Bladh: Illavarslande utveckling i rysk bandy — men inte förvånande

,

KRÖNIKA Medier som enbart ska ryggdunka, klappa och påheja rysk bandy i vinter. Det tycks vara den nya verkligheten som gäller för journalister som vill bevaka ryska mästerskapet kommande säsong. Tyvärr ska vi inte vara förvånande. 

Att vara kritisk journalist i Ryssland har inte varit en bra kombination på väldigt länge. Nu är det påtagligt att det kommer påverka även journalister som vill bevaka ryska ligan denna säsong.

Ni har första inte missat nyheten att det Ryska bandyförbundet i tävlingsbestämmelserna för kommande säsongen, mer eller mindre, sätter munkavle på medier som vill bevaka mästerskapet.

Det innebär, i korthet, att medier inte får yttra sig något negativt om vare sig domslut, tjänstemän eller själva ryska mästerskapet i stort. Vi kan också säga så här: enbart hejaklacksjournalister är välkomna till arenorna i Ryssland.

Följs inte ovanstående regler kommer sannolikt dessa medierepresentanter inte komma in på matcherna, portas och få hålla på med något annat. Och samtidigt riskera böter.

Bandyn behöver publicitet och fler journalister som skriver om sporten, inte färre. Det är en ren och skär skandal. Men tyvärr inte alls omöjligt i Ryssland.

Sedan tidigare har rysk bandy stora problem med ekonomin då publiken sviker, kanske beroende på de många uppgjorda matcherna vilket ryska källor har uppgett. På sista finalen mellan Neftyanik och Dynamo Moskva var det bara 2743 åskådare till exempel.

Problemet är också att det finns några klubbar med mycket pengar och många klubbar som har det tufft. Det har gjort Superleague väldigt ojämn. Neftyanik vann serien med 15 poängs försprång före Dynamo Moskva och 20 poäng före Jenisej.

Och nu kommer alltså munkavlen på journalisterna på detta.

Enligt ryska källor är problemet Boris Skrynnik. Skrynnik är ordförande för det ryska bandyförbundet och president i FIB sedan 2005. Han är enligt samma källor en synnerligen egensinnig person.

Enligt uppgifter till Bandyfeber så kan Skrynnik vara på väg att förstöra rysk bandy genom att han, enligt dessa uppgifter, ligger bakom fixade matcher och menar att han vill skaffa sitt eget lag fördelar. Just nu är hans lag Dynamo Moskva.

Starkaste kritikerna vill alltså ha bort Skrynnik från posten men det blir inte lätt — han har enligt källor goda relationer till Vladimir Putin…

Det ska, mitt i allt elände, sägas att det möjligtvis i FIB inte finns samma problem eftersom många länder representeras i olika kommittéer vilket torde göra beslutsfattandet mer demokratiskt.

Men det är en föga tröst just nu.

Mattias Bladh 

Anderstedt: Det finns bara en Owe Svensson

, ,

KRÖNIKA Rolling Stones släpper Satisfaction och uppträder i Sverige första gången och Beatles kommer ut med albumet ”Help”. Winston Churchill begravs i London och Ingvar Wixell sjunger samtliga låtar i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest.

Vinnarlåten är ”Annorstädes vals”. Hep Stars har tre låtar på Tio i Topp med ”Cadillac” som etta. Den första provsändningen av färg-TV genomförs i Sverige. Den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson skickar in marktrupper i Vietnam och Patrik Sjöberg, JO Waldner, Jesper Parnevik och Challe Berglund ser dagens ljus för första gången. Örebro SK blir svenska mästare i bandy genom att på Stockholms Stadion slå Broberg med 5-2.

Året är 1965.

Oceaner av tid har passerat sedan dess. Hur mycket har hänt i ditt eget liv på de år som passerat — förmodligen väldigt mycket. Bandysverige har korat Svenska Mästare mer än 50 gånger sedan dess och i seriesammanhang har oändligt många minnesvärda matcher passerat framför bandypublikens ögon.

1965 var året då Owe Svensson blev ordförande i Åby Tjureda Idrottsförening! Under alla år sedan dess har han jobbat tusentals timmar och dagar för sin kära förening. Att vara ordförande i svenskt idrottsliv under 53 år är en arbetsinsats och ett engagemang det inte går att mäta betydelsen av.

Owe Svensson, Åby/Tjureda

Foto: Åby/Tjureda IF.

Han har inte bara suttit på styrelsemötena och klubbat igenom mängder av beslut. Han har skött slussen, båtplatserna, campingen, konserterna, korvförsäljningen, ja han har varit Åby-Tjureda IF.

Och föreningen är också unik, föreningen är synnerligen välskött och har en ekonomi som dom andra elitserieklubbarna bara kan drömma om. Och nu har han krönt sitt ordförandeskap med att bidra till att laget spelar i Elitserien till hösten, dessutom i en ny hall som föreningen själv finansierar genom ett lån.

Nu har Owe Svensson bestämt att överlåta ordförandeklubban vid årsmötet den 17 juni.

När han själv får gräva i minnet efter det största ögonblicket under sin 53-åriga historia så blir det inte avancemanget i våras till Elitserien. Då nämner han istället när ungdomslaget kom hem från Knatten Cup som segrare för första gången och på tågstationen i Växjö sjöng ”det finns bara en Owe Svensson…”

Och det är också precis så det är — det finns bara en Owe Svensson!

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Slagen om Hälsingland blir vinterns klimax

, ,

KRÖNIKA Dörren till Silly Season-rummet inom svensk elitbandy börjar stängas så smått. Den är inte låst och reglad ännu, det finns fortfarande tid till övergångar. Men de spektakulära värvningarna är nu genomförda.

Och vilken avslutning det blev när de två forwardsstjärnorna Christoffer Fagerströms och Patrik Nilssons nya klubbadresser blev klara. Dom bytte städer med varandra. Christoffer bytte Stockholm mot Bollnäs och Patrik gjorde precis tvärt om.

Samtidigt som målkungen David Karlsson lägger klubban på hyllan.
Här förlorar svensk bandy en stor artist.

Jag konstaterar att Elitserien får nya styrkeförhållanden. Under den gångna säsongen var det Villas stjärnvärvningar och lagbygge som genomsyrade allt.

Men att med den pressen på sig vinna World Cup, Elitserien och SM-guldet imponerade stort.

Men inför den nya säsongen så är det inte alls lika givet att Villa kommer att gå hela vägen. Nu är det flera lag som mycket väl kan slåss om det. Detta trots att Villa fortfarande måste sägas ha den mest helgjutna lagmaskinen. Därom tvistar inga lärde.

Och att redan nu kasta fram tips på hur serien kommer att utkristallisera sig är kanske en harakirihandling av en bandykrönikör. Samtidigt är det kul när s.k. experter sticker ut hakan och sätter sig själv i pant.

Man lovar ibland att äta hattar, gå långpromenader mellan bandyorter eller förnedra sig på annat sätt om man skulle råka ha fel i sina antaganden.
Jag tänker inte bjuda på den typen av löften, men jag kan inte låta bli att göra graderingar av lagens styrkeförhållanden efter nu genomförda lagbyggen.

Favoritskapet från i vintras blir Lidköpingslaget inte av med. Till det har man ett alldeles för bra lag med landslagsmässiga spelare i alla lagdelar. Pressen blir stor även kommande säsong. Det måste bevisas att klubben inte var en fluga som dansade en vinter (inte så många flugor dansar på vintrarna förstås – men ni fattar).

Nu ska det bevisas att klubben har startat en ny era av framgångar. Men med uppstickande lag som stärkt trupperna betydligt så går inte ens Villa säkert.

Edsbyns värvning av Simon Jansson från Västerås och Bollnäs som lyckats plocka hem både Daniel Mossberg och Christoffer Fagerström gör att derbyna i bandykyrkan och på Sävstaås kommer att dra horder av publik. Kul!

Båda lagen höjer sig till en nivå precis under Villa, det är jag helt säker på.
Jag tror det i första hand blir dom som utmanar.

Sandviken, Västerås och Hammarby kommer slåss om en semifinalplats.
Alla tre går ur Silly Season med väldigt bra lag. Klubbarna har lyckats med två trolleritrick under våren, att genomföra de ekonomiska stålbaden och att behålla en stark trupp med ett flertal landslagsspelare.

Ja, det har visserligen omsatts spelare, men resultaten är fullgoda för alla tre, tycker jag.
Där har vi vinterns sex stora lag.

De åtta övriga är litet mera svårbedömda. Jag tror Motala tar ytterligare ett steg sedan i vintras. Laget imponerade i slutspelet. Ett annat lag jag tror tar nya steg framåt är Sirius. Utöver dessa två tror jag även Broberg, Vänersborg och Vetlanda kommer att slåss om att få kvala sig till kvartsfinal.

Med ovanstående förutsättning bör också World Cup i Sandviken 10-13 oktober bli mera publikdragande än på många år.

Kvar är Åby/Tjureda, Frillesås och AIK. Svårtippade lag, men något av dessa får lämna Elitserien.
AIK ja, vi väntar nu med stor spänning på resultatet av den utredning Svenska Bandyförbundet genomför kring AIK.

Det skulle onekligen vara en tråkig bandynyhet om AIK degraderas innan Elitserien ens börjat.

Men varken Stig Bertilsson, förbundsordföranden eller AIK:s nye klubbchef Daniel Johansson har tydligt kunnat säga att AIK blir ett elitserielag i vinter.

Här har Bandyförbundet säkert en hel del huvudbry. Det ska å ena sidan mycket till för att man skall lyfta bort AIK från den plats klubben spelat till sig.

Men å andra sidan kan inte förbundet skapa ett prejudikat och se mellan de ekonomiska fingrarna i ett läge där man sagt sig ställa ännu högre krav på elitklubbarnas ekonomiska ansvar.
Knivigt — det är nog bara förnamnet.

Kjell Anderstedt

Bladh: När allt känns åt helvete

,

KRÖNIKA Idag är det tungt.
Det har det förvisso varit ett tag.

Att födas är det farligaste som finns.
Men också det vackraste som finns.
Livet är skört.
En mycket sliten klyscha, men sann.

Vi kan också säga att livet känns åt helvete.
Orättvist.
Som det gör just nu.

Livet måste gå vidare…
Jadu, det gör det även om någon står på ruinens brant, ett steg från stupet.
Show must go on.

Idag tänkte jag på bandy och vad jag kunde skriva. Egentligen säger min kropp nej.
Klockan var 05.43 för att vara exakt.
Jag vet. Jag har en ganska tydlig digital klocka nära sängen med stora, röda siffror.

Terapeutiskt fungerar det ändå.
Journalistik är bland det bästa jag vet och allra helst lägga fokus på bandy på Bandyfeber.com.

Denna tjatiga kampanj om sommarläsningen går ut 1 juni.
Några har stöttat men det behöver trilla in mer pengar de få dagar som är kvar.

Vill ni. Då kör vi.
Och kanske livet blir lite, lite lättare att hantera.
Älska bandy.

SWISH: 070 480 74 52

Mattias Bladh

Anderstedt: Stjärnklipp av Edsbyn — men var landar Nilsson och Fagerström?

, ,

KRÖNIKA Att bandyns ”Silly Season” inträffar i direkt anslutning till bandysäsongens avslut är mumma för oss bandynördar.

Det känns liksom att spänningen och dramatiken förlängs med ett par månader när man får följa värvningskarusellen.
Starkaste intrycket gör ändå de spelare som är lojala med sin klubb och väljer att stanna, även om ropen från andra klubbar är starka.

Kan man gradera hettan i de värvningar som hittills har gjorts? Ja, självklart kan man det. När en stjärnspelare eller landslagsspelare byter klubb så är det alltid ett hett nyförvärv. Därför får man säga att Edsbyn stod för det största klippet hittills när klubben köpte hem Simon Jansson från Västerås.

Det kommer att stärka laget och det kan göra skillnad mellan semifinal och final i mars. Här gick medlemmarna i Edsbyns vänförening ut med stora insamlingsbössan och finansierade köpet.

För ovanlighetens skull handlade det om ett direkt spelarköp eftersom Jansson hade pågående kontrakt med VSK.

Kan Edsbyn med detta klipp matcha Villa i vinter? Vi får i alla fall nu ranka Edsbyn som klar tvåa i landet.

Jag tar mig friheten att kommentera de större värvningarna vi sett hittills. Daniel Mossbergs flytt från Sandviken till Bollnäs var ingen skräll eftersom det varit på gång tidigare.

Men en synnerligen stark värvning för Bollnäs när Mossan väljer att förlägga de sista bandyåren till Sävstaås.

Christoffer Edlund, skyttekungen, från SAIK till ryska Jenisej. Värvningen ligger ju litet utanför Elitseriens sfär, men den kommer att ha stor betydelse för båda klubbarna.

Ted Bergström är en glimrande målskytt som varit avgörande för VSK i flera matcher. Fick inte den speltid han kanske var värd, men nu blir han en nyckelspelare i Hammarby.

Sirius plockar Ted Haraldsson från SAIK, en spelare som ofta hamnade i skymundan i det stjärnspäckade laget. Men i Sirius blir han en motor som kommer med mycket erfarenhet.

Jesper Jonsson från Hammarby till VSK måste också in under epitetet större värvning.

Men vad händer i AIK? Hela bandysverige undrar. Ryktena sprids när kommunikation och information saknas från klubben.

Falun har verkligen gjort ett par värvningsklipp när Mikael Olsson och landslagskeepern Patrik Hedberg båda flyttar hem till Falun från Västerås respektive Hammarby.

Falun står på tur att få frågan om elitserieplats om något elitserielag skulle falla ur redan innan seriestarten. Men nu vill vi ändå helst se stockholmsderbyn mellan Bajen och AIK — även i bandy.

Men årets Silly Season är inte slut. Två av svensk bandys största anfallare går kontraktslösa och det står nog inte på förrän någon av de båda blir huvudperson på nästa presskonferens.

Jag talar förstås om Christoffer Fagerström i Hammarby och Patrik Nilsson i Bollnäs.
De kommer inte att vara kvar i sina nuvarande klubbar.

Men vart tar de vägen?

Här är det verkligen öppet för spekulationer. Det är lätt att koppla ihop Patrik Nilsson med Sandviken. Han bor i Gävle och laget behöver en målskytt. SAIK säger sig ha stängt truppen.

Men det kan ju dyka upp ett lämpligt jobb även för en kompetent bandyspelare, så vi får väl se. Om Christoffer Fagerström har det cirkulerat flera rykten. Ryssland är ett. Frågan är då vart han skall gå.

Flera av topplagen har fantastiska anfallare med Edlund i Jenisej och Erik Pettersson i mästarlaget Neftyanik där det för övrigt kryllar av stora målskyttar. Ett envist rykte de senaste dagarna placerar Christoffer Fagerström i Hälsingland och då menar jag inte i Ovanåkers kommun… Vi får väl se till helgen.

Så till något vi kan beskriva som ”positivt antiklimax” — stålbaden i krisklubbarna Västerås, Hammarby, Vänersborg och Sandviken.
Frågorna haglade hela vårsäsongen och spelarkontrakt sades upp.

Hur skulle dom klara av att ta sig ur den akuta ekonomiska krisen och få budgetarna i balans? Vilka stjärnspelare skulle fly när de står utan guldkantade heltidskontrakt?

Här måste man säga att klubbarna gjort ett synnerligen duktigt arbete. Jag har förstås ingen insyn i klubbarnas ekonomier i detalj. Men litar vi på vad klubbcheferna säger så har de gjort jobbet bra hittills och dessutom lyckats behålla förhållandevis starka lag. Deras starkaste ”värvningar” är att de lyckats behålla nyckelspelare med stora klubbhjärtan.

Man måste ha människor med ansvar, lojalitet och kompetens i klubbledning och styrelse. Det går inte att ha ansvarslösa personer som lever över klubbens tillgångar med enda målet att hålla laget och sig själv på toppen.

Jag hoppas att den typen av ekonomisk doping nu är bortrensad från elitbandyn. Det blir i alla fall upp till bevis för klubbarna nu när det tuffaste jobbet återstår, det att leva i en ny ekonomisk realitet.

Vad kan det komma ut ur den här krisen? Det är ett helt livsnödvändigt reningsbad. Att spelare inte kan vara heltidsproffs utan måste kombinera bandykarriären med ett civilt jobb är självklart.

Dessutom har de en försörjning när bandykarriären tar slut.
Det är en win-win-situation för såväl klubbar som förbund, aktiva och publik.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: ”Micke Carlsson kan bli en framgångsrik förbundskapten”

, ,

KRÖNIKA Micke Carlsson tar över taktpinnen för det svenska bandylandslaget efter att Svenne Olsson sedan tidigare valt att sluta.
Svenne har gjort ett gott arbete med landslaget.

Att skapa lag av individuella spelare är en av hans stora utförsgåvor och det har betalat sig bra.
Landslagsspelarna har gillat hans ledarskap.

Men det har inte direkt visat sig i resultaten. I bandyvärldens topp är det bara guld som räknas, åtminstone för Ryssland och Sverige som oftast prenumererar på de ädlaste medaljerna.

Där har Svenne inte nått de höjder som publiken, spelarna och han själv förväntat sig. Under hans två år som assisterande förbundskapten och fyra år som förbundskapten har Sverige tagit ett guld (2017), fyra silver (2014, 2015, 2018, 2019) och ett brons (2016).

Det är en allt för skral utdelning. Det är de resultaten förbundsledningen nu vill ändra.

Nu blir det alltså en ledarstab med fyra personer som skall jobba med det svenska herrlandslaget. VSK-tränaren Micke Carlsson blir förbundskapten och SAIK:s nye tränare Jocke Forslund assisterande förbundskapten.

Dessa två blir huvudansvariga för landslaget under kommande landskamper och VM-turneringar. Ytterligare två assisterande funktioner ingår i den ledarkvartett som kommer att arbeta deltid.

Det är P19-landslagets Mattias Rehnholm och P15-landslagets Pär Gustafsson som skall jobba med att scouta spelare och ta fram analyser under hela elitseriesäsongen.
En stark kvartett som säkert ger landslaget nya framgångar. Jag tycker att förbundet har gjort ett mycket bra val av ledarstab. Jag tror Micke Carlsson kan bli en framgångsrik förbundskapten.

Även om Sverige bara tagit ett guld under Svennes sex år så har det i varje turnering varit stenhårt och oftast har ett av finallagen vunnit med uddamålet eller i sudden.
Micke Carlsson förespråkar en offensiv och snabb anfallsbandy.
Det tror jag kommer att öka slagkraften.

Det som är den nästan svåraste uppgiften för alla ledare är att hitta mixen mellan etablerade spelare och ett inflöde av nya unga.
Här krävs det också mod.

Det är en sak jag vet diskuteras i alla landslagsledningar i bandyvärlden. Där står både Micke Carlsson och den ryske huvudtränaren Mikhail Yuryev inför samma kluriga uppgift. Den som bäst klarar mixen erfarenhet/förnyelse blir nog en vinnare.

Och finalresultaten de senaste åren med superjämna finalmatcher kommer också kräva ett taktiskt skarpt sinne och en förmåga att få ut max av spelarna ända in i kaklet.

Där misslyckades Sverige kapitalt i Vänersborg. Vid tre tillfällen under finalen hade Sverige tvåmålsöverläge. Laget hade 3-1 i paus, 4-2 i mitten på andra halvlek och 5-3 med kvarten kvar, men man lyckades inte hålla undan och föll sen med 6-5 efter sudden.

En jättebesvikelse, samtidigt som ryssarna visade sina vinnarskallar.

Federation of International Bandy, FIB, har nu skapat en helt ny säsongsplanering och VM senareläggs. Medialt kan allt fokus ligga på VM efter de nationella slutspelen.
Ett mycket bra beslut.

Kommande säsongs VM spelas inte förrän i månadsskiftet mars-april, alltså två månader senare än Vänersborgs-VM. Turneringen spelas i den inomhusarena som just nu byggs i Irkutsk.

En av de största städerna i Sibirien, drygt 500 mil och 5 tidszoner öster om Moskva. 2021 spelas VM i Syktyvkar som bara ligger drygt 130 mil nordost om Moskva och i samma tidszon.

Den här nya säsongsplanen ger också möjlighet till två landslagsturneringar före VM. Tidigare har det ju spelats en 4-nationsturnering före jul, men nu blir det alltså två 4-nationsturneringar under vintern.

Den första går i Ryssland i december och den andra i Finland i januari. Jag tror att bandyn tjänar mycket på förändringarna. Det blir fler landskamper för publiken, fler tillfällen för lagen att svetsa sig samman och en VM-turnering där spelarna kan ge allt och inte komma tröttkörda till ett efterföljande slutspel.

Så de kommande två VM-turneringarna kommer att bli särskilt intressanta inför en massiv rysk publik som bara kräver guld.
Vi kommer att gå en mycket spännande bandysäsong till mötes, det är jag helt övertygad om.
Och för Micke Carlsson och hans mannar blir det verkligen upp till bevis.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: När briserar den stora bomben?

, ,

KRÖNIKA Att följa ”Silly Season” är både intressant och fascinerande. Just nu är vi mitt uppe i den. Vissa spelarkontrakt är påskrivna och nya ramlar in i stort sett varje dag.
Men när briserar den stora bomben?

Det är många rykten som florerar och som placerar spelare i mer eller mindre troliga klubbar.

Den här krönikan är inte heltäckande, men ger kanske några nya perspektiv på det som sker.

Det som överraskar mest är tystnaden från nykomlingarna. Både Åby/Tjureda och AIK behöver absolut förstärka. Åby/Tjureda har visserligen fått Arvid Johannisson och Jonathan Svensson från Vetlanda, men det tror jag inte räcker.

AIK har tydligen helt andra saker att reda ut. Nyhetsrubrikerna skriker om kriminalitet, firmor, personhot och skatteskulder. Därför är tystnaden kring de nödvändiga förstärkningarna en aning oroande.

Ryska Bandyfederationen diskuterar än en gång införandet av begränsningar för utländska spelare. Det var på gång redan förra säsongen och frågan är nu uppe till ny diskussion. Den begränsning vissa förespråkar är att lagen endast ska få ha EN utländsk spelare.

De flesta lag är dock helryska nuförtiden. Den gångna säsongen fanns bara tre svenska spelare i Super League, som högsta divisionen heter. Erik Pettersson i mästarlaget Neftyanik, Patrik Sjöström i Jenisej och Patrik Johansson i Start. Jenisej försvann förvånansvärt tidigt i slutspelet. Laget slogs ut i kvarten av Ural Trubnik i två raka matcher. Patrik Johansson är den ende som nu vänder hem till Sverige.

Han hade planer på en fortsättning, men klubben fick problem, tvingades skära i kostnaderna och då har Patrik valt att flytta hem. Nu har den återstående svenskduon dock blivit en trio när Christoffer Edlund blir klubbkompis med Patrik Sjöström.

Den sista finalmatchen mellan Dynamo Moskva och SKA Neftyanik lockade endast 2 743 åskådare. Det har gjort att diskussionen kommit upp igen om man skall ha en enda final som i Sverige, eller bäst av fem som ryssarna har nu.

Intressant på hemmaplan är förstås att se hur det går för de klubbar som balanserat på slak ekonomisk lina och med nödrop klarat elitlicensen. Där är Sandvikens AIK hittills den enda klubb som tydligt signalerar pånyttföddhet och presenterar spelarnyheter på löpande band. På samma sätt som Hammarby så sades alla spelarkontrakt upp vid säsongsslutet.

Men nu är SAIK på väg att bygga ett starkt lag, trots sina nya ekonomisk förutsättningar. De spelare som stannar gör det med ett stort hjärta och talar alla om en nystart. Det är imponerande. Klubben har exempelvis lyckats behålla alla sina landslagsspelare, utom en, trots nya lägre ersättningar. Men jag tror ändå det behövs en komplettering på anfallssidan i det svartvita laget efter Edlunds sorti.

Hammarby arbetar i tystnad och inget kommer ut, frånsett att tränaren Misja Pasjkin flyttar hem och tar över Jenisej. Men rykten går. Christoffer Fagerström är sugen på Ryssland. Kanske intressant för Neftyanik som tappar Pavel Ryazantsev som forward.

Men mästarlaget har ändå kvar Erik Pettersson och Artem Bondarenko som tillsammans gjorde 140 mål (68 respektive 72) den gångna säsongen. De toppade den ryska skytteligan tillsammans med just Ryazantsev som gjorde 62.

Dessa tre Neftyanikspelare gjorde alltså 202 mål i ryska skyttetoppen, helt fantastiskt! Blir väldigt spännande att se Neftyanik i World Cup i höst. SKA Neftyanik är just nu det överlägset bästa ryska klubblaget.

Vänersborg har tydligen en bit kvar innan ekonomin är löst och är därför sista lag under ekonomisk lupp. Några spektakulära värvningar är nog inte aktuella där.

Största utropstecknet bland värvningar hittills är Daniel Mossberg till Bollnäs, även om det inte är en direkt skräll. Han kan ge hälsingelaget ny spelintelligens, det kan göra skillnaden mellan kvartsfinal och semifinal.

Mästarlaget Villa-Lidköping då? Firas det ännu, månntro? Lugnet verkar i alla fall ligga över Lidköpingsbygden. Frågetecken dock för David Karlsson och Petter Björling har jag förstått. Men mästarlaget blir starkt ändå.

I övriga lag då? Än så länge inga direkta skrällar, men samtidigt spännande.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Johan och Malin — inga kioskvältare som Årets spelare

, ,

KRÖNIKA Det finns många situationer och prestationer bland spelare och domare som diskuterats den gångna säsongen. Men juryn som utsett Årets Spelare har tagit kloka beslut, som nog ingen i bandy-Sverige ifrågasätter.

Valen hade inte vält några tidningskiosker i nyhetsväg på den tiden dessa fanns. Jag vill nog inte påstå att årets jury haft ett direkt ansträngande jobb.

JOHAN ESPLUND i guldlaget Villa får ta emot utmärkelsen för andra gången. Förra gången var 2015. Juryns formulering:
”Ett offensivt geni som har förmågan att överraska vem som helst, när som helst. Han hotar motståndarna med allt från sensationella dribblingar till briljanta passningar och var en starkt bidragande anledning till att Villa Lidköping BK i år blev svenska mästare för första gången”.

Ett klockrent val av juryn. Och alla bandyälskare lär väl för lång tid minnas Esplunds osannolika avgörande i förlängningen mot Edsbyn när han briljerade fram Villa till final.

Ett lika klokt val gjorde juryn på damsidan. MALIN PERSSON i förstagångsmästarna Västerås SK tog också hon titeln för andra gången. Den första 2017. Här formulerar juryn sig så här:
”En snudd på komplett bandyspelare med en enorm klubbteknik och passningsklubba. Balansen och bredden i kunnandet har den här säsongen bland annat bidragit till att lagkaptenen fört Västerås SK till ett historiskt första SM-guld på damsidan”

Som alltid är det lockande för en krönikör att gå tillbaka i historien för att hitta tidigare legendarer som tagit hem priset. Många har varit givna på förhand. Det är lätt att se att svensk bandy haft massor av underbara spelare, målskyttar, lirare och målvakter genom tiderna.

Den förste på herrsidan är också en av de absolut bästa genom tiderna. Bernt ”Bempa” Eriksson i Falu BS! Han blev redan 1964 ”Årets Man” som ju priset hette tills för bara ett par år sedan. Han fick utmärkelsen hela fem gånger under 11 år. Med det är han förstås värst av alla. Tätt följd av Magnus Muhrén, Sandvikens AIK, som fått utmärkelsen 4 gånger, dessutom alla i rad mellan 2002 och 2005.

Jag kan inte låta bli att med stolthet nämna några andra legendariska spelare. Men jag har ingen ambition att vara heltäckande. Torbjörn Ek, Ljusdal, Uffe Fredin, Sirius, ”Pinnen” Ramström, Boltic, Ola Johansson, Boltic och VSK, Anders Bridholm, Boltic, Daniel Berlin, SAIK, Micke Arvidsson, Motala, Jonas Claesson, Vetlanda och Hammarby, Pelle Fosshaug, VSK, Hans Åström, SAIK och många fler. Utmärkelsen i år är den 55:e i ordningen.

Birgitta Söderström i IK Göta blev först bland tjejerna 1974. Även här finns många tjejer genom åren som på ett fantastiskt sätt bidragit till att utveckla dambandyn till vad den är idag. Även här plockar jag litet bland guldkornen som fått utmärkelsen bland de 46 som nu delats ut. Emma Kronberg, Västerstrand och Kareby tre gånger, lika många som Johanna Pettersson, Sandvikens AIK och Åsa Fredin, Västerstrand. Camilla Johansson, Kareby två gånger. Det har också Anna Lundin och Linda Odén i AIK.

Kjell Anderstedt
”Årets PR-profil 1997” – så det så 🙂…

Tillman: Längtar redan till nästa års bandyfinaler — men köerna var en arrangörsmiss utan dess like

,

KRÖNIKA Idag känns allting så tomt. Bandysäsongen är nämligen över för den här gången och jag får snällt invänta början på en ny. Tänk om det aldrig skulle ta slut, om man kunde spela bandy året om.

Tomt var det verkligen inte (!) på torget i Lidköping på söndagen när fansen hyllade sina guldhjältar efter att man lyckades vinna det där så efterlängtade SM-guldet.

Jag kan inget annat än att lyfta på hatten och gratulera alla som har någon koppling till Villa-Lidköping.
Stort GRATTIS.

Men jag får även göra det samma för Västerås damlag som också blev historiska när man tog sitt första SM-guld någonsin.

Om vi börjar med matchen så är den första halvleken något utöver det vanliga, kanske till och med den bästa halvleken jag någonsin sett i en bandyfinal.

Det var full fart framåt från början av både Villa och Västerås, och vilka mål det bjöds på.

Ur spänningssynpunkt tycker jag att Villa gjorde ett mål för mycket i första halvlek för att det skulle bli en bra och spännande andra halvlek.

Tränaren i Västerås, Micke Carlsson, sa ändå innan den andra halvleken började att man skulle ge det en chans och köra på för att försöka komma ikapp och förbi, men så blev aldrig fallet.

Om nu den första halvleken bjöd på magisk underhållning så var den andra halvan av matchen inte alls lika bra då Villa bevakade sin ledning, höll bollen inom laget och gjorde inga större misstag.

Västerås ska som sagt ha all heder i att man gjorde ett krafttag till att knappa in på Villa, men istället rann det iväg resultatmässigt i slutskedet av matchen.

Sammanfattningsvis vinner Villa den här finalen på ett rättvist sätt, man ska inte ta ifrån dom någonting idag.

Några andra reflektioner från den här bandyhelgen är att jag står fast vid att herrfinalen ska spelas någon gång under dagen, runt 14-15-tiden. Som supporter blir det en alldeles för lång väntan på att matchen ska dra igång.

Det blir mer fylla och chanserna till att det händer någonting i mörkret efter matchen ökar och försvårar då arbetet för ordningsvakter och poliser.

Dock tror jag att det var rätt lugnt ändå efter matchen, har bara kunnat läsa mig till att det var lite tumult innan matchen.

I och med att det var väldigt fint väder under finaldagen så kanske isen var något bättre när herrarna spelade sin final än vad den var när damerna spelade sin match.

Så därför kanske detta var den enda positiva anledningen till att finalen spelades senare på kvällen.

Oavsett matchtid så hade i alla fall runt 18 tusen personer tagit sig till Studenternas i år för att se finalen där de flesta läktarna var fyllda med blåvita färger.

Dock kändes det väldigt nervöst bland publiken då det var väldigt tyst hos både Villa- och Västeråssupporters.

Tror det tog drygt 20 minuter innan jag hörde Västeråsfansen sjunga och cirka 10 minuter till innan Villa började sjunga och heja.

Att få in så mycket folk på en arena kan ta olika lång tid, och årets SM-final var en sådan dag när det tog väldigt lång tid att släppa in alla. Köerna ringlades långa utanför varje ingång och många blev oroliga att man inte skulle hinna in till matchstart.

Alla vi som stod i dessa köer var eniga om att detta var under all kritik och en arrangörsmiss av dess like. Jag frågar mig själv varför man inte hade flera ingångar in till läktarna?

Som det var nu fanns det bara en ingång på varje kort och långsida och det är alldeles för lite enligt mig. Här får Uppsala komma på en bättre lösning till nästa år. Gör om gör rätt.

Någonting annat som man också kan försöka fixa är en storbildsskärm någonstans på arenan där man kan visa repriser. Även om man nu är en van bandytittare så vill man ibland kunna se vad som hände i ett tidigare skede.

Annars tycker jag som vanligt, att den här helgen är bland det bästa på hela året. Det är en stor enda folkfest där man umgås och pratar bandy med varandra oavsett vilket lag hjärtat slår för och det gillar jag verkligen jättemycket.

Därför längtar jag redan nu till nästa års bandyfinal.

Joakim Tillman

Anderstedt: Historisk bandylördag — första gulden till Villa och VSK

, ,

KRÖNIKA Vi som upplevt guld för våra lag tidigare vet precis hur framför allt alla Lidköpingsbor känner sig nu. De är i ett enormt glädjerus, känner en oerhörd stolthet för sitt lag. Så många tårar som fälldes under andra halvleken när allt började gå upp att det faktiskt är sant.

Men den överlägset starkaste känslan för Lidköpingsborna är LÄTTNAD! Spökena är borta. Det går att vinna guld. Äntligen fick Villa-Lidköping BK bli svenska mästare i bandy. I klubbens femte final.

Ni som bor efter vägen mellan Uppsala och Lidköping lär få höra de tusentals Villasupportrarna i de 40 bussarna om ni i läsande stund inte redan gjort det.

Å som Villaspelarna är värda det här. Alla segrar från World Cup till den överlägsna seriesegern och vinsterna i slutspelet. Jag vill påstå att det här är ett av de mest kompletta klubblag som funnits i svensk bandy.
Det har funnits flera genom historien och nu är Villa ett av dom.

Det var dessutom fantastiskt att ni fick vinna guldet i en sådan här otroligt bra bandyfinal. Jag vill påstå att det var en av de absolut bästa och mest intensiva bandyfinaler som någonsin har spelats. Tyvärr inte den allra mest spännande i andra halvlek, men det rår ni i Villa för.
Ni var helt enkelt ett par snäpp bättre än VSK i den här finalen.

Till denna fantastiska final bidrog alla spelarna på planen. Västerås offensiva och aggressiva spel gjorde att Villaspelarna verkligen blev utmanade och fick strida för guldet.

Till farten i spelet bidrog också domaren Christoffer Aidesjö och hans kollegor eftersom dom bestämde sig för att ha en hög nivå matchen igenom och tillät ett fysiskt spel som de aldrig skulle gjort i Elitserien.

Synd bara att man också släppte litet för mycket, som till exempel den självklara straff VSK skulle ha haft i första halvleken.

De här fyra finallagen, Villa och VSK i herrfinalen och VSK och Skutskär i damfinalen, visade verkligen vilken fantastisk sport det här är. Den snabbhet och det artisteri som lagen visade upp finns inte i någon annan lagidrott vintertid, ja kanske inte under andra årstider heller.

Jag både tror och hoppas att bandyn med denna finaldag har förvärvat många nya entusiaster.

Damfinalen blev lika historisk som herrfinalen. Det blev en härlig upplevelse för alla 6 478 i rekordpubliken när VSK-tjejerna fick sitt efterlängtade första guld.

Två otroligt bra bandylag som verkligen bjöd upp till fight såväl under ordinarie tid som i förlängningen. Offensivt spel, härliga individuella prestationer och mycket hjärta. Men det är nog dags för Bandyförbundet att ta sig an frågan om det är rimligt att SM-finaler ska avgöras på straffar.

Det kan vara okej i andra cupsammanhang. Men i SM-finalen måste lagen få spela sig till ett avgörande. Förlängningar i sudden-form kan också sluta i tillfälligheter, visst, men då får lagen åtminstone spela om det. Här tycker jag att förbundets regelexperter har ett jobb att göra.

Damfinalen fick alltså avgöras på straffar. Men domarna bestal Skutskär på en solklar straff redan i första halvlek, det var trist. När Sara Carlström i VSK-målet fällde Sanna Gustafsson i Skutskär såg vi hela säsongens mest solklara straff. Någon av domarna skulle självklart ha blåst.

Det är såklart okej för domare att göra misstag, men i en final får man inte fega ur. Det blev inte matchavgörande, men fick såklart betydelse för matchutvecklingen. Men för den unga domartrion blir det förhoppningsvis ett lärande misstag.

Västeråstjejerna klippte in två av straffarna som tog vid efter förlängningen. Bara att gratulera laget till det här första SM-guldet. Men Johanna Pettersson får nog inleda nästa säsong med att beordra tjejerna en rejäl straffslagsträning hemma i Skutskär. Att inte hitta rätt en enda gång från straffpunkten på 5 straffar i matchen, trots en bra VSK-keeper, är alldeles för dåligt.

Men båda lagen bjöd upp till en historiskt spännande final. Det var stor underhållning för både rekordpubliken och för alla oss som bara såg matchen på TV.

Ta aldrig bort SM-finalen i bandy! Att avgöra guld och silver i en enda match är något unikt. Bandyn kan säkert ta lärdom av andra idrotter i olika avseenden, men låt avgörandet i en enda final leva kvar.

Detta är propaganda och bandyreklam som vi inte kan få med en lång serie finalmatcher. Alla vi som upplevde årets finaler är övertygade om det.

Kjell Anderstedt