Grovt matchstraff för Gifting när VSK krossade Tellus: ”Olyckshändelse”

,

Västerås vann med hela 10–2 mot Tellus i lagets elitseriepremiär. Den stora snackisen direkt efteråt blev ändå det grova matchstraff som VSK-mittfältaren Niklas Gifting drog på sig i slutskedet av matchen efter en duell med Martin Krigh.
— Jag kan köpa ifall jag hade fått en tia men inte ett rött, säger Gifting till Bandyfeber.

Det var bara sekunder kvar att spela, i den 95:e minuten, när Niklas Gifting fick syna det röda kortet för våldsamt slag mot Tellus lagkapten Martin Krigh.

Ett domslut som Gifting inte var tillfreds med efter slutsignalen.

— Jag har inte kollat på situationen nu efter matchen men jag tycker inte att det är ett grovt matchstraff. Jag kan köpa ifall jag hade fått en tia, men inte ett rött, säger han.

VSK-mittfältaren menar att han inte hade någon intention att träffa Krigh med klubban.

— Det blir en situation där han inte bryr sig så mycket om bollen utan går lite mer på mig och det gör att jag tappar balansen och han får min sving olyckligtvis på sig. Det var inte min avsikt att svinga efter honom utan det var en olyckshändelse att han fick svingen på sig.

Matchen då?
Jo, till slut en ensidig historia där VSK hade 4–2 i halvlek i nybyggda Gubbängens Skridsko- och Bandyhall.
Med tjugo minuter kvar satte Kasper Sandgren 7–2 och VSK, som kom till spel utan Stefan Kröller (före detta Edberg) och Måns Engström, hann med ytterligare tre mål innan slutsignalen.

— Jag tycker att vi gör en bra och stabil insats med många inblandade i spelet och i matchprotokollet. Det var några veckor sen vi spelade match så det är klart att allt inte sitter så som vi önskar, säger Niklas Gifting.

— Vi har några nivåer till som vi måste upp till men det är något vi får jobba oss in i. Men i det stora hela är vi nöjda med premiären.

Skönt att det hela är igång?

— Ja, men det är verkligen skönt att äntligen få komma igång med säsongen på riktigt nu. Det är det här man har längtat efter så det är skönt.

Mattias Bladh

Västerås–Tellus 10–2 (4–2)

Målen: 0–1 (4) Joel Engström (Tobias Holmberg), 1–1 (7) Marcus Magnusson, 1–2 (19) Robin Andersson (Oscar Gröhn), 1–3 (26) Daniel Johansson (Jesper Jonsson), 1–4 (33) Melker Westman (Niklas Gifting), 2–4 (43) Tobias Björklund, hörna, 2–5 (56) Kasper Sandgren (Daniel Johansson), 2–6 (65) Robin Andersson (Daniel Johansson), 2–7 (74) Kasper Sandgren, 2–8 (83) Jesper Jonsson (Melker Westman), 2–9 (89) Daniel Johansson (Joel Engström), 2–10 (90) Joel Engström (Tobias Holmberg).
Hörnor: 7–10.
Utv, Tellus: 4×10. VSK: 1×10.
Grovt matchstraff, rött kort: Niklas Gifting.
Domare: Adam Jokinen.

Övriga elitseriematcher på söndagen

Dam:

Västerås–KS Bandy 11–2

Bandyns historia, del 11: 00-talet och Edsbyns galna guldera

, , , , ,

Edsbyn fick enorma framgångar, Hammarby prenumererade på SM-silver och svensk bandy drömde stort. 00-talet blev på många vis ett expansivt årtionde för sporten.

När man botaniserar i minnenas alléer om svensk bandy under 2000-talets första halva så framträder vissa saker på en gång.
Edsbyns bandyhall, den allra första bandyarenan i landet med tak över huvudet, kommer direkt på näthinnan.

Edsbyns bandyhall vars framväxt la grogrunden till föreningens sanslösa framgångar med fem raka SM-guld 2004-2008.
Vi kommer få anledning att återkomma till Edsbyn lite senare.

Under detta årtionde drömde bandyn också stort. När Håkan Ramsin tog över som ordförande i Svenska bandyförbundet 2006 var det med grandiosa visioner.
Riskkapitalisten/mediestrategen/rådgivaren Ramsin ville utveckla svensk bandy, införa halltvång och förlägga SM-finalen på nationalarenan Friends arena inför fullsatta läktare.
Under Ramsins ordförandeskap kunde bandyn också förhandla fram ett lukrativt byte till TV4 för tv-rättigheterna.

Ramsin ville onekligen verka i nuet och hade inte mycket till övers för nostalgiska tillbablickar på svensk bandy.
Med andra ord var nog den klassiska bilden av bandyåskådaren som en bandyportföljbärande invidid mer främmande för Ramsin än någon annan på positionen dessförinnan.

Håkan Ramsin, ordförande, Svenska bandyförbundet

Håkan Ramsin var ordförande i Svenska bandyförbundet 2006-2014 och drev på en modernisering av svensk bandy.

Tillbaka till Edsbyn och de fem raka SM-gulden mellan åren 2004-2008.
Läs det E N G Å N G T I L L…
Inom elitidrott är det som alla vet ohyggligt svårt att ta sig hela, mödosamma vägen till det mest värdefulla slutmålet: guldet.

Men lilla Edsbyn med runt 4 000 invånare blev precis vad Boltic utmynnade i under nästan hela 1980-talet — en maktfaktor med sin galna guldsvit.
Pararellen med Karlstadlaget är inte ologisk. Boltic var dessförinnan det enda laget tillsammans med IFK Uppsala (Boltic tog sju raka SM-guld 1979-1985) som mäktat med att vinna guld fem år i följd.

Sviten började som sagt 2004.
Efter att ha slutat tvåa bakom Sandviken i norrgruppen slog Edsbyn ut Bollnäs respektive Västerås på vägen till SM-finalen. I finalen väntade Hammarby i vad som blev en av tidernas mest dramatiska bandyfinaler.

Hammarby hade ledningen med 4–2 och fick en gyllene möjlighet att utöka till 5–2 i andra halvlek via straffpunkten.
Men Patrik Sandells straff räddades av Anders Svensson — en gigant i finalen — och i stället kunde Edsbyns Patrik ”Palle” Rönnkvist kontra in 3–5. Samme Rönnkvist ordnade även 4–5 innan Jonas Edling satte kvitteringen till 5–5 på ett straffslag.

Hammarby var förlamat. Peter Törnberg satte sedan 6–5 på hörna med kvarten kvar och Edsbyns supportrar var i extas.
Stockholmarna gjorde ett försök att få in kvitteringen — men i stället kontrade Jonas Edling in 7–5.
Saken var klar för närmre än en 6–7-reducering kom inte Hammarby.
Edsbyns 26 år långa väntan på ett nytt SM-guld var över. Stortalanger och egna produkter som Per Hellmyrs, 20, Jonas Edling, 20, och Hans Andersson, 21, fick sina stora genombrott denna säsong.

Edsbyn, 2004, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Där satt den! Edsbyn firar SM-guldet 2004 efter en av tidernas mest spännande bandyfinaler.

2005 stod Sandviken för motståndet när Edsbyn segrade med 6–4. För Joakim Hedqvist, inför säsongen nyförvärv från Broberg, blev det en SM-final att minnas. Efter att Edsbyn haft ledningen med 3–2 i halvtid blev Hedqvists två mål mellan minut 55 och 62 matchavgörande.
5–2-målet var för övrigt en riktig kanon på hörna och visste inte den svenska bandypubliken hur hårt Joakim Hedqvist sköt innan finalen, så visste de det efter matchen. Notervärt är att Joakim Hedqvists far är den tidigare bandyprofilen Pär Hedqvist, som på sin tid var känd för sitt hårda skott.

Edsbyn, 2005, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Segern är vår. Edsbyn firar andra raka guldet. Det var första gången på 52 år som föreningen lyckades försvara ett SM-guld.

2006 var, precis som två år innan, Hammarby finalmotståndare. Edsbyn vann med 6–2 vilket innebar tredje raka guldet för Edsbyn.
Visserligen tog Stockholmslaget ledningen men sedan malde de rödblå på, anfört av Joakim Hedqvist som svarade för två mål och två assist.
Drygt 23 000 bevittnade finalen vilket var nytt rekord.

Edsbyn, 2006, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Magnus ”Kuben” Olsson höjer SM-pokalen i skyn 2006.

Året därpå, 2007, skulle Edsbyn komma att få göra upp ånyo med Hammarby om SM-guldet. 21 576 åskådare fick se en rysare — och supervärvning av Edsbyn. Hammarby hade ledningen med 2–0 i halvtid och gick upp till 3–0 med drygt tjugo minuter kvar.
Edsbyn var i brygga och Hammarby såg ut att ha föreningens första SM-guld i sina händer.
Men Edsbyn … ja, är Edsbyn. Satsade därefter väldigt offensivt och fick utdelning. När Magnus ”Kuben” Olsson pangade in 2–3 med kvarten kvar var det definitivt match igen.
När så fyra minuter återstod tilldömdes Edsbyn en offensiv hörna. Skottklar stod Joakim Hedqvist — vem annars — och sköt in kvitteringen till 3–3.

I förlängningen klev finaldebutanten Pär Törnberg fram. Från högerkanten drev han med bollen in mot mitten och testade skott utifrån.
Bollen satt lågt och Andreas Bergwall tvingades kapitulera.
Fjärde raka SM-tecknet var bärgat.

Edsbyn, 2007, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Edsbyns trogna supportrar invaderar isen efter slutsignalen i 2007 års SM-final.

2008 års SM-final mellan Edsbyn och Sandviken bjöd på hela sjutton (!) mål — fler mål hade det aldrig blivit i någon tidigare bandyfinal.
Efter kvarten spelad hade Edsbyn kopplat greppet rejält när laget ledde med 5–1.
Alla vet att det kan ringa fort i bandy men Sandviken lyckades aldrig hämta sig från Edsbyns chockstart.
I finalen blev Joakim Hedqvist och Daniel Liw båda tremålsskyttar i 11–6-krossen.

Edsbyn, SM-guld, 2008

Foto: Martin Henriksson. Mattias Hammarström jublar efter ett av sina två finalmål mot Sandviken 2008.

Edsbyn, 2008, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Pär Törnberg kramar om Anders Svensson efter Edsbyns femte SM-guld.

Edsbyn, 2008, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Anders Svensson poserar med supporterflagga efter 2008 års finalvinst mot SAIK.

Ett otroligt facit men allt har ett slut. Även om det var svårt att tro det när Edsbyn vann ytterligare en SM-final.
Men 2009 bröt Västerås Edsbyns guldsvit efter 5–4-segern på Studenternas inför 20 114 åskådare på läktarna. En match där VSK-mittfältaren Tobias Holmberg agerade stor segerorganisatör och var inblandad i alla målen.

Vad var de största bidragande orsakerna till att ”Guldbyn” (ja, har man tagit fem på raken så förtjänar man det epitetet) tog de där fem raka SM-gulden?
Ja, en massa toppspelare är en sak. Och otroligt nog hade Edsbyn, till största delen, egna produkter under de gyllene fem säsongerna.

En annan orsak är tränarparet Ola Johansson och Franco Bergman, som ledde trupperna 2004-2008.
Två väldigt vassa tränarhjärnor och den förstnämnde är av många ansedd som ett taktiskt geni.
Förutom att vara en av de största bandyspelarna vi har haft inom svensk bandy, så har också tränaren Ola Johansson gått till historien som en av de största ledarna inom bandyn.

Ola Johansson, Edsbyn

Demontränaren Ola Johansson. Av många ansedd som en av världens bästa spelare och tränare genom tiderna.

Edsbysonen Ola lämnade aldrig något åt slumpen när Edsbyn dominerade svensk bandy.
Inför matcher hittade han ofta avgörande detaljer för att hans lag skulle segra i slutändan.
Taktiska fullträffar kan vi kalla det.
Som aktiv spelare var hans spelsinne minst en nivå högre än hos alla andra spelare. De vägvinnande passningarna som Ola Johansson många gånger stod för under sin långa, framgångsrika karriär var passningar ”som inte fanns”.

När vi talar om bidragande orsaker till Edsbyns hegemoni under 00-talet är givetvis den egna bandyhallen givet att nämna i sammanhanget.
Hallen stod färdig 2004 och var då Sveriges första bandyhall. En hall som gav Edsbyn stora fördelar i att kunna bemästra vädrets makt. Nu kunde laget träna och nöta på sitt spel under perfekta förhållanden.

Med allt detta sagt så är det ofrånkomligt att inte nämna det inflytande finansmannen Ulf ”Järven” Järvefelt hade på gulderan 2004-2008.
Väl känt är att Edsbyns hedersordförande dömdes till två års fängelse 2011 för grov trolöshet mot huvudman. Detta efter att ha förskingrat familjeföretagen och överfört uppemot 20 miljoner till Edsbyns IF.
Det krävs ingen magisterexamen i nationalekonomi för att förstå att dessa ”svarta” pengar hade effekt på Edsbyns stora slagkraftighet dessa år. Både på isen och för hela föreningen.

Järvefelt har sedan länge avtjänat sitt straff och har flertalet gånger uttryckt ånger för att ha varit ”ovarsam”.
Värt att understryka i sammanhanget är att det aldrig har riktats några brottsmisstankar mot Edsbyns IF.

Vad som tenderar att missas när ”Järven” kommer på tal är samtidigt hans betydelse för hallarna i svensk bandy.
Trots det uppenbart oförsvarliga ekonomiska brottet så var, likväl, bygget av Edsbyns hall banbrytande.
Fler hallar skulle följa i landet med Edsbyns ”bandykyrka” som inspiration för att bemästra det nyckfulla vädret.

Edsbyns bandyhall, Edsbyn arena, Svenska Fönster arena

Foto: Anders Wändahl, distribuerad under en CC BY-SA 3.0-licens. Edsbyn var först i landet med bandyhall vilket fick stor betydelse för lagets framgångar 2004-2008.

Om vi ska försöka avrunda denna mer trista del kring Edsbyns historia om de ”svarta” pengarna, så lägger det absolut ingen skugga på Edsbyn och de sanslösa sportsliga framgångarna. Dels hade föreningen inte någon aning om att transaktionerna var brottsliga, dels var det spelarna som gjorde jobbet på isen.
Och de gjorde det med nästintill perfektion på isen under fem gyllene säsonger.

***

Innan Edsbyn startade sin guldsvit så fanns det ett svartvitt lag femton mil söderut med stora ambitioner.
I Sandviken och Sandvikens AIK BK.

För att förstå SAIK:s storhet i början av 2000-talet, där det blev SM-guld år 2000, 2002 samt 2003, så måste vi backa bandet till 1997.
Säsongen 1996/97 kulminerade i SM-guld för Sandviken när VSK besegrades med 5–4 — ett minst sagt efterlängtat ögonblick då klubben inte hade vunnit guld på 51 år.

I guldtruppen återfanns Hans Åström vars offensiva kvalitéer var viktigt för laget. Äldre, rutinerade spelare som Anders Jakobsson och Stefan Åkerlind gjorde sin sista säsong medan yngre, talangfulla spelare knackade rejält på dörren.
Unga spelare likt Magnus Muhrén, Daniel ”Zeke” Eriksson, Patrik Södergren med flera som gav blanka f-n i föreställningen att SAIK inte kunde vinna.

Det har pratats om vinnarskallar i SAIK under den här tiden och det är fullkomligt sant.
Träningarna kunde utmynna i blodvite och viljan att vinna var stor.
Följdaktligen bildades en vinnarkultur och framgångarna lät inte vänta på sig.

Säsongen 1999/00 var SAIK suveränt i seriespelet, slog ut Bollnäs och VSK i kvarts- respektive semifinalen. I finalen väntade Hammarby. Matchen bjöd på tretton mål och SAIK segrade med 8–5 efter bland annat två mål av skyttekungen Magnus Muhrén. Matchens gigant var annars Patrik Södergren.

SAIK, SM-guld, 2000, bandy

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. SAIK-tränaren Anders Jakobsson jublar efter SAIK:s SM guld 2000.

SAIK, SM-guld, 2000

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Patrik Södergren omfamnar Henrik Hagberg i SM-finalen år 2000. I bakgrunden syns Niklas Spångberg.

Inför guldsäsongen hade SAIK värvat Stefan ”Lill-Dino” Söderholm från Edsbyn och en ung, talangfull Daniel Mossberg — då junior — visade framfötterna.
Ett redan starkt SAIK blev än starkare och efter ett tufft uttåg mot Hammarby säsongen därpå var laget i en ny SM-final 2002.

I finalen på Studenternas vann SAIK mot VSK med 8–4. Notervärt är att Patrik Nilsson, som värvades säsongen innan från Söderfors, gjorde ett av målen.

SAIK, SM-guld, bandy, 2002

SAIK-stjärnan Magnus Muhrén jublar efter ett av sina tre finalmål mot VSK 2002.

Segeryran pågick hela natten lång och där och då talade mycket för att Sandviken skulle bli svårslaget säsongen därefter.
Och visst, 2003 försvarade ”Stålmännen” guldet när Hammarby besegrades med 6–4 inför 21 804 åskådare.
Det stod 2–2 i halvtid men i andra halvlek visade SAIK störst kyla och klubbens sjätte SM-guld genom tiderna var säkrat.

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Gustaf Björkman får glädjefnatt efter sitt avgörande 6–4-mål.

SAIK, SM-guld, 2003

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Niklas Spångberg och dåvarande sportchefen Arne Anderstedt har kramkalas efter slutsignalen i 2003 års SM-final där SAIK besegrade Hammarby.

SAIK var i totalt fem SM-finaler under 00-talet varav tre av dem alltså slutade guldkantat. Förutom spelare i toppklass och ramstarka lagdelar går det hävda att vinnarmentaliteten var SAIK:s största styrka dessa år. Det är faktiskt så att det arv som lades med denna inställning blev inristat i väggarna hos SAIK med tiden. Och den har blivit kvar än idag.

Hade Edsbyn Ola Johansson så hade SAIK också ytterst kompetenta tränare. Sören Persson ledde laget vid guldet 1997 men sedan kom Thony Lindqvist och Anders Jakobsson in i bilden. De två sistnämnda har haft en stor del i hur SAIK:s spelmodell formades vilket bar frukt under 00-talet.
Anders Jakobsson förde SAIK till två raka SM-guld (2002, 2003) och var den stora taktikern. En tränare som hade en stor förmåga att se och ändra på saker under pågående matcher.

***

Vad är ett årtionde inom svensk bandy utan framgångar för VSK?
Nej, det är sällsynt för under 00-talet var Mesta mästarna i final tre gånger och två av dessa finaler slutade med SM-guld. VSK, som var 1990-talets stora dominant inom svensk bandy, var i en ny SM-final 2001 mot Hammarby.

En rysarfinal där VSK vann en tät match med 4–3. VSK:s målvakt Andreas Bergwall var många gånger omutlig och hade en hel del att göra när storskytten Jonas Claesson fick flera superlägen.
Minnesvärt är Anders Östlings solomål där han, från egen planhalva, satte fart och sågade sig igenom hela Hammarbyförsvaret och satte bollen i mål.

Foto: Gunnar Heinemann. Sedvanlig planinvasion efter slutsignalen.

VSK tog sig till ytterligare en SM-final 2002 mot SAIK. Vägen dit gick via en serieseger i södergruppen följt av en sjätte plats i elitserien. I slutspelet höjde sig laget; slog ut BolticGöta i kvartsfinalen och vann semifinalen mot Hammarby med 3–1 i matcher.
Men i finalen gick grönvitt bet mot ett starkt SAIK. Helt jämnt efter första halvlek, 2–2, men sista 45 är nog något VSK vill glömma.
SAIK gjorde ytterligare sex mål medan VSK inte kunde svara målmässigt.
Notervärt är att Michael Carlsson gjorde samtliga VSK-mål.

Kräftgång är ett starkt ord — men i VSK:s fall har målbilden alltid varit skyhög. Titlar har alltid varit ytterst viktigt men efter finalförlusten skulle det dröja till 2009 innan klubben tog sig till en ny SM-final. Som bekant totaldominerade Edsbyn 2004-2008.
Men 2009 blev succéfyllt för VSK som faktiskt lyckades bryta Edsbyns sanslösa guldsvit.

20 114 personer fick se Mesta mästarna segra med 5–4 där nyförvärvet Jonas Nilsson svarade för det avgörande målet.
Notervärt är att unga spelare som Tobias Holmberg, Stefan Edberg, Victor Engström och Oscar Gröhn tog rejäl plats och visade att återväxten var god.

Foto: Gunnar Heinemann. VSK på podiet efter 2009 års SM-final.

***

Herrlandslaget då? Jo, blågult lyckades under decenniet ta tre VM-guld: 2003, 2005 samt 2009.
VM 2003 blev dramatisk i finalen mot Ryssland. Snön vräkte ned på Trudstadion i ryska Archangelsk och isen var allt annat än bra i första halvlek.
Sverige fick ändå en drömstart och efter mindre än 20 sekunder plockade Henrik Hagberg ned en lyra och satte ledningsmålet.
Fem minuter senare pangade Michael Carlsson in 2–0 på hörna och Sverige fick matchen dit man ville.
Men Ryssland kom tillbaka via dubbla mål av Sergej Obuchov och gjorde också 3–2 via Sergej Lomanov Jr på straff i slutet av halvleken.

Snön slutade vräka ned i andra halvlek och Sverige kunde kvittera genom Magnus Muhrén och göra 4–3 när debuterande Patrik Nilsson var framme på en målvaktsretur.
Spiken i kistan fixade ingen mindre än Per Fosshaug när han fräste iväg ett långskott med mindre än tjugo minuter kvar. För närmre än en reducering kom inte Ryssland och Sverige kunde fira sjunde VM-guldet genom tiderna.

Efter Finlands bragdartade VM-guld 2004 så stod ryska Kazan värd för VM 2005. En turnering där Sverige tog sig till final mot ett hårt satsande Ryssland, som satsade hårt på att återta tronen som världens bästa landslag.
Men blågult, under ledning av förbundskapten Kenth Hultqvist som gjorde sin sista turnering, stod för en formidabel insats i finalen och vann med 5–2.

Sverige hade ledningen med hela 3–0 efter en kvarts spel och segern kändes aldrig i fara. Taktiskt var det också en triumf då Sveriges lyckades trycka ut Ryssland på kanterna.

2009 års VM spelades på hemmaplan och blågult lyckades äntligen gå hela vägen igen efter tre raka finaler som slutat med silver.
Sverige, under ledning av förbundskapten Anders Jakobsson som gjorde sin sista match på posten, tog sig planenligt till VM-final där Ryssland var sista hindret. Efter 1–1 i halvtid stod Sverige för en urstark andra halvlek. Joakim Hedqvist ordnade förlösande 2–1 i 65:e minuten på hörna vilket var en ledning som blågult aldrig släppte.
Guldrycket kom inom loppet av blott tio minuter, mellan minut 75 och 85, när Sverige ”målade” fyra gånger.
Notervärt är att Patrik Nilssons 4–1-mål innebar anfallarens 48:e mål i landslagströjan — då flest baljor genom tiderna.

Foto: Privat. Bröderna Bergwall. Andreas Bergwall och Marcus Bergwall med VM-bucklan.

***

Till sist; Hammarby IF.
00-talets stora sorgebarn, i alla fall när det gäller att förlora SM-finaler.
Det är anmärkningsvärt hur många gånger Stockholmföreningens supportrar stått med gråten i halsen på Studenternas IP när laget fallit på målsnöret.
Hela sex gånger var föreningen i SM-final under detta årtionde — utan att få ta på sig guldhjälmarna en endaste gång.

Sorgebarn är kanske att överdriva. Att ta sig till en SM-final är ohyggligt svårt i sig och i en final kan det, som det brukar heta, allt hända.

Ur ett bredare perspektiv var Hammarbys ”pånyttfödelse” under 1990-talet en stor injektion för svensk bandy, som annars historiskt sett varit mer landsortscentrerad. Det banade väg för Stockholmsbandyn och Hammarby hade många gånger starka publiksiffror på Zinkensdamm under 00-talet. Det blev trendigt att gå på bandy i huvudstaden och de större medierna, som annars mest flockades kring ishockeyn, lockades till högre grad än tidigare till storsatsande Hammarby.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Storstjärnan Jonas Claesson var en av alla klasspelare som anslöt till Hammarby. Claesson avslutade spelarkarriären 2002.

Nu skulle det komma att dröja till år 2010 innan Hammarby äntligen gick hela vägen.
Skam den som ger sig.

Mattias Bladh

Så gick det i fredagens träningsmatcher: ”Såklart missnöjd”

, , , , , ,

På fredagen var sex elitserielag i farten med träningsmatchandet. Häng med Bandyfeber för en sammanställning.

Sandviken vann prestigemötet hemma mot Västerås med 5–1 på fredagskvällen.
— Dagens insats är väldigt stabil över 90 minuter, säger SAIK:s Niklas Holopainen.

Träningsmatch förvisso, men möten mellan tungviktarna SAIK och VSK innehåller alltid prestige.
Denna gång var det SAIK som vann med klara siffror.

Gästernas Daniel Johansson satte VSK i förarsätet när han pangade in en straff efter fyra minuter.
Men därefter var det bara SAIK i målprotokollet.

I halvtid ledde hemmalaget med 2–1 efter mål av Hannes Edlund och Daniel Berlin. I andra halvlek utnyttjade SAIK två VSK-utvisningar för att gå fram till 4–1.
Med mindre än tio minuter kvar fastställde Niklas Holopainen slutresultatet till 5–1 via straffpunkten.

— Dagens insats är väldigt stabil över 90 minuter. Vi har varit långa i laget senaste matcherna och ”deffen” har inte varit helt hundra, och inte alls konstigt med nya spelare lite överallt. Men idag ville vi sätta ”deffen” och hålla ihop laget och det gick ju bra, säger Niklas Holopainen och fortsätter:

— VSK kom inte direkt någonstans, försökte bara gå runt och skapa något men idag var vi bra. Sedan gjorde vi det bra offensivt med lite mer variation än tidigare matcher.

VSK:s Niklas Gifting:

— Nu direkt efter matchen är man såklart missnöjd, vi går in för att vinna varje tävlingsmatch som träningsmatch och idag var vi helt enkelt inte tillräckligt bra.

— Vi skulle åka hit och ta några kliv fram, åka hem och gå in i Svenska cupen med en skön känsla i kroppen. Nu får vi åka hem till Västerås och jobba upp den sköna känslan i veckan.

Sandviken–Västerås 5–1 (2–1)

Målskyttar, SAIK: Daniel Berlin 2, Niklas Holopainen 2, Hannes Edlund.
VSK: Daniel Johansson.

***

En stark andra halvlek. Då lyckades Sirius ordna ett oavgjort resultat, 6–6, mot Villa.
— Vi gör en bra match, säger Sirius Nils Bergström.

Det såg ändå halvknepigt ut för Sirius som låg under med 3–6 i halvtid mot Villa när lagen ställdes mot varandra i Relitahallen. En halvlek där Sirius hade svårt att freda sig mot gästerna offensiv.

Men sista 45 var det Sirius som vände på matchbilden ordentligt.
Sirius utnyttjade ett i många stunder passivt Villa och kom i kapp målmässigt. I den 74:e minuten var laget i kapp när Kalle Mårtensson satte 6–6 på hörna.
Fler mål blev det inte även om Sirius bara var ett straffmål från att avgå med segern. Ted Bergström missade dock straffen med tio minuter kvar.

Sirius Nils Bergström var efter mötet nöjd med lagets insats.

— Jodå, men vi gör en bra match. Vi släppte in lite lätta mål i första halvlek men tätade till det i andra. Vi spelade ganska bra offensivt, framförallt i andra och gjorde ett par fina mål, säger han.

— Skönt framförallt att göra en lite bättre andra halvlek då vi tidigare har haft stora problem efter paus, så det tar vi med oss.

I Villalägret var det andra tongångar. Tim Persson pekar på att lagets andra halvlek var bristfällig.

— Två olika halvlekar, första presterade vi den ”offen” vi vill medan i andra gjorde vi lite motsatsen till vad vi ska. Då är Sirius så pass bra att det straffar oss — läropeng.

Sirius–Villa 6–6 (3–6)

Målskyttar, Sirius: Kalle Mårtensson 2, Teemu Määttä, Hannes Kanbjer, Nils Bergström, Ted Bergström.
Villa: Christoffer Edlund 2, Albin Thomsen, Felix Pherson, Joel Broberg, Martin Karlsson.

***

AIK tog en tung bortaseger mot svenska mästarna Edsbyn på fredagskvällen.
— Vi fick med mycket positivt från den här matchen,  säger AIK:s Ilari Moisala.

Det var samtidigt första gången någonsin som AIK triumferar mot Edsbyn. Och slutresultatet var helt rättvist.

— Vi spelade en bra match idag, men var lite för passiva i defensiven i första halvlek, säger AIK-försvararen Ilari Moisala.

Det stod 3–3 efter första halvlek när Christian Frohm satte kvitteringsmålet i 45:e minuten.
I andra halvlek var det AIK som tog kommandot direkt. Efter fem minuter pangade Erik Pettersson in 4–3 när gästerna hade en man mer på isen.

Och mindre än tre minuter senare kom 5–3, när AIK spelade med en man mindre efter Erik Petterssons utvisning, via Alan Dzhusoev.
Målen fortsatte trilla in för AIK kort därpå — 6–3 genom William Arvidsson på frislag i den 58:e minuten.

Mycket kan hända i bandy men nog kändes Alan Dzhusoevs 7–3-mål med tjugo minuter kvar som direkt avgörande.
Edsbyn reducerade två gånger om på slutet men AIK-segern var aldrig i fara.

— I andra halvlek fick vi med tempon i både defensiven och offensiven. Vi fick med mycket positivt på den här matchen men fortfarande vill vi bygga vidare och vara ännu bättre, säger Moisala.

Edsbyn–AIK 5–7 (3–3)

Målskyttar, Edsbyn: Oskar Wikblad 2, Simon Jansson, Joakim Svensk, Mattias Hammarström,
AIK: William Arvidsson 2, Alan Dzhusoev 2, Erik Pettersson, Christian Frohm, Alexandr Kim.

Så gick det i helgens träningsmatcher: ”Siffrorna är lite missvisande”

, , , ,

Flertalet träningsmatcher spelades i helgen med elitserielag inblandat.
Häng på Bandyfeber för en sammanställning.

Sirius var i farten två gånger om i helgen. På fredagen spelade laget 5–5 (2–4) mot SAIK i Relitahallen.

SAIK hade dock ledningen med 4–2 i halvtid. Men sista 45 blev en helt annan historia då Sirius åt sig ikapp till 4–4 i minut 62.

— Tycker vi visar bra moral som vänder 1–4 i paus till 5–5, säger Sirius tvåmålsskytt Ted Bergström.

Ja, båda lagen gjorde fem mål vardera i slutändan. För fler mål än Daniel Berlins 5–5-kvittering med drygt en kvart kvar att spela blev det inte.

Ted Bergström var främst nöjd med spelet efter halvtidsvilan.

— Väldigt rörig första halvlek. Men vi styrde upp det i paus och gjorde en riktigt stark andra halvlek. Märks att vi börjar få till vårt eget spel mer och mer för varje vecka som går.

I SAIK var Victor Berling sammantaget belåten med insatsen.

— Jag tycker vi gjorde en bra första halvlek där vi hade bra tryck i anfallen och en bra defensiv. Sedan i andra fick vi spela med två man mindre ett tag och kom inte riktigt in i samma spel som i första. Men överlag en godkänd match, säger han.

Målskyttar, Sirius: Ted Bergström 2, David Thorén, Samuel Heeger, Teemu Määttä.
SAIK: Daniel Berlin 2, Niklas Holopainen 2, Linus Forslund.

***

Målrikt värre. Ja, så kan Sirius 6–10-förlust borta mot VSK beskrivas.

Ted Bergström gav visserligen gästerna ledningen på hörna — men sen tog VSK kommandot och släppte aldrig taget.

— Det var väl ingen superinsats av oss, framförallt inte defensivt. Man vill aldrig släppa in tio mål, trots att det är träningsmatch, säger Sirius Ted Haraldsson.

— Däremot så tycker jag att siffrorna är lite missvisande. Vi förtjänade en ledning i första och de var bättre än oss i andra.

4–2 till VSK i halvtid blev till slut en tvåsiffrig seger för grönvitt.
Notervärt är att Robin Andersson svarade för hela fem mål.

— Det känns helt okej. Vi gjorde vissa saker vi bestämt jättebra och sen finns det såklart saker att förbättra, säger VSK-målvakten Henrik Kjellsson.

— Det märktes att det var länge sen vi spelade match så vi får vara nöjda ändå. Vi gillar att vinna och det är viktigt att träna på att vinna också, så det gjorde vi bra.

Målskyttar, VSK: Robin Andersson 5, Tobias Holmberg 2, Jesper Jonsson, Oscar Gröhn, Daniel Johansson.
Sirius: Jimi Heinonen, Matteus Liw, Kalle Mårtensson, Ted Haraldsson, Ted Bergström, Samuel Heeger.

***

Frillesås segrade mot Nässjö på lördagen. Mötet i Åby Isstadion slutade 5–2 (3–0).

— Jag tycker vi gör en stabil insats och får träna på mycket på det spelet vi har tänkt spela i vinter, säger Frillesås Fredrik Brandin, som gjorde ett av målen.

Frillesås hade 3–0 i halvtid. En ledning laget aldrig släppte.
Elias Modin stängde definitivt matchen med sitt 5–2-mål i 83:e minuten.

— Känns som vi tagit några kliv till i år, så det blir kul och se vart vi hamnar när vi summerar säsongen senare i vår, säger Brandin.

Målskyttar, Nässjö: Albin Franzén, Linus Jönsson.
Frillesås: Sergey Pochkunov 2, Jesper Henriksson, Fredrik Brandin, Elias Modin.

Bandyns historia, del 10: 1990-talet — när VSK blev Mesta mästarna

, , , ,

En publikfriande bandy, profiler, ryska importer och en stor taktisk utveckling av bandyn. Och ett VSK, som hade ett stort årtionde. Vi talar förstås om svensk bandy under 1990-talet.

1990-talets bandy är det många som minns tillbaka på med något nostalgiskt i blicken.
Nostalgi och bandy har, som bekant, alltid haft många beröringspunkter med varandra.
Och 90-talet är ju inte så himla långt bort på näthinnan i minnenas korridorer.

”Var mycket mer profiler på 90-talet” eller ”mer publik och drag på läktarna” är ett par citat som man ibland kan höra idag.
Och så vidare.

Årtionden överlappar varandra och förändringar sker så klart gradvis över tid.
Kort sagt: 1989 års allsvenska säsong (då högsta serien) kanske inte skiljde sig jättemycket åt rent spelmässigt i jämförelse med 1990 års säsong.
Om vi talar utvecklingen av spelet som sådant.

Men med det sagt, så kan vi hävda att svensk bandy i senare delen av 1980-talet och i början av 1990-talet hade fler rollspelare än år 2020.

Begreppet rollspelare är inte helt lätt att semantiskt bryta ned men har varit vanligt förekommande i ishockeyn (mestadels i NHL och där under beskrivningen ”role player”) och innebär en spelartyp som är specialiserad på något.
En spelare vars repertoar är smal; döda utvisningar, bra i numerärt överläge, fysiskt stark…
Användbara, ofta underskattade, spelare i en given situation inom ishockeyn.

Applicerar vi det på bandyn och 1990-talets inledande år hade nog bandylagen i allsvenskan, överlag, fler rollspelare i sina trupper jämfört med idag.

— Man hade nog råd med fler rollspelare, fanns fler som i stort sett bara hade defensiva uppgifter. Skillnaden var större, säger förre SAIK-spelaren, tränaren och förbundskaptenen Anders Jakobsson.

Att det också var ”fulare” spel under 1990-talet är det fler än en som kan skriva under på.
Vilket kan bero på att bandyn var mer öppen och frejdig. Försvararna ställdes ibland inför hopplöst svåra dueller.

Bollnäsikonen Andreas Westh, som lade skridskorna på hyllan efter förra säsongen, var en av dem som fick uppleva detta.

— Fulare var det. Eftersom det var öppnare spel så var det ju svårare att komma närmare, så då blev det kanske andra saker än nu.

Anders Jakobsson är också inne på samma linje att det mer öppna spelet skapade mer fula tilltag än i dagens bandy där lagen agerar mer kollektivt överlag

— Stämmer nog bra, utvisningarna var heller inte lika avgörande då. Spelet var hårdare, gäller väl även fotboll och hockey till exempel.

Jakobsson tycker sammantaget att 90-talsbandyn skiljer sig på flera andra punkter kontra dagens elitbandy.

— Farten är den största skillnaden. Pratades mer taktik då. Styrspelet i defensiven startade högre upp. Spelet i luften var mer strukturerat.

Sportsligt hade anrika Västerås SK ett enastående 1990-tal.
Åtta SM-finaler varav sex guld talar sitt tydliga språk.
De stora framgångarna började 1989 och när det var dags att byta decennium blev det således mycket grönvitt när Sveriges bästa bandylag skulle koras.

VSK

Foto: Gunnar Heinemann. Jubel i VSK efter SM-guldet 1989 på Söderstadion.

Stefan ”Lillis Jonsson, Johan Olsson, Ted Andersson, Anders ”Änsen” Carlsson, Hans Elis Johansson, Pelle Fosshaug, Michael Carlsson — bara några av alla de spelarprofiler i VSK, som gjorde stort avtryck under 1990-talet.
Vi kan också lägga till Ola Johansson och Ola Fredricson.
På tränarsidan kan vi inte undgå att heller nämna skarpa tränarhjärnor som Leif Klingborg, Ola Johansson och Sören Boström.
Av utrymmesskäl får vi nöja oss där, även om vi skulle kunna fortsätta rada upp namn.

Dåvarande managern Björn-Olle Forsberg ska tillskrivas en stor del i att VSK lyckades locka en del av nyss nämnda spelare med flera utifrån till klubben.

Björn-Olle Forsberg själv hade flyttat hem till Västerås som spelare efter en guldkantad avslutning med Boltic säsongen 1979/80. Men på grund av en korsbandsskada tvingades han emellertid avsluta spelarkarriären 1982.

Men Björn-Olle hade inga planer på att kasta in handduken och överge bandyn eller sitt kära VSK.
Detta i en tid när klubben var illa ute, både sportsligt och ekonomiskt.
Sagt och gjort; Björn-Olle ringde dåvarande ordföranden Börje Lundh och erbjöd sina tjänster att ta hand om seniorverksamheten.
Lundh nappade på idén vilket han inte lär han ångrat.

Efter ett 1980-tal som dominerats stort av Boltic var det stor guldtörst i VSK.
Det ligger liksom i klubbens DNA.
Hoppet om ett nytt SM-guld infriades till slut 1989 när VSK besegrade småländska Vetlanda med 7–3 på Söderstadion i Stockholm. Ett Söderstadion som, skulle det visa sig, var finalarena för allra sista gången efter att ha varit värd för bandyfinalerna sedan 1967.

VSK, Västerås, VSK, SM-guld, 1989

VSK avslutade 1980-talet med en klar seger över Vetlanda. Många fler guld och finaler skulle det bli på 1990-talet.

I finalen blev storstjärnan och legendaren Ola Johansson målskytt i vad som var — tro det eller ej — hans då nionde (!) raka final. Tidigare hade Ola Johansson firat stora triumfer med 80-talsgiganten Boltic.

VSK var åter nummer ett i landet och när klockan klämtade för 1990 var det åter dags för grönvitt att lyfta SM-bucklan. Detta via 6–3 mot Sandviken — på Rocklunda IP (!) i Västerås…

VSK

Foto: Gunnar Heinemann. Planinvasion på Rocklunda 1990 när VSK säkrade andra raka guldet.

Jo, i och med att ny finalarena ännu inte var spikat fick Rocklunda förtroendet.
Matchen spelades under vanvettiga förutsättningar för bandy då kvicksilvret visade på omkring 17 plusgrader i skuggan och 23 i solen.

VSK bemästrade de svåra förhållandena bäst. Notervärt är att den numera klassiska traditionen med ballongutsläpp och nationalsång inför finalen startade detta år.

1991 fick VSK se sig besegrat av Vetlanda. Mötet slutade 2–4. Ett Vetlanda som även försvarade titeln 1992 mot Boltic (4–3).
Båda gångerna på Studenternas IP i Uppsala.

Ja, för nu cementererades ”Studan” som ny finalarena för bandyfinalerna. Där skulle arrangemanget komma att hållas obrutet fram till 2013 när Friends arena bröt sviten.
Att valet föll på Uppsala 1991 och framåt var inte självklart.
Från förbundshåll var klassiska Stockholms stadion huvudspåret och den tanken släpptes inte i första taget.
Studenternas IP förblev dock en uppskattad finalarena inom några säsonger.

Återgår vi till det sportsliga så var VSK åter Sveriges främsta bandylag 1993 och 1994.
1993 vann VSK mot Boltic i finalen med 5–4. Det krävdes dock en nervkittlande sudden death för att fälla avgörandet.
Legendaren Ola Johansson fick ett minst sagt värdigt avslut på spelarkarriären när han stod för förarbetet till Pelle Fosshaugs avgörande volleymål.

VSK, Hasse Johansson, Ola Johansson

Foto: Gunnar Heinemann. Ola Johansson och brorsan Hasse Johansson tar emot supportrarnas hyllningar efter guldet 1993.

1994 års SM-final mellan VSK och toppkonkurrenten Vetlanda slutade med grönvitts trettonde SM-tecken i föreningens historia.
Det innebar att VSK kunde titulera sig ”Mesta mästarna” då triumfen innebar att man gick förbi IFK Uppsala i antal SM-guld.

VSK missade SM-finalen 1995 — Boltic vann detta år efter 2–1 mot Vetlanda — men skulle vara ena parten därefter vid samtliga återstående finaler under årtiondet.

Boltic, 1995

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Ett ekonomiskt blödande Boltic stack emellan och vann SM-guldet 1995.

1996 års uppgörelse mot guldsuktande SAIK, som å sin sida var på väg att få ihop ett ytterst starkt lag, slutade hela 7–3 till VSK.
Finalen drog storpublik. 17 211 åskådare var på plats för att bevittna två av svensk bandys riktiga klassiker till lag.

Foto: Gunnar Heinemann. 1996.

Foto: Gunnar Heinemann. VSK-legendaren Anders ”Änsen” Carlsson i fokus efter 1996 års SM-guld. I finalen slogs SAIK tillbaka med 7–3.

Lagen skulle komma att mötas även 1997 och 1998. 1997 fick VSK dock kapitulera efter en riktig rysare inför 17 488 åskådare — en putsning av rekordet året innan. Trots en storspelande Hasse Johansson, fyra mål i finalen och ett stolpskott från kvittering i slutminuterna, föll grönvitt med 4–5.
En final som innebar att SAIK bröt en 51 år lång väntan på nytt SM-guld.

SAIK

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Stefan ”Pumpen” Andersson, en av många klasspelare i SAIK på 90-talet. 1997 vann klubben SM-guld på nytt — efter 51 års väntan.

Vid 1998 års SM-final var förväntningarna högt ställda på en sevärd final mellan två lag som drev den spelmässiga utvecklingen inom svensk bandy. 18 027 åskådare fick se VSK avgå med en 6–4-vinst. Nyförvärvet och storstjärnan Ola Fredricson (kom från Boltic) svarade för två av målen, samma notering tillkom från Michael Carlssons klubba

1999 stod inte SAIK för motståndet när VSK var i sin fjärde raka SM-final. I stället hade Falu BS, med två ryska spelare i Sergej Obuchov och Valerij Gratjev, tagit sig hela vägen till Studenternas inför imponerande 19 122 personer — nytt putsat publikrekord.
Ingen klang- och jubelföreställning ur ett neutralt åskådareperspektiv men vad brydde sig VSK om det?
Seger med 3–2 och klubbens femtonde SM-guld var i hamn.

Det blev trängre och trängre i VSK:s prisskåp när 1990-talet led mot sitt slut.
VSK var decenniets klart främsta lag sett över hela årtiondet.

En av svensk bandys riktigt stora, Ola Fredricson, sätter kanske orden bäst när han ger sig på en förklaring till varför VSK var så pass framgångsrikt:

— Bra spelare och träningar. Stenhårt varje gång, bra coach i Sören Boström och viljan att hela tiden vinna. Det var hård konkurrens om platserna. Alla älskade att spela SM-final och stå som vinnare efter och äga banketten.

Men Vetlanda var allt annat än lätta att tas med under första halvan av 1990-talet. Mötena mot VSK blev oftast jämna och tuffa tillställningar.

VBK:s generationsväxling efter finalförlusten 1989 innebar en ganska stor spelaromsättning. Bland annat lade Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson skridskorna på hyllan följt av Dag Klingborg året därpå. Efter säsongen 1989/90 flyttade också skyttekungen Patrik ”Putte” Johansson till Selånger.
Likväl var värvningarna av Patrick ”Palle” Sandell (Motala), Thomas Liw (Edsbyn) och Stefan Gustafson (Nässjö) precis vad laget behövde.
Och givetvis var Pelle Lennartsson — fyra mål i SM-finalen 1991 — och Jonas Claessons inflytande stort.

Vetlandas två guld under 1990-talet, 1991 samt 1992, kunde varit fler (och då har vi ens nämnt 12–1-krossen mot Jenisej i finalen av Europacupen 1991):
Vid 1994 års SM-finalförlust mot VSK (2–5) hade VBK ledningen med 1–0 i halvtid och gick upp till 2–0 i andra akten. Men slog kanske av på takten för tidigt.

Foto: Åke Nilsson. Fruktade skyttekungen Jonas Claesson jublar efter att ha ”målat” i SM-finalen mot Boltic 1992. VBK var framgångsrika under första halvan av decenniet.

Målsnåla finalen 1995 slutade med en snöplig 1–2-förlust mot ett ekonomiskt krisande Boltic. Trots flera kanonlägen var stjärnmålvakten Mikael Forsell i ursinnig form i Karlstadgängets mål.
Var Pål Hansen offside när han avgjorde matchen på slutet?
Ja, vi låter det vara osagt men det är fler än en från Småland som hävdar det…

Hursomhelst, för VBK tog mycket av det roliga slut efter Boltic-förlusten.
Ekonomiska krisen under tidigt 1990-tal drabbade sponsorer hårt och nu drogs det i nödbromsen. Bland annat tvingades företaget Sapa på orten varsla folk för första gången.
Efter säsongen 1998/99 åkte VBK ur högsta serien och även om man relativt snabbt var tillbaka i allsvenskan var det under andra förutsättningar.

Med allt det sagt, så fick VBK fram en högst blomstrande ungdomsverksamhet under 1990-talet. Klubben vann sitt första SM-guld i ungdomssammanhang 1995 och har sedan dess varit en maktfaktor på pojk- och juniorsidan med imponerande 17 guld till dags dato.

Pratar vi VBK, så måste vi också väga in SAIK. Sandviken blev under senare delen av 1990-talet en tuff nöt att knäcka för VSK och för den delen alla lag.
Efter 51 års väntan i bandytokiga Sandviken fick ”Stålmännen” alltså vinna SM-guld på nytt 1997 när VSK knäcktes med 5–4.

Generationsväxlingen i SAIK hade varit ganska smärtfri när spelare som Anders Jakobsson, Kjell Olsson, Ola Grönberg, Per-Ola Grönberg och Stefan Åsbrink väl avslutat spelkarriären.
Magnus Muhrén, Niklas Spångberg, Stefan ”Pumpen” Andersson, Patrik Södergren, Daniel ”Zeke” Eriksson — ett urval av klasspelare i SAIK, som satte skräck hos motståndarna i slutet av 90-talet och framåt.

Ett gäng fullt av vinnarskallar. Något som inte annat framkom under laget träningspass under den här tiden. Flera spelare har nämligen vittnat om att de kunde vara brutala.

— Träningarna i SAIK kom som en chock för mig första tiden. Det var rejäla tag och några som rök ihop varje träning, säger Henrik Hagberg, som kom till klubben från IFK Motala 1998.

— Utvecklande miljö men även ganska tuff för många. Det var antingen nåt man gillade och då blev man kvar. Om inte flyttade man nån annanstans.

Sammanfattningsvis så bjöd 1990-talet på en attraktiv bandy med VSK och SAIK som drivande i den spelmässiga utvecklingen under senare delen av årtiondet. Taktiskt sett så hände det mycket under denna period med flertalet vassa tränare inom bandyn. Lägg därtill spelare som Magnus Muhrén, Ola Fredricson, Jonas Claesson, Stefan ”Lillis” Jonsson, Göran Rosendahl och Per Fosshaug, som lyfte sporten en nivå ytterligare.

Det skadade knappast heller att inslagen av alla ryska spelare i svensk bandy höjde kvaliteten och intresset ytterligare. I mitten av 90-talet lirade ett 50-tal ryska spelare i Sverige. I bräschen gick Andrej Pajskin (IFK Vänersborg) redan 1988.

På tal om intresse så var Hammarbys återkomst i bandyns finrum 1995 välkommet. Det skapade ett hausse kring bandyn i Stockholm och sporten som helhet gynnades av Hammarbys ”pånyttfödelse”. Inte blev det sämre när ”Bajen” värvade klasspelare som Jonas Holgersson, Andreas Westman och Mikael Larsson från VSK och Patrik Sandell från Motala.
Och icke att förglömma, förstås, skyttekungen Jonas Claesson från Vetlanda.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Hammarbys återkomst i bandyns finrum 1995 och sedermera storsatsning lyfte svensk bandy. Här ses storstjärnan Jonas Claesson lyfta armen i vädret efter ett av sina otaliga mål i den grönvita dressen.

Från återkomsten i högsta serien dröjde det bara fem år innan klubben var i SM-final.
Det skulle komma att bli betydligt mer av den varan under 2000-talet.

Mattias Bladh

Joneby stannar i VSK: ”Trivs bra”

,

VSK-kaptenen och trotjänaren Magnus Joneby förlänger med VSK. 35-åringen kommer i vinter göra sin 19:e säsong i klubben.
— Jag tycker fortsatt att bandy är kul och jag trivs bra i föreningen och det har jag alltid gjort, säger Joneby till VSK:s hemsida.

Magnus Joneby har varit synonymt med VSK under en lång tid.
Och så blir det även kommande säsong.
Klubben meddelade under lördagen att lagkaptenen, med över 500 spelade matcher i VSK-tröjan, skrivit på ett ettårskontrakt.

— Jag tycker fortsatt att bandy är kul och jag trivs bra i föreningen och det har jag alltid gjort. Föreningen har gett mig otroligt mycket och så länge jag har energi och tycker att det är kul så vill jag ge tillbaka allt jag kan, säger Magnus Joneby till klubbens hemsida.

Sedan tidigare har Oscar Gröhn, Tobias Holmberg, Jesper Hermansson, Stefan Edberg, Niklas Gifting och Joel Engström skrivit på nytt avtal med VSK.

Gifting stannar i VSK: ”Känns naturligt”

,

Mittfältaren Niklas Gifting blir VSK trogen i minst en säsong framöver.
— Det känns naturligt att fortsätta spela i VSK, säger Gifting till klubbens hemsida.

Lagbygget fortsätter ta form i VSK inför kommande säsong.
På onsdagen meddelade grönvitt att Niklas Gifting skrivit på ett tvåårskontrakt (1+1).

— Det känns jätteskönt att vi har kommit överens och att vi har hittat en bra lösning, det känns naturligt att fortsätta spela i VSK, säger Niklas Gifting till klubbens hemsida.

Mattias Bladh

Edberg stannar i VSK: ”Känns jättebra”

,

Försvararen Stefan Edberg stannar i VSK. Det meddelade klubben under tisdagen.
— Jag har vetat om situationen i VSK och att vi landar ett nytt kontrakt nu känns jättebra och skönt, säger Edberg till klubbens hemsida.

Stefan Edberg kommer åter bära VSK-tröjan i vinter. Försvararen har skrivit på ett tvåårskontrakt (1+1) med grönvitt, som han spelat för i merparten av sin karriär.
Under tisdagen blev, förutom Edberg, också Oscar Gröhn klar för en fortsättning i VSK.

— För min egen del så har det varit ganska lugnt den senaste tiden, jag har varit föräldraledig och med tanke på hur det ser ut runtomkring så har det varit helt okej för mig och jag har fått tid att fundera ordentligt. Jag har vetat om situationen i VSK och att vi landar ett nytt kontrakt nu känns jättebra och skönt, säger Edberg till klubbens hemsida.

Klart: Mårtensson återvänder till VSK

,

Max Mårtensson är klar för en återkomst i VSK. Efter två säsonger i Tillberga blir det ånyo spel i den grönvita tröjan i vinter.
— Jag hade som mål när jag lämnade VSK att jag skulle tillbaka någon gång, säger Mårtensson till klubbens hemsida.

Max Mårtensson debuterade som 16-åring i VSK-tröjan och visade direkt framfötterna.
Efter fyra år i klubben blev det spel i allsvenska Tillberga i två säsonger.

Nu är emellertid Mårtensson tillbaka hos Mesta mästarna VSK.

— Det gick rätt snabbt för mig att bestämma mig. Jag hade som mål när jag lämnade VSK att jag skulle tillbaka någon gång. Det känns väldigt tryggt och jag är supertaggad, säger Mårtensson till klubbens hemsida.

Ted Andersson, sportchef i VSK, är nöjd över att Mårtensson återvänder till grönvitt.

— Vi är glada att Max har valt att komma tillbaka till oss. Det är en spelare som har varit hos oss tidigare och som vi har följt mycket under sin tid i TB Västerås. För oss är det skönt att tanken med samarbetet med TB slår ut såhär bra, att spelare har möjlighet att utvecklas i TB för att bli ännu bättre bandyspelare. Max är en spelare som vi på sikt tror kommer bli en väldigt bra spelare.

Kontraktet är skrivet på två år.

Mattias Bladh

Hermansson förlänger med VSK: ”Det är här jag vill vara”

,

Jesper Hermansson blir VSK trogen. 27-åringen förlänger kontraktet över kommande säsong.
— Vi var överens ganska tidigt, nästan direkt när säsongen var slut, säger Hermansson till klubbens hemsida.

Jesper Hermansson har en rad säsonger för moderklubben VSK i bagaget.
Nu blir det minst en säsong till i grönvitt för Hermansson.

— Det var inga konstigheter alls, det här är mitt hem och det är här jag vill vara, säger han till klubbens hemsida.

VSK har sedan tidigare pausat kontraktsförhandlingar i efterdyningarna av coronapandemin.
Men nu är läget lite ljusare och Jesper Hermansson kunde sätta sin signatur på ett nytt kontrakt.

— Vi var överens ganska tidigt, nästan direkt när säsongen var slut. Jag har haft en bra dialog med Ted Andersson (sportchef) och jag har inte behövt bekymra mig under den här perioden, säger Hermansson.

VSK har i skrivande stund inlett försäsongen med mycket individuellt ansvar på grund av den rådande pandemin. Herrlaget träffas dock en gång i veckan.

Mattias Bladh