Roos och Hammarby går skilda vägar

,

Pierre Roos och Hammarby går skilda vägar. Det meddelar Stockholmsklubben under torsdagen.

Tiden blev kort för Pierre Roos i Hammarby, som tillträdde som huvudtränare i början av maj.
46-åringen hann enbart leda Hammarby i en seriematch, vilket var i premiären där Hammarby förlorade stort mot AIK.

Enligt Hammarby är beslutet att bryta med Roos ömsesidigt och förankrat i spelartruppen.

— Det känns bra att vi på Hammarby Bandy tillsammans med Pierre Roos går ut ur den här situationen med högt huvud och att vi är överens. Det är väldigt skönt, och jag hyser en stor respekt för Pierre och hans förmåga att visa förståelse för den här situationen, säger Hammarby Bandys ordförande Pär Steen till klubbens hemsida.

Hammarby meddelar att assisterande tränaren Carl Malm tar över huvudansvaret som tränare tills vidare.

Mattias Bladh

Bandyns historia, del 11: 00-talet och Edsbyns galna guldera

, , , , ,

Edsbyn fick enorma framgångar, Hammarby prenumererade på SM-silver och svensk bandy drömde stort. 00-talet blev på många vis ett expansivt årtionde för sporten.

När man botaniserar i minnenas alléer om svensk bandy under 2000-talets första halva så framträder vissa saker på en gång.
Edsbyns bandyhall, den allra första bandyarenan i landet med tak över huvudet, kommer direkt på näthinnan.

Edsbyns bandyhall vars framväxt la grogrunden till föreningens sanslösa framgångar med fem raka SM-guld 2004-2008.
Vi kommer få anledning att återkomma till Edsbyn lite senare.

Under detta årtionde drömde bandyn också stort. När Håkan Ramsin tog över som ordförande i Svenska bandyförbundet 2006 var det med grandiosa visioner.
Riskkapitalisten/mediestrategen/rådgivaren Ramsin ville utveckla svensk bandy, införa halltvång och förlägga SM-finalen på nationalarenan Friends arena inför fullsatta läktare.
Under Ramsins ordförandeskap kunde bandyn också förhandla fram ett lukrativt byte till TV4 för tv-rättigheterna.

Ramsin ville onekligen verka i nuet och hade inte mycket till övers för nostalgiska tillbablickar på svensk bandy.
Med andra ord var nog den klassiska bilden av bandyåskådaren som en bandyportföljbärande invidid mer främmande för Ramsin än någon annan på positionen dessförinnan.

Håkan Ramsin, ordförande, Svenska bandyförbundet

Håkan Ramsin var ordförande i Svenska bandyförbundet 2006-2014 och drev på en modernisering av svensk bandy.

Tillbaka till Edsbyn och de fem raka SM-gulden mellan åren 2004-2008.
Läs det E N G Å N G T I L L…
Inom elitidrott är det som alla vet ohyggligt svårt att ta sig hela, mödosamma vägen till det mest värdefulla slutmålet: guldet.

Men lilla Edsbyn med runt 4 000 invånare blev precis vad Boltic utmynnade i under nästan hela 1980-talet — en maktfaktor med sin galna guldsvit.
Pararellen med Karlstadlaget är inte ologisk. Boltic var dessförinnan det enda laget tillsammans med IFK Uppsala (Boltic tog sju raka SM-guld 1979-1985) som mäktat med att vinna guld fem år i följd.

Sviten började som sagt 2004.
Efter att ha slutat tvåa bakom Sandviken i norrgruppen slog Edsbyn ut Bollnäs respektive Västerås på vägen till SM-finalen. I finalen väntade Hammarby i vad som blev en av tidernas mest dramatiska bandyfinaler.

Hammarby hade ledningen med 4–2 och fick en gyllene möjlighet att utöka till 5–2 i andra halvlek via straffpunkten.
Men Patrik Sandells straff räddades av Anders Svensson — en gigant i finalen — och i stället kunde Edsbyns Patrik ”Palle” Rönnkvist kontra in 3–5. Samme Rönnkvist ordnade även 4–5 innan Jonas Edling satte kvitteringen till 5–5 på ett straffslag.

Hammarby var förlamat. Peter Törnberg satte sedan 6–5 på hörna med kvarten kvar och Edsbyns supportrar var i extas.
Stockholmarna gjorde ett försök att få in kvitteringen — men i stället kontrade Jonas Edling in 7–5.
Saken var klar för närmre än en 6–7-reducering kom inte Hammarby.
Edsbyns 26 år långa väntan på ett nytt SM-guld var över. Stortalanger och egna produkter som Per Hellmyrs, 20, Jonas Edling, 20, och Hans Andersson, 21, fick sina stora genombrott denna säsong.

Edsbyn, 2004, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Där satt den! Edsbyn firar SM-guldet 2004 efter en av tidernas mest spännande bandyfinaler.

2005 stod Sandviken för motståndet när Edsbyn segrade med 6–4. För Joakim Hedqvist, inför säsongen nyförvärv från Broberg, blev det en SM-final att minnas. Efter att Edsbyn haft ledningen med 3–2 i halvtid blev Hedqvists två mål mellan minut 55 och 62 matchavgörande.
5–2-målet var för övrigt en riktig kanon på hörna och visste inte den svenska bandypubliken hur hårt Joakim Hedqvist sköt innan finalen, så visste de det efter matchen. Notervärt är att Joakim Hedqvists far är den tidigare bandyprofilen Pär Hedqvist, som på sin tid var känd för sitt hårda skott.

Edsbyn, 2005, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Segern är vår. Edsbyn firar andra raka guldet. Det var första gången på 52 år som föreningen lyckades försvara ett SM-guld.

2006 var, precis som två år innan, Hammarby finalmotståndare. Edsbyn vann med 6–2 vilket innebar tredje raka guldet för Edsbyn.
Visserligen tog Stockholmslaget ledningen men sedan malde de rödblå på, anfört av Joakim Hedqvist som svarade för två mål och två assist.
Drygt 23 000 bevittnade finalen vilket var nytt rekord.

Edsbyn, 2006, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Magnus ”Kuben” Olsson höjer SM-pokalen i skyn 2006.

Året därpå, 2007, skulle Edsbyn komma att få göra upp ånyo med Hammarby om SM-guldet. 21 576 åskådare fick se en rysare — och supervärvning av Edsbyn. Hammarby hade ledningen med 2–0 i halvtid och gick upp till 3–0 med drygt tjugo minuter kvar.
Edsbyn var i brygga och Hammarby såg ut att ha föreningens första SM-guld i sina händer.
Men Edsbyn … ja, är Edsbyn. Satsade därefter väldigt offensivt och fick utdelning. När Magnus ”Kuben” Olsson pangade in 2–3 med kvarten kvar var det definitivt match igen.
När så fyra minuter återstod tilldömdes Edsbyn en offensiv hörna. Skottklar stod Joakim Hedqvist — vem annars — och sköt in kvitteringen till 3–3.

I förlängningen klev finaldebutanten Pär Törnberg fram. Från högerkanten drev han med bollen in mot mitten och testade skott utifrån.
Bollen satt lågt och Andreas Bergwall tvingades kapitulera.
Fjärde raka SM-tecknet var bärgat.

Edsbyn, 2007, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Edsbyns trogna supportrar invaderar isen efter slutsignalen i 2007 års SM-final.

2008 års SM-final mellan Edsbyn och Sandviken bjöd på hela sjutton (!) mål — fler mål hade det aldrig blivit i någon tidigare bandyfinal.
Efter kvarten spelad hade Edsbyn kopplat greppet rejält när laget ledde med 5–1.
Alla vet att det kan ringa fort i bandy men Sandviken lyckades aldrig hämta sig från Edsbyns chockstart.
I finalen blev Joakim Hedqvist och Daniel Liw båda tremålsskyttar i 11–6-krossen.

Edsbyn, SM-guld, 2008

Foto: Martin Henriksson. Mattias Hammarström jublar efter ett av sina två finalmål mot Sandviken 2008.

Edsbyn, 2008, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Pär Törnberg kramar om Anders Svensson efter Edsbyns femte SM-guld.

Edsbyn, 2008, SM-guld

Foto: Martin Henriksson. Anders Svensson poserar med supporterflagga efter 2008 års finalvinst mot SAIK.

Ett otroligt facit men allt har ett slut. Även om det var svårt att tro det när Edsbyn vann ytterligare en SM-final.
Men 2009 bröt Västerås Edsbyns guldsvit efter 5–4-segern på Studenternas inför 20 114 åskådare på läktarna. En match där VSK-mittfältaren Tobias Holmberg agerade stor segerorganisatör och var inblandad i alla målen.

Vad var de största bidragande orsakerna till att ”Guldbyn” (ja, har man tagit fem på raken så förtjänar man det epitetet) tog de där fem raka SM-gulden?
Ja, en massa toppspelare är en sak. Och otroligt nog hade Edsbyn, till största delen, egna produkter under de gyllene fem säsongerna.

En annan orsak är tränarparet Ola Johansson och Franco Bergman, som ledde trupperna 2004-2008.
Två väldigt vassa tränarhjärnor och den förstnämnde är av många ansedd som ett taktiskt geni.
Förutom att vara en av de största bandyspelarna vi har haft inom svensk bandy, så har också tränaren Ola Johansson gått till historien som en av de största ledarna inom bandyn.

Ola Johansson, Edsbyn

Demontränaren Ola Johansson. Av många ansedd som en av världens bästa spelare och tränare genom tiderna.

Edsbysonen Ola lämnade aldrig något åt slumpen när Edsbyn dominerade svensk bandy.
Inför matcher hittade han ofta avgörande detaljer för att hans lag skulle segra i slutändan.
Taktiska fullträffar kan vi kalla det.
Som aktiv spelare var hans spelsinne minst en nivå högre än hos alla andra spelare. De vägvinnande passningarna som Ola Johansson många gånger stod för under sin långa, framgångsrika karriär var passningar ”som inte fanns”.

När vi talar om bidragande orsaker till Edsbyns hegemoni under 00-talet är givetvis den egna bandyhallen givet att nämna i sammanhanget.
Hallen stod färdig 2004 och var då Sveriges första bandyhall. En hall som gav Edsbyn stora fördelar i att kunna bemästra vädrets makt. Nu kunde laget träna och nöta på sitt spel under perfekta förhållanden.

Med allt detta sagt så är det ofrånkomligt att inte nämna det inflytande finansmannen Ulf ”Järven” Järvefelt hade på gulderan 2004-2008.
Väl känt är att Edsbyns hedersordförande dömdes till två års fängelse 2011 för grov trolöshet mot huvudman. Detta efter att ha förskingrat familjeföretagen och överfört uppemot 20 miljoner till Edsbyns IF.
Det krävs ingen magisterexamen i nationalekonomi för att förstå att dessa ”svarta” pengar hade effekt på Edsbyns stora slagkraftighet dessa år. Både på isen och för hela föreningen.

Järvefelt har sedan länge avtjänat sitt straff och har flertalet gånger uttryckt ånger för att ha varit ”ovarsam”.
Värt att understryka i sammanhanget är att det aldrig har riktats några brottsmisstankar mot Edsbyns IF.

Vad som tenderar att missas när ”Järven” kommer på tal är samtidigt hans betydelse för hallarna i svensk bandy.
Trots det uppenbart oförsvarliga ekonomiska brottet så var, likväl, bygget av Edsbyns hall banbrytande.
Fler hallar skulle följa i landet med Edsbyns ”bandykyrka” som inspiration för att bemästra det nyckfulla vädret.

Edsbyns bandyhall, Edsbyn arena, Svenska Fönster arena

Foto: Anders Wändahl, distribuerad under en CC BY-SA 3.0-licens. Edsbyn var först i landet med bandyhall vilket fick stor betydelse för lagets framgångar 2004-2008.

Om vi ska försöka avrunda denna mer trista del kring Edsbyns historia om de ”svarta” pengarna, så lägger det absolut ingen skugga på Edsbyn och de sanslösa sportsliga framgångarna. Dels hade föreningen inte någon aning om att transaktionerna var brottsliga, dels var det spelarna som gjorde jobbet på isen.
Och de gjorde det med nästintill perfektion på isen under fem gyllene säsonger.

***

Innan Edsbyn startade sin guldsvit så fanns det ett svartvitt lag femton mil söderut med stora ambitioner.
I Sandviken och Sandvikens AIK BK.

För att förstå SAIK:s storhet i början av 2000-talet, där det blev SM-guld år 2000, 2002 samt 2003, så måste vi backa bandet till 1997.
Säsongen 1996/97 kulminerade i SM-guld för Sandviken när VSK besegrades med 5–4 — ett minst sagt efterlängtat ögonblick då klubben inte hade vunnit guld på 51 år.

I guldtruppen återfanns Hans Åström vars offensiva kvalitéer var viktigt för laget. Äldre, rutinerade spelare som Anders Jakobsson och Stefan Åkerlind gjorde sin sista säsong medan yngre, talangfulla spelare knackade rejält på dörren.
Unga spelare likt Magnus Muhrén, Daniel ”Zeke” Eriksson, Patrik Södergren med flera som gav blanka f-n i föreställningen att SAIK inte kunde vinna.

Det har pratats om vinnarskallar i SAIK under den här tiden och det är fullkomligt sant.
Träningarna kunde utmynna i blodvite och viljan att vinna var stor.
Följdaktligen bildades en vinnarkultur och framgångarna lät inte vänta på sig.

Säsongen 1999/00 var SAIK suveränt i seriespelet, slog ut Bollnäs och VSK i kvarts- respektive semifinalen. I finalen väntade Hammarby. Matchen bjöd på tretton mål och SAIK segrade med 8–5 efter bland annat två mål av skyttekungen Magnus Muhrén. Matchens gigant var annars Patrik Södergren.

SAIK, SM-guld, 2000, bandy

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. SAIK-tränaren Anders Jakobsson jublar efter SAIK:s SM guld 2000.

SAIK, SM-guld, 2000

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Patrik Södergren omfamnar Henrik Hagberg i SM-finalen år 2000. I bakgrunden syns Niklas Spångberg.

Inför guldsäsongen hade SAIK värvat Stefan ”Lill-Dino” Söderholm från Edsbyn och en ung, talangfull Daniel Mossberg — då junior — visade framfötterna.
Ett redan starkt SAIK blev än starkare och efter ett tufft uttåg mot Hammarby säsongen därpå var laget i en ny SM-final 2002.

I finalen på Studenternas vann SAIK mot VSK med 8–4. Notervärt är att Patrik Nilsson, som värvades säsongen innan från Söderfors, gjorde ett av målen.

SAIK, SM-guld, bandy, 2002

SAIK-stjärnan Magnus Muhrén jublar efter ett av sina tre finalmål mot VSK 2002.

Segeryran pågick hela natten lång och där och då talade mycket för att Sandviken skulle bli svårslaget säsongen därefter.
Och visst, 2003 försvarade ”Stålmännen” guldet när Hammarby besegrades med 6–4 inför 21 804 åskådare.
Det stod 2–2 i halvtid men i andra halvlek visade SAIK störst kyla och klubbens sjätte SM-guld genom tiderna var säkrat.

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Gustaf Björkman får glädjefnatt efter sitt avgörande 6–4-mål.

SAIK, SM-guld, 2003

Foto: Arbetarbladet/Gefle Dagblad. Niklas Spångberg och dåvarande sportchefen Arne Anderstedt har kramkalas efter slutsignalen i 2003 års SM-final där SAIK besegrade Hammarby.

SAIK var i totalt fem SM-finaler under 00-talet varav tre av dem alltså slutade guldkantat. Förutom spelare i toppklass och ramstarka lagdelar går det hävda att vinnarmentaliteten var SAIK:s största styrka dessa år. Det är faktiskt så att det arv som lades med denna inställning blev inristat i väggarna hos SAIK med tiden. Och den har blivit kvar än idag.

Hade Edsbyn Ola Johansson så hade SAIK också ytterst kompetenta tränare. Sören Persson ledde laget vid guldet 1997 men sedan kom Thony Lindqvist och Anders Jakobsson in i bilden. De två sistnämnda har haft en stor del i hur SAIK:s spelmodell formades vilket bar frukt under 00-talet.
Anders Jakobsson förde SAIK till två raka SM-guld (2002, 2003) och var den stora taktikern. En tränare som hade en stor förmåga att se och ändra på saker under pågående matcher.

***

Vad är ett årtionde inom svensk bandy utan framgångar för VSK?
Nej, det är sällsynt för under 00-talet var Mesta mästarna i final tre gånger och två av dessa finaler slutade med SM-guld. VSK, som var 1990-talets stora dominant inom svensk bandy, var i en ny SM-final 2001 mot Hammarby.

En rysarfinal där VSK vann en tät match med 4–3. VSK:s målvakt Andreas Bergwall var många gånger omutlig och hade en hel del att göra när storskytten Jonas Claesson fick flera superlägen.
Minnesvärt är Anders Östlings solomål där han, från egen planhalva, satte fart och sågade sig igenom hela Hammarbyförsvaret och satte bollen i mål.

Foto: Gunnar Heinemann. Sedvanlig planinvasion efter slutsignalen.

VSK tog sig till ytterligare en SM-final 2002 mot SAIK. Vägen dit gick via en serieseger i södergruppen följt av en sjätte plats i elitserien. I slutspelet höjde sig laget; slog ut BolticGöta i kvartsfinalen och vann semifinalen mot Hammarby med 3–1 i matcher.
Men i finalen gick grönvitt bet mot ett starkt SAIK. Helt jämnt efter första halvlek, 2–2, men sista 45 är nog något VSK vill glömma.
SAIK gjorde ytterligare sex mål medan VSK inte kunde svara målmässigt.
Notervärt är att Michael Carlsson gjorde samtliga VSK-mål.

Kräftgång är ett starkt ord — men i VSK:s fall har målbilden alltid varit skyhög. Titlar har alltid varit ytterst viktigt men efter finalförlusten skulle det dröja till 2009 innan klubben tog sig till en ny SM-final. Som bekant totaldominerade Edsbyn 2004-2008.
Men 2009 blev succéfyllt för VSK som faktiskt lyckades bryta Edsbyns sanslösa guldsvit.

20 114 personer fick se Mesta mästarna segra med 5–4 där nyförvärvet Jonas Nilsson svarade för det avgörande målet.
Notervärt är att unga spelare som Tobias Holmberg, Stefan Edberg, Victor Engström och Oscar Gröhn tog rejäl plats och visade att återväxten var god.

Foto: Gunnar Heinemann. VSK på podiet efter 2009 års SM-final.

***

Herrlandslaget då? Jo, blågult lyckades under decenniet ta tre VM-guld: 2003, 2005 samt 2009.
VM 2003 blev dramatisk i finalen mot Ryssland. Snön vräkte ned på Trudstadion i ryska Archangelsk och isen var allt annat än bra i första halvlek.
Sverige fick ändå en drömstart och efter mindre än 20 sekunder plockade Henrik Hagberg ned en lyra och satte ledningsmålet.
Fem minuter senare pangade Michael Carlsson in 2–0 på hörna och Sverige fick matchen dit man ville.
Men Ryssland kom tillbaka via dubbla mål av Sergej Obuchov och gjorde också 3–2 via Sergej Lomanov Jr på straff i slutet av halvleken.

Snön slutade vräka ned i andra halvlek och Sverige kunde kvittera genom Magnus Muhrén och göra 4–3 när debuterande Patrik Nilsson var framme på en målvaktsretur.
Spiken i kistan fixade ingen mindre än Per Fosshaug när han fräste iväg ett långskott med mindre än tjugo minuter kvar. För närmre än en reducering kom inte Ryssland och Sverige kunde fira sjunde VM-guldet genom tiderna.

Efter Finlands bragdartade VM-guld 2004 så stod ryska Kazan värd för VM 2005. En turnering där Sverige tog sig till final mot ett hårt satsande Ryssland, som satsade hårt på att återta tronen som världens bästa landslag.
Men blågult, under ledning av förbundskapten Kenth Hultqvist som gjorde sin sista turnering, stod för en formidabel insats i finalen och vann med 5–2.

Sverige hade ledningen med hela 3–0 efter en kvarts spel och segern kändes aldrig i fara. Taktiskt var det också en triumf då Sveriges lyckades trycka ut Ryssland på kanterna.

2009 års VM spelades på hemmaplan och blågult lyckades äntligen gå hela vägen igen efter tre raka finaler som slutat med silver.
Sverige, under ledning av förbundskapten Anders Jakobsson som gjorde sin sista match på posten, tog sig planenligt till VM-final där Ryssland var sista hindret. Efter 1–1 i halvtid stod Sverige för en urstark andra halvlek. Joakim Hedqvist ordnade förlösande 2–1 i 65:e minuten på hörna vilket var en ledning som blågult aldrig släppte.
Guldrycket kom inom loppet av blott tio minuter, mellan minut 75 och 85, när Sverige ”målade” fyra gånger.
Notervärt är att Patrik Nilssons 4–1-mål innebar anfallarens 48:e mål i landslagströjan — då flest baljor genom tiderna.

Foto: Privat. Bröderna Bergwall. Andreas Bergwall och Marcus Bergwall med VM-bucklan.

***

Till sist; Hammarby IF.
00-talets stora sorgebarn, i alla fall när det gäller att förlora SM-finaler.
Det är anmärkningsvärt hur många gånger Stockholmföreningens supportrar stått med gråten i halsen på Studenternas IP när laget fallit på målsnöret.
Hela sex gånger var föreningen i SM-final under detta årtionde — utan att få ta på sig guldhjälmarna en endaste gång.

Sorgebarn är kanske att överdriva. Att ta sig till en SM-final är ohyggligt svårt i sig och i en final kan det, som det brukar heta, allt hända.

Ur ett bredare perspektiv var Hammarbys ”pånyttfödelse” under 1990-talet en stor injektion för svensk bandy, som annars historiskt sett varit mer landsortscentrerad. Det banade väg för Stockholmsbandyn och Hammarby hade många gånger starka publiksiffror på Zinkensdamm under 00-talet. Det blev trendigt att gå på bandy i huvudstaden och de större medierna, som annars mest flockades kring ishockeyn, lockades till högre grad än tidigare till storsatsande Hammarby.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Storstjärnan Jonas Claesson var en av alla klasspelare som anslöt till Hammarby. Claesson avslutade spelarkarriären 2002.

Nu skulle det komma att dröja till år 2010 innan Hammarby äntligen gick hela vägen.
Skam den som ger sig.

Mattias Bladh

Sundin förlänger kontraktet med Hammarby

,

Nu är det officiellt. Ytterhalven Robin Sundin, 37, är överens med Hammarby om en fortsättning i föreningen.

På onsdagen förlängde trotjänaren David Pizzoni kontraktet med Hammarby.
En dag senare står det klart att nästa trotjänare, Robin Sundin, är klar för en fortsättning i föreningen.

Den 37-årige ytterhalven har, förutom några vändor i Ryssland, varit Hammarby troget sedan 2006.

— Jag älskar den här sporten och jag älskar den här föreningen så det känns jättebra. Jag känner fortfarande att jag kan bidra på hög nivå. Den dagen jag inte har den känslan längre så får ni inte se mig på Zinken, säger Sundin till Hammarbys hemsida.

Kontraktet är skrivet på två år (1+1).

Mattias Bladh

Trotjänaren stannar — förlänger med Hammarby: ”Aldrig någon tvekan”

,

Landslagsmannen David Pizzoni har varit Hammarby trogen sedan 2007. Nu är det klart att 34-åringen fortsätter bandykarriären i föreningen i minst en säsong till.
— Jag har inte saknat anbud från andra klubbar men det skulle vilja mycket till om jag skulle lämna, säger Pizzoni till Hammarbys hemsida.

David Pizzoni har varit synonymt med Hammarby bandy under många år och har blivit en stor publikfavorit.
På måndagen blev det officiellt att Pizzoni, som fyller 35 i november, fortsätter i den grönvita tröjan.
Det nya tvåårskontrakt (1+1) innebär att Pizzoni påbörjar sin fjortonde säsong i Hammarby i vinter.

— Det var som vanligt aldrig någon tvekan. Jag älskar den här föreningen för mycket för att gå någon annanstans. Jag har inte saknat anbud från andra klubbar men det skulle vilja mycket till om jag skulle lämna, säger Pizzoni till Hammarbys hemsida.

Mattias Bladh

Bilder på bandyhallen i Gubbängen

, ,

I över tio år har bandyklubbar kämpat för en bandyhall i Stockholm. I måndags slog drömmen in när Gubbängens skridsko- och bandyhall invigdes.

Stockholm har äntligen fått sin första inomhushall för skridsko och bandy på Gubbängens IP.
Med pompa och ståt invigdes bygget, som kostat 157 miljoner kronor, i måndags.

Hallen tar in uppemot 2 000 stående åskådare och kommer att användas av AIK, Tellus samt G/T 76 som hemmaplan.
Hammarby kommer fortsättningsvis spela sina hemmamatcher på Zinkensdamms IP men träna i den nya hallen.

Pavel Bulatov — därför valde han Hammarby

,

På torsdagen presenterade Hammarby sitt sista nyförvärv inför kommande säsong: ryske stjärnförsvararen Pavel Bulatov, närmast från Dynamo Moskva.
37-åringen kommer med en stor förhoppning om att laget ska gå hela vägen i vinter.
— Jag hade inte återvänt till en klubb i Sverige om jag inte känt att vi har potentialen att vara med och utmana om guldet, säger han till Hammarbys hemsida.

Det kommer bli fler än en rysk spelare i Hammarbytröjan i vinter.
Ivan Lebedev, Alexander Egorychev, Klim Tarasenko och nu försvararen Pavel Bulatov.
Den ryske försvararen har bland annat sju VM-guld på meritlistan och kommer närmast från Dynamo Moskva.

Nu blir det åter en vända på svensk mark i Hammarby. 37-åringen har tidigare representerat IFK Vänersborg säsongen 2016/17.
Och Pavel Bulatov är entusiastisk över att få spela i Sverige och elitserien igen.

— Min fru gillade förslaget om ett nytt äventyr i Sverige så det vara bara att tacka ja när frågan dök upp. Bajen är ju en klubb med en fin bandyhistoria och har riktigt hängivna fans, det har inte undgått någon. Atmosfären på Zinken är riktigt häftig måste jag säga och något jag längtar nästan mest till, alla mäktiga matcher med fin inramning, säger Bulatov till Hammarbys hemsida.

Sin personliga målsättning i sin nya klubb är glasklar.
Gå hela vägen.

— Om jag ska ha en komplett meritlista så måste jag ta ett SM-guld. Jag hade inte återvänt till en klubb i Sverige om jag inte känt att vi har potentialen att vara med och utmana om guldet, så är det bara.

Mattias Bladh

Hammarby värvar rysk anfallare

,

Alexander Egorychev. Så heter Hammarbys senaste nyförvärv, som närmast ansluter från ryska Baikal Energy.

Hammarby presenterade övergången officiellt på onsdagsförmiddagen. 28-årige anfallaren Alexander Egorychev har, bland annat, två VM-guld på meritlistan.

—Hammarby är en förening med starka traditioner som har vart med där uppe i toppen många år nu och har väldigt många fans. Det ska bli en ära att spela för Bajenpubliken i vinter på Zinken, säger Egorychev till klubbens hemsida.

Totalt har den hårdskjutande Egorychev spelat 331 matcher i den ryska ligan, inklusive cupspel, där han noterats för 338 poäng.
Förutom spel i Baikal Energy har han också representerat Jenisej.

Mattias Bladh 

”Jag känner mig grönvit”

, ,

Han var en av nyckelfigurerna bakom värvningen av Jonas Claesson och var med och bidrog till att bygga upp Hammarby som en stor maktfaktor i svensk bandy.
Tidigare ordföranden och Lidköpingsbördige Kenneth Kvist kommer alltid ha en plats i historieböckerna i föreningen.

Det är lördagen den 11 mars 1995. Spelplats: Västanfors IP i Fagersta.
Hammarbys ordförande, Kenneth
 Kvist, vrålar ut sin glädje på västgötska när Hammarbys matchhjälte, Conny Rydqvist, snyggt sätter 3–2 på ett frislag.
Målet blir helt avgörande och ”Bajen” är åter i allsvenskan. 
16 års väntan är över efter den försmädliga degraderingen till division 1 1979.

Stockholm har äntligen ett lag i bandyns finrum igen och Kenneth Kvist har på sina två år på ordförandeposten bidragit till att Hammarby lyft.
Sedan dess har Stockholmsklubben stannat i högsta serien, vunnit två guld och varit i ett antal finaler.

En framgångssaga för Hammarby som kanske aldrig hade hänt, eller i alla fall fördröjts, om det inte vore för just bandyfrälste vänsterpartisten Kenneth Kvist från Lidköping vars brinnande engagemang för politiken förde honom hela vägen till Stockholm och invald i riksdagen. 

Han jobbade från 1971 som sekreterare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp och blev sedan, bland annat, partisekreterare 1985-1993 och riksdagsledamot 1994-2002 för Stockholms läns valkrets.
Politiken var en sak men bandyn fanns förstås hela tiden med honom vilket grundlades tidigt i barndomen.
Det är svårt att undvika en sån sak om man växer upp i bandytokiga Lidköping.

Visserligen blev det inte mycket bandyspelande själv för Kenneth vars hjärta klappade för Villa.
Men pappa Åke lirade i flertalet klubbar runtom i Lidköping. Däribland BK Wiking — Lidköpings äldsta bandyklubb —, Sjödalens IK och Wästerlund (två klubbar, som för övrigt slogs samman 1968 när Lidköpings AIK bildades för att försöka utmanövrera Villa i stan).
Och icke att förglömma var han också med och grundade Kållandsö Goif — sedermera Kållands BK 1971 när föreningen gick samman med Tolsjö BK.

Kenneth Kvist, Hammarby, ordföranden

Kållandsö GoIF år 1935. Pappa Åke syns i bakre raden, tredje man från höger i ljus keps.


När så Kenneth flyttade till Stockholm 1971 för att jobba på Vänsterpartiets partikansli, så fanns det med andra ord en hel del bandy i både kropp och själ.
Resten är historia, som det brukar heta, och Kvist skulle komma sätta stort avtryck i Hammarby bandy.
Och för den delen på hela Stockholmsbandyn.

49 år senare bor Kenneth Kvist kvar i Stockholm med frun Mirjaliisa, som varit med på hela resan.
Och det är på många sätt självklart att det blev så i slutändan för skarabôrgaren ifrån Lidköping.
Närheten till ”Zinken” och se sitt kära Hammarby är förstås också ett stort plus.

Kenneth Kvist är 76 år idag. ”En gammal gubbe” som han, för övrigt, nämnde vid något tillfälle.
Vilket han inte ger det minsta intryck av.
I så fall vill jag också vara en gammal gubbe.
Har han lika stort intresse för Hammarby bandy 2020?

En ickefråga.
Hade inte fingrarna krånglat emellanåt så hade garanterat Kvist varit på plats vid varje hemmamatch.
Nu blir det ändå tre-fyra gånger per säsong, som han är på plats.

— Problemet är blodcirkulationen i fingrarna, lätt att fingrarna blir så kalla att det gör ont. Så är det riktigt kallt så blir det Bandyplay vid datorn. Jag följer varenda match i princip, HIF alltid men ofta även Villa.

Vi vrider tillbaka klockan till 1977. Kenneth Kvist hade då blivit 33 år gammal. Förutom att jobba inom politiken så drog det i bandyhjärtat.
Åldern var ju inget problem för att börja spela och nog tusan skulle han väl hitta en bandyplan även i storstan?

— Men det var för mycket skaderisker. Jag spelar ju flöjt och saxofon och var rädd om fingrarna.

Men något behövde göras. Den saken var klar. Fokusera enbart på politiken var inget alternativ.

— Det var ett stressigt liv, ett stillasittande liv. Jag kände att jag måste göra nåt som tvingade mig vara i någorlunda trim och då blev jag bandydomare.

Vilket han gjorde med bravur. Klättrade så småningom upp till förbundsdomare (dåvarande division 2) och blev prisad som bäste distriktsdomare i Stockholm 1985 och division 2-domare 1986.

— Sen fick jag frågan om jag ville vara med i Stockholms bandyförbunds styrelse en bit in i 80-talet. Då var jag med i några år och knöt lite kontakter. 

Jo, det ena ledde till det andra och Kenneth Kvists namn fick bevisligen spridning inom bandyn i Stockholm.
I slutet av 1992 uppvaktade Hammarby Lidköpingssonen rejält och erbjöd posten som ordförande i föreningen. Ett ”Bajen” som då harvade i näst högsta serien (division 1).

— Det blev faktiskt så sen att Hammarby bjöd in min fru och mig till en match för att få ett besked om jag ställde upp. Jag hade tänkt tacka nej till uppdraget. Men vid entrén köpte vi några ringlotter och i halvtid meddelades lottdragningen. Vi vann 6,5 kilo bajonskinka. Då sa min fru till mig: ”Ett gott omen. Tacka du ja för den nya partiledningen verkar inte vara så intresserad av dina tjänster och något måste du ju göra…”. 

Och tackade ja, det gjorde Kenneth Kvist som slutade som partisekretare i januari 1993. I ett möte i en lånad arbetsbod på 3×4 meter (!) på Zinkensdamm lade Kvist fram sin vision för sex styrelsemedlemmar: satsa på ungdomsverksamheten, få fram ett damlag och nå Allsvenskan.
Hammarby gav tummen upp och klubben hade fått en ny ordförande.

Men det var knappast något dukat bord som väntade i Hammarby.
Med små ekonomiska medel och ständiga misslyckanden i kval till Allsvenskan fick inte direkt riksmedier — eller en bred publik — att vallfärda till ”Zinken”.

Det skulle snart förändras radikalt.
Under Kenneth Kvists ordförandeskap de första två åren lyckades Hammarby få bukt på en sviktande ekonomisk sits — även om sponsorer var mer än svårflörtade.

— Det var en del företag som sa: ”Kom igen när ni ligger i högsta ligan”. Vi uppvaktade många företag och en del sa nej på en gång. Bättre det för en del kunde man ringa 50 gånger och tjôta med. De gillade prata länge men blev inget.

De första värvningarna var att få ”hem” Hammarbykillar som prövat allsvenskt spel som Conny Rydqvist och Thomas Johansson.

Kvist fick reda att den forne landslagsmålvakten Thomas Fransson var ledig för tränaruppdrag. Fransson hade då tränat Selånger men hade tidigare fört upp Borgia två gånger om till Allsvenskan.

— En väldigt bra värvning. Våra tränare ville sluta och jag tyckte nog att om vi ska ta det där steget, så krävdes det lite annorlunda bandytänk än vad som jag såg inom Stockholmsbandyn. Vi ville ha en kraft utifrån med bra och lång erfarenhet av elitbandy.

Första säsongen kvalade sig Hammarby kvar i Allsvenskan.
Och nu skulle det bli en historisk Silly season för ett ”pånyttfött” Hammarby.
Från de regerande mästarna VSK plockades Andreas Westman, Jonas Holgersson samt Mikael Larsson in.
Tre stjärnspelare på ett bräde.
Kenneth Kvist hade all anledning att le när spelarna var helt klara för Hammarby.

Men hur gick det egentligen till?

— En av våra spelare som gick på GIH hade pratat med Andreas Westman som också gick på GIH i Stockholm. Andreas hade sagt att det är ”jävla jobbigt att pendla till Västerås varenda jävla dag för att träna och spela bandy” och att ”Andreas vill att du ringer honom”.

I ungefär samma tankespår gick GIH-studenten Jonas Holgersson. 
Och Mikael LarreLarsson jobbade i ganska närbelägna Södertälje på Scania. Den senare ringde själv upp Kvist.
De ville alla tre komma till ”Bajen” under förutsättningen att laget klarade sig kvar i högsta serien vilket de också lyckades med.
Västerås? 
Grönvitt var förstås inte lika glada och stretade inledningsvis emot.

— Vi förhandlade ganska mycket med Västerås. De blev väl först lite sura men insåg grejen, och att Hammarby inte behövt vara särskilt aktivt som värvare. Det var ju mest på spelarnas egna initiativ och av sociala skäl.

Tre stjärnor och Hammarby var klara?
Icke.
Innan transferfönstret stängde släpptes den gigantiska bomben: landslagsstjärnan tillika Vetlanda-anfallaren Jonas Claesson hade skrivit på för ”Bajen”.
Allsvenskans stora skyttekung som säsongen 1995/96 gjorde 58 mål vilket då var nytt rekord, ett mål mer än Villaikonen Mikael Arvidssons tidigare rekord från 1983.
Claesson var förmodligen världens bästa anfallare vid den här tidpunkten.
Vetlanda bandyklubb visste förstås om värdet av landslagsstjärnan.

— De ansåg att vi värvat världens bästa bandyspelare och det var ju svårt att få fram värvningssumman. Med Hammarbyfamiljen, lojaliteten och solidariteten lyckades vi få hjälp. Dessutom kom det in företagare: ”Åh, fan en sån världsstjärna”. Vi fick en skjuts i sponsorsarbetet.

Jonas Claesson blev Hammarbys femte nyförvärv våren 1996. Även finske målvakten Pasi Isoranta skrev på för klubben.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Jonas Claesson gjorde totalt sex säsonger i Hammarby där han öste in mål.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. 362 mål närmare bestämt. Ofta fick motståndarna ta till oschyssta metoder för att försöka stoppa målmaskinen.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Jonas Claesson avslutade sejouren i Hammarby efter säsongen 2001/02.

Jonas Claesson, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. 2019 blev Jonas Claesson invald i Hammarby Bandys Hall of Fame.



Kaffet eller annan dryck lär ha smakat extra fint på Söder när Hammarby laddade för säsongen 1996/97.
Kvala för att hänga kvar var inte längre något att tänka på. Nu var det enbart slutspel som gällde efter spelarförstärkningarna.
Och alltmer syntes nu Hammarby i TV-rutan.

— Det var så mycket intresse och de var tvungen att börja visa mera bandy också. Blev en hype kring det där och traditionen fanns ju.

Allt medieljus gav också effekt på ett annat plan.
Hammarby fick fler besök än vanligt av yngre förmågor på ”Zinken”.

 Det kom småkillar som aldrig sett bandy för att träna på allmänhetens åkning. I början på 90-talet hade det där bara varit hockeyklubbor men nu blev det mera bandyklubbor och bandybollar, så där var det något som hände med bandytraditionen.

Kenneth Kvist hymlade inte om att han på sikt ville se stjärnfyllda Hammarby etablera sig i allsvenskan och utmana om en plats i SM-finalen fram till år 2000, vilket han också framförde till styrelsen.
Ekonomin såg bättre och bättre ut vilket gjorde att målsättningen var realistisk.

Bandy, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Hans Fridén. Kenneth Kvist på ”Zinken” 2002.



För Hammarbys blev det respass i kvarten de följande tre åren alltmedan Jonas Claesson var kungen på tronen som bäste målskytt i svensk bandy.
Fjärde året — SM-final mot SAIK där det dock blev förlust med 5–8.

Oavsett nederlaget mot ”Stålmännen” var det givetvis en otrolig framgång för Hammarby och för stockholmsbandyn.
Och det var bara början för Södergänget, som skulle komma att spela totalt sju (!) SM-finaler på 00-talet.
Förlusten år 2000 fylldes på med ytterligare fem svidande finalförluster men obestridligen seglade Hammarby upp som en stor maktfaktor i svensk bandy.

Finns det något som kan kallas poetisk rättvisa inom idrotten så slog gulddrömmen till slut in 2010 när Bollnäs besegrades med 3–1.
En final där snön fullkomligt vräkte ner och stundtals omöjliggjorde något ordnat spel.

SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist, SM-guld

Foto: Benjamin Thorén. Äntligen SM-guld. 2010 besegrade Hammarby Bollnäs i en snöig tillställning på Studenternas IP.

bandy, SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Benjamin Thorén. På sedvanligt vis sprang de egna supportrarna in på isen för att fira SM-guldet.


Kenneth Kvist minns så klart tydligt de ljuva minnena när SM-guldet äntligen var i hamn. 

— Det var väldigt spännande. Minns att vi åkte dit min fru och jag med bilen och det var ju ett äventyr bara åka dit i snöovädret som var. Minns att jag tänkte: ”Kan inte det här sluta snart så vi kan börja spela”. När snön bedarrade så hade nog Hammarby en snabbare förmåga att slå om spelet från lyrbandyn och det chansartade spelet. 

Firade du efteråt?

— På den tiden var det slottet och banketten i Uppsala. Var roligt att vara där som segrare i stället för som förlorare. Naturligtvis ljusa minnnen.

Vid den här tidpunkten var inte längre Kenneth Kvist ordförande utan verkade som ideellt arbetande VD i Hammarby Bandy AB. En post han innehade till årskiftet 2013.

För övrigt ett år där Hammarbys andra och hittills senaste SM-guld bärgades efter 9–4 i finalen mot SAIK.
Detta inför makalösa 38 474 personer på Friends arena.

— Det var en höjdare. Fantastisk bandymatch.

SM-guld, Hammarby, Kenneth Kvist

Foto: Stefan Bertolotti. Hammarby andra SM-guld 2013 kom inför hela 38 474 åskådare.



Vi skriver 2020 igen. En oigenkännelig tid i coronavirusets spår. Ekonomiskt har Hammarby likt praktiskt taget alla bandyföreningar drabbats hårt av pandemin.
Blir det ens någon säsong? 
Ingen kan svara på det just nu.
Med förhoppningsvis viruset i schack i vinter kommer Zinkensdamms IP åter lysa upp.

I Gröndal håller Kenneth Kvist koll på läget.
Ränderna går aldrig ur hos mannen som en gång var med och byggde fundamentet till det Hammarby vi känner till idag.

— Jag känner mig grönvit. Hammarby är en väldigt fin förening. Unikt i sammanhållning och finns ett ”go”.

Ingen tvekan om att ditt hjärta är stort för Hammarby bandy?

— Nä, så är det. En ära att ha fått vara med och bidra med lite positivt för Hammarby IF.

Rune Ask, Leffe Fredblad, Åke ”Plutten” Andersson, Fransson, Elis Sahlin, Bo Lundholm, Stefan Karlsson, Jonas Claesson, Stefan Erixon, P-O Steen, Håkan Nygren, Sonny Lööf — listan kan göras betydligt längre.
Alla har de betytt mycket för Hammarby bandy på olika sätt.

Klart är att Kenneth Kvist också betytt en hel del för föreningen.
Villaiten som en gång reste till Stockholm, fick huvudstaden att andas bandy på nytt och blev grönvit.

Mattias Bladh

* Denna artikel publicerades ursprungligen i maj 2020.

Klart: Publikfavoriten tillbaka i Hammarby

,

Landslagsmannen Christoffer Fagerström är tillbaka i Hammarby. Det meddelar ”Bajen” på fredagsmorgonen.
— Det känns lite som att komma hem, säger han till klubbens hemsida.

Christoffer Fagerström behöver egentligen ingen närmre presentation. I vintras spelade stjärnan i Bollnäs likt Daniel Mossberg, som presenterades av Hammarby under torsdagen.

Men nu blir det en återkomst i Hammarby. 27-åringen spelade som bekant två raka säsonger för klubben innan flytten till Hälsingland och gjorde stor succé poängmässigt.
Något som gjorde att ”Fager” blev något av en publikfavorit på ”Zinken”

— Det känns jättebra. Väldigt skönt att det är klart. Jag trivs väldigt bra i Stockholm och det känns lite som att komma hem, säger Christoffer Fagerström till klubbens hemsida.

— Jag hade bra år här tidigare, trivdes med Hammarby. Jag älskar att spela Zinken, det är min drömarena. Jag gillar Hammarbysupportrarna väldigt mycket. Det är därför jag är här igen. Jag vill vinna SM-guld med Hammarby.

Viktor Karlsson på Hammarbys sportkontor:

— Vi har väldigt höga krav på Fagerström och vi är övertygade om att han kommer att leva upp till förväntningarna.

Kontraktet är skrivet på två år (1+1).

Mattias Bladh

”Vi ska slå AIK”

,

Ryktena stämde. På torsdagen presenterades storstjärnan Daniel Mossberg som nyförvärv i Hammarby.
— Fansen törstar efter framgång och jag lirar alltid för att vinna titlar, säger Mossberg till klubbens hemsida.

Det har spekulerats ett tag om att Daniel Mossberg, en av elitseriens allra största profiler, skulle vara på väg till Hammarby.
Något som intensifierats de senaste dygnen efter diverse uppgifter till Bandyfeber.

De uppgifterna visade sig vara korrekta.
På torsdagen blev den meriterade 39-åringen, med bland annat fyra SM-guld på meritlistan och närmare hundra landskamper, officiellt klar för Stockholmsklubben.
”Mossan” kommer närmast från Bollnäs där det blev en säsong.

Och lita på att Mossberg är laddad inför kommande säsong i sin nya omgivning.

— Först och främst ska vi bli bättre än förra säsongen, jag tror ingen Hammarbyare är nöjd med en tionde plats. Jag hoppas ju självklart att jag kan leverera, hungern för bandyn finns där fortfarande annars skulle jag inte fortsätta, säger Mossberg till klubbens hemsida.

— Fansen törstar efter framgång och jag lirar alltid för att vinna titlar så jag hoppas att inte göra dom besvikna. Sedan ska vi slå AIK också, det har jag förstått är väldigt viktigt för alla grönvita.

Kontraktet är skrivet på två år (1+1).