Arkiv för kategorier: Krönikörer

Är ingen stor supporter av smygpremiärer.
Det ska jag direkt erkänna.
Okej om det handlar om en filmpremiär eller en ny pizza på det lokala pizzahaket.
Men en idrottslig premiär tycker jag ska förknippas med att samtliga lag spelar.

Men jag ska för den delen inte heller förringa Villa och Tellus att man i kväll (läs: fredag) skickade in
elitseriesäsongen 2018/19 i idrottsvärlden.
Absolut inte.

Men jag känner ändå att det inte är rätt att kalla det premiär.
Antar att det finns skäl till varför det blev så att den här matchen ”bröts ur”.
Antar att det ska göras andra saker i arenan när den här matchen skulle ha spelats.
Brukar vara så.
Jag vet.
Jag bor i trakterna kring Göransson Arena så jag vet hur det är…

Men som sagt. Villa och Tellus blev då först ut och det hade kunna slutat i en ordentlig knall.
Bandyns David besökte Goliat och hade ledningen i halvtid med 1-0. En ledning som höll en kvart in i andra halvlek.
Då visade sig Goliat ha en egen David att plocka fram.
David Karlsson såg med sina två mål till att vända på steken och sedan kunde Johan Esplund sätta det sista målet fram till 3-1.

Rapporterna talar väl om en rättvis seger men än en gång visar Tellus att man inte alls kommer att bli någon att leka runt med på bandyisarna i vinter.
Kom ihåg att förra året så vann man nere i Lidköping.
Sen ska man också komma ihåg att Villa kan ha haft förra helgens tuffa World Cup i benen.
Jag vet bara hur SAIK:s spelare kände sig efter förra året då man gick och vann den turneringen.
Man hade direkt efter den svårt att hitta rätt och gick tungt ett tag.
Samtidigt så vill jag inte ta något från Tellus insats.

Premiär eller inte. Elitseriesäsongen 18/19 är i gång och det känns roligt.
Spännande att se vad som kommer att hända.
Tycker att kvällens match ändå visar att vi kan gå mot en mycket oviss säsong där vi får fler överraskande resultat än tidigare år.
Jag tror det och det skulle vara oerhört uppfriskande för bandyn i stort.

Bandyn behöver fler jämna matcher och mindre storsegrar, även om de också
kommer att komma.
Men ska sporten ”accepteras” hos den oinvigde behövs resultat som det i
Lidköping.
Även om kanske ni där i ”Lisch” inte håller med mig efter den för er onödigt
spännande matchen ni såg på fredagskvällen.

Nu blir det ännu en ”smygpremiär” på tisdag då VSK möter Vänersborg.
Men den 26:e är det åtminstone fler lag som kommer ut på isen.
Då känner jag att man kan börja närma sig ordet premiär i alla fall.
Det blev inte längre i dag.
Men nästa fredag blir det längre.
För då är det premiär…

Thomas Forsberg

I Lidköping har det under flera år suttit och lagts ett pussel. Ett pussel för att vinna titlar. Det har dock saknats en bit varje gång och alla har slitit sitt hår av förtvivlan. ”Var är biten?”
Nu är den funnen.
Den hittades i de mörka skogarna i Småland.

Och i dag (läs: söndag) så lades den på plats när Villa besegrade Sandviken i World Cup-finalen med 4-1.
Pusselbiten har nummer 23 och efternamnet är Löfstedt.

Joakim Andersson får faktiskt ursäkta.
Hans målfabrikation är naturligtvis viktig också för Villa och det är en fantastiskt duktig bandyspelare.
Men att Villa lyckades få pennan i näven och skriften på papperet av Löfstedt är den där pricken över i:et som Villa behövde och behövt.

Det är bara att titta på hans betydelse under World Cup:s fyra dagar.
I gruppspelet så stod han för 6 poäng (4+2). I semifinalen mot Start så gjorde Johan 3+2.
Och slutligen i finalen så gör han det där viktiga och matchavgörande 2-0-målet på ett typiskt Löfstedt-sätt.

Sätter fart ifrån princip stillastående och sedan hoppar han över både andra, tredje och fjärde växeln och åker ifrån ett tröttkört SAIK och slänger upp bollen i krysset bakom Joel Othén som var SAIK:s bäste spelare i finalen.

Så gör en lirare. Så gör Johan Löfstedt. Att utse bäste spelare i turneringen måste varit lika lätt som det är att välja hallonsylt till pannkaka…
Jag lyfter på bandykepsen och bugar mig.

Villa var i World Cup final 2016 och föll då mot Västerås med 4-1. Nu vinner man med 4-1 och är nog det lag som har imponerat mest av de svenska lagen i turneringen, tätt följd av finalmotståndarna SAIK som bjöd på en fantastisk bandymatch i semifinalen mot ryska landslaget, eller Neftyanik med Erik Pettersson om ni så hellre vill.

Men den matchen blev nog också fallet för SAIK eftersom det verkade ha sugit musten ur benen på det för dagen vitsvarta SAIK-spelarna.
För Villa fick ju en betydligt angenämare resa fram till den här finalen då man nästan innan morgonkaffet hade bryggts färdigt, avfärdat överraskningslaget Start från Ryssland.

För Villa var nog den här finalen oerhört viktig att vinna. För om man skulle ha förlorat, en final till, kanske det där hjärnspöket ”Villa kan inte vinna”, som huserar i Lidköpings kommun, ha fortsatt att hemsöka föreningen och befolkningen.

Men när man nu har flera ”Exorcister” i laget, kanske det där spöket flyr för gott.

För tittar man i den laguppställning som Villa den här säsongen besitter så behöver man inte vara någon hjärnkirurg för att förstå att laget har kapacitet att gå hela vägen. ”Pusselbiten” Löfstedt har jag redan nämnt. Och Joakim Andersson gör mycket nytta förutom att sätta bollar i nätet hos motståndarna. Jobbar hårt för laget.
Esplund bjuder ju alltid på häftiga grejer och har väl hela ABC egentligen i bandyboken.

Tre stora stjärnor som har stort stöd av flera andra duktiga bandyspelare. Där finns Jesper Eriksson, Joel Broberg, Petter Björling, David Karlsson och ännu flera.
Villa har en kompetens och spets som få lag har den här säsongen.
Dessutom har man bredden att kunna gå runt på många spelare. Viktigt i cupspel som den här helgen med fyra långa dagar av bandy.

Att Villa var stora favoriter innan säsongen visste vi alla om. Oddsen har inte förändrats nämnvärt.
Möjligen sjunkit lite till.

Men säsongen är lång och även Villa kommer att hitta gropar i vägen och få punktering.
Så är det under en säsong.
Och det finns absolut andra lag som kan utmana. Men jag tror att Villa är minst känslig för formsvackor, skador och sjukdomar.

Man har alltid någon ny spelare att sätta in.
World Cup i Sandviken är nu över.
Fyra dagar med bandy. 31 matcher.
Det är precis som vanligt.
En tomhetskänsla som fyller kroppen. Trots att jag inte har åkt en sekund på isen är jag både fysiskt och mentalt slut.

Att uppleva World Cup på plats innebär litervis med kaffe och te och minimalt med sömn.
Kombinationen är inte att rekommendera.
Men det är jäkligt roligt.

Årets upplaga tycker jag både sportsligt och arrangörsmässigt varit den bästa sedan cupen landade i Sandviken för 9 år sedan. Det har varit flera bra bandymatcher. En del skrällar. Många mer väntade resultat.
Men framförallt mycket fin bandy som spelats. Det är ju häftigt när alla de bästa bandyspelarna i världen träffas så här.

Publikmässigt så har det också varit betydligt bättre än tidigare år. Det är känslan i alla fall och kanske är det så att det tar en viss tid att ”köra in” konceptet.
Jag hoppas verkligen att World Cup får fortsätta arrangeras i Sandviken.
Jag tror att det finns stora möjligheter till att utveckla ännu mer.

Tänkte försöka mig på en liten sammanfattning av de här dagarna.

Den såg ingen komma…
På cupens första dag och första match kom också första skrällen. Det var väl inte så där jättemånga som hade skrivit i en Siriusseger mot Edsbyn.
Men idrottens härliga ingrediens överraskning skedde och Sirius vann med 4-2.
Att man sedan inte vann någon mer match tror jag ändå man kan leva med.

Wildcardet från Uppsala sände ut en signal om att man inte kommer att tolerera att trampas på i vinter. Inte ens av regerande mästare.

På cupens näst sista dag kom kanske en ännu större skräll. Jenisej skulle enligt alla bara slå det ryska laget Start.
Efter 23 sekunder visade Start att man hade andra planer. (Snacka om smakSTART..)
Med näbbar och klor och ibland finess så slog man tillbaka jättarna från Krasnojarsk med 4-0.

Fick berättat för mig att de två lagen bodde på samma hotell och när bussen som skulle hämta semifinallaget på morgonen kom och Startspelarna satte sig på bussen så ställde chauffören frågan vilket lag man var. De log och svarade Start. Varpå chauffören sa att då var det fel buss för han skulle ju hämta semifinallaget Jenisej…

Så nog var detta tidernas skräll. Oklart vilken buss Jenisej fick ta i stället….

Poängen….
Låt vara att VSK redan var ur turneringen när man mötte det finska laget Veiterä på fredagsnatten. Det tar ändå inte ifrån Veiteräs bedrift att som första icke svensk-rysk lag ta poäng i World Cup sedan 2008 då Uleåborg och Tornio plockade en varsin poäng i gruppspelet.
Då spelades cupen i Ljusdal. Det här var första gången i Sandvikens cuphistoria. Självklart passar en sådan bedrift in på en lista av detta slag.

MVS…. (Mest Värdefulle Spelaren)
Har redan skrivit hans namn men gör det igen då.
Johan Löfstedt är utan tvekan turneringens man. Hans fyra dagar i Sandviken är briljanta och han gör både mål och läckra framspelningar.
Hans fart på skridskorna är fantastisk att skåda och han har tillfört en dimension till i Villas sätt att spela.
Räcker det som motivering?

MÖS… (Mest Överskattade Spelaren)
Här kanske det är som att svära i kyrkan. Ja kanske snudd på straffbart att skriva Sergej Lomanov. Men jag känner mig trygg i det och är beredd att stå till svars.
För att Jenisej inte kommer längre än till kvartsfinal är inte fullt så överraskande enligt mig.

För när man har så många duktiga bandyspelare i ett lag och använder nästan bara en i matchplanen, då är man inte ett lag.
Visst, Lomanov är en bandyguru och duktig på alla sätt och vis.

Men jag undrar om inte bäst-före-datum börjar närma sig där.
Tycker att han i det flesta av matcherna utstrålade mest frustration och att han lämnar Sandviken med 2 mål på kontot (mot Veiterä) är inget annat än underkänt.

Som sagt var. Jag är beredd att ta min plats på torget och få äpplen kastade på mig…

Målkungen…

Det blev till sist två. Christoffer Fagerström och Erik Pettersson gjorde båda två 9 mål var. Till saken hör att båda spelade mot finska Akilles och där kom en stor del av mål.
Men båda visade också prov på sitt stora register som bandyspelare.
Tekniskt skickliga nummer blandade med stenhårda skott som förmodligen hade orsakat handfrakturer på målvakterna om de försökt räddat.

Ur något ont kan något gott komma…
Våren i Vetlanda beskrivs nog i bandyvärlden som stormig och kall. Detta beroende då på alla spelarförluster som klubben drabbades av. Många tänkte nog att detta var slutet på toppambitionerna.
Men insatserna i Svenska Cupen och World Cup har sänt andra signaler.

I Sandviken tycker jag att laget visade att man har ett lag med ganska så bra kvalité, trots tappet av stjärnorna.
Nu gick man inte vidare men stod upp bra mot både Neftyanik och Hammarby, stundtals i alla fall.
Jag tror att om man bara får en bra start på serien så kan Vetlanda stångas med lagen kring slutspelsstrecket.

Hemläxa….
Varken Edsbyn eller Bollnäs tog sig vidare till slutspelet.
Okej, det har faktiskt hänt förr så det är väl ingen superskräll så.
Men jag tror att de båda hälsingelagen hade andra planer för den här helgen.
Edsbyns förlust mot Sirius i öppningsmatchen satte ju laget i en svår sits. Tog sig samman och slog tillbaka Vänersborg men lyckades sedan bara spela oavgjort mot Start och var då utslagen.

Förvisso var det väldigt tajt i den gruppen men jag tycker inte att man spelmässigt imponerade.
Och frågan är om draget att sätta Hans Andersson i en mittfältsposition i stället för på den mer drivande ytterhalven är ett smart drag?
Man spelade så under fem halvlekar och när det krävdes en rejäl upphämtning mot Start satte man ner Hasse där han på något vis hör hemma. Då hände det saker och upphämtningen kom.
Och med den förflyttningen så fick man även fart på det finska lokomotivet Määttä.

Nu är det tidigt på säsongen och den här positionsförändringen kan ju bära frukt längre fram. Det är mycket möjligt. Men helgen synliggjorde hur viktig Hans Andersson är för Edsbyns spel.

Bollnäs har också dem lite att fundera över. Svenne har fått lite att klura på när han nu sitter i bilen mellan hemmet i Söderhamn och träningarna i Bollnäs.
För spelet i Sandviken dom här dagarna nådde väl inga höga höjder. 1-1 mot SAIK var väl helt okej.
Men sedan blir man mer eller mindre överkörd av Broberg, 1-6, och avslutar med 3-3 mot Baykal.

Försvarsmässigt vet vi vad Bollnäs kan.
Det är framåt det inte stämmer.
Det känns lite för lättläst och uddlöst i nuläget.

Tar väl med Broberg i detta ”Hälsingeblock” också. Broberg gör en helt okej turnering. Speciellt segern mot Bollnäs satt nog fint och då spelade man riktigt bra.
Bra fart och spel.

Att man sedan inte räckte till mot varken SAIK eller Neftyanik säger jag inte så mycket om. Broberg har något bra på gång och kan bli en outsider i årets seriespel. Det sa jag förra säsongen också och då hamnade man ”outside” slutspel.

Räddningen…
Många räddningar naturligtvis när 31 matcher spelats. Svårt att välja ut en speciellt men jag känner ändå en som fastnade på näthinnan. En väldigt matchavgörande och annorlunda sådan.
Det var när Neftyanik hade fått häng på SAIK och knaprat in ett 0-3-underläge till 2-3 i semifinalen.

Då sker ett ihopslag utanför SAIK:s straffområde som gör att bollen går upp i luften och för en stund försvinner ur synfältet för Joel Othén i målet.
Men med en lagkamrats varnande röst gör att Joel i sista stund hinner upptäcka bollen och kan göra en snabb parad.
Bra för Joels reflexträning.
Mindre bra för hjärtat hos alla det svartvita fansen som var på plats…

Den viktigaste spelaren….
Här är det ingen enskild jag tänker på.
Den här spelaren har inga skridskor eller klubba.
Den här spelaren är många.
Jag tänker på alla de som på något sätt hjälpt till i arrangemanget av turneringen.
På alla de frivilliga som under fyra dagar underkastar sig att skippa sömnen och mattider för att ställa upp och hjälpa till för att få en turnering att rulla på.

Det finns så många uppgifter så jag kan inte räkna upp dom alla.
Jag kör ett stort kollektivt tack till er alla som gjorde det möjligt att genomföra World Cup 2018.
Utan den här spelaren blir det svårt att genomföra en turnering.
Bra jobbat alla!

Jag har inte räknat antalet timmar jag har sovit sedan jag la mig i sängen på torsdag natt och fram till i lördags natt.
Men jag både vet och känner att de var för få. Snudd på illamående av trötthet förklarar jag nu World Cup 2018 avslutat och tar sikte på nästa års.
Men först ska vi väl köra lite elitserie också.
Det är ju kul det med.

Thomas Forsberg

Andra veckan i oktober. Här i mina trakter så betyder det att alla älgar ute i skog och mark får passa sig. Älgjakten är i full gång. Sedan i helgen har det bunkrats upp med kaffe, bröd och korv i jaktstugorna. Säkert har också en och annan skröna om monsterälgar berättats av det äldre som gjort nykomlingarna darrig i benen och skakig i skjutfingret. Det är något speciellt det där med älgjaktsveckan.

Jag har aldrig jagat älg. Inte min grej helt enkelt. Men precis som alla andra barn så har man ju någon gång följt med. Det var ju spännande och just de där berättelserna om stora älgar som kunde komma till just vårt pass, var ju det som triggade en att sitta med. Nu hände det aldrig mig. Det jag minns av älgjakt är frusna tår och fingrar.

Limpskiva med kall ost och smör som man doppa i medhavd choklad och att man somnade efter knappa timmen då det närmaste djur man hade kommit var den där hackspetten som satt i tallen bredvid och knackade för fullt. Nä, för mig får älgarna springa lösa och skrönorna får någon annan lyssna till.

I helgen kommer det att prickskjutas även i Göransson Arena. Lika traditionsenligt som älgjakten så avgörs World Cup i bandy och nu för 10:e året i följd så är det i Sandviken som vi får uppleva det bästa i klubblagsväg vad det gäller bandy.

SAIK vann förra året efter stor dramatik. Nästan lika stor dramatik som när man i den avgörande SM-semifinalen avgjorde mot Hammarby. Samme man avgjorde båda matcherna, Daniel Berlin. Men frågan är om SAIK kan försvara titeln?

Det är inte det lättaste när det gäller World Cup. Senast det hände var 2007 då Dynamo Moskva klarade av den bedriften. Chansen finns, absolut. Men det kommer att krävas både skicklighet och tur.

Som vanligt så är det 16 lag som kommer att spela bandy under fyra dagar. Och som vanligt så kommer vi att bjudas på både spännande och mindre spännande matcher. Skillnaden mellan det svenska och ryska lagen jämfört med det två finska lagen är alltjämt för stor och att något av lagen, Akilles och Veiterä skulle ta poäng i helgen, är för mig lika stor chans som att jag ska se en 24-taggare längs 272:an (vägen mellan Ockelbo-Sandviken). Men det ska dock sägas att Veiterä tycker jag överraskade positivt förra året.

Nä, det här kommer att stå mellan 4-5 lag. Av det svenska lagen så känns det som att SAIK, Villa, VSK och Hammarby har störst chans att gå långt. Hos det ryska lagen så är det väl Neftyanik som sticker ut mest med sina klassvärvningar i Erik Pettersson och Vikulin.

Deras tidigare klubb, Jenisej, ska inte räknas bort men tycker ändå att man har ramlat ner lite på kapacitetstrappan. Risken är väl att nu kommer precis ALLT gå via Lomanov. Det och att man hamnat i en tuff grupp med både Villa och Västerås, gör att jag placerar laget från det kallaste området på jorden, lite grann i kylfacket… Men… På söndag när vi summerar helgen så har kanske Lomanov skjutit fler mål än hela Ockelbos jägare älgar och jag får på pälsen….

De övriga ryska lagen, Baykal och Start, har jag ungefär lika bra koll på som jag har på älgar. Jag vet att de finns där men jag har knappt sett dem. Baykal är väl det lag som varit på flest besök vad det gäller World Cup. Detta blir det 11:e framträdandet. Som bäst har man nått en semifinal i WC. Det var 2013.

Minns att det året så var alla lag som var kvar i söndagens semifinaler ryska lag. Kan utan att förringa deras insatser säga att det var ganska så tomma läktare den söndagen. Har till den här säsongen också tappat den ständigt unge Ivanushkin och inte fyllt på med några stjärnor.

Men Baykal är svåra att förstå sig på och kan plocka fram riktigt fartfyllt spel och det brukar ibland löna sig mot svenska lag. Tror väl ändå att man får tufft att ta sig vidare från gruppen.

Start är det andra laget och här kan jag direkt säga att jag inte har någon som helst koll. Laget från Nizjnij Novgorod har dock värvat ganska friskt och bland annat så finns svenske Patrik Johansson (Vetlanda) i laget. Gavrilenko och Ismagilov, värvad från Baykal, är också intressanta namn. Men hur man står sig rent spelmässigt som lag återstår att se. Det här är första gången som laget kommer till Sandviken. Man har faktiskt bara deltagit en enda gång i World Cup.

Gruppen med Edsbyn, Sirius och Vänersborg ser ju dock ganska så öppen ut och Start kan ha en skaplig chans att ta sig vidare.

Det svenska lagen är då 10 till antalet. Som jag skrev tidigare så håller jag väl SAIK, Villa, Västerås och Hammarby som det lag som har bästa chanserna. Sett till försäsongen så har de sett bäst ut. Men det är ju ingen garanti för att formen sitter där just den här helgen. SAIK ska som sagt var försvara en titel, vilket sätter lite press bara det. Sen visade det sig i Svenska Cupen att man är sårbar vad det gäller truppen.

Avstängningen på Airisniemi och skada på Hannes Edlund blev helt enkelt för mycket. Att hålla sig skadefri och friska för övrigt är nog ett måste för hemmaklubben om det ska jublas på söndagseftermiddag.

Villa är säkert revanschsugna efter Svenska Cupen. Man kanske inte gick ut offentligt och sa att man skulle vinna den turneringen men innerst inne fanns nog önskemålet och tankarna om det. Och man imponerade ju stort i gruppspelet. Sen mötte man VSK i semifinalen och då tog det stopp. Vill säkert visa vad man går för i World Cup men har ju en tuff grupp med både VSK och Jenisej, så någon enkel resa lär det inte bli.

Västerås flyger fram här på försäsongen. Alla har nu sett det. Men ändå försöker man på något sätt ”flyga under radarn”. Man fortsätter att hålla låg profil och snackar inte upp förväntningarna speciellt mycket. Kanske är det av lärdom från förra årets turnering då man ju föll pladask i gruppspelet och lämnade Sandviken med endast en poäng inspelad. Det tror jag man inte gör i år. Man har en bred trupp. Precis vad man behöver i en cup över fyra dagar.

Och World Cup är något man vet hur det är att vinna också. Två gånger har man vunnit i Sandviken och totalt sett så är man bäst på sju titlar genom åren. Ni kanske må ”flyga lågt” men jag tror ni kommer flyga långt i den här turneringen…

Hammarby trivs också med World Cup. Tre titlar varav en har kommit i Sandviken. Går nästan alltid till slutspel. Nu var det dock ett tag sedan man gick ända fram. 2010 var senaste finalframträdandet. Längtan efter en framgång är nog stor och chansen finns tycker jag. Tufft naturligtvis med Neftyanik i gruppen men både Vetlanda och Akilles ska man slå. Sen är det slutspel och då brukar Hammarby ”ilskna” till ordentligt.

Men det övriga lagen då? Ger jag dem ingen chans alls? Naturligtvis finns det chans för fler att blanda sig i . Har ju inte ens nämnt Edsbyn. Svenska mästare två år i rad. Vet hur det är att vinna. Men insatsen i Svenska Cupen ramla väl inte in på kontot för väl genomförbart. Och på senare år har man haft svårt att lyckas i World Cup. Sedan cupen började spelas i Sandviken så är det bästa resultatet, två kvartsfinaler. Detta att jämföras med tre finaler mellan åren 2005-2008. Men kanske har lite distans till helgen i Lidköping och älgjakt gjort att grabbarna från Byn kommer med helt andra ideér till den här helgen.

Grannlaget Bollnäs vet jag inte riktigt var jag har ännu. Gjorde väl en helt ok insats i Lidköping och fick säkert med sig en del bra bilder därifrån. Sen om det räcker till i en ganska så tuff grupp (SAIK; Broberg och Baykal), är en annan sak. Men man kommer säkert att göra ett rejält försök. Precis som Edsbyn så har man dock haft det tufft på senare år i World Cup sammanhang. En kvartsfinal (2013) är det bästa resultatet dom senast tio åren. Sitter det i hälsingegenerna att inte lyckas när cupen inte spelas i Ljusdal mer?

Broberg är jag nyfiken på. Verkar gå en fin säsong till mötes och har en bra mix i laget. Nu ställs man inför riktigt svårt motstånd men till skillnad från Edsbyn och Bollnäs så har ändå Broberg lyckats prestera ganska bra i World Cup de sista åren. Förra årets kvartsfinalrysare mot SAIK glömmer man inte. Tror att Broberg har skrällläge i år och första matchen på torsdag mot Baykal blir mycket viktig.

Lagen Sirius, Vänersborg och Vetlanda ger jag dock inte stora chanser till en lång turnering. Vetlanda imponerade ju dock i Lidköping där man faktiskt var väldigt nära att gå vidare. Men att tro på avancemang från gruppen med Neftyanik, Hammarby och Akilles är att tro på för mycket.

Med bara dagar kvar nu så känns det lite i kroppen att det snart är dags. Äntligen. World Cup är något alldeles extra för oss bandyvänner. Det är en fest i fyra dagar där likasinnade träffas och umgås. Över klubbfärger och språk. Nu kommer min största del av de här dagarna att tillbringas uppe på pressläktaren och tv-sändningarna, så någon öl tillsammans med en VSK-are, ryss, finne eller Bollnäsare lär det väl inte bli. Det gör mig dock inget heller. Att få möjligheten att sitta tillsammans med kunniga bandymänniskor och referera matcher är för mig lika stor fest som att sitta eller stå på läktaren.

Jag vet att World Cup delar bandyfolket i två läger. Ett som accepterat läget att den måste spelas inomhus. Ett som inte accepterat det och vill ha den i Ljusdal igen. Jag förstår de som saknar festen på IP. Tvivla inte på det. Har själv upplevt den ett par gånger. Men nu är läget som det är och sporten mår bäst av det. Det går att göra de här dagarna i Sandviken till en fest också. Om vi alla hjälps åt så går det. Så ta chansen och åk till Sandviken och upplev bandy på högsta nivå. Ni vet väl vad vi brukar säga här i trakten: Ensam är vi starka. Tillsammans är vi oslagbara….

Thomas Forsberg