Arkiv för kategorier: Hem

Edsbyn fick enorma framgångar, Hammarby prenumererade på SM-silver och svensk bandy drömde stort. 00-talet blev på många vis ett expansivt årtionde för sporten.

När man botaniserar i minnenas alléer om svensk bandy under 2000-talets första halva så framträder vissa saker på en gång.
Edsbyns bandyhall, den allra första bandyarenan i landet med tak över huvudet, kommer direkt på näthinnan.

Edsbyns bandyhall vars framväxt la grogrunden till föreningens sanslösa framgångar med fem raka SM-guld 2004-2008.
Vi kommer få anledning att återkomma till Edsbyn lite senare.

Under detta årtionde drömde bandyn också stort. När Håkan Ramsin tog över som ordförande i Svenska bandyförbundet 2006 var det med grandiosa visioner.
Riskkapitalisten/mediestrategen/rådgivaren Ramsin ville utveckla svensk bandy, införa halltvång och förlägga SM-finalen på nationalarenan Friends arena inför fullsatta läktare.
Under Ramsins ordförandeskap kunde bandyn också förhandla fram ett lukrativt byte till TV4 för tv-rättigheterna.

Ramsin ville onekligen verka i nuet och hade inte mycket till övers för nostalgiska tillbablickar på svensk bandy.
Med andra ord var nog den klassiska bilden av bandyåskådaren som en bandyportföljbärande invidid mer främmande för Ramsin än någon annan på positionen dessförinnan.

Tillbaka till Edsbyn och de fem raka SM-gulden mellan åren 2004-2008.
Läs det E N G Å N G T I L L…
Inom elitidrott är det som alla vet ohyggligt svårt att ta sig hela, mödosamma vägen till det mest värdefulla slutmålet: guldet.

Men lilla Edsbyn med runt 4 000 invånare blev precis vad Boltic utmynnade i under nästan hela 1980-talet — en maktfaktor med sin galna guldsvit.
Pararellen med Karlstadlaget är inte ologisk. Boltic var dessförinnan det enda laget tillsammans med IFK Uppsala (Boltic tog sju raka SM-guld 1979-1985) som mäktat med att vinna guld fem år i följd.

Sviten började som sagt 2004.
Efter att ha slutat tvåa bakom Sandviken i norrgruppen slog Edsbyn ut Bollnäs respektive Västerås på vägen till SM-finalen. I finalen väntade Hammarby i vad som blev en av tidernas mest dramatiska bandyfinaler.

Hammarby hade ledningen med 4–2 och fick en gyllene möjlighet att utöka till 5–2 i andra halvlek via straffpunkten.
Men Patrik Sandells straff räddades av Anders Svensson — en gigant i finalen — och i stället kunde Edsbyns Patrik ”Palle” Rönnkvist kontra in 3–5. Samme Rönnkvist ordnade även 4–5 innan Jonas Edling satte kvitteringen till 5–5 på ett straffslag.

Hammarby var förlamat. Peter Törnberg satte sedan 6–5 på hörna med kvarten kvar och Edsbyns supportrar var i extas.
Stockholmarna gjorde ett försök att få in kvitteringen — men i stället kontrade Jonas Edling in 7–5.
Saken var klar för närmre än en 6–7-reducering kom inte Hammarby.
Edsbyns 26 år långa väntan på ett nytt SM-guld var över. Stortalanger och egna produkter som Per Hellmyrs, 20, Jonas Edling, 20, och Hans Andersson, 21, fick sina stora genombrott denna säsong.

2005 stod Sandviken för motståndet när Edsbyn segrade med 6–4. För Joakim Hedqvist, inför säsongen nyförvärv från Broberg, blev det en SM-final att minnas. Efter att Edsbyn haft ledningen med 3–2 i halvtid blev Hedqvists två mål mellan minut 55 och 62 matchavgörande.
5–2-målet var för övrigt en riktig kanon på hörna och visste inte den svenska bandypubliken hur hårt Joakim Hedqvist sköt innan finalen, så visste de det efter matchen. Notervärt är att Joakim Hedqvists far är den tidigare bandyprofilen Pär Hedqvist, som på sin tid var känd för sitt hårda skott.

2006 var, precis som två år innan, Hammarby finalmotståndare. Edsbyn vann med 6–2 vilket innebar tredje raka guldet för Edsbyn.
Visserligen tog Stockholmslaget ledningen men sedan malde de rödblå på, anfört av Joakim Hedqvist som svarade för två mål och två assist.
Drygt 23 000 bevittnade finalen vilket var nytt rekord.

Året därpå, 2007, skulle Edsbyn komma att få göra upp ånyo med Hammarby om SM-guldet. 21 576 åskådare fick se en rysare — och supervärvning av Edsbyn. Hammarby hade ledningen med 2–0 i halvtid och gick upp till 3–0 med drygt tjugo minuter kvar.
Edsbyn var i brygga och Hammarby såg ut att ha föreningens första SM-guld i sina händer.
Men Edsbyn … ja, är Edsbyn. Satsade därefter väldigt offensivt och fick utdelning. När Magnus ”Kuben” Olsson pangade in 2–3 med kvarten kvar var det definitivt match igen.
När så fyra minuter återstod tilldömdes Edsbyn en offensiv hörna. Skottklar stod Joakim Hedqvist — vem annars — och sköt in kvitteringen till 3–3.

I förlängningen klev finaldebutanten Pär Törnberg fram. Från högerkanten drev han med bollen in mot mitten och testade skott utifrån.
Bollen satt lågt och Andreas Bergwall tvingades kapitulera.
Fjärde raka SM-tecknet var bärgat.

2008 års SM-final mellan Edsbyn och Sandviken bjöd på hela sjutton (!) mål — fler mål hade det aldrig blivit i någon tidigare bandyfinal.
Efter kvarten spelad hade Edsbyn kopplat greppet rejält när laget ledde med 5–1.
Alla vet att det kan ringa fort i bandy men Sandviken lyckades aldrig hämta sig från Edsbyns chockstart.
I finalen blev Joakim Hedqvist och Daniel Liw båda tremålsskyttar i 11–6-krossen.

Ett otroligt facit men allt har ett slut. Även om det var svårt att tro det när Edsbyn vann ytterligare en SM-final.
Men 2009 bröt Västerås Edsbyns guldsvit efter 5–4-segern på Studenternas inför 20 114 åskådare på läktarna. En match där VSK-mittfältaren Tobias Holmberg agerade stor segerorganisatör och var inblandad i alla målen.

Vad var de största bidragande orsakerna till att ”Guldbyn” (ja, har man tagit fem på raken så förtjänar man det epitetet) tog de där fem raka SM-gulden?
Ja, en massa toppspelare är en sak. Och otroligt nog hade Edsbyn, till största delen, egna produkter under de gyllene fem säsongerna.

En annan orsak är tränarparet Ola Johansson och Franco Bergman, som ledde trupperna 2004-2008.
Två väldigt vassa tränarhjärnor och den förstnämnde är av många ansedd som ett taktiskt geni.
Förutom att vara en av de största bandyspelarna vi har haft inom svensk bandy, så har också tränaren Ola Johansson gått till historien som en av de största ledarna inom bandyn.

Edsbysonen Ola lämnade aldrig något åt slumpen när Edsbyn dominerade svensk bandy.
Inför matcher hittade han ofta avgörande detaljer för att hans lag skulle segra i slutändan.
Taktiska fullträffar kan vi kalla det.
Som aktiv spelare var hans spelsinne minst en nivå högre än hos alla andra spelare. De vägvinnande passningarna som Ola Johansson många gånger stod för under sin långa, framgångsrika karriär var passningar ”som inte fanns”.

När vi talar om bidragande orsaker till Edsbyns hegemoni under 00-talet är givetvis den egna bandyhallen givet att nämna i sammanhanget.
Hallen stod färdig 2004 och var då Sveriges första bandyhall. En hall som gav Edsbyn stora fördelar i att kunna bemästra vädrets makt. Nu kunde laget träna och nöta på sitt spel under perfekta förhållanden.

Med allt detta sagt så är det ofrånkomligt att inte nämna det inflytande finansmannen Ulf ”Järven” Järvefelt hade på gulderan 2004-2008.
Väl känt är att Edsbyns hedersordförande dömdes till två års fängelse 2011 för grov trolöshet mot huvudman. Detta efter att ha förskingrat familjeföretagen och överfört uppemot 20 miljoner till Edsbyns IF.
Det krävs ingen magisterexamen i nationalekonomi för att förstå att dessa ”svarta” pengar hade effekt på Edsbyns stora slagkraftighet dessa år. Både på isen och för hela föreningen.

Järvefelt har sedan länge avtjänat sitt straff och har flertalet gånger uttryckt ånger för att ha varit ”ovarsam”.
Värt att understryka i sammanhanget är att det aldrig har riktats några brottsmisstankar mot Edsbyns IF.

Vad som tenderar att missas när ”Järven” kommer på tal är samtidigt hans betydelse för hallarna i svensk bandy.
Trots det uppenbart oförsvarliga ekonomiska brottet så var, likväl, bygget av Edsbyns hall banbrytande.
Fler hallar skulle följa i landet med Edsbyns ”bandykyrka” som inspiration för att bemästra det nyckfulla vädret.

Om vi ska försöka avrunda denna mer trista del kring Edsbyns historia om de ”svarta” pengarna, så lägger det absolut ingen skugga på Edsbyn och de sanslösa sportsliga framgångarna. Dels hade föreningen inte någon aning om att transaktionerna var brottsliga, dels var det spelarna som gjorde jobbet på isen.
Och de gjorde det med nästintill perfektion på isen under fem gyllene säsonger.

***

Innan Edsbyn startade sin guldsvit så fanns det ett svartvitt lag femton mil söderut med stora ambitioner.
I Sandviken och Sandvikens AIK BK.

För att förstå SAIK:s storhet i början av 2000-talet, där det blev SM-guld år 2000, 2002 samt 2003, så måste vi backa bandet till 1997.
Säsongen 1996/97 kulminerade i SM-guld för Sandviken när VSK besegrades med 5–4 — ett minst sagt efterlängtat ögonblick då klubben inte hade vunnit guld på 51 år.

I guldtruppen återfanns Hans Åström vars offensiva kvalitéer var viktigt för laget. Äldre, rutinerade spelare som Anders Jakobsson och Stefan Åkerlind gjorde sin sista säsong medan yngre, talangfulla spelare knackade rejält på dörren.
Unga spelare likt Magnus Muhrén, Daniel ”Zeke” Eriksson, Patrik Södergren med flera som gav blanka f-n i föreställningen att SAIK inte kunde vinna.

Det har pratats om vinnarskallar i SAIK under den här tiden och det är fullkomligt sant.
Träningarna kunde utmynna i blodvite och viljan att vinna var stor.
Följdaktligen bildades en vinnarkultur och framgångarna lät inte vänta på sig.

Säsongen 1999/00 var SAIK suveränt i seriespelet, slog ut Bollnäs och VSK i kvarts- respektive semifinalen. I finalen väntade Hammarby. Matchen bjöd på tretton mål och SAIK segrade med 8–5 efter bland annat två mål av skyttekungen Magnus Muhrén. Matchens gigant var annars Patrik Södergren.

Inför guldsäsongen hade SAIK värvat Stefan ”Lill-Dino” Söderholm från Edsbyn och en ung, talangfull Daniel Mossberg — då junior — visade framfötterna.
Ett redan starkt SAIK blev än starkare och efter ett tufft uttåg mot Hammarby säsongen därpå var laget i en ny SM-final 2002.

I finalen på Studenternas vann SAIK mot VSK med 8–4. Notervärt är att Patrik Nilsson, som värvades säsongen innan från Söderfors, gjorde ett av målen.

Segeryran pågick hela natten lång och där och då talade mycket för att Sandviken skulle bli svårslaget säsongen därefter.
Och visst, 2003 försvarade ”Stålmännen” guldet när Hammarby besegrades med 6–4 inför 21 804 åskådare.
Det stod 2–2 i halvtid men i andra halvlek visade SAIK störst kyla och klubbens sjätte SM-guld genom tiderna var säkrat.

SAIK var i totalt fem SM-finaler under 00-talet varav tre av dem alltså slutade guldkantat. Förutom spelare i toppklass och ramstarka lagdelar går det hävda att vinnarmentaliteten var SAIK:s största styrka dessa år. Det är faktiskt så att det arv som lades med denna inställning blev inristat i väggarna hos SAIK med tiden. Och den har blivit kvar än idag.

Hade Edsbyn Ola Johansson så hade SAIK också ytterst kompetenta tränare. Sören Persson ledde laget vid guldet 1997 men sedan kom Thony Lindqvist och Anders Jakobsson in i bilden. De två sistnämnda har haft en stor del i hur SAIK:s spelmodell formades vilket bar frukt under 00-talet.
Anders Jakobsson förde SAIK till två raka SM-guld (2002, 2003) och var den stora taktikern. En tränare som hade en stor förmåga att se och ändra på saker under pågående matcher.

***

Vad är ett årtionde inom svensk bandy utan framgångar för VSK?
Nej, det är sällsynt för under 00-talet var Mesta mästarna i final tre gånger och två av dessa finaler slutade med SM-guld. VSK, som var 1990-talets stora dominant inom svensk bandy, var i en ny SM-final 2001 mot Hammarby.

En rysarfinal där VSK vann en tät match med 4–3. VSK:s målvakt Andreas Bergwall var många gånger omutlig och hade en hel del att göra när storskytten Jonas Claesson fick flera superlägen.
Minnesvärt är Anders Östlings solomål där han, från egen planhalva, satte fart och sågade sig igenom hela Hammarbyförsvaret och satte bollen i mål.

VSK tog sig till ytterligare en SM-final 2002 mot SAIK. Vägen dit gick via en serieseger i södergruppen följt av en sjätte plats i elitserien. I slutspelet höjde sig laget; slog ut BolticGöta i kvartsfinalen och vann semifinalen mot Hammarby med 3–1 i matcher.
Men i finalen gick grönvitt bet mot ett starkt SAIK. Helt jämnt efter första halvlek, 2–2, men sista 45 är nog något VSK vill glömma.
SAIK gjorde ytterligare sex mål medan VSK inte kunde svara målmässigt.
Notervärt är att Michael Carlsson gjorde samtliga VSK-mål.

Kräftgång är ett starkt ord — men i VSK:s fall har målbilden alltid varit skyhög. Titlar har alltid varit ytterst viktigt men efter finalförlusten skulle det dröja till 2009 innan klubben tog sig till en ny SM-final. Som bekant totaldominerade Edsbyn 2004-2008.
Men 2009 blev succéfyllt för VSK som faktiskt lyckades bryta Edsbyns sanslösa guldsvit.

20 114 personer fick se Mesta mästarna segra med 5–4 där nyförvärvet Jonas Nilsson svarade för det avgörande målet.
Notervärt är att unga spelare som Tobias Holmberg, Stefan Edberg, Victor Engström och Oscar Gröhn tog rejäl plats och visade att återväxten var god.

***

Herrlandslaget då? Jo, blågult lyckades under decenniet ta tre VM-guld: 2003, 2005 samt 2009.
VM 2003 blev dramatisk i finalen mot Ryssland. Snön vräkte ned på Trudstadion i ryska Archangelsk och isen var allt annat än bra i första halvlek.
Sverige fick ändå en drömstart och efter mindre än 20 sekunder plockade Henrik Hagberg ned en lyra och satte ledningsmålet.
Fem minuter senare pangade Michael Carlsson in 2–0 på hörna och Sverige fick matchen dit man ville.
Men Ryssland kom tillbaka via dubbla mål av Sergej Obuchov och gjorde också 3–2 via Sergej Lomanov Jr på straff i slutet av halvleken.

Snön slutade vräka ned i andra halvlek och Sverige kunde kvittera genom Magnus Muhrén och göra 4–3 när debuterande Patrik Nilsson var framme på en målvaktsretur.
Spiken i kistan fixade ingen mindre än Per Fosshaug när han fräste iväg ett långskott med mindre än tjugo minuter kvar. För närmre än en reducering kom inte Ryssland och Sverige kunde fira sjunde VM-guldet genom tiderna.

Efter Finlands bragdartade VM-guld 2004 så stod ryska Kazan värd för VM 2005. En turnering där Sverige tog sig till final mot ett hårt satsande Ryssland, som satsade hårt på att återta tronen som världens bästa landslag.
Men blågult, under ledning av förbundskapten Kenth Hultqvist som gjorde sin sista turnering, stod för en formidabel insats i finalen och vann med 5–2.

Sverige hade ledningen med hela 3–0 efter en kvarts spel och segern kändes aldrig i fara. Taktiskt var det också en triumf då Sveriges lyckades trycka ut Ryssland på kanterna.

2009 års VM spelades på hemmaplan och blågult lyckades äntligen gå hela vägen igen efter tre raka finaler som slutat med silver.
Sverige, under ledning av förbundskapten Anders Jakobsson som gjorde sin sista match på posten, tog sig planenligt till VM-final där Ryssland var sista hindret. Efter 1–1 i halvtid stod Sverige för en urstark andra halvlek. Joakim Hedqvist ordnade förlösande 2–1 i 65:e minuten på hörna vilket var en ledning som blågult aldrig släppte.
Guldrycket kom inom loppet av blott tio minuter, mellan minut 75 och 85, när Sverige ”målade” fyra gånger.
Notervärt är att Patrik Nilssons 4–1-mål innebar anfallarens 48:e mål i landslagströjan — då flest baljor genom tiderna.

***

Till sist; Hammarby IF.
00-talets stora sorgebarn, i alla fall när det gäller att förlora SM-finaler.
Det är anmärkningsvärt hur många gånger Stockholmföreningens supportrar stått med gråten i halsen på Studenternas IP när laget fallit på målsnöret.
Hela sex gånger var föreningen i SM-final under detta årtionde — utan att få ta på sig guldhjälmarna en endaste gång.

Sorgebarn är kanske att överdriva. Att ta sig till en SM-final är ohyggligt svårt i sig och i en final kan det, som det brukar heta, allt hända.

Ur ett bredare perspektiv var Hammarbys ”pånyttfödelse” under 1990-talet en stor injektion för svensk bandy, som annars historiskt sett varit mer landsortscentrerad. Det banade väg för Stockholmsbandyn och Hammarby hade många gånger starka publiksiffror på Zinkensdamm under 00-talet. Det blev trendigt att gå på bandy i huvudstaden och de större medierna, som annars mest flockades kring ishockeyn, lockades till högre grad än tidigare till storsatsande Hammarby.

Nu skulle det komma att dröja till år 2010 innan Hammarby äntligen gick hela vägen.
Skam den som ger sig.

Mattias Bladh