Bandyns historia, del 10: 1990-talet — när VSK blev Mesta mästarna

En publikfriande bandy, profiler, ryska importer och en stor taktisk utveckling av bandyn. Och ett VSK, som hade ett stort årtionde. Vi talar förstås om svensk bandy under 1990-talet.

1990-talets bandy är det många som minns tillbaka på med något nostalgiskt i blicken.
Nostalgi och bandy har, som bekant, alltid haft många beröringspunkter med varandra.
Och 90-talet är ju inte så himla långt bort på näthinnan i minnenas korridorer.

”Var mycket mer profiler på 90-talet” eller ”mer publik och drag på läktarna” är ett par citat som man ibland kan höra idag.
Och så vidare.

Årtionden överlappar varandra och förändringar sker så klart gradvis över tid.
Kort sagt: 1989 års allsvenska säsong (då högsta serien) kanske inte skiljde sig jättemycket åt rent spelmässigt i jämförelse med 1990 års säsong.
Om vi talar utvecklingen av spelet som sådant.

Men med det sagt, så kan vi hävda att svensk bandy i senare delen av 1980-talet och i början av 1990-talet hade fler rollspelare än år 2020.

Begreppet rollspelare är inte helt lätt att semantiskt bryta ned men har varit vanligt förekommande i ishockeyn (mestadels i NHL och där under beskrivningen ”role player”) och innebär en spelartyp som är specialiserad på något.
En spelare vars repertoar är smal; döda utvisningar, bra i numerärt överläge, fysiskt stark…
Användbara, ofta underskattade, spelare i en given situation inom ishockeyn.

Applicerar vi det på bandyn och 1990-talets inledande år hade nog bandylagen i allsvenskan, överlag, fler rollspelare i sina trupper jämfört med idag.

— Man hade nog råd med fler rollspelare, fanns fler som i stort sett bara hade defensiva uppgifter. Skillnaden var större, säger förre SAIK-spelaren, tränaren och förbundskaptenen Anders Jakobsson.

Att det också var ”fulare” spel under 1990-talet är det fler än en som kan skriva under på.
Vilket kan bero på att bandyn var mer öppen och frejdig. Försvararna ställdes ibland inför hopplöst svåra dueller.

Bollnäsikonen Andreas Westh, som lade skridskorna på hyllan efter förra säsongen, var en av dem som fick uppleva detta.

— Fulare var det. Eftersom det var öppnare spel så var det ju svårare att komma närmare, så då blev det kanske andra saker än nu.

Anders Jakobsson är också inne på samma linje att det mer öppna spelet skapade mer fula tilltag än i dagens bandy där lagen agerar mer kollektivt överlag

— Stämmer nog bra, utvisningarna var heller inte lika avgörande då. Spelet var hårdare, gäller väl även fotboll och hockey till exempel.

Jakobsson tycker sammantaget att 90-talsbandyn skiljer sig på flera andra punkter kontra dagens elitbandy.

— Farten är den största skillnaden. Pratades mer taktik då. Styrspelet i defensiven startade högre upp. Spelet i luften var mer strukturerat.

Sportsligt hade anrika Västerås SK ett enastående 1990-tal.
Åtta SM-finaler varav sex guld talar sitt tydliga språk.
De stora framgångarna började 1989 och när det var dags att byta decennium blev det således mycket grönvitt när Sveriges bästa bandylag skulle koras.

Stefan ”Lillis Jonsson, Johan Olsson, Ted Andersson, Anders ”Änsen” Carlsson, Hans Elis Johansson, Pelle Fosshaug, Michael Carlsson — bara några av alla de spelarprofiler i VSK, som gjorde stort avtryck under 1990-talet.
Vi kan också lägga till Ola Johansson och Ola Fredricson.
På tränarsidan kan vi inte undgå att heller nämna skarpa tränarhjärnor som Leif Klingborg, Ola Johansson och Sören Boström.
Av utrymmesskäl får vi nöja oss där, även om vi skulle kunna fortsätta rada upp namn.

Dåvarande managern Björn-Olle Forsberg ska tillskrivas en stor del i att VSK lyckades locka en del av nyss nämnda spelare med flera utifrån till klubben.

Björn-Olle Forsberg själv hade flyttat hem till Västerås som spelare efter en guldkantad avslutning med Boltic säsongen 1979/80. Men på grund av en korsbandsskada tvingades han emellertid avsluta spelarkarriären 1982.

Men Björn-Olle hade inga planer på att kasta in handduken och överge bandyn eller sitt kära VSK.
Detta i en tid när klubben var illa ute, både sportsligt och ekonomiskt.
Sagt och gjort; Björn-Olle ringde dåvarande ordföranden Börje Lundh och erbjöd sina tjänster att ta hand om seniorverksamheten.
Lundh nappade på idén vilket han inte lär han ångrat.

Efter ett 1980-tal som dominerats stort av Boltic var det stor guldtörst i VSK.
Det ligger liksom i klubbens DNA.
Hoppet om ett nytt SM-guld infriades till slut 1989 när VSK besegrade småländska Vetlanda med 7–3 på Söderstadion i Stockholm. Ett Söderstadion som, skulle det visa sig, var finalarena för allra sista gången efter att ha varit värd för bandyfinalerna sedan 1967.

I finalen blev storstjärnan och legendaren Ola Johansson målskytt i vad som var — tro det eller ej — hans då nionde (!) raka final. Tidigare hade Ola Johansson firat stora triumfer med 80-talsgiganten Boltic.

VSK var åter nummer ett i landet och när klockan klämtade för 1990 var det åter dags för grönvitt att lyfta SM-bucklan. Detta via 6–3 mot Sandviken — på Rocklunda IP (!) i Västerås…

Jo, i och med att ny finalarena ännu inte var spikat fick Rocklunda förtroendet.
Matchen spelades under vanvettiga förutsättningar för bandy då kvicksilvret visade på omkring 17 plusgrader i skuggan och 23 i solen.

VSK bemästrade de svåra förhållandena bäst. Notervärt är att den numera klassiska traditionen med ballongutsläpp och nationalsång inför finalen startade detta år.

1991 fick VSK se sig besegrat av Vetlanda. Mötet slutade 2–4. Ett Vetlanda som även försvarade titeln 1992 mot Boltic (4–3).
Båda gångerna på Studenternas IP i Uppsala.

Ja, för nu cementererades ”Studan” som ny finalarena för bandyfinalerna. Där skulle arrangemanget komma att hållas obrutet fram till 2013 när Friends arena bröt sviten.
Att valet föll på Uppsala 1991 och framåt var inte självklart.
Från förbundshåll var klassiska Stockholms stadion huvudspåret och den tanken släpptes inte i första taget.
Studenternas IP förblev dock en uppskattad finalarena inom några säsonger.

Återgår vi till det sportsliga så var VSK åter Sveriges främsta bandylag 1993 och 1994.
1993 vann VSK mot Boltic i finalen med 5–4. Det krävdes dock en nervkittlande sudden death för att fälla avgörandet.
Legendaren Ola Johansson fick ett minst sagt värdigt avslut på spelarkarriären när han stod för förarbetet till Pelle Fosshaugs avgörande volleymål.

1994 års SM-final mellan VSK och toppkonkurrenten Vetlanda slutade med grönvitts trettonde SM-tecken i föreningens historia.
Det innebar att VSK kunde titulera sig ”Mesta mästarna” då triumfen innebar att man gick förbi IFK Uppsala i antal SM-guld.

VSK missade SM-finalen 1995 — Boltic vann detta år efter 2–1 mot Vetlanda — men skulle vara ena parten därefter vid samtliga återstående finaler under årtiondet.

1996 års uppgörelse mot guldsuktande SAIK, som å sin sida var på väg att få ihop ett ytterst starkt lag, slutade hela 7–3 till VSK.
Finalen drog storpublik. 17 211 åskådare var på plats för att bevittna två av svensk bandys riktiga klassiker till lag.

Lagen skulle komma att mötas även 1997 och 1998. 1997 fick VSK dock kapitulera efter en riktig rysare inför 17 488 åskådare — en putsning av rekordet året innan. Trots en storspelande Hasse Johansson, fyra mål i finalen och ett stolpskott från kvittering i slutminuterna, föll grönvitt med 4–5.
En final som innebar att SAIK bröt en 51 år lång väntan på nytt SM-guld.

Vid 1998 års SM-final var förväntningarna högt ställda på en sevärd final mellan två lag som drev den spelmässiga utvecklingen inom svensk bandy. 18 027 åskådare fick se VSK avgå med en 6–4-vinst. Nyförvärvet och storstjärnan Ola Fredricson (kom från Boltic) svarade för två av målen, samma notering tillkom från Michael Carlssons klubba

1999 stod inte SAIK för motståndet när VSK var i sin fjärde raka SM-final. I stället hade Falu BS, med två ryska spelare i Sergej Obuchov och Valerij Gratjev, tagit sig hela vägen till Studenternas inför imponerande 19 122 personer — nytt putsat publikrekord.
Ingen klang- och jubelföreställning ur ett neutralt åskådareperspektiv men vad brydde sig VSK om det?
Seger med 3–2 och klubbens femtonde SM-guld var i hamn.

Det blev trängre och trängre i VSK:s prisskåp när 1990-talet led mot sitt slut.
VSK var decenniets klart främsta lag sett över hela årtiondet.

En av svensk bandys riktigt stora, Ola Fredricson, sätter kanske orden bäst när han ger sig på en förklaring till varför VSK var så pass framgångsrikt:

— Bra spelare och träningar. Stenhårt varje gång, bra coach i Sören Boström och viljan att hela tiden vinna. Det var hård konkurrens om platserna. Alla älskade att spela SM-final och stå som vinnare efter och äga banketten.

Men Vetlanda var allt annat än lätta att tas med under första halvan av 1990-talet. Mötena mot VSK blev oftast jämna och tuffa tillställningar.

VBK:s generationsväxling efter finalförlusten 1989 innebar en ganska stor spelaromsättning. Bland annat lade Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson skridskorna på hyllan följt av Dag Klingborg året därpå. Efter säsongen 1989/90 flyttade också skyttekungen Patrik ”Putte” Johansson till Selånger.
Likväl var värvningarna av Patrick ”Palle” Sandell (Motala), Thomas Liw (Edsbyn) och Stefan Gustafson (Nässjö) precis vad laget behövde.
Och givetvis var Pelle Lennartsson — fyra mål i SM-finalen 1991 — och Jonas Claessons inflytande stort.

Vetlandas två guld under 1990-talet, 1991 samt 1992, kunde varit fler (och då har vi ens nämnt 12–1-krossen mot Jenisej i finalen av Europacupen 1991):
Vid 1994 års SM-finalförlust mot VSK (2–5) hade VBK ledningen med 1–0 i halvtid och gick upp till 2–0 i andra akten. Men slog kanske av på takten för tidigt.

Målsnåla finalen 1995 slutade med en snöplig 1–2-förlust mot ett ekonomiskt krisande Boltic. Trots flera kanonlägen var stjärnmålvakten Mikael Forsell i ursinnig form i Karlstadgängets mål.
Var Pål Hansen offside när han avgjorde matchen på slutet?
Ja, vi låter det vara osagt men det är fler än en från Småland som hävdar det…

Hursomhelst, för VBK tog mycket av det roliga slut efter Boltic-förlusten.
Ekonomiska krisen under tidigt 1990-tal drabbade sponsorer hårt och nu drogs det i nödbromsen. Bland annat tvingades företaget Sapa på orten varsla folk för första gången.
Efter säsongen 1998/99 åkte VBK ur högsta serien och även om man relativt snabbt var tillbaka i allsvenskan var det under andra förutsättningar.

Med allt det sagt, så fick VBK fram en högst blomstrande ungdomsverksamhet under 1990-talet. Klubben vann sitt första SM-guld i ungdomssammanhang 1995 och har sedan dess varit en maktfaktor på pojk- och juniorsidan med imponerande 17 guld till dags dato.

Pratar vi VBK, så måste vi också väga in SAIK. Sandviken blev under senare delen av 1990-talet en tuff nöt att knäcka för VSK och för den delen alla lag.
Efter 51 års väntan i bandytokiga Sandviken fick ”Stålmännen” alltså vinna SM-guld på nytt 1997 när VSK knäcktes med 5–4.

Generationsväxlingen i SAIK hade varit ganska smärtfri när spelare som Anders Jakobsson, Kjell Olsson, Ola Grönberg, Per-Ola Grönberg och Stefan Åsbrink väl avslutat spelkarriären.
Magnus Muhrén, Niklas Spångberg, Stefan ”Pumpen” Andersson, Patrik Södergren, Daniel ”Zeke” Eriksson — ett urval av klasspelare i SAIK, som satte skräck hos motståndarna i slutet av 90-talet och framåt.

Ett gäng fullt av vinnarskallar. Något som inte annat framkom under laget träningspass under den här tiden. Flera spelare har nämligen vittnat om att de kunde vara brutala.

— Träningarna i SAIK kom som en chock för mig första tiden. Det var rejäla tag och några som rök ihop varje träning, säger Henrik Hagberg, som kom till klubben från IFK Motala 1998.

— Utvecklande miljö men även ganska tuff för många. Det var antingen nåt man gillade och då blev man kvar. Om inte flyttade man nån annanstans.

Sammanfattningsvis så bjöd 1990-talet på en attraktiv bandy med VSK och SAIK som drivande i den spelmässiga utvecklingen under senare delen av årtiondet. Taktiskt sett så hände det mycket under denna period med flertalet vassa tränare inom bandyn. Lägg därtill spelare som Magnus Muhrén, Ola Fredricson, Jonas Claesson, Stefan ”Lillis” Jonsson, Göran Rosendahl och Per Fosshaug, som lyfte sporten en nivå ytterligare.

Det skadade knappast heller att inslagen av alla ryska spelare i svensk bandy höjde kvaliteten och intresset ytterligare. I mitten av 90-talet lirade ett 50-tal ryska spelare i Sverige. I bräschen gick Andrej Pajskin (IFK Vänersborg) redan 1988.

På tal om intresse så var Hammarbys återkomst i bandyns finrum 1995 välkommet. Det skapade ett hausse kring bandyn i Stockholm och sporten som helhet gynnades av Hammarbys ”pånyttfödelse”. Inte blev det sämre när ”Bajen” värvade klasspelare som Jonas Holgersson, Andreas Westman och Mikael Larsson från VSK och Patrik Sandell från Motala.
Och icke att förglömma, förstås, skyttekungen Jonas Claesson från Vetlanda.

Från återkomsten i högsta serien dröjde det bara fem år innan klubben var i SM-final.
Det skulle komma att bli betydligt mer av den varan under 2000-talet.

Mattias Bladh