mot Edsbyn (0–3 i matcher).
Säsongen 2018/19 blev det åter respass mot Edsbyn i tre raka matcher.

Men föregående säsongen blev ett stort fall framåt på nytt.
Stjärnförvärven Christoffer Fagerström och Daniel Mossberg anslöt och vips var Bollnäs ett lag där en eventuell ny SM-final var realistiskt.
Inte otippat blev det slutspel och väl i kvartsfinal slog laget ut VSK efter fem tuffa bataljer.

I semifinalen blev det som så många gånger förut de senaste säsongerna Villa.
Lidköpingslaget har inte haft det lätt mot just Bollnäs de senaste tio åren, framför allt har Sävstaås ”spökat” för Lidköpingslaget.
Den föregående säsongen torskade också Villa med 1–2 hemma mot de orangeblåa och på Sävstaås blev det 5–4 till hälsingelaget.
Lägg därtill respass mot Bollnäs i World cup…

Samtidigt var det ett formstarkt Villa med åtta raka segrar (3–0 i matcher mot AIK i kvartsfinalen) som Bollnäs tog sig an.
I första semifinalmötet i Lidköping var det nog en och annan Villaspelare som möjligen funderade lite extra över hur Bollnäs skulle knäckas.
Och det blev en riktig rysare där Bollnäs pressade Villa ordentligt men förlorade med 4–5.

Andreas Westh

Foto: Team Fabbe/Sören. Andreas Westh i närkamp med Villas Joel Broberg i första semifinalmötet.

Andreas Westh tycker också att Villa var lite svajigt — trots att de gick segrande ur striden.

— De darrade lite men de vann.

När serien vände tillbaka till Sävstaås så blev det som ”vanligt” mellan lagen.
Bollnäs gjorde en stark sista kvart och Christian Mickelsson blev matchvinnare med två mål i 4–2-segern.

Med 1–1 i matcher var det upplagt för storpublik i Lidköping i tredje matchen.
Då slog coronaviruset till ordentligt i Sverige och världen. Inom kort stod det klart att regeringen skulle stoppa sammankomster med fler än 500 åskådare.
Ett närapå tomt Sparbanken Lidköping arena, frånsett några mer livliga funktionärer än vanligt, var en bisarr upplevelse och för Bollnäs del blev det 2–5 i baken.

— Det blev så konstigt allting med tomma läktare i Lidköping. Fan, en semi som man vet kommer vara en sån jävla fart på läktaren. Villa kände nog likadant. Det var som att kliva ut i Svenska cupen klockan halv elva på kvällen i Lidköping. Inte helt lätt att spela en sån match.

Innebar naturligtvis att Bollnäs fick hålla sig till regeringens direktiv när laget var piskat att vinna i fjärde semifinalmötet på Sävstaås.
I vad som annars skulle vara en fullkomligt kokande arena blev i stället ödslig.
Matchen? En otroligt jämn affär, precis som förväntat, där det stod 1–1 i halvtid. Lidköpingslaget återtog ledningen i andra och såg ut att kvittera ut finalbiljetten — då pangade Daniel Mossberg in 2–2 i 90:e minuten efter en vacker soloprestation.

Men i förlängningens 98:e minut var det tack och godnatt för Bollnäs.
Jesper Erikssons skott såg inte otagbart ut men smet förbi Pertti Virtanen i Bollnäsmålet.
Idrotten kan vara jävligt brutal och det var den för Bollnäs.
Och inte minst för Andreas Westh.

— Surt slut, man hade väl med i semin att ”det får inte ta slut, det får inte ta slut nu. Kanske blir sista matchen. Ska det vara sista matchen och inga på läktarna?”. Nej, det var jobbigt men det är som det är.

Säsongen blev ändå någorlunda lyckad.
På näthinnan finns naturligtvis den imponerande World cup-triumfen där Bollnäs vann finalen mot ryska Neftjanik med 5–2 — med sonen Oskar i laget.

Andreas Westh

Foto: Romus Ramström. Andreas Westh på väg att höja World cup-bucklan i luften.

Andreas Westh

Foto: Romus Ramström. … Och givetvis fick det segrande laget en segercheck.

Det måste känts stort?

— Det var stort. Bara bra lag med bra förutsättningar. Vi hade en go känsla. Visste att vi var bra men att vi skulle gå och vinna trodde väl ingen på förhand. Sen var vi nio dagar i Chabarovsk (Governor Cup). Spelade mot Edsbyn två gånger — mycket möten mot Edsbyn i år. Synd att vi inte fick dem i en semi i år. Då hade vi kanske varit i final.

I Govenors cup vann Bollnäs mot Edsbyn i match om tredjepris med 6–4.

Men nu blir det inte fler möten mot Edsbyn som spelare för Bollnäsikonen Andreas Westh.
Eller mot något annat lag.
Sveriges förmodligen bäste libero genom tiderna har gjort sitt på isen efter 27 år på elitnivå.

Det blev aldrig något SM-guld. Är det något du kan tänka på ibland?

— Ja, det tänker jag på ibland. Finalerna man spelat — fruktansvärt små marginaler. Kunde lika gärna vunnit alla fyra man spelat, eller i alla fall två av dem. Inget snack om saken. Samtidigt är jag otroligt stolt att ha fått spela såna finaler. Som ung grabb i pojklagen var man ju med och satt på Studenternas och tänkte: ”Tänk att få uppleva detta som spelare”. Kollade på Boltic, Vetlanda, VSK … Helt sjukt. Men man har fått vara där och spelat finaler och kunde ha vunnit någon. Men själva ”hypen” kring SM-finalen är också otroligt stort.

Men inget kan ta ifrån honom sin status som en av de allra främsta spelarna i Bollnäs historia.
Hans gärningar för klubben – och för svenska landslaget – är svårt att mäta i ord.
24 säsonger i hälsingegänget är lojalitet på högsta nivå.

Förutom en sväng i Sandviken har du varit Bollnäs trogen i alla dessa år. Varför?

— Bra fråga. Har ställt den till mig själv. Hemkär är väl en sak och klubbhjärta. Jag har brunnit för Bollnäs och har varit en viktig kugge här sen man var 20-21. Man har krigat för klubben och varit lagkapten och delaktig sedan långt tillbaka. Man har också känt ett förtroende från klubben och det påverkar en så klart. Sen supportrarna, Bollnäs Flames (supporterföreningen) har varit en stor del i det och intresset i sig. Det berör många och har varit en bidragande faktor.

Men du måste haft mycket anbud från andra klubbar?

— Ja, det har jag haft. Det är många som hört av sig, klart det varit så. Visst har det lockat ibland men SAIK var en uppoffring för att jag ville bli bättre. Sen har det varit ryska klubbar men där har jag nog varit lite feg. Grabbarna växer ju upp och missar ju allting. Pengarna, ja det har väl kittlat lite men är inte sån som person. Jag behöver inte handla massa saker. Jag trivs med livet som det är.

Hur ska vi egentligen sammanfatta Andreas Wesths karriär? Hur har han lyckats hålla så hög nivå under alla dessa säsonger och varit så dominant på liberopositionen inom svensk bandy?
En spelare som tagit fem VM-guld, spelat fyra SM-finaler och har en herrans massa landskamper i blågult säger inte hela sanningen.
Jag kommer på mig själv med en fråga som cirkulerat i huvudet som kanske leder någonstans till ett svar.

Ett par spelare jag talat med säger att din tjurighet och grinighet på isen har varit en stor styrka för dig genom åren på planen. Är det en beskrivning som är korrekt?

— Har alltid haft ett fokus och varit koncentrerad. Aldrig velat göra misstag och som försvarsspelare behöver du vara lugn, trygg och säker. Det utstrålar en bra libero. Och det har man alltid haft med sig. Men det stämmer nog lite grann, man har aldrig gett sig och gjort allt man kunnat den dagen. Även på träning. Så lite halvgrinig har man väl varit.

Till kommande säsong blir det nu andra tider för Andreas Westh. Trots allt kommer bandyarvet föras vidare av Oskar och Linus.

Bandyfarsan Andreas Westh. Hur är han?

— Ungefär samma person. Alltid varit lugn och snäll, kanske lite för snäll. Skämmer bort hit och dit.

Andreas Westh skrattar.

— Nä, men jag älskar idrott och de är stöpta i samma form. Jag ser så mycket matcher jag kan men har aldrig tränat Linus eller Oskar så där. Är mer stöttande och ger tips och råd.

Du vet ju om inte annat alla fallgropar och hur man ska tänka si och så på isen i olika situationer. Kommer du nu drilla dina grabbar hårt?

— Jag gör inte det. Har aldrig drillat dem. De har haft intresset själva och stått på gräset i timtals i hela sitt liv. Har kommit av sig självt. Oskar är 20 nu och har ju lärt sig av andra också. Visst kan jag hjälpa till, men är mer stöttande. De får komma till mig om det är något.

När det gäller Oskar så kan alla se den positiva utvecklingen. Inte minst i vintras där han tog för sig rejält i Bollnäs. Yngste sonen Linus, ja han knackar på dörren och har tränat med A-laget förra säsongen.

— Oskar är mycket längre fram än jag var vid 20 års ålder. Linus börjar sin ”bandyfys” nu. Han har ju bara kört is innan och gått från fotbollen till bandyn direkt.

Ser du dig som en framtida tränare inom bandyn?

— Ja, det kan jag nog mycket väl se mig som. Jag har väl såna egenskaper och har haft mycket med träningar att göra. Hållit i övningar hit och dit. Men det är skillnad att vara tränare och huvudansvarig ledare. Definitivt någonstans i framtiden, men inte inblandad nu. Jag har ju fan ändå varit fotbollstränare i Hällbo IF i division 4, så jag har haft sånt vid sidan om.

Ni ser vart det lutar? Vi kommer, på ett eller annat sätt, säkerligen se Andreas Westh i en tränarstab inom bandyn i framtiden.
Men, sorgligt nog, inte mer som spelare.

Jag tror många tycker likadant här, men en kommande elitserie utan Andreas Westh låter väl lite märkligt?

— Ja, ha, ha — jag vet inte, det får andra bedöma. Men jag har varit med så jävla länge och folk är vana att se en på isen. Har ändå hört de senaste säsongerna från läktaren att ”ska du inte lägga av snart” eller ”spelar du än?”. Glimten i ögat, förstås, men då förstår man att man varit med länge. Det blir en annorlunda vinter, men faktiskt skönt och slappna av lite grann.

Du har som bekant hyllats stort efter att du aviserade din pensionering från bandyn. Hur vill du själv bli ihågkommen som spelare?

— Jag tror dels … 165 landskamper, varit lagkapten i landslaget i 12-13 VM. Jag har gjort allt jag kunnat. Den bilden vill jag folk ska se. Att jag har varit en pådrivare i varje match och manat på, trots om vi legat under med 0–7 eller lett med 4–1. Jag har försökt vara där i varje match, varje träning och varit en seriös och professionell idrottsman. Tagit hand om andra och pushat.

— Sen hoppas man ju att jag inspirerat andra spelare också.

 Det tror jag är högst sannolikt.

— Skulle vara roligt.

Nej, Andreas Westh kan vara lugn kring det sistnämnda.
Nu är det bara slå upp statyn på en lämplig plats i Bollnäs. Förslagsvis på det gamla SJ-området när inomhushallen tar form (för det är väl banne mig dags nu?).
En av de stora inom svensk bandy spelar inte längre. Det kommer dock aldrig slutas att prata om liberon från Västansjö. En alldeles särskild sådan.

Mattias Bladh

Andreas Westh

Född: 22 maj 1977 i Västansjö.
Bor: Kilafors.
Familj: Frun Jenny och sönerna Oskar, 20, samt Linus, 15.
Klubbar: Bollnäs 1993-2003, Sandviken 2003-2006, Bollnäs 2006-2020.
Meriter i urval: 165 A-landskamper, 15-VM-turneringar, 5 VM-guld, Årets man 2011, fyra SM-finaler, 1 World cup-vinst.

”Tänkte att det här var fara för liv”

,

Det finns märkliga idrottsskeenden och så finns det en semifinal i Russian Government Cup år 2000 mellan Sverige och Tatarstan i ryska Kazan.
En match som aldrig spelades på grund av en förrädisk is — utan fick avgöras direkt på straffar efter mycket om och men.
Och detta till en excentrisk borgmästares stora glädje.

Låter det som en fabricerad historia och kanske lite snurrigt?
Eller en anekdot vars sanningshalt kan ifrågasättas på samma sätt som att Einar Ask sköt så hårt så målvakterna kastade sig åt sidan för att inte bli träffade av bollen?

Ja, förmodligen.
Men det är ingalunda inte annat än fullkomligt sant.
Eller så är den ryska kulturen — grovt generaliserande, förstås — något som särskiljer sig mot den svenska motsvarigheten.
Om den saken lite senare.

Den kalla, bistra vinden piskade i de många ansikten som fyllde Raketa-stadion.
Omkring 15 000 åskådare, de flesta med pälsklädda mössor, var på plats när Sverige ställdes mot ryska delstatslaget Tatarstan i ”Lilla VM” år 2000 i ryska Kazan. Eller Russian Government Cup om ni så vill.
Mötet kunde förstås bara sluta på ett sätt.
Med storseger för Sverige mot Tatarstan som, mer eller mindre, var ett ryskt B-gäng.

Tatarstan, Sverige, bandy, Kazan

Foto: Anders Lif. Det lokala intresset var enormt över att se sitt Tatarstan möta Sverige.

— Det var ett genrep men ett otroligt intresse. Det hade varit ganska varmt med ryskt mått mätt och så slog vädret om. Temperaturen sjönk oerhört snabbt, säger Kenth Hultqvist, som då var svensk förbundskapten.

— Vi hade laddat rejält och snackat mycket. Målet var att vinna VM längre fram. Vi ville kliva vidare och detta var helt enkelt en avverkningsmatch för att sen spela final mot ryssarna.

Men det var något som inte stod klart till när tiden var inne för avslag.
En redan otålig publik, som köat länge inför matchen för att se sitt Tatarstan försöka skrälla mot Sverige, stod och trängdes på de välfyllda läktarna medan klockan tickade på. ABBA spelades i högtalarna.

Pelle Fosshaug, Andreas Bergwall, Andreas Westh och alla andra spelare i landslaget kom till slut ut från spelargången och började värma upp på isen.
Det började gnisslas spelarna emellan.

— Efter en stund kliver Pelle ut till mig och säger: ”Isen är inte okej”.

— Vad menar du? Vad är problemet? undrade jag, säger Kenth Hultqvist när han tänker tillbaka på samtalet.

”Det har hänt något med isen, massor av sprickor”.

Pelle Fosshaugs iakttagelser gick så klart inte att förneka.

— Det var sprickor i alla olika riktningar.

Tatarstan Sverige bandy

Foto: Anders Lif. De djupa sprickorna i isen gjorde spel omöjligt. Men ryssarna stod på sig.

Även om det var en given final i potten mot Ryssland, vilket hela tiden var målet med resan, var det förstås ospelbart för en bandymatch i 90 minuter.
Finske domaren Ilkka Vainikka skakade på huvudet och visste att det var lönlöst.
Det gjordes försök att täta sprickorna med snö och vatten och så höll det på.
Efter 50 minuters försenad matchstart aviserade Vainikka att matchen inte kunde spelas.

Kenth Hultqvist tyckte så klart att beslutet var självklart.
Om än tråkigt, så går det givetvis inte att riskera spelarnas hälsa.

— Skaderisken var oerhört stor och som förbundskapten så har jag ju också ett ansvar. Vi lånar spelarna från klubbarna och de skulle ju fortsätta spela slutspel när de kom hem. Fanns mer saker i potten så att säga även om det var en viktig match för landslaget att spela.

Men med fullpackade läktare, som dessutom verkade fyllas på mer och mer, kom också ett stort tryck. Den smått irriterade stämningen på åskådarplats över att eventuellt bli blåsta på matchen gick inte hem.
Folkets lag mot Sverige där det på förhand var väldigt stort intresse i sporttokiga Kazan.
Och en borgmästare som senare skulle spela en huvudroll i den här historien.

Kenth Hultqvist, Kazan, Tatarstan

Foto: Anders Lif. Svenska landslaget ville av solklara skäl inte spela men stämningen på läktarna blev allt mer hätsk ju längre tiden gick. Dåvarande förbundskaptenen Kenth Hultqvist syns i mitten av fotot.

För oljerika Kazan har länge varit just sporttokigt. När Sovjetunionen föll 1991 blev Mintimer Shaimiev Tatarstans förste president. Att uppmuntra hälsosamma aktiviteter var tidigt högt upp på hans agenda. Majoriteten av folket och företagarna var lika entusiastiska på den idén.
Därifrån tog det fart och Kazans pulserande idrottsliv har aldrig avtagit sedan dess.
Ryske presidenten Vladimir Putin besökte Kazan 2013 och skrädde inte orden när han berömde huvudstaden Kazan i delrepubliken Tatarstan som ”Rysslands huvudstad för sport”.

Och det finns gott fog för det.
I Kazan har det inte funnits något stopp på att antingen renovera sportarenor eller bygga nya för olika ändamål. Här finns bland annat bandylaget Dynamo Kazan (fram till 2008 hette laget Raketa Kazan), ishockeylaget Ak Bars Kazan samt fotbollslaget FC Rubin Kazan.
Staden har varit värd för stora arrangemang och kommer definitivt fortsätta söka dem i framtiden.

Har vi allt detta i åtanke och går tillbaka på tumultet på Raketa-stadion mellan Sverige och Tatarstan kan vi kanske förstå, eller i vart fall försöka sätta oss in i omständigheterna, som rådde för tjugo år sedan.
När klockan närmade sig åtta på kvällen — två timmars försenad matchstart — meddelade Ilkka Vainikka återigen att matchen inte kunde spelas.
För farligt för spelarna och tiden började rinna väg.

Internationella bandyförbundet (IBF) med dåvarande ordföranden Albert Pomorzev i spetsen köpte inte det resonemanget.
Här skulle det till varje pris bli match.

Tatarstan Sverige bandy

Foto: Anders Lif. Ryska påtryckningarna på Kenth Hultqvist och finske domaren Ilkka Vainikka var stora.

Att ryssarna skulle försöka påverka domaren var något Kenth Hultqvist tidigt var införstådd med.

— Jag blev sedan inkallad till ett rum och där var borgmästaren och en massa pälsmössor — stora pälsmössor. Hela VIP-gänget, IBF och sen borgmästaren … Det här kommer jag aldrig glömma; hans utseende med bakåtkammat hår, liten mustasch och doftade Armani och hela lokalen doftade lite andra saker också, skrattar Hultqvist.

Kazans borgmästare, Kamil Iskhakov, tillträdde det ärofyllda ämbetet den 1 februari 1989 och var vida populär. Innan mötet med Kenth Hultqvist hade han redan fått flertalet utmärkelser under 1990-talet för sitt arbete med att utveckla staden Kazan.
Ur det hänseendet är det inte ologiskt att man kan hävda att Iskhakovs folkgunst stod på spel.
Dessutom var han fast besluten om att Kazan var kapabelt att arrangera ett framtida bandy-VM.

Iskhakov, IBF och andra ryska beslutfattares tryck på den svenske förbundskaptenen och finske domaren var stort.
Skaderisken, då?
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Kamil Iskhakov var villig att öppna plånboken och betala för eventuella merkostnader om de svenska spelarna skulle råka illa ut på den förrädiska isen.

Hultqvist befann sig onekligen i en smått bisarr sits. Och alltmedan diskussionerna pågick var delar av publiken i fullt uppror.
De uppsatta kravallstaketen höll på att ge vika. Publiken buade och det visslades ordentligt på läktarna.

— Det var sånt tryck. Jag minns att jag såg ett kravallstaket flyga ner uppifrån från läktaren. Det var en sån energi däruppe och det stod ju barn där nere. Jag tänkte att det här är fara för liv om det inte blir match här i dag.

Finske domaren Ilkka Vainikka var på väg att sätta sig i bilen och åka därifrån. Hultqvist fick emellertid tag på honom precis innan han tryckte på gaspedalen.

— Jag sa till honom: ”Har du sett hur det ser ut därute?! Vi måste få till nånting så publiken på något sätt får ut sin energi.

Hultqvist fick en tveksam Vainikka på andra tankar och förbundskaptenen traskade sedan in till de svenska spelarna i arenans katakomber.

— Jag klev in i omklädningsrummet och försökte beskriva situationen där ute. Alla förstod. ”Vad tycker ni vi ska göra? Vad gör vi det här läget?”.

Det kom en rad förslag hos spelarna. Men de var långt ifrån ense till en början.

— Någon föreslog spel i småmål på en ”frisk” isyta och någon annan att vi skulle kunna slå fem straffar. Vi var överens om att det skulle avgöras för att få någon form av avgörande. Vårt gemensamma förslag till slut blev att alla utespelare skulle slå en straff var.

Kamil Iskhakov jublade när Kenth Hultqvist meddelade borgmästaren om svenskarnas beslut.

— Det var ju räddningen för hans anseende och situationen.

Sverige förlorade straffläggningen efter att Pelle Fosshaug bommat i sista omgången.

— Kommer ihåg att Pelle missade ganska grovt och jublet visste inga gränser, alla dansade och slängde sin pälsmössa i luften över att ha vunnit över Sverige. Det kändes ganska tufft, men väldigt rätt.

Tatarstan, bandy, Kazan, Sverige

Foto: Anders Lif. Stort jubel i Tatarstan efter ”segern” mot Sverige. På nedre raden, till höger om målvakten, syns Kamil Iskhakov.

Ett antiklimax och en missad chans att möta ryssarna som var i en ledande position i slutet av 90-talet och början av 00-talet. Sverige var i bakhasorna med ett mycket utvecklingsbart och talangfullt lag.

I stället skulle det komma att bli spel om bronset nästkommande dag mot Finland, vilket inte fanns på kartan innan turneringen.

Kenth Hultqvist minns den där kvällen efter strafförlusten.

— Det var ett arbete att plocka ned all energi efter att ha laddat på rejält. Ingen kunde sova, vi satt uppe i korridoren och det blev en lång kväll och lång natt. Matchladdningen skulle ur kroppen.

Fem år senare spelades bandy-VM i Kazan och Sverige vann finalen mot Ryssland med 5–2. Ett passande slut för Kenth Hultqvist som samma år lämnade förbundskaptensposten.
Kamil Iskhakov gjorde också sitt sista år som borgmästare i Kazan och givetvis var han på plats när svenskarna tog emot guldet.
Han hade nämligen en sista hälsning att framföra.

— Han visste givetvis vad vi gjort för honom då. Och när vi kliver upp och tar emot guldet så sitter han där vid det stora honnörsbordet med de absolut högsta och reser sig upp innan ceremonin börjat. Jag tänkte: ”Vad fan är det här” och livvakterna är då på väg upp med, och så kramar han om mig och sätter sig sen igen.

Notervärt är att Kenth Hultqvist fick Svenska Sportjournalistförbundets Fair Play-pris samma år (numera nedlagd utmärkelse) för sitt agerande under händelserna mot Tatarstan på Raketa-stadion.

Tjugo år har nu gått sedan tumultet i Kazan. Kenth Hultqvist lär nog aldrig glömma den historien. Den kommer med stor sannolikhet vara något som det pratas om även i framtiden.

— Det var en mycket märklig situation, väldigt speciellt. Vi hade verkligen laddat så hårt och få möta ryssarna. Det är inte så ofta man får spela såna matcher. Så det är något man kommer ihåg väldigt väl. En speciell story. Jag är fortfarande mycket imponerad av den finske domarens beslut att avblåsa matchen i en mycket pressad situation.

Mattias Bladh