Bandyns historia, del 10: 1990-talet — när VSK blev Mesta mästarna

, , , ,

En publikfriande bandy, profiler, ryska importer och en stor taktisk utveckling av bandyn. Och ett VSK, som hade ett stort årtionde. Vi talar förstås om svensk bandy under 1990-talet.

1990-talets bandy är det många som minns tillbaka på med något nostalgiskt i blicken.
Nostalgi och bandy har, som bekant, alltid haft många beröringspunkter med varandra.
Och 90-talet är ju inte så himla långt bort på näthinnan i minnenas korridorer.

”Var mycket mer profiler på 90-talet” eller ”mer publik och drag på läktarna” är ett par citat som man ibland kan höra idag.
Och så vidare.

Årtionden överlappar varandra och förändringar sker så klart gradvis över tid.
Kort sagt: 1989 års allsvenska säsong (då högsta serien) kanske inte skiljde sig jättemycket åt rent spelmässigt i jämförelse med 1990 års säsong.
Om vi talar utvecklingen av spelet som sådant.

Men med det sagt, så kan vi hävda att svensk bandy i senare delen av 1980-talet och i början av 1990-talet hade fler rollspelare än år 2020.

Begreppet rollspelare är inte helt lätt att semantiskt bryta ned men har varit vanligt förekommande i ishockeyn (mestadels i NHL och där under beskrivningen ”role player”) och innebär en spelartyp som är specialiserad på något.
En spelare vars repertoar är smal; döda utvisningar, bra i numerärt överläge, fysiskt stark…
Användbara, ofta underskattade, spelare i en given situation inom ishockeyn.

Applicerar vi det på bandyn och 1990-talets inledande år hade nog bandylagen i allsvenskan, överlag, fler rollspelare i sina trupper jämfört med idag.

— Man hade nog råd med fler rollspelare, fanns fler som i stort sett bara hade defensiva uppgifter. Skillnaden var större, säger förre SAIK-spelaren, tränaren och förbundskaptenen Anders Jakobsson.

Att det också var ”fulare” spel under 1990-talet är det fler än en som kan skriva under på.
Vilket kan bero på att bandyn var mer öppen och frejdig. Försvararna ställdes ibland inför hopplöst svåra dueller.

Bollnäsikonen Andreas Westh, som lade skridskorna på hyllan efter förra säsongen, var en av dem som fick uppleva detta.

— Fulare var det. Eftersom det var öppnare spel så var det ju svårare att komma närmare, så då blev det kanske andra saker än nu.

Anders Jakobsson är också inne på samma linje att det mer öppna spelet skapade mer fula tilltag än i dagens bandy där lagen agerar mer kollektivt överlag

— Stämmer nog bra, utvisningarna var heller inte lika avgörande då. Spelet var hårdare, gäller väl även fotboll och hockey till exempel.

Jakobsson tycker sammantaget att 90-talsbandyn skiljer sig på flera andra punkter kontra dagens elitbandy.

— Farten är den största skillnaden. Pratades mer taktik då. Styrspelet i defensiven startade högre upp. Spelet i luften var mer strukturerat.

Sportsligt hade anrika Västerås SK ett enastående 1990-tal.
Åtta SM-finaler varav sex guld talar sitt tydliga språk.
De stora framgångarna började 1989 och när det var dags att byta decennium blev det således mycket grönvitt när Sveriges bästa bandylag skulle koras.

VSK

Foto: Gunnar Heinemann. Jubel i VSK efter SM-guldet 1989 på Söderstadion.

Stefan ”Lillis Jonsson, Johan Olsson, Ted Andersson, Anders ”Änsen” Carlsson, Hans Elis Johansson, Pelle Fosshaug, Michael Carlsson — bara några av alla de spelarprofiler i VSK, som gjorde stort avtryck under 1990-talet.
Vi kan också lägga till Ola Johansson och Ola Fredricson.
På tränarsidan kan vi inte undgå att heller nämna skarpa tränarhjärnor som Leif Klingborg, Ola Johansson och Sören Boström.
Av utrymmesskäl får vi nöja oss där, även om vi skulle kunna fortsätta rada upp namn.

Dåvarande managern Björn-Olle Forsberg ska tillskrivas en stor del i att VSK lyckades locka en del av nyss nämnda spelare med flera utifrån till klubben.

Björn-Olle Forsberg själv hade flyttat hem till Västerås som spelare efter en guldkantad avslutning med Boltic säsongen 1979/80. Men på grund av en korsbandsskada tvingades han emellertid avsluta spelarkarriären 1982.

Men Björn-Olle hade inga planer på att kasta in handduken och överge bandyn eller sitt kära VSK.
Detta i en tid när klubben var illa ute, både sportsligt och ekonomiskt.
Sagt och gjort; Björn-Olle ringde dåvarande ordföranden Börje Lundh och erbjöd sina tjänster att ta hand om seniorverksamheten.
Lundh nappade på idén vilket han inte lär han ångrat.

Efter ett 1980-tal som dominerats stort av Boltic var det stor guldtörst i VSK.
Det ligger liksom i klubbens DNA.
Hoppet om ett nytt SM-guld infriades till slut 1989 när VSK besegrade småländska Vetlanda med 7–3 på Söderstadion i Stockholm. Ett Söderstadion som, skulle det visa sig, var finalarena för allra sista gången efter att ha varit värd för bandyfinalerna sedan 1967.

VSK, Västerås, VSK, SM-guld, 1989

VSK avslutade 1980-talet med en klar seger över Vetlanda. Många fler guld och finaler skulle det bli på 1990-talet.

I finalen blev storstjärnan och legendaren Ola Johansson målskytt i vad som var — tro det eller ej — hans då nionde (!) raka final. Tidigare hade Ola Johansson firat stora triumfer med 80-talsgiganten Boltic.

VSK var åter nummer ett i landet och när klockan klämtade för 1990 var det åter dags för grönvitt att lyfta SM-bucklan. Detta via 6–3 mot Sandviken — på Rocklunda IP (!) i Västerås…

VSK

Foto: Gunnar Heinemann. Planinvasion på Rocklunda 1990 när VSK säkrade andra raka guldet.

Jo, i och med att ny finalarena ännu inte var spikat fick Rocklunda förtroendet.
Matchen spelades under vanvettiga förutsättningar för bandy då kvicksilvret visade på omkring 17 plusgrader i skuggan och 23 i solen.

VSK bemästrade de svåra förhållandena bäst. Notervärt är att den numera klassiska traditionen med ballongutsläpp och nationalsång inför finalen startade detta år.

1991 fick VSK se sig besegrat av Vetlanda. Mötet slutade 2–4. Ett Vetlanda som även försvarade titeln 1992 mot Boltic (4–3).
Båda gångerna på Studenternas IP i Uppsala.

Ja, för nu cementererades ”Studan” som ny finalarena för bandyfinalerna. Där skulle arrangemanget komma att hållas obrutet fram till 2013 när Friends arena bröt sviten.
Att valet föll på Uppsala 1991 och framåt var inte självklart.
Från förbundshåll var klassiska Stockholms stadion huvudspåret och den tanken släpptes inte i första taget.
Studenternas IP förblev dock en uppskattad finalarena inom några säsonger.

Återgår vi till det sportsliga så var VSK åter Sveriges främsta bandylag 1993 och 1994.
1993 vann VSK mot Boltic i finalen med 5–4. Det krävdes dock en nervkittlande sudden death för att fälla avgörandet.
Legendaren Ola Johansson fick ett minst sagt värdigt avslut på spelarkarriären när han stod för förarbetet till Pelle Fosshaugs avgörande volleymål.

VSK, Hasse Johansson, Ola Johansson

Foto: Gunnar Heinemann. Ola Johansson och brorsan Hasse Johansson tar emot supportrarnas hyllningar efter guldet 1993.

1994 års SM-final mellan VSK och toppkonkurrenten Vetlanda slutade med grönvitts trettonde SM-tecken i föreningens historia.
Det innebar att VSK kunde titulera sig ”Mesta mästarna” då triumfen innebar att man gick förbi IFK Uppsala i antal SM-guld.

VSK missade SM-finalen 1995 — Boltic vann detta år efter 2–1 mot Vetlanda — men skulle vara ena parten därefter vid samtliga återstående finaler under årtiondet.

Boltic, 1995

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Ett ekonomiskt blödande Boltic stack emellan och vann SM-guldet 1995.

1996 års uppgörelse mot guldsuktande SAIK, som å sin sida var på väg att få ihop ett ytterst starkt lag, slutade hela 7–3 till VSK.
Finalen drog storpublik. 17 211 åskådare var på plats för att bevittna två av svensk bandys riktiga klassiker till lag.

Foto: Gunnar Heinemann. 1996.

Foto: Gunnar Heinemann. VSK-legendaren Anders ”Änsen” Carlsson i fokus efter 1996 års SM-guld. I finalen slogs SAIK tillbaka med 7–3.

Lagen skulle komma att mötas även 1997 och 1998. 1997 fick VSK dock kapitulera efter en riktig rysare inför 17 488 åskådare — en putsning av rekordet året innan. Trots en storspelande Hasse Johansson, fyra mål i finalen och ett stolpskott från kvittering i slutminuterna, föll grönvitt med 4–5.
En final som innebar att SAIK bröt en 51 år lång väntan på nytt SM-guld.

SAIK

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Stefan ”Pumpen” Andersson, en av många klasspelare i SAIK på 90-talet. 1997 vann klubben SM-guld på nytt — efter 51 års väntan.

Vid 1998 års SM-final var förväntningarna högt ställda på en sevärd final mellan två lag som drev den spelmässiga utvecklingen inom svensk bandy. 18 027 åskådare fick se VSK avgå med en 6–4-vinst. Nyförvärvet och storstjärnan Ola Fredricson (kom från Boltic) svarade för två av målen, samma notering tillkom från Michael Carlssons klubba

1999 stod inte SAIK för motståndet när VSK var i sin fjärde raka SM-final. I stället hade Falu BS, med två ryska spelare i Sergej Obuchov och Valerij Gratjev, tagit sig hela vägen till Studenternas inför imponerande 19 122 personer — nytt putsat publikrekord.
Ingen klang- och jubelföreställning ur ett neutralt åskådareperspektiv men vad brydde sig VSK om det?
Seger med 3–2 och klubbens femtonde SM-guld var i hamn.

Det blev trängre och trängre i VSK:s prisskåp när 1990-talet led mot sitt slut.
VSK var decenniets klart främsta lag sett över hela årtiondet.

En av svensk bandys riktigt stora, Ola Fredricson, sätter kanske orden bäst när han ger sig på en förklaring till varför VSK var så pass framgångsrikt:

— Bra spelare och träningar. Stenhårt varje gång, bra coach i Sören Boström och viljan att hela tiden vinna. Det var hård konkurrens om platserna. Alla älskade att spela SM-final och stå som vinnare efter och äga banketten.

Men Vetlanda var allt annat än lätta att tas med under första halvan av 1990-talet. Mötena mot VSK blev oftast jämna och tuffa tillställningar.

VBK:s generationsväxling efter finalförlusten 1989 innebar en ganska stor spelaromsättning. Bland annat lade Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson skridskorna på hyllan följt av Dag Klingborg året därpå. Efter säsongen 1989/90 flyttade också skyttekungen Patrik ”Putte” Johansson till Selånger.
Likväl var värvningarna av Patrick ”Palle” Sandell (Motala), Thomas Liw (Edsbyn) och Stefan Gustafson (Nässjö) precis vad laget behövde.
Och givetvis var Pelle Lennartsson — fyra mål i SM-finalen 1991 — och Jonas Claessons inflytande stort.

Vetlandas två guld under 1990-talet, 1991 samt 1992, kunde varit fler (och då har vi ens nämnt 12–1-krossen mot Jenisej i finalen av Europacupen 1991):
Vid 1994 års SM-finalförlust mot VSK (2–5) hade VBK ledningen med 1–0 i halvtid och gick upp till 2–0 i andra akten. Men slog kanske av på takten för tidigt.

Foto: Åke Nilsson. Fruktade skyttekungen Jonas Claesson jublar efter att ha ”målat” i SM-finalen mot Boltic 1992. VBK var framgångsrika under första halvan av decenniet.

Målsnåla finalen 1995 slutade med en snöplig 1–2-förlust mot ett ekonomiskt krisande Boltic. Trots flera kanonlägen var stjärnmålvakten Mikael Forsell i ursinnig form i Karlstadgängets mål.
Var Pål Hansen offside när han avgjorde matchen på slutet?
Ja, vi låter det vara osagt men det är fler än en från Småland som hävdar det…

Hursomhelst, för VBK tog mycket av det roliga slut efter Boltic-förlusten.
Ekonomiska krisen under tidigt 1990-tal drabbade sponsorer hårt och nu drogs det i nödbromsen. Bland annat tvingades företaget Sapa på orten varsla folk för första gången.
Efter säsongen 1998/99 åkte VBK ur högsta serien och även om man relativt snabbt var tillbaka i allsvenskan var det under andra förutsättningar.

Med allt det sagt, så fick VBK fram en högst blomstrande ungdomsverksamhet under 1990-talet. Klubben vann sitt första SM-guld i ungdomssammanhang 1995 och har sedan dess varit en maktfaktor på pojk- och juniorsidan med imponerande 17 guld till dags dato.

Pratar vi VBK, så måste vi också väga in SAIK. Sandviken blev under senare delen av 1990-talet en tuff nöt att knäcka för VSK och för den delen alla lag.
Efter 51 års väntan i bandytokiga Sandviken fick ”Stålmännen” alltså vinna SM-guld på nytt 1997 när VSK knäcktes med 5–4.

Generationsväxlingen i SAIK hade varit ganska smärtfri när spelare som Anders Jakobsson, Kjell Olsson, Ola Grönberg, Per-Ola Grönberg och Stefan Åsbrink väl avslutat spelkarriären.
Magnus Muhrén, Niklas Spångberg, Stefan ”Pumpen” Andersson, Patrik Södergren, Daniel ”Zeke” Eriksson — ett urval av klasspelare i SAIK, som satte skräck hos motståndarna i slutet av 90-talet och framåt.

Ett gäng fullt av vinnarskallar. Något som inte annat framkom under laget träningspass under den här tiden. Flera spelare har nämligen vittnat om att de kunde vara brutala.

— Träningarna i SAIK kom som en chock för mig första tiden. Det var rejäla tag och några som rök ihop varje träning, säger Henrik Hagberg, som kom till klubben från IFK Motala 1998.

— Utvecklande miljö men även ganska tuff för många. Det var antingen nåt man gillade och då blev man kvar. Om inte flyttade man nån annanstans.

Sammanfattningsvis så bjöd 1990-talet på en attraktiv bandy med VSK och SAIK som drivande i den spelmässiga utvecklingen under senare delen av årtiondet. Taktiskt sett så hände det mycket under denna period med flertalet vassa tränare inom bandyn. Lägg därtill spelare som Magnus Muhrén, Ola Fredricson, Jonas Claesson, Stefan ”Lillis” Jonsson, Göran Rosendahl och Per Fosshaug, som lyfte sporten en nivå ytterligare.

Det skadade knappast heller att inslagen av alla ryska spelare i svensk bandy höjde kvaliteten och intresset ytterligare. I mitten av 90-talet lirade ett 50-tal ryska spelare i Sverige. I bräschen gick Andrej Pajskin (IFK Vänersborg) redan 1988.

På tal om intresse så var Hammarbys återkomst i bandyns finrum 1995 välkommet. Det skapade ett hausse kring bandyn i Stockholm och sporten som helhet gynnades av Hammarbys ”pånyttfödelse”. Inte blev det sämre när ”Bajen” värvade klasspelare som Jonas Holgersson, Andreas Westman och Mikael Larsson från VSK och Patrik Sandell från Motala.
Och icke att förglömma, förstås, skyttekungen Jonas Claesson från Vetlanda.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Hammarbys återkomst i bandyns finrum 1995 och sedermera storsatsning lyfte svensk bandy. Här ses storstjärnan Jonas Claesson lyfta armen i vädret efter ett av sina otaliga mål i den grönvita dressen.

Från återkomsten i högsta serien dröjde det bara fem år innan klubben var i SM-final.
Det skulle komma att bli betydligt mer av den varan under 2000-talet.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 9: Boltic — 1980-talets dominant

,

IF Boltic prenumererade på SM-guld och finaler under 1980-talet. Karlstadlaget hade en storhetstid utan motstycke inom svensk bandy. Och svenska herrlandslaget fick äntligen smaka på hur det känns att ta VM-guld. 

Dynasti. Storhetstid. Kalla det vad ni vill. Men IF Boltics entré i svensk elitbandy var inget annat än en stor sportslig succé. Karlstadlaget, vars föreningsnamn anspelar på fotbollslagen Bolton och Celtic, vann inte mindre än sju SM-guld (!) på 1980-talet (1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1988) och var även i SM-final 1986 samt 1987.

Faktum är att den osannolika resan startades med SM-guldet 1979, som sedan följdes av en guldsvit utan dess like.

Det låter nästan för bra för att vara sant.
Inom professionell lagidrott är det få lag som mäktat med en sådan prestation.
Förutom alla SM-guld så vann Boltic även World cup fyra gånger under 1980-talet (1980, 1981, 1985, 1986) och Europacupen vid fem tillfällen (1981, 1982, 1984, 1985).

Bengt "Pinnen" Ramström, Boltic

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. En vanlig syn på 1980-talet. Bengt ”Pinnen” Ramström kysser bucklan efter tredje raka SM-guldet 1981.

Även Boltics damlag blev svenska mästare hela sex gånger under 1980-talet (1982, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989).
Det var alltså en hegemoni på såväl herr- och damsidan vid den här tiden (reds. anm. dambandyns historia kommer behandlas separat efter herrbandyns historia).

Men hur var det möjligt för Boltics herrlag att bli en så stor maktfaktor under hela 1980-talet?
Tidigare spelande tränaren Lars ”Snöret” Berg var en av arkitekterna och när han tog över som ordförande 1974 hände det saker för Karlstadlaget som då harvade i division 2.

Hela Boltics organisation blev mer professionell än tidigare och planen var på sikt given: vinna SM-guld.
1975 lockades rivige förbundskaptenen Curt Einarsson — även kallad ”Bandyprofessorn” — till Boltic och under hans sex år i klubben gick laget från bandyns ”bakgård” till att bli ledande i bandy-Sverige.
I samma veva som Einarsson anslöt värvades storstjärnan och Falu BS-sonen Bernt ”Bempa” Ericsson, Kjell-Göran ”Fille” Broström och superlöftet Pelle Togner (Nässjö).

Bernt "Bempa" Ericsson, Boltic, Falu BS

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Ikonen och en av bandyns allra största, Bernt ”Bempa” Ericsson, gick till Boltic 1975. Här ses ”Bempa” fira efter att Boltic säkrat finalplatsen 1979.

Det blev inte oväntat avancemang till division 1 (då högsta serien) direkt och debuten i högsta serien säsongen 1976/77 blev lyckosam.
Slutade med serieseger i division 1 södra och sedermera uttåg i kvartsfinalen mot Broberg.

Det var alltså en nykomling att räkna med.
Milt uttryckt.
Tränaren Curt Einarsson hade skyhöga krav på sina spelare. Träningsdosen trappades upp rejält och nu var det dessutom träning året runt som gällde — ett då helt nytt grepp inom svensk bandy. De många teoripassen icke att förglömma i sammanhanget.

Säsongen 1977/78, med nyförvärvet Bengt ”Pinnen” Ramström i laget, slutade Boltic trea i division 1 södra bakom Västerås och Örebro.
Laget tog sig ända till semifinal där det emellertid tog stopp mot Västerås.

Nu var Boltic inget okänt gäng i bandy-Sverige.
Karlstadlaget var redan etablerat och en framgångsvåg utan dess like skulle utspela sig många år framöver.
Från 1979 och tio år framåt blev det SM-final varje säsong varav åtta av dem slutade med guld. Mycket tack vare alla värvningar av stora talanger som Kjell Kruse, Anders Bridholm, Kenth Hultqvist, Peter Olsson med flera. Lägg därtill, bland annat, landslagsspelare i Ola Johansson, Björn-Olle Forsberg och Stefan Karlsson.

Det första historiska SM-guldet 1979 tillkom via 7–4  mot Broberg på Söderstadion. I halvtid låg Boltic under med 1–3 men sopade banan med hälsingelaget (där stjärnliberon Stefan Karlsson huserade, som blev klar för Boltic på banketten efteråt) i andra akten.
Det blev dessutom legendaren Bernt ”Bempa” Ericssons sista framträdande på den stora scenen. Falu BS-sonen gjorde två mål i finalen och fick alltså avsluta karriären på elitnivå på bästa sätt.

Bernt "Bempa" Ericsson, Boltic, Falu BS

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bernt ”Bempa” Ericsson avslutade spelarkarriären på elitnivå med ett SM-guld.

Efter denna triumf fanns det inget som kunde stoppa Boltics framfart. I alla fall inte om vi ser till vilket lag som i slutändan stod överst på prispallen. Föreningen hade fina sponsorintäkter och ekonomiska resurser att fortsatt värva vassa spelare från andra klubbar i landet.
Men de pengar som Boltic förde in i svensk bandy var knappast populärt överallt i bandy-Sverige.

Ett redan starkt Boltic blev nu ännu starkare när laget snudd på prenumererade på SM-gulden under första halvan av 1980:

• 1980 — seger med 5–3 i finalen mot Sandviken.
• 1981 — seger mot Selånger med 4–3.
• 1982 — seger mot Edsbyn med 3–2.
• 1983 — seger mot Villa med 5–0 (0–0 efter ordinarie tid).
• 1984 — ny seger mot Edsbyn med 2–0.
• 1985 — seger mot Motala med 4–3.
• 1988 — seger mot Vetlanda med 5–2.

Bengt "Pinnen" Ramström, Boltic

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Storstjärnan Bengt ”Pinnen” Ramström sträcker armarna i skyn efter andra raka SM-guldet 1980.

Boltic, IF Boltic, SM-guld, 1983

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Jubel på tränarbänken. Från vänster: Peder Emanuelsson, Lennart ”Kinna” Kindstedt och Leif Odhe.

Bengt Carlsson, Boltic

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bengt Carlsson lyfter bucklan i skyn efter sjätte (!) raka SM-guldet är bärgat 1984.

Hängde ni med i svängarna?

All framgång till trots — Boltic blev aldrig en stor publikdragare hemma i Karlstad även om det givetvis funnits hängivna supportrar hela vägen.
Den egna klacken överglänstes också rejält av samtliga motståndares motsvarigheter vid klubbens alla SM-finaler.

Boltic, IF Boltic, SM-guld, 1984

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bolticanhängarna var inte många men visst fanns det hängivna supportrar. Här jublar fansen efter sjätte raka SM-guldet 1984.

Vad det beror på är det nog ingen som säkert kan säga.
Konkurrensen med Färjestad och ishockeyn? Travet?

Vi låter det vara osagt men visst kan avsaknaden av en lokal prägel på laget vara en del av förklaringen. Något som alltid har varit ett viktigt signum för bandyklubbar och supportrar har varit att få fram och odla egna produkter. Alla värvningar utifrån som inte hade någon koppling till Karlstad gjorde möjligen att många Karlstadsbor inte kunde identifiera sig med Boltic.
Detta till skillnad mot traditionsrika och klassiska bandyföreningen IF Göta, bildat 1904, från Karlstad som sedermera hette IF Karlstad-Göta från år 1979. Den anrika föreningen slogs ihop med Boltic år 2000 (BS Boltic Göta, men är numera upplöst).

Det var inte enbart Boltic-show under 1980-talet.
Såväl 1986 och 1987 fick Karlstadlaget ”bara” nöja sig med SM-silver efter finalförluster mot Vetlanda respektive Motala.

Vetlanda lirade inte mindre än sju SM-finaler mellan 1986-1995.
Resultatet av ett gediget arbete sedan mitten av 1970-talet, ett decennium som präglades av ett VBK som pendlade mellan division 1 och division 2.
Men när Lars Forsell tillträdde som ordförande 1975 påbörjades ett systematiskt arbete för att etablera Vetlanda i högsta serien. Kommunen och näringslivet stöttade satsningen. Företaget Sapa, tillverkaren av aluminumprofiler, på orten var också med på tåget. På företaget jobbade även många inom VBK.

Lars Forsell hade många järn i elden och hade vidare en stor del i att Tjustkulle IP:s konstfrusna bandyanläggning kunde invigas den 21 november 1976.
Sedan gick det framåt för VBK även om det skulle dröja till säsongen 1981/1982 innan smålänningarna etablerade sig i Allsvenskan (högsta serien bytte namn till Allsvenskan denna säsong).

Ett stort lyckodrag var att VBK lyckades locka över mästartränaren Curt Einarsson till klubben. Einarsson hade tidigare lett Boltic till tre raka SM-guld (1979,1980, 1981) och bildade tillsammans med tränare Hasse Ekman och lagledaren Ulf Bernström en succéfylld tränartrojka.
Precis som i Boltic lämnades inget åt slumpen med ”bandyprofessorn” Curt Einarsson vid rodret. Träningarna blev inte oväntat tuffare och betydligt fler till antalet.
Spelarna fick ta ett större ansvar än tidigare; på och utanför isen.
En högre professionalitet med målet att sluta halka ned i seriesystemet i tid och otid.

Säsongen 1982/83 var en genombrottssäsong för VBK där laget tog sig ända till kvartsfinal men där det tog stopp mot Sirius. Med spelare som Jonny Ljung, Leo Segerman, Ulf Sainio, Dag Klingborg, Per Lennartsson och inte minst målsprutan Patrik ”Putte” Johansson såg framtiden ljus ut.

Och visst blev det än ljusare när landslagsliberon Stefan Karlsson skrev på för VBK samt Per Togner (spelade bara en säsong i VBK). Lägg därtill Thomas Fransson och Kenth Hultqvist till ett guldsatsande Vetlanda.

1985 värvades Kent Edlund från IFK Motala på vänsterhalven och vasse målskytten Lars Johansson från Nässjö.
Det var bara en tidsfråga innan laget skulle ta den där SM-finalplatsen och 1986 var smålänningarna i en för klubben historisk första SM-final.
Och föga överraskande stod Boltic för motståndet.

VBK segrade med 2–1 och de många tillresta supportrarna — uppskattningsvis sex tusen med gulsvarta sympatier på läktarna — var i sjunde himlen.
Patrik ”Putte” Johanssons 2–0-mål i slutet av första halvlek, efter lysande förarbete av Per Lennartsson, blev avgörande. Närmre än en reducering kom inte Boltic i andra halvlek och VBK-målvakten Pontus Sundelius ingav en stor trygghet i sitt spel när det brände till.

Vetlanda BK, VBK, SM-guld, 1986

Foto: Vetlanda-Posten. Från vänster: lagledaren Ulf Bernström, Stefan Karlsson och Curt Einarsson efter SM-guldet 1986.

1988 var Vetlanda ånyo i final, under nye tränaren Johnny Petersson, och återigen mot Boltic. Nu blev det emellertid förlust med 2–5 på en is som knappast var värdig en SM-final. VBK kunde ändå trösta sig denna säsong med en World cup-seger.
Året därpå, 1989, var de gulsvarta åter i final — mot Västerås.
VBK, med unga stjärnskottet Jonas Claesson som för övrigt svarade för två mål i finalen, förlorade matchen med 3–7.
Ett grönvitt som skulle komma att växla upp rejält under 1990-talet.

VSK, Västerås, VSK, SM-guld, 1989

Källa: Youtube. VSK avslutade 1980-talet med en klar seger över Vetlanda. VSK firade stora triumfer när 1990-talet tog vid.

Boltic var tveklöst 1980-talets starkaste lag men sammantaget växte Vetlanda ut till en svår nöt för Boltic att knäcka en bit in på decenniet. Mötena lagen emellan blev inte sällan lite fula med slag och bentacklingar.

Från Boltic och Vetlanda till IFK Motala. Östgötarnas triumf mot självaste Boltic i 1987 års SM-final är något som det med rätta pratas om än idag på orten. Ett nervkittlande möte som gick till sudden death. Efter sju minuter tilldömdes Motala ett straffslag.
Håkan Rohlén hade under hela säsongen varit en pålitlig straffskytt. Men nu var han trött och utmattad efter en tuff match när han skrinnade från avbytarbänken till straffpunkten.
Skulle han missa? Nej, bollen satt fint i nätmaskorna bakom bakom stjärnmålvakten Anders Bridholm och vilt IFK-jubel utbröt efteråt.

IFK Motala, 1987, SM-guld

Foto: Östgöta Correspondenten. 1987 års svenska mästare, IFK Motala, på podiet.

IFK Motala, 1987, SM-guld, Pär Höckert, Tommy Svensson

Foto: Östgöta Correspondenten. IFK-ledarna Tommy Svensson och Pär Höckert omfamnar varandra efter SM-guldet.

SM-guldet var inte ologiskt även om IFK Motala var nederlagstippade inför finalen. Två år innan hade IFK varit i final mot Boltic (förlust med 3–4) och hade hela tiden sedan debuten i högsta serien, säsongen 1979/80, gått framåt på flera fronter.
IFK drog storpublik på Motala isstadion och hade ett imponerande bortafölje.
Klubbens ekonomi visade gröna siffror.
Defensiven var IFK:s stora signum när laget etablerade sig i bandyns finrum — hela vägen till guldet.

Så småningom värvade klubben spelare som Ulf Spångberg, Robert Jonsson, Frank Nordlund och Urban Andersson. Laget spetsades sedan med talangen Håkan Rohlén från Skogås i Stockholm.
Sista pusselbiten för det blivande mästarlaget var måltjuven Mikael Arvidsson, som värvades från Villa.

***

Efter elva VM-turneringar utan att kunna rubba Sovjetunionen kunde Sverige äntligen fira sitt första guld på tolfte försöket i Chabarovsk 7-15 februari 1981.
En enastående bragd och för alltid en milstolpe i svensk bandyhistoria.

Foto: Ove Arthursson. Sören Boström höjer VM-bucklan mot skyn. Till vänster en nedslagen rysk lagkapten, Plavunov, och till höger finske lagkaptenen Vartiainen.

Sverige, lett av förbundskaptenen Håkan Sundin, lade grunden till VM-guldet genom att besegra Sovjet med makalösa 6–1 i inledningsomgången. Eftersom bandy-VM vid den här tidpunkten avgjordes som en dubbelserie mellan fyra nationer (Finland och Norge övriga länder men hade inget att sätta emot) var mäktiga Sovjet i brygga i slutomgången mot Sverige.

Foto: Ove Arthursson. Sovjet fick se sig besegrade i ett bandy-VM för första gången 1981. Här syns storstjärnan Sergej Lomanov intill stolpen vid en svensk hörna.

Visserligen vann sedan Sovjet med 3–1 och hade en bättre målskillnad (+ 30 gentemot Sveriges + 28) när allt summerades
Detta spelade ingen roll då inbördes möten gällde om två lag hamnade på samma poäng.

En snabb återblick på den klassiska 6–1-matchen på Leninstadion ser ut så här:

• 1–0 (17) Mats Carlsson klipper till på ett frislag. Lazarev chanslös i målet.
• 2–0 (26) Bengt ”Pinnen” Ramström lurar Lazarev åt ”fel håll” och lägger enkelt in bollen.
• 3–0 (28) Mikael Arvidsson pangar in bollen, med ryggen vänd mot mål. Lazarev får kapitulera.
• 4–0 (31) Per Togner, styrning.
• 5–0 (38) Mats Carlsson på hörna.
• 6–0 (48) Håkan Karlsson på ett påpassligt vis.
• 6–1 (76) ”Tröstmål” via Valerij Eichvald på en kontring.

Foto: Ove Arthursson. Håkan Karlsson jublar efter sitt 6–0-mål. Storsegern mot Sovjet bäddade för VM-titeln.

När det stod klart att Sverige vunnit bandy-VM för första gången var det en salig blandning av glädjetårar, lättnad och alla tänkbara känslor i det svenska lägret.

Foto: Ove Arthursson. En tårfylld Thomas Fransson på väg från Leninstadion när VM-guldet var i hamn.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 8: 1970-talet

,

SOMMARLÄSNING Katrineholms SK satte Sörmlandsbandyn på kartan i början av 1970-talet. Men det blev aldrig någon långvarig succé.

När 1960-talets led mot sitt slut dök Katrineholms SK upp på radarn.
Minst sagt.
Ett hungrigt, ungt och talangfullt KSK vann klubbens första SM-guld 1969 när Broberg besegrades med 5–1 på Söderstadion inför 13 072 åskådare.
Bland annat svarade Thomas Cratz för två av målen.
Det stod hela 4–0 i halvtid och Brobergs ikon, Göran ”Dallas” Sedvall, ”tröstmålade” i andra halvlek.

SM-finalsegern var en stor triumf för Sörmlandsbandyn. I landskapet återfanns ju även Värmbol och Hälleforsnäs — båda lagen spelade i högsta serien under 1970-talet (men åkte lite ”jojo” mellan division 1 och division 2).

Värt att notera är att bandyn var riktigt stor i Katrineholm omkring 1970. Kommunen var med rätta stolt och gjorde kontinuerlig PR för orten via bandyns framgångar. SKF (Svenska Kullagerfabriken) i Katrineholm ville inte vara sämre och slantade gladeligen upp vad som behövdes för att få till reklam för företaget på KSK:s matchtröjor (reklam på matchtröjors ryggar godkändes av bandyförbundet inför säsongen 1962/63).
I samband med SM-finalerna sattes annonser in i de största svenska dagstidningarna om kommunens alla fördelar. Man ville helt enkelt locka såväl företag och folk till industristaden Katrineholm.

Och ledande var inget annat än KSK, förstås, med profiler som målvakten Tommy Axelsson, Håkan Ohlsson, Hans Carpman, Anders Plahn, Eddy Fransson, Kjell Österberg med flera.
1969 års seger lade grunden till enastående framgångar under första halvan av 1970-talet där laget stod för en underhållande, offensiv bandy.

1970 försvarade KSK SM-guldet efter 6–2 mot Ljusdal. Anders Plahn och Kjell Österberg svarade båda för två mål i finalen.
1972 var det åter dags för KSK att lyfta SM-pokalen. Ljusdal stod även denna gång för motståndet i en match som slutade 2–0 efter mål av Anders Plahn och Henry Fransson.

KSK, 1972, SM-guld

KSK firar SM-guldet 1972 när Ljusdal besegrades inför drygt fjorton tusen åskådare på Söderstadion.

1974 tog sig KSK till sin hittills senast SM-final på herrsidan, men utan storstjärnan Håkan Ohlsson och Peter Nilsson, som då lämnat för Vänersborg.
I finalen blev Falu BS alltför svårt. Superstjärnan Bernt ”Bempa” Ericssons gäng segrade med klara 3–0 inför 15 432 på läktarna.

Var konditionen bättre som helhet i KSK än hos övriga topplag? Det låter förenklat och du vinner möjligen inte SM-guld just på detta faktum. Men visst ligger det nog något i att KSK-spelarna hade en bättre ”kondis” totalt sett än övriga topplag vilket återspeglade sig i matcherna.
Stjärnforwarden och dåvarande landslagsmannen Håkan Ohlsson hade i vart fall en kondition som troligtvis ingen annan i bandy-Sverige i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet

Han testades nämligen på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) inför SM-finalen 1969 och fick värdet 70 — då det bästa GIH sett hos en bandyspelare.
Även en del andra KSK-spelare hade höga värden på GIH.
Detta gav förstås en fördel i att laget kunde orka mer när det var som jobbigast i slutet av matcherna.

Håkan Ohlsson

Foto: Svenskbandy.se. Håkan Ohlsson hade en kondition av stora mått för sin tid.

Allt bottnade i en träningskultur i KSK. Det slets med mödosam löpning i spåren vilket varvades med bland annat gympass av den hårda sorten.
Försäsongsträningen kunde, enligt uppgift, vara ”brutal” men alla köpte upplägget.

KSK skulle emellertid dala rejält i slutet av 1970-talet. Vissa har pekat på att det aldrig riktigt skedde någon föryngring i leden och de tidigare profilerna körde på för länge.
Oavsett så har KSK — numera under namnet KVBS efter en sammanslagning med Värmbol-Katrineholm BK 2007 — en evig plats i bandyhistorien efter några magiska år.

Förutom KSK hade Falun ett riktigt starkt 1970-tal med profiler som Jan ”Nanen” Ericsson (“Bempas” bror), Håkan ”Pölsa” Wiklund,  Lennart ”Tessen” Åkerlund och Egon Adeström. 1971 vann laget sitt första SM-guld via 2–0 mot Sandviken. En otrolig säsong med tanke på att BS låg sist i tabellen efter halva serien.
Nu blev finalen ändå väldigt jämn och såväl Göran Rogström som Bosse Lindberg storspelade i målet. Framåt ”målade” Jan-Olof ”Lollo” Berglund och Sören Norberg för BS.

Falu BS, Falun

SM-guldet bärgat. Faluns första SM-guld 1971.

Falu BS, BS, Falun

Lagkaptenen Göran Björkman höjer SM-bucklan i luften vid Stora Torget i Falun.

1974 blev ett helt annat scenario där Falun var snudd på överlägset i grundserien och tog sig hela vägen till final mot KSK. En final som laget vann med 3–0 efter bland annat två baljor av Sören Norberg.

Falun, BS, Falu BS

Håkan ”Pölsa” Wiklund lurar Tommy Axelsson i KSK-målet och gör 3–0 i SM-finalen 1974.

1976 var BS framme i final på nytt — utan ”Bempa”, som flyttat till Boltic.
Denna gång blev det dock tvärstopp mot Broberg med 2—6.

Vilket för oss osökt in på Söderhamnslaget. Broberg fortsatte alltså framgångssagan från 1960-talet — två guld och två finaler (exkluderat omspelsfinalen 1964 — och vann förutom mot Falun 1976 (6–2)  även 1977 mot Sandviken (3–1).
I 1976 års SM-final var ingen annan än Göran ”Dallas” Sedvall på stort spelhumör.
Framför allt i andra halvlek när Broberg gick ifrån ordentligt och vann med klara 6–2.
”Dallas” gjorde två mål och var även inblandad i allra högsta grad i resterande mål.

Matchjälten Göran ”Dallas” Sedvall skjutsas runt på en pall efter Brobergs fjärde SM-guld 1976.

1977 — då Broberg bytte ut Faxevallen mot konstfruset på Hällåsen — gjorde ”Dallas” ånyo ett finalmål när Sandviken besegrades med 3–1.

1979 var Broberg i ytterligare en SM-final där det blev förlust (4–7) mot 80-talets gigant Boltic. En final som hälsingelaget ledde med 3–1 i halvlek men där Boltic vände på steken i andra akten.
Det blev samtidigt ”Dallas” sista framträdande på den stora scenen.

Men det var inte bara Göran ”Dallas” Sedvall som gjorde Broberg till den maktfaktor klubben var på 1970-talet (glöm inte de tre World cup-titlarna).
Hetlevrade men ack så begåvade liberon Stefan Karlsson, som på 1980-talet vann ytterligare fyra SM-guld med Boltic och ett guld med Vetlanda, går inte komma ifrån.
Ej heller hårdskjutande Pär Hedqvist (far till Joakim Hedqvist).
För att nämna några.

KSK, Falun, Broberg i all ära men i sammanhanget så var det sju olika lag som vann SM-guld på 1970-talet.
1973 vann Västerås på nytt guld efter 13 års väntan. Detta via 4–1 mot Örebro. Anmärkningsvärt utan någon landslagsspelare i laget.

Foto: Bertil Forsén. VSK:s Stig ”Rulle” Johansson gör mål i SM-finalen mot Örebro.

1978 segrade Edsbyn i SM-finalen mot nyss nämnda VSK (nu med stjärnor som Torbjörn Ek, Sören Boström och Stefan Johansson) med 6–4.
I ”Byn” återfanns Christer Andersson, Anders Söderholm, Joe Lönngren, Jan-Eric Callberg, Bengt Håkansson med flera.
Och självklart en ung Ola Johansson, två mål i finalen, som kom att vinna hela tio (!) SM-guld i karriären — en gigant inom svensk bandy, vilket vi lär få anledning att återkomma till.
Edsbysonen vann dock ”bara” ett guld med moderföreningen Edsbyn.

Lite kuriosa kring Edsbyn vid den här tiden är att föreningen kom att sätta epitetet ”Bandybyn” på sig själv.
Något som hållit i sig till dags dato.

Vi kan inte avhandla 1970-talet utan att behandla Ljusdal.
Med profiler och lirare som Torbjörn Ek, Örjan Modin, Tord Amré, Stefan Johansson…
Hälsingegänget spelade tre SM-finaler (1970, 1972, 1975) varav 1975 blev det stora året.
Då besegrades Lidköpingslaget Villa med hela 8–4 inför en imponerande rekordpublik om 17 671 på Söderstadions läktare.

Örjan Modin med bucklan i skyn efter triumfen mot Villa på Söderstadion.

Foto: Stig Andersson. Guldgänget i LBK 1975.

Uppskattningsvis hade minst åtta tusen Villafans rest till finalen från Lidköping och tre tusen LBK-supportrar hade färdats från Ljusdal.

I folkhavet gick det inte att ta miste på var sympatierna låg, utöver de neutrala åskådarna på plats.
Tusentals personer hade klätt sig med Villa- och LBK-attribut.
Det var ideliga hejaramsor anförda av hejaklacksledare, bandyportföljer, bjällror och banderoller.
Folkfest, med andra ord (och jo, fler än en krökade i supporterskarorna. Något som tenderade att öka på läktarna under 1970-talet).

LBK hade 4–0 efter första halvlek men Villa nosade på kvittering sista 45.
I slutändan var LBK det vassare laget och vann klart rättvist.
Notervärt är att Stefan Johansson gjorde sanslösa fem (!) mål i matchen.

Stefan Johansson jublar efter sitt femte (!) mål i SM-finalen mot Villa.

Hur sammanfattar man ett decennium på ett rättvisande sätt?
Det går naturligtvis inte, saker sållas och någonstans sätter man punkt.
Tittar vi specifikt på spelare som satte prägel på svensk bandy är det lätt hänt att missa någon som möjligen inte gick hela vägen med laget.
Det här reportaget har med största sannolikhet utelämnat någon väsentlig spelare värd att nämnas.
1970-talet hade sina lirare och de var många.

En spelare som Sandvikens Lars ”Knatten” Olsson lyckades aldrig vinna något guld med sitt kära Sandvikens AIK under 1970-talet. Men likväl var han en skyttekung och dominerade i målprotokollet och vann skytteligan i högsta serien hela fyra gånger (1972, 1976, 1977, 1978).

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Lars ”Knatten” Olsson laddar för skott.

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. ”Knatten” var en fruktad måltjuv på 1970-talet.

Många målvakter är de som kan intyga ”Knattens” oerhört vassa och pricksäkra skott. Inte minst ur högervinkel. Där small det ofta i motståndarlagens nätmaskor. Högerhörnor var i princip snudd på mål varje gång när ”Knatten” stod skjutklar.

En annan är Bengt ”Pinnen” Ramström. Han vann emellertid ett SM-guld på 1970-talet — 1979 med Boltic som startade Boltic-eran och dominansen på 1980-talet. Det skulle bli många fler guld för ”Pinnen”…
Ramström gjorde sig ett namn i Örebro SK där han avverkade fyra säsonger innan han lockades över till värvarbygget IF Boltic.
Där blev det dundersuccé.

”Pinnen” var en komplett forward. Kunde inte bara göra mål utan assisterade ofta medspelare i ruskig fart med sin låga tyngdpunkt. Han var ytterst svår att stoppa och hade en speluppfattning av den högre skolan. Samtidigt var han oerhört teknisk och stark i duellerna.

Foto: Svenskbandy.se Bengt ”Pinnen” Ramström har en evig plats i bandyhistorien.

Ska vi nämna en tredje?
Sören Boström.
Självklart.
Det blev aldrig något SM-guld som spelare för Boström, som fick nöja sig med ett silver som bäst i 1978 års SM-final mot Edsbyn i VSK-tröjan.
Fagerstasonen lirade i Västanfors 1966-1977 och sedan med VSK fram till 1988.
Sören var en ”box-to-box”-spelare för att prata fotbollstermer.
En bra avslutare, framspelare och forecheckare.
Boström hade ett jävlaranamma och stor vilja. Tog jobbet och hade en fysik och kondition i topp.
Hade en enastående karriär i landslaget och var den som höjde bucklan 1981 som lagkapten.

Foto: Svenskbandy.se. Sören Boström är en av de stora inom svensk bandy.

Landslaget?
Som bekant dröjde det ända till 1981 då Sveriges herrlandslag chockbesegrade Sovjet för allra första gången i VM-sammanhang. Dessutom på rysk mark i Chabarovsk.

Men under just 1970-talet hade landslaget svårt att fortsatt slå in spiken i kistan.
Sovjet var herren på täppan även om svenskarna närmade sig.
På 1970-talet avgjordes VM i serieform vartannat år (1971, 1973, 1975, 1977 samt 1979) där Sverige, Sovjet, Finland och Norge ställdes mot varandra i dubbelmöten.

Även om det där förbaskade VM-guldet lät vänta på sig så lyckades Sverige besegra Sovjet i två av lagens tio möten i VM-sammanhang.
Dels blev det vinst i öppningsmatchen 1975 med 3–1, dels 3–2 år 1977 i första matchen mot just Sovjet.
En föga tröst, förstås, men en prolog till det stora som skulle komma att inträffa bara några år senare.

Innan vi stänger dörren för 1970-talets bandy så är det på sin plats att blicka tillbaka på de konstfrusna bandyanläggningarna i Sverige innan 1980-talet tog vid. 32 orter och städer hade konstfruset 1979 men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar och under höstkanten skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn vilket kommer dokumenteras separat). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn
Del 7: 1960-talet

Bandyns historia, del 7: 1960-talet

,

SOMMARLÄSNING Var 1950-talet en storhetstid för bandyn med ofta ”fullpackade” läktare såväl vid SM-finaler och seriespel i högsta serien var 1960-talet en nedgång publikmässigt sett. Men bandyn stod sig ända stark och lirare som Bernt ”Bempa” Ericsson och Göran ”Dallas” Sedvall charmade bandy-Sverige.

Ja, i jämförelse med 1950-talet var det nu inga finaler som lockade över tjugo tusen åskådare (frånsett 1960 års final mellan Västerås och Sirius som sågs av 24 179 personer). I seriespelet var siffrorna också sämre än årtiondet innan.
Men som institution var SM-finalen alltjämt stor i förhållande till andra nationella evenemang.

Vad det sviktande publikintresset berodde på är det nog ingen som definitivt kan fastslå.
The Beatles? Popmusik från England? TV? Ökad bilism och andra bekvämligheter? Den ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talet?
Klart är att det var ett ekonomiskt välmående Sverige under denna tid där mycket konkurrerade mot att bevittna bandy utomhus.

Vi får förstås inte glömma ishockeyn här — en ständig antagonist till bandyn även om många bandyspelare vid den här tiden uppskattade och lirade ishockey — vars konstfrusna ishockeyrinkar, som sedermera snabbt fick tak över huvudet, växte upp som svampar i förhållande till bandyns konstfrusna anläggningar med bandymått.

1966 fanns exempelvis redan 18 hallar och kommunerna var mer benägna att satsa på ishockeyn. Draghjälp fick man otvivelaktigt av medier. De skrev helt enkelt mer om ishockeyn än om bandyn.

Men när det gäller svensk bandy var det, som så många gånger förut, ett nytt tidevarv när sporten utvecklades på flera håll och kanter. Förutom ett epokskifte när Stockholms stadion byttes ut som finalarena mot konstfruset på Söderstadion i Stockholm 1967 skedde det mycket.
Milstolpen med första konstfrusna bandybanan 1956, Rocklunda IP i Västerås, skulle följas av flera konstfrusna bandybanor. 1961 fick såväl Skutskär och Uppsala konstisbanor med bandymått.
1962 stod Nässjö på tur följt av Örebro 1963.
År 1970 fanns sexton stycken konstfrusna anläggningar för bandyspel i Sverige.

Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholm SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion).

Bandyspelarnas utrustning utvecklades betydligt under denna tid. Skydden blev bättre och skridskons åkyta blev längre och fler gick över från skål- till planslipning.
Dessutom utvecklades bandyklubborna, fler aktörer kom in i bilden och tillverkade klubbor på den svenska marknaden. Exempelvis glasfiberklubban, som var lite stelare vilket inte passade alla.

1966 blev det också hjälmtvång — en självklarhet i dag men fanns likväl ett motstånd när regeln infördes. Men i slutändan var det av godo för att försöka få bukt med eventuella hjärnskakningar då matcherna bjöd på allt tuffare närkamper.

Och icke att förglömma; den svenska plastbollen (Finland, Norge samt Ryssland körde med egna varianter). Den infördes när 1966/67 års säsong tog vid men blev inledningsvis inte särskilt uppskattad. Bollen gick sönder titt som tätt och mjuknade fort. Det tog sin tid innan bollen fick rätt innanmäte och det yttre plastskalet av rätt kaliber.

Serieupplägget på 1960-talet kräver också sin genomgång.
Säsongen 1962/63 fick vi se ett serieupplägg, som skiljde sig från tidigare; vinnaren i division 1 norra respektive division 1 södra möttes inte direkt i en final.
I stället möttes de två bäst placerade lagen i de båda serierna mot varandra i ett semifinalspel (dubbelmöten).

Säsongen 1963/64 utökades antal lag (24) och det blev avsevärt fler matcher att avverka. De fåtal konstfrusna banorna kom då väl till hands, som då fick agera spelplats för att möta seriens upplägg. Ett upplägg där serien bestod av tre geografiskt uppdelade grupper om åtta lag. Närmare bestämt division 1 norra, division 1 centrala samt division södra. De två bäst placerade lagen i respektive serie, totalt sex lag, gick sedan och gjorde upp om finalplatsen i två slutspelsgrupper där segrarna i respektive grupp möttes i SM-final.

Säsongen 1964/65 innebar också förändringar. Främst att serien skulle bantas till två geografiskt indelade tiolagsgrupper, en norr- och söderserie, till säsongen därpå vilket innebar att det spelades en nedflyttningsserie i slutet av säsongen.
Därmed var ”centrala” gruppen skrotad inför seriespelet säsongen 1965/66.
Serieupplägget med slutspelsserier skulle sedermera tas bort inför säsongen 1968/69 och ersättas av kvart- och semifinaler.

Och vilka lag glänste allra mest under ”det glada” 1960-talet?
Vi kan nog hävda att Sirius och Broberg var mest framstående. Åtminstone om vi sneglar på hur de lagen presterade totalt sett under säsongen.

Sirius och Broberg spelade fem finaler vardera varav Sirius tog tre guld (1961, 1966, 1968) mot Brobergs två (1963, 1964). Örebro var dock inte långt efter Broberg med samma antal guld (1965, 1967) som Söderhamnslaget fast ”bara” tre finaler. Gunnar Ring, Olle Sääw, Orvar Bergmark, Hasse Nordin, Benny Lennartsson — tongivande spelare för ÖSK som var en maktfaktor under 1950- och 1960-talet.

ÖSK, bandyns historia

ÖSK poserar för lagbild med SM-pokalen i hamn efter 3–1 mot IF Göta i 1967 års SM-final på konstfrusna Söderstadion. Många fler finaler skulle det komma att bli på just Söderstadion när Stockholms stadion-epoken gick i graven.

Starka Edsbyn, med klasspelare som Rolf Jonsson, Jörgen Forslund, Lennart Stålberg och Kurt Nyberg, lirade också tre finaler där det blev ett guld (1962). Katrineholm (1969) och Västerås (1960) triumferade också en gång vardera under 1960-talet.

Men det var som sagt Sirius och Broberg i framkant. I Sirius fanns flera stjärnor likt Matz-Allan Johansson, Göran Angesten, Carl-Erik Askelöv… Men den utan tvekan störste torde ha varit Ulf ”Uffe tuff” Fredin. ”Uffe” fick utmärkelsen Årets man i svensk bandy 1966 samt 1968.

Ulf Fredin var en stor stjärna i Sirius. Här pryder han DN:s löpsedel efter Sirius 5–0-seger över Broberg på Studenternas IP 1966.

Uffe inledde karriären i Bollnäs där det blev fem säsonger och ett SM-guld 1956. Debuten gjorde han i en försäsongsmatch som 16-åring då han vikarierade för ingen mindre än Gösta ”Snoddas” Nordgren, som var förhindrad av sitt eget bröllop.

I Uppsalalaget måste även Sigge Parling nämnas. Han vann SM-guld med Sirius 1961 men hade en relativt kort bandykarriär. Parling tillhörde dock även eliten inom ishockey och fotboll. Bland annat var han med och tog silver i fotbolls-VM 1958. Notervärt är att Parling är upphovsman till Djurgårdens smeknamn ”Järnkaminerna” då han jobbade som smed i yrkeslivet samt var en hårdför spelartyp.

Framgångsrika VM-laget 1958. Sigge Parling är knästående längst till höger. Notera även Orvar Bergmark knästående som tredje man från vänster.

I Brobergs stjärngäng var oundvikligen landslagsmannen Göran ”Dallas” Sedvall en artist modell stor. En gigant i hela bandy-Sverige. Idag, med rätta, ansedd som en av bandyns allra främsta lirare med sin specialitet att gömma bollen bakom ryggen när han snurrade upp motståndarna.

Göran "Dallas" Sedwall, bandy, historia

Unknown author / Public domain. Kosmonauten Jurij Gagarin (!) och Brobergs stjärnspelare tillika legendar, Göran ”Dallas” Sedvall, på Stockholms stadion 1964.

Jan-Erik Flink var också en nyckelspelare i Broberg. Flink ansågs ha ”bandyvärldens längsta klubba” (!) för sitt utomordentliga sätt att ”förlänga” hela sin kropp och bryta bollen.
Det var helt enkelt inte lätt att passera denne positionssäkra försvarare, som också gjorde 70 landskamper.

Broberg, bandy, SM-final

Fin inför festen. Från vänster: dåvarande ordföranden Rune Söderlund, Jan-Erik Flink, Inge Sjölin och Göran ”Dallas” Sedvall. Provning av SM-finalkostymen inför 1963 års SM-final mot Edsbyn. Broberg vann finalen med 3–1.

Men den allra främste spelaren, enligt många, under 1960-talet var legendaren tillika dalmasen Bernt ”Bempa” Ericsson.
Falu BS och för den delen hela Faluns störste idrottsman genom tiderna satte skräck i motståndarförsvaren under sina 17 säsonger i högsta serien.

Bernt "Bempa" Ericsson, Falu BS

Falu BS-ikonen Bernt ”Bempa” Ericsson i duell med Brobergs Håkan Sundin i början av 1970-talet.

Karriären tog fart i Falu BS när han 1958 som 15-åring (!) fick göra debut i A-laget i en förlustmatch borta mot Edsbyn.
Eller fart och fart — enligt uppgift blev debutmatchen inte så långrandig då han efter mindre än en minut fick en hård boll på ögat.
Slutspelat.
Inte nog med att ögat värkte till tusen, förlusten innebar att BS degraderades till division 2 (nuvarande allsvenskan).

Men ”Bempa” skulle komma igen.
Och få legendstatus när han väl avslutade karriären på toppnivå efter SM-guldet 1979 med Boltic (där han gjorde två mål).

Bempa, bandy

Forwarden Bernt ”Bempa” Ericsson.

”Bempa” hade det lilla extra. Han var en stor skytt, hade en spelförståelse som få, svårläst och vass på skridskorna.
Förutom all spetskompetens som bandyspelare var han också en stor profil utanför isen.
Han sa vad han tyckte och tänkte i alla lägen till alla utsända reportrars glädje.
”Bempa” blev så småningom folkkär och en idrottskändis nationellt. Han blev faktiskt även förärad som frimärke.

”Bempa” var folkkär och gick hem i stugorna. Här pryder han ett nummer av klassiska Busters omslag 1977.

Totalt gjorde ”Bempa” 389 mål i högsta serien och 49 baljor i slutspelsammanhang. Moderklubben Falu BS blev han trogen fram till 1975, förutom en säsong i IK Huge säsongen 1959/60, och vann med klubben två SM-guld; 1971 samt 1974. Därefter bar det vidare till Boltic.

”Bempa” vann skytteligan fem gånger (1965, 1966, 1967, 1973 samt 1974) och lika många gånger blev han utsedd till Årets man; 1964, 1969, 1971, 1973 och 1974).

Han debuterade i landslaget 1963 i ett möte mot Finland i Nässjö där han visade klass direkt med två mål. Lirade i åtta VM-turneringar och blev i de mästerskapen uttagen i världslaget hela sex gånger. Totalt spelade ”Bempa” 109 landskamper och pangade in 98 mål.
”Bempa” lyckades emellertid aldrig gå hela vägen med landslaget (fem silver, tre VM-brons).

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn

Bandyns historia, del 6: 1950-talet — ett stort årtionde för bandyn

,

SOMMARLÄSNING Under 1950-talet hade svensk bandy på många sätt en storhetstid. Inte sällan var det fullpackat på arenorna samtidigt som bandysporten utvecklades på flera fronter.

Ja, det går att hävda att 1950-talet på flera sätt är när bandyn hade sin verkligt framstående epok. Svensk bandy passade perfekt in i sinnebilden av ett Sverige i harmoni med stor framtidsoptimism. Det gick bra för Sverige, som stått utanför andra världskriget. Det svenska näringslivet stod sig väl på världsmarknaden och ”vanligt” folk fick det bättre än tidigare ekonomiskt under ”folkhemmets” blomstrande tid. Flertalet har vittnat om att bandyn blev en nödvändig, trygg nostalgisk faktor under detta progressiva årtionde som präglades av en kraftig amerikanisering i svenska samhället. Naturen, spelet, folkligheten — den svenska bandyn hade många tilltalande element.

En spelare som Gösta ”Snoddas” Nordgren i Bollnäs symptomatiserade den bilden. ”Snoddas” blev omgående rikskändis och folkkär efter att ha medverkat i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 där han framförde sången Flottarkärlek.
Filmaren, journalisten och författaren Jonas Sima har beskrivit ”Snoddasfebern” på följande vis:

”Snoddas uppfattades genast som en symbol för det genuina och äkta – det helyllesvenska – som man ville hålla kvar och bevara: detta ursvenska som inte får förspillas och kastas bort. Snoddas framträdde med någonting välbekant och tryggt: en blandning av folkvisa och gamla skillingtryck, bondvals och folklig schlager”.

Gösta ”Snoddas” Nordgren.

När det gäller SM-finalerna så drog dem storpublik under 1950-talet. Mellan 1950-1959 var det inte sällan en bra bit över tjugo tusen åskådare på Stockholms stadion.

Även i seriespelet, såväl i division 1 norra samt division 1 södra, var publiksnittet högt. Vi kan nog påstå att det närapå låg konstant över tre tusen i snitt på läktarna i högsta serien under 1950-talet.

På andra fronter förändrades svensk bandy i ett försök att försöka tämja naturens krafter.
Bland annat fick vi se den historiskt första konstfrusna banan 1956. Nämligen Rocklunda IP i Västerås och knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle sedan komma att få konstfruset under 1960-talet.

Foto: Gösta Klingberg/Örebro läns museum. Rocklunda IP i slutet av 1950-talet. Till höger syns VSK-legendaren Pontus Widén.

Fördelen med konstfruset var förstås flera; däribland en förlängd säsong med fler möten i seriespelet i takt med att fler orter fick konstfrusna planer.
Ur ett säkerhetstänk var det naturligtvis också en fördel med konstfruset jämfört med inte helt pålitliga sjöisar och tjärnar.

Foto: George Lundqvist. Vådligt värre. Isen brast när Forsbacka mötte Köping 1960. Köpingsmålvakten Karl-Gunnar Ståhle fick målburen över sig. Matcher i högsta serien på sjöis blev därefter ett minne blott.

Vad mer vi också fick se under det händelserika 1950-talet var introduktionen av den i dag sedan länge självklara sargen.
Vintern 1955 skulle samtliga matcher i högsta serien spelas med sarg.
Notervärt är att Sovjetunionen hade sarg sedan tidigare inom sin inhemska bandy och för svensk del var det bara att haka på, även om sargen knappast lovordades av alla när den infördes.

Foto: Svenskbandy.se. Modern sarg. Idag kan vi knappast tänka oss bandy utan sargen.

Rent sportsligt lyckades Västerås vinna det svenska mästerskapet år 1950 med storskytten Pontus Widén i laget. I finalen besegrades Sandviken med 2–1 inför 27 047 på läktarna på Stockholms stadion. För övrigt en match där isen var vattnig och det var stundtals ospelbart.

1950-talet var annars ett slag för hälsingebandyn när Bollnäs tog sitt första SM-guld 1951 efter seger med 3–2 mot Örebro SK. Nästan 28 000 personer beräknas ha sett finalen i Stockholm — och flera tusen lär ha varit utanför grindarna för att försöka få en glimt av händelserna. Bollnäs, med givetvis ”Snoddas” i laget, skulle även vinna sitt andra och hittills senaste SM-guld 1956 då Örebro besegrades med 3–2.

Foto: Göte Nyman. Bollnäs poserar för en lagbild inför SM-finalen mot ÖSK 1956.

Även 1952 tillföll guldet Hälsingland — i Edsbyns händer då IF Göta från Karlstad besegrades med 1–0 inför 25 965 åskådare på Stockholms stadion.

Foto: Edsbyns IF Bandy. Elis Johansson bärs fram av segerrusiga Edsbynsupportrar efter triumfen 1952. 

Och försvarade guldet, ja det gjorde Edsbyn även 1953 när Nicke Bergströms Nässjö besegrades med 5–1 i omspelsmatchen (4–4 i första SM-finalen) på Stadion.

Men Örebro SK var annars en dominant på 1950-talet med hela sju SM-finaler (inräknat ett omspel) varav tre finaler slutade med guld.
1955 tog ÖSK sitt första efterlängtade SM-guld efter hela 7–1 mot Edsbyn på Stadion.

Foto: Örebro Kuriren/Örebro läns museum. ÖSK:s Karl-Erik Södergren blir firad på bästa vis efter hela fyra mål i SM-finalen mot Edsbyn 1955.

1957 var det dags igen då ÖSK segrade i SM-finalen mot Leif Fredblads Hammarby med segersiffrorna 2–1 inför närmare 26 000 på Stadions läktare. En final där snön fullkomligt vräkte ner under hela matchen.
SM-guld nummer tre under 50-talet kom året därpå, 1958, där Edsbyn ånyo förpassades med slutresultatet 3–1.

Framgångarna i ÖSK hade sin förklaring. Det kryllade av artister och landslagsspelare i laget; däribland legendariske Orvar Bergmark — som bekant också en briljant fotbollsspelare med bland annat ett VM-silver från 1958 —, centerforwarden Ove Eidhagen och snabbskrinnande teknikern Olle Sääw. Den sistnämnde var även en duktig fotbollsspelare med 155 allsvenska matcher för Örebro SK.

Under 1950-talet fick vi också se Västanfors IF — även känt som ”Västanfläkt” eller ”Fläkten” under denna tid — ta sitt hittills enda SM-guld i klubben historia. 1954 segrade Fagersta-laget mot ÖSK med 2–1 i omspelsfinalen på Tunavallen i Eskilstuna (1–1 i första finalmatchen på Stadion).

Västanfors äntrar Stockholms stadion i SM-finalen mot ÖSK 1954. Mötet slutade 1–1, vilket resulterade i omspel på Tunavallen i Eskilstuna där ”Fläkten” segrade och vann guldet.

Förutom Västanfors så kammade Skutskär, med målvaktslegendaren Bosse ”Filuren i buren” Nilsson, hem SM-guldet 1959 i mötet med Västerås. Imponerande 28 848 personer bevittnade finalen på Stadion där Skutskär vann med 2–1.

Bosse ”Filuren i buren” Nilsson. Skutskärs målvaktslegend.

Värt att nämna om högsta serien (division 1) under 1950-talet var att serien utökades från åtta till tio lag i division 1 norra respektive division 1 södra 1958. Detta då Västerås var klart för degradering efter 1957 års säsong. Men VSK:s färska konstfrusna bandyplan Rocklunda IP ansågs alltför viktig för bandyn och därmed fick grönvitt spela vidare i högsta serien (samt Västanfors, Tranås och Bollnäs).

Vad gäller det svenska landslaget så innebar 1950-talet en förändringens tid till det positiva för blågult och för den internationella bandyn. 1952 var Sverige med på det olympiska uppvisningsprogrammet vid olympiska vinterspelen i Oslo där Finland och Norge också deltog. Två år senare kom mer än välkomna bandyförbindelser med Sovjetunionen i en fyrnationsturnering i Moskva där Norge och Finland även inkluderades.
Sverige vann detta slags ”för-VM” efter 2–1 på Dynamostadion i den utslagsgivande (svinkalla) matchen mot ryssarna vilket får ses som en stor skräll. Målskyttar för Sverige var ÖSK:s Olle Sääw och IF Götas Tore Olsson.

Denna tämligen anspråkslösa turnering var samtidigt en liten kulturkrock. I alla fall om vi pratar utrustning och regler. Den ryska och nordiska synen på hur sporten skulle spelas var nämligen inte helt samstämmigt. 1954 var exempelvis svensk bandy alltjämt sarglöst (obligatoriskt i högsta serien i Sverige 1955) medan ryssarna vara vana med sarg. Dessutom hade de ryska spelarna tyngre och längre bandyklubbor än de svenska motsvarigheterna. Vidare nyttjade ryssarna ett tvådomarsystem och regeln för offside var annorlunda; det räckte med en spelare för att det skulle kunna orsakas en offside (i Sverige gällde två spelare för offside). Det var alltså upplagt för diskussion för hur turneringen skulle genomföras på ett rättvist sätt. Nåväl, en förlikning och Sovjet fick lov att spela med sina klubbor men bara använda sarg i mötena med Finland och Norge.

I slutändan var det oundvikligt att ryska och svenska bandyregler behövde vara mer enhetliga. Inte minst sargen vilket var en positiv förändring för hela sporten, som bäddade för ett mer flyt i spelet och utan längre avbrott.

Den 12 februari 1955 bildades så Internationella bandyförbundet (FIB) i Stockholm med Gunnar Galin som förste ordförande.
1957 spelades tidernas första VM i Helsingfors på Olympiastadion. En turnering som vanns av Sovjet. Finland slutade tvåa och Sverige fick nöja sig med en tredje plats.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar: 

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 

Bandyns historia, del 5: Svensk bandy får nationell acceptans

,

SOMMARLÄSNING 1930-talet bar med sig ett publikt lyft för svensk bandy när olika bruksorter producerade framgångsrika lag. På den inslagna vägen fortsatte det under 1940-talet när sporten nådde nya nivåer.

Bandyn fick äntligen sitt första seriespel 1931 (division 1) efter att de sex främsta bandyklubbarna i landet strejkat hela 1930 (faktum är att ”utbrytarna” startade en egen serie: ”Sexlagsserien”, detta år) som renderade i att högoddsaren SK Tirfing gick och vann det året.
Förutom en längre säsong gav det nu också klubbarna en möjlighet till fina intäkter för den alltmer populära sporten — enbart ett kort cupspel dög helt enkelt inte.

Det ska sägas att Svenska bandyförbundet motvilligt gav med sig.
Bland annat ansåg de att bandyn skulle ha kvar sina ”amatöristiska ideal” och inte gå i samma spår likt fotbollen med att ”lunka” i en serie innan det händer något.
Bandyn ansågs vidare alldeles för ”elegant” för att sammanblandas med något som den mer ”osofistikerade” fotbollen.

Vidare blev svensk bandy en bit in på decenniet erövrat av arbetarklassen, eller i vart fall i klar majoritet, i takt med att landsbygden avbefolkades i industrialismens spår.

Värmländska brukslaget Slottsbrons IF:s 6–0 på IFK Uppsala i 1934 års SM-final på Sandbäckstjärnet i Karlstad (krävdes omspel efter 1–1 på Stockholms stadion) gav eko i bandy-Sverige.
Många brukslag skulle följa därefter i högsta serien.
Lag vars egna samhällen stod upp för sitt kära bandylag.
Lag som många gånger hade de lokala företagarnas gunst i jakten på triumfer.

Det var så klart också fin reklam för mindre orter, som knappast fick många rader i Stockholmspressens olika tidningar annars.

Publikuppsvinget på 1930-talet är oomtvistligt resultatet av arbetarklassens erövring av sporten och dess uppsving på bruksorter.
Exempelvis bevittnade 15 186 personer SM-finalen 1938 mellan Slottsbron och IFK Rättvik på Stockholms stadion.

Men 1930-talet publiksiffror blidkade långt ifrån alla.
Framförallt inte många av dem som upplevt 1910-talets bandy, eller 1920…
Spelet ansågs inte vara lika ”vackert” som förr och inte sällan var det tidningsmakare bakom de uttalandena.
Vidare kunde det låta att många matcher varit ”för brutala” eller för mycket försvarstänk.
Det gnälldes, enkelt uttryckt.

Nostalgiska tankar har alltid legat i bandyns natur (det var bättre förr…) — som i många andra sporter — och vid denna tid var 1910-talets bandy en, mer eller mindre, måttstock för ”hur vacker bandy” ska spelas.”

Inget kunde emellertid stoppa arbetarnas intåg som bar med sig ett mer fysiskt spel och alla bruksorter, som skulle röna framgångar under 1940-talet.
Bandyn hade blivit folklig och modern.

Ideologen och bandyns kanske allra främste företrädare, Torsten Tegnér, gillade utvecklingen — nostalgiska föreställningar om bandyns begynnelse med dess ”vackrare” bandy hade han inte mycket till övers för.
Det var här och nu, bandyn hade förändrats.
Punkt.

1944 års SM-final mellan brukslaget Skutskärs IF och Västerås sågs av hela 20 770 åskådare.
En final där Skutskär, för övrigt, ”nollade” VSK med 2–0.
Notervärt är att Henry Muhrén svarade för ett av målen.
Och, jodå, Magnus Muhrén är sonson till Skutskärs-legendaren.

Kanske gillade Torsten Tegnér SAIK:s intåg på allvar inom elitbandyn.
Detta bruksgäng, arbetare ut i fingerspetsarna, stack i vart fall ut.
1945 vann Sandviken norrgruppen och gick sedan och vann första guldet i klubbens historia efter 3–2 i finalen mot ett annat brukslag, Slottsbron, på Stockholms stadion.
Givetvis fick vi även se Ejnar Ask göra ett av SAIK-målen.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var en fruktad målskytt under 1930- och 1940-talet.

”Stålmännen” är som de bandylärda vet synonymt med Sandvikens bandylag.
Och det var faktiskt kring denna tiden som SAIK fick det epitetet.
Varför?
Logiskt borde stadens järnverk, då Sandvikens Jernverk AB men numera Sandvik AB, ha med saken att göra.
Kan så vara men vid den här tiden uppskattades lagets spelare för att inte gnälla i onödan för eventuella hårda behandlingar från motspelare.
Det syntes i vart fall i trycksvärtan efteråt.

Foto: Pressens bild. Sandviken i 1950 års SM-final mot VSK. SAIK fick epitetet ”Stålmännen” i mitten av 1940-talet.

Bandyn fortsatte sedan dra en större publik kring SM-finalen. 1946 års final mellan Sandviken och Västerås sågs av hela 22 144 åskådare på Stadion. Mötet slutade 0–0 varav det blev ett omspel på Stadion, ett omspel som ändå lockade 20 598 personer.

1947 fick vi se hälsingelaget Broberg ta sitt första SM-guld när VSK motades tillbaka med 4–2.
Publikökning?
Jodå, närmare bestämt en rekordpublik på 24 421 personer trivdes på läktarna som bjöd på idealiskt väder för bandy.

1948 skulle Västerås få revansch på Broberg inför fantastiska 26 617 personer på Stockholms stadion.
En final där VSK vann med 4–1.

VSK, Västerås

VSK hade sin andra storhetstid under 1940-talet. Här inför 1948 års SM-final där grönvitt besegrade Broberg inför rekordpublik.

1949 skulle småländska Nässjö bli namnet på allas läppar när hälsingelaget Edsbyn besegrades med hela 7–1. Ett Nässjö anfört av legendaren Nicke Bergström som svarade för två av målen.

Foto: Gösta Klingberg. Nässjös store legendar, Nicke Bergström, syns utan huvudbonad i mitten. En komplett bandyspelare för sin tid. Står sedan 1999 staty på Nässjö torg.

Men finalen skulle bli ihågkommen för dess spelplats: Perstorpsgölen i småländska Eksjö då Stadions is inte höll måttet.
Stockholms stadion hade alltså bytts ut mot sjöis i vacker, naturskön miljö.
Det blev under alla omständigheter en final där både spelare och publik trivdes.

Sammanfattningsvis var det en intressant utveckling under 1930- respektive 1940-talet. Ur ett åskådarperspektiv så stegrade siffrorna, även i serierna, med tiden och bandyn fick en nationell acceptans i mitten av 1940-talet.
Inte minst SM-finalen som tillställning.

Bruksgängens intåg gav onekligen sporten ett lyft och spred bandyn för att representeras i alla samhällsskikt. Vidare kan det konstateras att bandyn blev en något tuffare sport — det smällde mer i närkamperna och inte lika ”lätt” att saxa sig igenom motståndarförsvaren.

Vidare satte 1940-talet till slut stopp för SM-finaler på framtida sjöisar. Mötet mellan Nässjö och Edsbyn på Perstorpsgölen 1949 blev den allra sista under dessa förhållanden.

Foto: Einar Jagerwall/Bild Linköping. Inte Perstorpsgölen men Tinnerbäcksbadet i Linköping där prestigemötet mellan Finland och Sverige hölls 1949 — i tre minuter. Därefter sprack isen. Scener som detta ville förbundet inte riskera få se på nytt under 1950-talet i landskamper och SM-finaler.

Sist men inte minst; VSK hade lämnat ett något fruktlöst 1930-tal för att sedan ta sig till sex SM-finaler under 1940-talet varav det blev seger i tre av dem (1942, 1943 samt 1948).

Allt detta banade väg för ett stundande 1950-tal. Ett magiskt årtionde för svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 4: VSK banar väg

,

SOMMARLÄSNING Västerås gjorde stor entré, Svenska bandyförbundet grundades och bandyn ökade i popularitet i takt med arbetarklassens intåg. 1920- och 1930-talet blev händelserika årtionden för svensk bandy.

Mesta mästarna VSK — till dags dato 20-SM-guld på herrsidan och två guld på damsidan fick sin första framgångsvåg på 1920-talet.
Bandyn hade nämligen fått ytterligare fäste i industristaden Västerås, likt IFK Uppsala vars framgångar på 1910-talet satte Uppsala på bandykartan.

I Bandyfebers tredje del kunde vi vidare se hur det blev mer ”väsen” från IFK Uppsalas supportrar i takt med lagets framgångar.
Och när VSK hade sin första framgångsepok på just 1920-talet kunde vi ånyo skönja ett manifesterande av den egna klubben på läktarna med en stolt klack.
Det var inte ovanligt att se supportrar med koskällor, trumpeter och annat för att verkligen sätta färg på det hela.

Man var stolt över att vara VSK:are och man var ytterst stolt över att komma från Västerås och beskåda sitt lag på Stockholms stadion.

Precis som Edsbyns segrande finalgäng möttes av bygdens gunst efter finalsegern mot Villa i mars, så möttes Georg ”Lolle” Johnsson, Manne Johansson, Bertil Reuter och de andra VSK-profilerna på 1920-talet av patriotiska västeråsare vid hemkomsten på tågstationen då de första SM-gulden bärgades.

VSK tog första guldet 1923 efter 2–1 mot IF Linnea på Stockholms stadion. En revansch för finalförlusten året innan mot Sirius. Grönvitt vann även 1924 års final, återigen mot IF Linnea, med 4–1.

VSK, bandy, 1928

Foto: Victor Malmström. Västerås i SM-finalen mot IF Linnea 1923.

Herren på täppan blev laget även 1926 då Sirius besegrades med 1–0.
Förutom de tre gulden blev det fyra silver för VSK under 1920-talet.

Det går inte överskatta Västerås betydelse för att göra bandyn än mer angelägen.
1925 års final mellan VSK och en annan gigant under denna tid, IK Göta från Stockholm, sågs av imponerande 9 060 åskådare på Stockholms Stadion.

Med VSK så skulle sporten få ett nödvändigt lyft och bana väg för fler lag, bidra till att göra sporten folklig (ja, även bidra till styrkande dryck på matcherna av diverse slag i exempelvis fickpluntor).
Långt ifrån det överklassnöje det var från allra första början.
Arbetarklassen skulle nämligen komma att haka på och sedan vara i majoritet en bit in på 1930-talet när sporten spreds i popularitet vid en mängd landsorter.

Einar Ask

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var rörarbetare och omåttligt populär som bandyspelare. Många sägner finns om denne lirare, klart är att han sköt hårt. Här ses han i SAIK där han var med och tog två SM-guld, 1945 samt 1946.

Och i brukssamhällen.
Som Slottsbrons IF från Värmland.
”Blåtomtarna” kom in i leken på allvar under 1930-talet och vann fyra SM-tecken (1934, 1936, 1938 samt 1941) detta årtionde.

Då måste vi också nämna ”Rödtomtarna” som också var dominanta på 1930-talet. Nämligen IF Göta Bandy — också från Värmland och således en stor rival.
”Rödtomtarna” kom att vinna tre SM-guld på 1930-talet (1932, 1935 samt 1937)

På 1930-talet startades också för första gången ett seriespel inom bandyn, 1931, (efter spelarstrejk) och således inte bara avgöra allt via ett cupspel.
Med 16 lag i två grupper, norr och söder, där lagen bara ställdes mot varandra en gång. Seriesegrarna möttes senare i SM-finalen.

Förutom att SM-finalen i bandy blev en stor angelägenhet i mitten av 1920-talet och framåt så var Sveriges landskamper också viktigt.
Tiden var ännu inte mogen för några möten mot Sovjet  — det skulle dröja länge till.
Men väl prestigefyllda drabbningar mot grannländerna Finland och Norge.

bandy, Sverige, landskamp, Finland

Foto: Victor Malmström. Sverige i ett möte mot Finland 1928.

I synnerhet med finnarna som var motståndet i Sveriges allra första officiella landskamp 1919 i Helsingfors (förlust med 1–4).
Första svenska triumfen kom 1923 efter 5–3 på bortaplan, återigen i Helsingfors.
Det skulle bli många möten dessa nationer emellan därefter.

Till bandyns ökade popularisering under 1920- och 1930-talet — och långt senare — ska mycket också tillskrivas den store idrottsideologen Torsten Tegnér (1888-1977). Eller kort och gott TT, som denna stora profil brukade kalla sig själv. Tegnér blev svensk och nordisk mästare med AIK där han var lagkapten.

Torsten Tegnér

Foto: Th Modin. Torsten Tegnér vid en orienteringskontroll 1922.

Men Tegnérs insatser som spelare når inte tillnärmelsevis den dignitet han nådde på så många plan inom idrotten. Bland annat var han med och startade flertalet idrottsförbund till diverse grenar: orientering, ishockey, gång, bordtennis – och bandy (1925).
Som chefredaktör för Idrottsbladet (IB) hade hans penna en synnerligen stor kraft att påverka svenskarnas syn på den expansiva idrottsrörelsen. Tidningen hade uppskattningsvis imponerande 20 000 prenumeranter redan 1920. En siffra som skulle öka markant med tiden.

I hela 52 år, från 1915 till 1967, var han chefredaktör för inflytelserika IB.
Då TT andades idrott och bandy — hans favoritsport — försvarade han idrottsrörelsen i alla lägen. Den som attackerade exempelvis bandyn blev snart varse om att chefredaktör Tegnér skulle återkomma med vassa repliker i skrift. Lägg därtill hans språkliga stil som var synnerligen originell och inte sällan träffande.

Torsten Tegnér

Foto: Uppsala-Bild/Uppsalamuseet. Torsten Tegnér i samtal med professor Henrik Munktell från Uppsala universitet.

Det är inte för intet han ofta anses som den främste sportjournalisten vi har haft i Sverige.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion

,

SOMMARLÄSNING IFK Uppsala kom att dominera stort när bandyn fått fotfäste i Sverige och nästintill prenumererade på SM-titlar. Och mäktiga Stockholms stadion kom att introduceras och ge sporten en skjuts framåt.

I Bandyfebers andra del kunde vi se IFK Gävle vinna det första svenska mästerskapet 1907 — genombrottsåret för svensk bandy. Vidare att Svenska fotbollförbundet tog över bandyn från Bollförbundet året innan och att finbesök kommit till Stockholm i form av S:t Petersburger Eislaufverein för att demonstrera en vidareutveckling av sporten.

Sist men inte minst; hur nationskänslan stärktes av naturromantiska föreställningar vilket bandyn passade in med dess plats mitt i den nyckfulla men åtråvärda naturen.

När klockan slog för år 1910 så kunde vi för första gången se ett riktigt dominant bandylag över en längre period: IFK Uppsala med totalt tolv SM-tecken i bandyhistorien (senaste 1933).

Efter det första SM-guldet 1907 vann föreningen ytterligare tio (!) guld fram till 1920.
Det ska nämnas i sammanhanget att IFK Uppsala och Djurgården delade på SM-guldet 1912. Efter full tid stod det 1–1 på en vattnig och bedrövlig is på Råstasjön i Solna.
Det blev nämligen inget senare omspel på grund av det milda vädret på vårkanten.

Men återigen — IFK Uppsala var sportsligt en riktig maktfaktor. Spelare som Einar ”Linkan”Lindqvist, Sune Almkvist och giganten Sven ”Sleven” Säfwenberg, den sistnämnda för övrigt den ende bandyspelare som hittills fått Bragdguldet (!) 1933, dominerade på isarna.

Sven ”Sleven” Säfvenberg

Målvaktslegenden Sven ”Sleven” Säfwenberg var en stor profil i IFK Uppsala där han var med och tog sju SM-guld. ”Sleven” vaktade målet i IFK i hela 25 år. Notera den karaktäristiska klädstilen och framförallt skolmössan som ”Sleven” alltid bar när han vaktade målet.

I Uppsalagänget fanns således stora profiler tillika stjärnor även om vi inte får glömma, bland annat, legendaren Torsten Tegnér (SM-guld med AIK 1909 och 1914 samt silver 1913).

Torsten Tegnér

Foto: Gösta Klingberg. Torsten Tegnér syns här 1948 i mitten i rollen som chefredaktör för Idrottsbladet som han köpte 1915 och drev till 1957. Där skrev han mycket om bandysporten. Har betytt ofantligt mycket för svensk bandy på många olika sätt.

Tegnér har betytt så oerhört mycket för svensk bandy vilket vi lär få anledning att återkomma till i denna artikelserie under sommaren.
Kuriosa är att Torsten Tegnér även är betraktad av många som en av de allra främsta sportjournalisterna vi har haft i vårt land.

Ur ett idrottshistoriskt perspektiv är det också intressant att se 1913 som något av ett nyckelår för svensk bandy.
Det året spelades SM-finalen på mäktiga Stockholms stadion när IFK Uppsala besegrade AIK med 2–1 inför påhejande IFK-fans, som rest till bandyfinalen från Uppsala.

Stockholms Stadion, IFK Uppsala, AIK, SM-final

Foto: Theodor Modin. IFK Uppsala, en tidig stormakt inom svensk herrbandy, vann SM-finalen 1913 mot AIK med 2–1 på Stockholms stadion.

Denna väldeliga arena i nationalromantisk stil invigd 1912 och ritad av arkitekten Torben Grut skulle senare komma att cementeras som en finalarena under många år.

Hela 50 bandyfinaler, inklusive omspel, skulle komma att avverkas på Stadions naturis innan Söderstadions inträde till slut tog vid 1967 (året innan spelades dock finalen på Studenternas IP) som en mer beständig finalarena.

Visserligen stack Brunnsviken emellan 1914-1915 och andra enstaka finalplatser när omspel krävdes. Eller när Stadion inte kunde nyttjas för att ta hand om SM-finalen av ett eller annat skäl. Men det var på nationalarenan som bandyn hittade hem. Det var på Stadion där bandyn sedermera blev riktigt stor och en angelägenhet.

Stockholms Stadion

Stockholms Stadion hade hand om bandyfinalen i hela 50 år, inklusive omspel. 1965 spelades sista SM-finalen på Stadion när Örebro besegrade Broberg med 5–2 inför 12 546 åskådare.

Sammanfattningsvis hände det en hel del 1907 till 1920. IFK Uppsala dominerade sportsligt och etablerade Uppsala som ett starkt bandyfäste. Vad vi mer kan tillägga är att det också så småningom kom att utvecklas en slags supporterkultur inom bandyn. Det skanderades klubbnamn och andra tillrop från läktarna och var allmänt mer ”väsen” på matcherna.
Inte minst anhängare till framgångsrika IFK Uppsala vars framgångar på isen skapade hängivna supportrar. Supportrar som mer än gärna följde laget på resande fot.

Men än kunde vi inte tala om någon nationell spridning av bandyn. Inte folklig och ett överbryggande av samhällsklasserna. Men den tiden var inte alltför långt borta när 1920-talet tog vid. Ett decennium där det hände en hel del inom svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 2: Genombrottet

,

SOMMARLÄSNING Trätrissan hade bytts ut mot en boll och svenska spelregler för bandyn var under bearbetning. År 1907 blev något av genombrottet för bandyn i Sverige när den allra första SM-finalen spelades.

I Bandyfebers första del så kunde vi följa bandyns väg från England till Sverige. Från ett tidigt societetsnöje med kungliga inslag.
Men nu började det hända saker på en bredare front även om det svenska kungahuset fortfarande höll bandyn väldigt högt och skulle så göra ett bra tag framöver.

Nordiska spelen visade sig vara en bra plattform för sporten och 1906 tog Svenska fotbollsförbundet över bandyn från Bollspelsförbundet.

Året efter, 1907, spelades den allra första SM-finalen där IFK Uppsala segrade mot IFK Gävle på Gavleån i Boulognerskogen.
Notervärt var att ryska S:t Petersburger Eislaufverein (även om merparten inte var ryssar utan britter och balter) innan finalen demonstrerat bandyn på flera sätt — hur sporten kunde tas framåt.

För här handlade det om något nytt: S:t Petersburger Eislaufvereins spelare hade skridskorna fastnitade i skorna. Dessutom var böjen på klubban klädd i svinläder vilket förbättrade bollbehandlingen avsevärt.
Mer därtill var gästerna mer taktiskt slipade på isen, hittade varandra bättre och kunde lätt snurra upp svenskarna.

Intressant nog — och kanske inte överraskande — har diverse isproblem alltid varit ett närvarande ”hot” inom bandyn från allra första stund.
Säsongen 2019/20 kunde vi på nytt se naturens krafter ställa till det rejält emellanåt med isen i exempelvis Motala.

En av de orter där bandyhall alltjämt saknas. En av de orter där ett lag och dess gästande motståndare kan drabbas negativt av vädrets nyckfullhet en given matchdag. En av de orter där träningar kan bli parodiska eller ställas in.

Men att spela bandy utomhus kan vara alldeles, alldeles underbart under bra förutsättningar.
Likväl göra isen, bevisligen, svårspelad i högst varierande grad.
Regn, snö, för varmt eller alltför kall temperatur och annat ”otyg” har således varit ett allmänt gängse diskussionsämne i bandyns historia från allra första början.

I 1907 års final var det enligt uppgift omkring fem plusgrader vilket gjorde isen vattnig och knappast idealisk.
Det beskrevs som ”en sörja”.
Något som var ett hett diskussionsämne efteråt i pressen.
Länge inom bandyn har det med andra ord aldrig funnits några riktiga garantier.

Å andra sidan — är det möjligen något som varit charmen med bandyn (utomhus) och dess etablerande i Sverige? Att den nyckfulla naturens påverkan på isen och spelet, lukten av skog, snöfallen, kölden, varmkorven, glöggen, den ”spetsade” termosen, eller vad det nu kan vara, varit en dragningskraft för de som beskådat en bandymatch? Att upplevelsen i sig att gå på bandy utomhus varit, om kanske inte lika viktigt som matchen, ett högst värdefullt inslag med ett stort värde.

Svenska turistföreningens (STF) årsskrifter (utgivna 1896-1915) kan sägas ha utövat ett stort inflytande på befolkningens syn på naturen. I slutet på 1800-talet var fjällen något åtråvärt medan skogen tog över mer och mer i början av 1900-talet.

Det började alltså växa fram en allt starkare nationalistisk anda med naturromantiska strömningar i en tid där det på det internationella planet var oroligt.
Kort sagt: det uppmuntrades att vara ute i en unik svensk och romantiserad natur. Lämna storstadens stressiga liv och stärka såväl kropp och själ i samklang med just naturen.
Bandyn passade som handen i handsken för detta ändamål.

Laduviken, bandy, sjöis

Foto: W Lamm. Originalet tillhör SCIF. Laduvikens sjöis var tidigt använd för bandylir med naturskön omgivning. Fotot är taget 1909.

Nåväl, det finns nog många som skriver under på att naturupplevelsen varit och är en viktig faktor för de som intresserat sig för att titta och även spela bandy när inga hallar fanns (och hallar saknas som bekant på många håll även idag). Vilket högst troligt också bidragit till att sporten så småningom etablerades i landet under tidiga 1900-talet.

Åter till det sportsliga.
1908 segrade Djurgårdens IF över Östergötlands BF med 3–1 i en match som präglades av att snön vräkte ned och högst undermålig is.
1909 förlorade dock Djurgården mot AIK, det senare laget anfört av legendaren Torsten Tegnér som lagkapten, med 3–7 på Idrottsparken i Stockholm.
Notervärt är att SM-finalen detta år ingick i de prestigefyllda Nordiska spelen.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Bandyns historia, del 1: Begynnelsen

,

SOMMARLÄSNING/Del 1. Bandyn har en lång och anrik historia i Sverige. Men visste du att sporten har sitt ursprung i England?

Det är på intet sätt konstigt att bandyn har sina rötter i 1800-talets Storbritannien. Känt i bandykretsar är att den första reguljära bandymatchen ska ha spelats år 1875 i Crystal Palace, London, som då kallades ”hockey on the ice”.
En ren uppvisningsmatch mellan två lag från Bury-on-Fen i grevskapet Cambridgeshire i sydöstra England. I Bury Fen hade det emellertid spelats denna märkvärdiga sport flera årtionden tidigare. För här var de ständiga översvämningarna i Fen-distriktet inget problem vid kalla vintrar; då kunde det ju bli bandylir.

Och det är här som bandyspelaren och skridskolöparen Charles Goodman Tebbutt kommer in bilden. Engelsmannen har en given plats i bandyns historieböcker. Tebbutt var medlem i Bury Fen Bandy Club och populariserade bandyn i Europa i slutet av 1800-talet och var en av de stora krafterna bakom sportens första nedskrivna regelbok år 1882 tillsammans med övriga bandyklubbar från Bury Fen. Nio år senare, 1891, var Tebbutt med och bildade National Bandy Association där Bury Fen spelade den allra första internationella matchen i Holland. På så vis fick även holländarna upp ögonen för denna engelska sport.

Charles Goodman Tebbutt

Men snart skulle bandyn tyna bort i England.
Föga förvånande var klimatet en stor bov i sammanhanget med dess allt mildare vintrar. Engelska bandyförbundets regler talade från start om att bandyplanen skulle vara omkring 180 gånger 90 meter vilket också satte sina givna hinder. Senare ändrades måtten till en ”vanlig” fotbollsplans storlek men även under dessa förhållanden var det problematiskt. Innan 1800-talets slut var i stort sett bandyn utraderad. Kanadensiska skapelsen ishockey, med dess mindre mått, stod sig bättre och fick ganska tidigt tak över huvudet även om denna sport också spelades utomhus.

Bandyn må ha sopats under mattan i England men Charles Tebbutt och andra bemedlade engelska turister kom att få sporten på export i flertalet länder i Europa. Däribland Davos och S:t Moritz och även Budapest samt Wien. Tebbutt själv reste till Sverige och Stockholm 1894 för att visa upp bandyn när världsmästerskapen i hastighetsåkning på skridskor hölls.

Holländske skridskofantomen Jaap Eden var en av deltagarna i 1894 års upplaga av världsmästerskapen i hastighetsåkning på skridskor.

Bandyn kan sägas ha fått det riktiga fotfästet i Sverige genom greve Clarence Von Rosen (1867–1955) vintern 1895-1896 då han så småningom startade Hockey-klubben. Von Rosen hade fått kunskap om spelet via sina engelska relationer. Faktum är att han i yngre dagar rest till England som militärattaché. Han lär ha blidkats så mycket av denna engelska sport att han ville få även svenskar att spela bandy.

När bandyn fått ett litet genombrott i Sverige var det knappast en sport för alla – Stockholms överklass och diplomatiska kår var de som först kom i kontakt med sporten. Notervärt är att det från start var fritt fram för även damer i societeten att kampera ihop med herrarna på isen och bli medlem.

Och den kungliga kopplingen skulle visa sig med all tydlighet i bandyns tidiga historia i Sverige. Här kan med fördel nämnas kronprinsen (senare Gustav V) samt prins Eugen. Spelplatsen var då Saltsjöbaden och Djursholm men sedermera blev det isbanan på Nybroviken. Att ha kungligheter med en bandyklubba i handen på isen hade naturligtvis sina fördelar — det gav den nya sporten en skjuts.

Inte minst genom engelskfödda kronprinsessan Margareta, prins Gustav Adolfs fru, som senare skulle komma att grunda Kronprinsessans Hockeyklubb 1908. Där kunde eventuella åskådare få bevittna överklassens damer spela bandy på Stockholms Stadion iförd en längre kjol och mössa alternativt hatt.
Kronprinsessans position ska för övrigt ha varit vänsterinner i ”ett blått lag”.

Societetsbandy i Stockholm. Kronprinsessan Margareta blev frälst i bandysporten och fick ofta med fina sällskap på isen.

Tävlingsmässigt ordnade Clarence Von Rosen en vandringspokal till nyutformade Nordiska spelen 1901 och sammansatte i samma veva ihop två nya klubbar: Stockholms Hockeyklubb samt Upsala Studenters Hockeyklubb. Von Rosen lirade i det förstnämnda laget och var inte helt otippat lagkapten. Nordiska spelen var nordiska vintersporttävlingar med nationalistisk prägel. Förutom bandy var, exempelvis, sparkstöttingstävlan och skridskosegling på schemat. Utländska deltagare var välkomna men de flesta var svenskar förutom vissa danska, finska och norska inslag.

När Nordiska spelen var över hade Uppsala tagit hem turneringen.

Förutom Clarence Von Rosen, så kan vi lägga till ytterligare ett betydelsefullt namn i bandyns begynnelse i Sverige: läkaren Sune Almkvist.

Faktum är att Almkvists betydelse för bandyn är monumentalt.
Uppsalasonen med hela elva SM-guld (!) på meritlistan gick med i Upsala Gymnasisters Hockeyklubb (bytte sedan namn till Uppsala Hockeyklubb när spelartruppen bestod av flertalet universitetsstudenter) som 15-åring 1901. Denna förening kan för övrigt sägas vara fundamentet till det så framgångsrika IFK Uppsala, med Almkvist i spetsen, under 1900-talets första årtionden.

Foto: Paul Sandberg/Upplandsmuseet. Sune Almkvist år 1936 på Studenternas.

Almkvist kan sägas vara den första stora svenska bandyspelaren, som spridde bandyn i Sverige. Lite kuriosa är att han gav ut regelböckerna Regler för ishockey 1907, Spelregler för bandy (1917) samt Bandy (1919). Kuriosa är att han var den förste spelaren att få utmärkelsen Stor grabb. Lägg därtill att Almkvist blev Svenska bandyförbundets förste ordförande år 1925. Ett ordförandeskap han höll till 1950.

Givet den uppmärksamhet bandyn fick i Nordiska spelen fick det genast effekt på intresset i Stockholm. Klubbar och skollag började mäta krafterna mot varandra i tävlingssammanhang. Inte långt senare bestämde sig flera större fotbollsklubbar i huvudstaden att också lira bandy under vintertid. Inte ologiskt skulle det leda till att bandyn så småningom tog efter fotbollen med elva spelare på isen.

Jämfört med uppmärksamheten i Nordiska spelen 1901 så var 1904 års upplaga numret större. Hela 16 lag kom till spel. Kanske inte helt otippat så segrade Sune Almkvists Uppsalagäng.

Året efter innehöll också en brytning med trätrissan till förmån för en boll (lackat garnnystan med en träkula inuti) samt utarbetande av svenska regler.

Än var det ett par år kvar till bandyns riktiga genombrott men grunden var lagd. Bandyn var här för att stanna och det skulle inte dröja länge förrän ett första svenskt mästerskap var ett faktum.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade. Missa inte det.