Anderstedt: Nu är bränderna släckta — men svåraste arbetet kvarstår

, ,

KRÖNIKA Den gångna våren har inneburit ett intensivt släckningsarbete på ett antal platser i landet. Hur skulle katastrofala ekonomier räddas? Vilka skulle klara det? Vilka skulle gå i konkurs?

Oroshärdarna i ett flertal etablerade och legendariska bandyklubbar var många. Skulle Västerås, Sandviken, Hammarby och Vänersborg överleva? Skulle Elitserien överleva? Skulle vi få ett lag till från Stockholm eller skulle det ekonomiska repet dras för AIK och erbjudandet gå till Falun?

Om de tre största av dessa klubbar, Västerås, Sandviken och Hammarby skulle försvinna från Elitserien — skulle vi ha någon elitserie värt namnet då?

Ja, frågorna var många när säsongen avslutades med SM-finalen i mars. Hela bandysveriges blickar riktades nu istället mot ekonomiska nyheter och rapporter från årsmötena.
I skrivande stund har de flesta elitserieklubbar haft sina årsmöten. Kvarstår gör AIK, Bollnäs, Broberg, Frillesås och Edsbyn, dessa väntas ha årsmöten efter sommaren.

Hur har det gått då? Jo, alla överlevde. Alla lag erövrade Elitlicensen för den kommande säsongen. Det finns kvarstående osäkerhet kring IFK Vänersborg. Allt avgörs i Tingsrätten där klubbens ackordsuppgörelse skall godkännas eller avslås — avgörandet står den 8 juli!

Inför den så har IFK Vänersborg ett minus i resultatet på 4,6 miljoner för det gångna året och ett underskott i eget kapital på 4,5 miljoner.

Tittar vi på de tre stora så är det litet svårt att jämföra klubbarna då deras resultat på årsmötena presenterades på olika sätt. VSK redovisade en förlust med 1,9 miljoner och Hammarby en förlust på 651 000 kronor. SAIK redovisade en vinst på 2,3 miljoner för det gångna året, men då är ”livräddningens” miljoner med i det resultatet.

När det gäller eget kapital har VSK ett minus på 1,4 miljoner medan Hammarby och SAIK har positiva egna kapital på 144 000 kronor respektive 106 000 kronor efter räddningspengarna.

SM-vinnaren Villa-Lidköping har ett resultat för den gångna säsongen på 474 000 kronor och ett eget kapital på drygt 2 miljoner. Åby/Tjureda har ändå de unikt bästa finanserna av alla svenska elitlag. Trots en liten förlust på 200 000 kronor har klubben ett eget kapital på hela 5,9 miljoner (!).

MEN…MEN…MEN…
Det är nu jobbet börjar. Bränderna är släckta, men nu skall det byggas på nytt, med helt nya ekonomiska villkor. Skall det lyckas så är det mycket som skall klaras av. Framför allt tror jag att glädjekalkylerna måste bort och likaså att kasta pengar på snabba framgångar. Det kommer inte att funka framöver.

Trovärdighet, ansvarstagande och klokskap måste styra. Många klubbar har rejält vikande publiksiffror. Styrelserna måste börja förvärva sin ansvarsfrihet på riktigt, inte genom slentrianbeslut på årsmötet.

Det är lätt att budgetera med en publikökning, men den fråga man tyvärr ofta missar att svara på är HUR? Det är en sak att sätta mål, men det är hur:et som är det avgörande. Publiksiffror och sponsorsintäkter måste öka, det säger alla. För att komma fram till hur så måste man tillåta sig att tänka nytt och gärna utanför den traditionella boxen.

För publiken är en bandymatch på högsta nivå en helhetsupplevelse där allt måste vara tilltalande. Man måste känna sig välkommen från det att man kliver av bussen, ur tunnelbanan eller ur bilen på parkeringen. Det är viktigt att de som nu gnuggar sina geniknölar kan se ur publikperspektivet och se på bandyupplevelsen utifrån besökaren.

Allt har betydelse för den. Parkeringen, biljett- och entréhanteringen, kiosker och restauranger, prisnivåer, speakerns tilltal, hur vi tar hand om våra medlemmar och säsongsgäster, en musik i arenan som motsvarar medelbesökarens smak och så vidare och så vidare.

Och självklart behöver en snabb och offensiv bandy också finnas där.
Nya idéer till samarbeten med sponsorer och finansiärer kanske måste till. Att utveckla utbytet till att vara mera än en reklamtext på matchtröjan eller skylt i hallen är jätteviktigt.

Det finns mycket höga kompetenser i klubbarna nu. Ett flertal klubbar har projekt för ungdomsutveckling, demokrati- och mångfald, lagbygge och ledarskap. Att erbjuda sponsorerna att få ta del av det klubbens egna kompetenser på dessa områden genom t.ex. föreläsningar på företaget kan vara en bättre betalning för en sponsor än bara en reklamskylt.

Det viktigaste av allt tror jag är att våga tänka nytt och att hitta möten för klubbarna att dela med sig mellan varandra av goda idéer, lyckosamma projekt och bra erfarenheter.
Den kommande säsongen blir därför intressant och spännande både på och utanför isen.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Det finns bara en Owe Svensson

, ,

KRÖNIKA Rolling Stones släpper Satisfaction och uppträder i Sverige första gången och Beatles kommer ut med albumet ”Help”. Winston Churchill begravs i London och Ingvar Wixell sjunger samtliga låtar i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest.

Vinnarlåten är ”Annorstädes vals”. Hep Stars har tre låtar på Tio i Topp med ”Cadillac” som etta. Den första provsändningen av färg-TV genomförs i Sverige. Den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson skickar in marktrupper i Vietnam och Patrik Sjöberg, JO Waldner, Jesper Parnevik och Challe Berglund ser dagens ljus för första gången. Örebro SK blir svenska mästare i bandy genom att på Stockholms Stadion slå Broberg med 5-2.

Året är 1965.

Oceaner av tid har passerat sedan dess. Hur mycket har hänt i ditt eget liv på de år som passerat — förmodligen väldigt mycket. Bandysverige har korat Svenska Mästare mer än 50 gånger sedan dess och i seriesammanhang har oändligt många minnesvärda matcher passerat framför bandypublikens ögon.

1965 var året då Owe Svensson blev ordförande i Åby Tjureda Idrottsförening! Under alla år sedan dess har han jobbat tusentals timmar och dagar för sin kära förening. Att vara ordförande i svenskt idrottsliv under 53 år är en arbetsinsats och ett engagemang det inte går att mäta betydelsen av.

Owe Svensson, Åby/Tjureda

Foto: Åby/Tjureda IF.

Han har inte bara suttit på styrelsemötena och klubbat igenom mängder av beslut. Han har skött slussen, båtplatserna, campingen, konserterna, korvförsäljningen, ja han har varit Åby-Tjureda IF.

Och föreningen är också unik, föreningen är synnerligen välskött och har en ekonomi som dom andra elitserieklubbarna bara kan drömma om. Och nu har han krönt sitt ordförandeskap med att bidra till att laget spelar i Elitserien till hösten, dessutom i en ny hall som föreningen själv finansierar genom ett lån.

Nu har Owe Svensson bestämt att överlåta ordförandeklubban vid årsmötet den 17 juni.

När han själv får gräva i minnet efter det största ögonblicket under sin 53-åriga historia så blir det inte avancemanget i våras till Elitserien. Då nämner han istället när ungdomslaget kom hem från Knatten Cup som segrare för första gången och på tågstationen i Växjö sjöng ”det finns bara en Owe Svensson…”

Och det är också precis så det är — det finns bara en Owe Svensson!

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Slagen om Hälsingland blir vinterns klimax

, ,

KRÖNIKA Dörren till Silly Season-rummet inom svensk elitbandy börjar stängas så smått. Den är inte låst och reglad ännu, det finns fortfarande tid till övergångar. Men de spektakulära värvningarna är nu genomförda.

Och vilken avslutning det blev när de två forwardsstjärnorna Christoffer Fagerströms och Patrik Nilssons nya klubbadresser blev klara. Dom bytte städer med varandra. Christoffer bytte Stockholm mot Bollnäs och Patrik gjorde precis tvärt om.

Samtidigt som målkungen David Karlsson lägger klubban på hyllan.
Här förlorar svensk bandy en stor artist.

Jag konstaterar att Elitserien får nya styrkeförhållanden. Under den gångna säsongen var det Villas stjärnvärvningar och lagbygge som genomsyrade allt.

Men att med den pressen på sig vinna World Cup, Elitserien och SM-guldet imponerade stort.

Men inför den nya säsongen så är det inte alls lika givet att Villa kommer att gå hela vägen. Nu är det flera lag som mycket väl kan slåss om det. Detta trots att Villa fortfarande måste sägas ha den mest helgjutna lagmaskinen. Därom tvistar inga lärde.

Och att redan nu kasta fram tips på hur serien kommer att utkristallisera sig är kanske en harakirihandling av en bandykrönikör. Samtidigt är det kul när s.k. experter sticker ut hakan och sätter sig själv i pant.

Man lovar ibland att äta hattar, gå långpromenader mellan bandyorter eller förnedra sig på annat sätt om man skulle råka ha fel i sina antaganden.
Jag tänker inte bjuda på den typen av löften, men jag kan inte låta bli att göra graderingar av lagens styrkeförhållanden efter nu genomförda lagbyggen.

Favoritskapet från i vintras blir Lidköpingslaget inte av med. Till det har man ett alldeles för bra lag med landslagsmässiga spelare i alla lagdelar. Pressen blir stor även kommande säsong. Det måste bevisas att klubben inte var en fluga som dansade en vinter (inte så många flugor dansar på vintrarna förstås – men ni fattar).

Nu ska det bevisas att klubben har startat en ny era av framgångar. Men med uppstickande lag som stärkt trupperna betydligt så går inte ens Villa säkert.

Edsbyns värvning av Simon Jansson från Västerås och Bollnäs som lyckats plocka hem både Daniel Mossberg och Christoffer Fagerström gör att derbyna i bandykyrkan och på Sävstaås kommer att dra horder av publik. Kul!

Båda lagen höjer sig till en nivå precis under Villa, det är jag helt säker på.
Jag tror det i första hand blir dom som utmanar.

Sandviken, Västerås och Hammarby kommer slåss om en semifinalplats.
Alla tre går ur Silly Season med väldigt bra lag. Klubbarna har lyckats med två trolleritrick under våren, att genomföra de ekonomiska stålbaden och att behålla en stark trupp med ett flertal landslagsspelare.

Ja, det har visserligen omsatts spelare, men resultaten är fullgoda för alla tre, tycker jag.
Där har vi vinterns sex stora lag.

De åtta övriga är litet mera svårbedömda. Jag tror Motala tar ytterligare ett steg sedan i vintras. Laget imponerade i slutspelet. Ett annat lag jag tror tar nya steg framåt är Sirius. Utöver dessa två tror jag även Broberg, Vänersborg och Vetlanda kommer att slåss om att få kvala sig till kvartsfinal.

Med ovanstående förutsättning bör också World Cup i Sandviken 10-13 oktober bli mera publikdragande än på många år.

Kvar är Åby/Tjureda, Frillesås och AIK. Svårtippade lag, men något av dessa får lämna Elitserien.
AIK ja, vi väntar nu med stor spänning på resultatet av den utredning Svenska Bandyförbundet genomför kring AIK.

Det skulle onekligen vara en tråkig bandynyhet om AIK degraderas innan Elitserien ens börjat.

Men varken Stig Bertilsson, förbundsordföranden eller AIK:s nye klubbchef Daniel Johansson har tydligt kunnat säga att AIK blir ett elitserielag i vinter.

Här har Bandyförbundet säkert en hel del huvudbry. Det ska å ena sidan mycket till för att man skall lyfta bort AIK från den plats klubben spelat till sig.

Men å andra sidan kan inte förbundet skapa ett prejudikat och se mellan de ekonomiska fingrarna i ett läge där man sagt sig ställa ännu högre krav på elitklubbarnas ekonomiska ansvar.
Knivigt — det är nog bara förnamnet.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Stjärnklipp av Edsbyn — men var landar Nilsson och Fagerström?

, ,

KRÖNIKA Att bandyns ”Silly Season” inträffar i direkt anslutning till bandysäsongens avslut är mumma för oss bandynördar.

Det känns liksom att spänningen och dramatiken förlängs med ett par månader när man får följa värvningskarusellen.
Starkaste intrycket gör ändå de spelare som är lojala med sin klubb och väljer att stanna, även om ropen från andra klubbar är starka.

Kan man gradera hettan i de värvningar som hittills har gjorts? Ja, självklart kan man det. När en stjärnspelare eller landslagsspelare byter klubb så är det alltid ett hett nyförvärv. Därför får man säga att Edsbyn stod för det största klippet hittills när klubben köpte hem Simon Jansson från Västerås.

Det kommer att stärka laget och det kan göra skillnad mellan semifinal och final i mars. Här gick medlemmarna i Edsbyns vänförening ut med stora insamlingsbössan och finansierade köpet.

För ovanlighetens skull handlade det om ett direkt spelarköp eftersom Jansson hade pågående kontrakt med VSK.

Kan Edsbyn med detta klipp matcha Villa i vinter? Vi får i alla fall nu ranka Edsbyn som klar tvåa i landet.

Jag tar mig friheten att kommentera de större värvningarna vi sett hittills. Daniel Mossbergs flytt från Sandviken till Bollnäs var ingen skräll eftersom det varit på gång tidigare.

Men en synnerligen stark värvning för Bollnäs när Mossan väljer att förlägga de sista bandyåren till Sävstaås.

Christoffer Edlund, skyttekungen, från SAIK till ryska Jenisej. Värvningen ligger ju litet utanför Elitseriens sfär, men den kommer att ha stor betydelse för båda klubbarna.

Ted Bergström är en glimrande målskytt som varit avgörande för VSK i flera matcher. Fick inte den speltid han kanske var värd, men nu blir han en nyckelspelare i Hammarby.

Sirius plockar Ted Haraldsson från SAIK, en spelare som ofta hamnade i skymundan i det stjärnspäckade laget. Men i Sirius blir han en motor som kommer med mycket erfarenhet.

Jesper Jonsson från Hammarby till VSK måste också in under epitetet större värvning.

Men vad händer i AIK? Hela bandysverige undrar. Ryktena sprids när kommunikation och information saknas från klubben.

Falun har verkligen gjort ett par värvningsklipp när Mikael Olsson och landslagskeepern Patrik Hedberg båda flyttar hem till Falun från Västerås respektive Hammarby.

Falun står på tur att få frågan om elitserieplats om något elitserielag skulle falla ur redan innan seriestarten. Men nu vill vi ändå helst se stockholmsderbyn mellan Bajen och AIK — även i bandy.

Men årets Silly Season är inte slut. Två av svensk bandys största anfallare går kontraktslösa och det står nog inte på förrän någon av de båda blir huvudperson på nästa presskonferens.

Jag talar förstås om Christoffer Fagerström i Hammarby och Patrik Nilsson i Bollnäs.
De kommer inte att vara kvar i sina nuvarande klubbar.

Men vart tar de vägen?

Här är det verkligen öppet för spekulationer. Det är lätt att koppla ihop Patrik Nilsson med Sandviken. Han bor i Gävle och laget behöver en målskytt. SAIK säger sig ha stängt truppen.

Men det kan ju dyka upp ett lämpligt jobb även för en kompetent bandyspelare, så vi får väl se. Om Christoffer Fagerström har det cirkulerat flera rykten. Ryssland är ett. Frågan är då vart han skall gå.

Flera av topplagen har fantastiska anfallare med Edlund i Jenisej och Erik Pettersson i mästarlaget Neftyanik där det för övrigt kryllar av stora målskyttar. Ett envist rykte de senaste dagarna placerar Christoffer Fagerström i Hälsingland och då menar jag inte i Ovanåkers kommun… Vi får väl se till helgen.

Så till något vi kan beskriva som ”positivt antiklimax” — stålbaden i krisklubbarna Västerås, Hammarby, Vänersborg och Sandviken.
Frågorna haglade hela vårsäsongen och spelarkontrakt sades upp.

Hur skulle dom klara av att ta sig ur den akuta ekonomiska krisen och få budgetarna i balans? Vilka stjärnspelare skulle fly när de står utan guldkantade heltidskontrakt?

Här måste man säga att klubbarna gjort ett synnerligen duktigt arbete. Jag har förstås ingen insyn i klubbarnas ekonomier i detalj. Men litar vi på vad klubbcheferna säger så har de gjort jobbet bra hittills och dessutom lyckats behålla förhållandevis starka lag. Deras starkaste ”värvningar” är att de lyckats behålla nyckelspelare med stora klubbhjärtan.

Man måste ha människor med ansvar, lojalitet och kompetens i klubbledning och styrelse. Det går inte att ha ansvarslösa personer som lever över klubbens tillgångar med enda målet att hålla laget och sig själv på toppen.

Jag hoppas att den typen av ekonomisk doping nu är bortrensad från elitbandyn. Det blir i alla fall upp till bevis för klubbarna nu när det tuffaste jobbet återstår, det att leva i en ny ekonomisk realitet.

Vad kan det komma ut ur den här krisen? Det är ett helt livsnödvändigt reningsbad. Att spelare inte kan vara heltidsproffs utan måste kombinera bandykarriären med ett civilt jobb är självklart.

Dessutom har de en försörjning när bandykarriären tar slut.
Det är en win-win-situation för såväl klubbar som förbund, aktiva och publik.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: ”Micke Carlsson kan bli en framgångsrik förbundskapten”

, ,

KRÖNIKA Micke Carlsson tar över taktpinnen för det svenska bandylandslaget efter att Svenne Olsson sedan tidigare valt att sluta.
Svenne har gjort ett gott arbete med landslaget.

Att skapa lag av individuella spelare är en av hans stora utförsgåvor och det har betalat sig bra.
Landslagsspelarna har gillat hans ledarskap.

Men det har inte direkt visat sig i resultaten. I bandyvärldens topp är det bara guld som räknas, åtminstone för Ryssland och Sverige som oftast prenumererar på de ädlaste medaljerna.

Där har Svenne inte nått de höjder som publiken, spelarna och han själv förväntat sig. Under hans två år som assisterande förbundskapten och fyra år som förbundskapten har Sverige tagit ett guld (2017), fyra silver (2014, 2015, 2018, 2019) och ett brons (2016).

Det är en allt för skral utdelning. Det är de resultaten förbundsledningen nu vill ändra.

Nu blir det alltså en ledarstab med fyra personer som skall jobba med det svenska herrlandslaget. VSK-tränaren Micke Carlsson blir förbundskapten och SAIK:s nye tränare Jocke Forslund assisterande förbundskapten.

Dessa två blir huvudansvariga för landslaget under kommande landskamper och VM-turneringar. Ytterligare två assisterande funktioner ingår i den ledarkvartett som kommer att arbeta deltid.

Det är P19-landslagets Mattias Rehnholm och P15-landslagets Pär Gustafsson som skall jobba med att scouta spelare och ta fram analyser under hela elitseriesäsongen.
En stark kvartett som säkert ger landslaget nya framgångar. Jag tycker att förbundet har gjort ett mycket bra val av ledarstab. Jag tror Micke Carlsson kan bli en framgångsrik förbundskapten.

Även om Sverige bara tagit ett guld under Svennes sex år så har det i varje turnering varit stenhårt och oftast har ett av finallagen vunnit med uddamålet eller i sudden.
Micke Carlsson förespråkar en offensiv och snabb anfallsbandy.
Det tror jag kommer att öka slagkraften.

Det som är den nästan svåraste uppgiften för alla ledare är att hitta mixen mellan etablerade spelare och ett inflöde av nya unga.
Här krävs det också mod.

Det är en sak jag vet diskuteras i alla landslagsledningar i bandyvärlden. Där står både Micke Carlsson och den ryske huvudtränaren Mikhail Yuryev inför samma kluriga uppgift. Den som bäst klarar mixen erfarenhet/förnyelse blir nog en vinnare.

Och finalresultaten de senaste åren med superjämna finalmatcher kommer också kräva ett taktiskt skarpt sinne och en förmåga att få ut max av spelarna ända in i kaklet.

Där misslyckades Sverige kapitalt i Vänersborg. Vid tre tillfällen under finalen hade Sverige tvåmålsöverläge. Laget hade 3-1 i paus, 4-2 i mitten på andra halvlek och 5-3 med kvarten kvar, men man lyckades inte hålla undan och föll sen med 6-5 efter sudden.

En jättebesvikelse, samtidigt som ryssarna visade sina vinnarskallar.

Federation of International Bandy, FIB, har nu skapat en helt ny säsongsplanering och VM senareläggs. Medialt kan allt fokus ligga på VM efter de nationella slutspelen.
Ett mycket bra beslut.

Kommande säsongs VM spelas inte förrän i månadsskiftet mars-april, alltså två månader senare än Vänersborgs-VM. Turneringen spelas i den inomhusarena som just nu byggs i Irkutsk.

En av de största städerna i Sibirien, drygt 500 mil och 5 tidszoner öster om Moskva. 2021 spelas VM i Syktyvkar som bara ligger drygt 130 mil nordost om Moskva och i samma tidszon.

Den här nya säsongsplanen ger också möjlighet till två landslagsturneringar före VM. Tidigare har det ju spelats en 4-nationsturnering före jul, men nu blir det alltså två 4-nationsturneringar under vintern.

Den första går i Ryssland i december och den andra i Finland i januari. Jag tror att bandyn tjänar mycket på förändringarna. Det blir fler landskamper för publiken, fler tillfällen för lagen att svetsa sig samman och en VM-turnering där spelarna kan ge allt och inte komma tröttkörda till ett efterföljande slutspel.

Så de kommande två VM-turneringarna kommer att bli särskilt intressanta inför en massiv rysk publik som bara kräver guld.
Vi kommer att gå en mycket spännande bandysäsong till mötes, det är jag helt övertygad om.
Och för Micke Carlsson och hans mannar blir det verkligen upp till bevis.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: När briserar den stora bomben?

, ,

KRÖNIKA Att följa ”Silly Season” är både intressant och fascinerande. Just nu är vi mitt uppe i den. Vissa spelarkontrakt är påskrivna och nya ramlar in i stort sett varje dag.
Men när briserar den stora bomben?

Det är många rykten som florerar och som placerar spelare i mer eller mindre troliga klubbar.

Den här krönikan är inte heltäckande, men ger kanske några nya perspektiv på det som sker.

Det som överraskar mest är tystnaden från nykomlingarna. Både Åby/Tjureda och AIK behöver absolut förstärka. Åby/Tjureda har visserligen fått Arvid Johannisson och Jonathan Svensson från Vetlanda, men det tror jag inte räcker.

AIK har tydligen helt andra saker att reda ut. Nyhetsrubrikerna skriker om kriminalitet, firmor, personhot och skatteskulder. Därför är tystnaden kring de nödvändiga förstärkningarna en aning oroande.

Ryska Bandyfederationen diskuterar än en gång införandet av begränsningar för utländska spelare. Det var på gång redan förra säsongen och frågan är nu uppe till ny diskussion. Den begränsning vissa förespråkar är att lagen endast ska få ha EN utländsk spelare.

De flesta lag är dock helryska nuförtiden. Den gångna säsongen fanns bara tre svenska spelare i Super League, som högsta divisionen heter. Erik Pettersson i mästarlaget Neftyanik, Patrik Sjöström i Jenisej och Patrik Johansson i Start. Jenisej försvann förvånansvärt tidigt i slutspelet. Laget slogs ut i kvarten av Ural Trubnik i två raka matcher. Patrik Johansson är den ende som nu vänder hem till Sverige.

Han hade planer på en fortsättning, men klubben fick problem, tvingades skära i kostnaderna och då har Patrik valt att flytta hem. Nu har den återstående svenskduon dock blivit en trio när Christoffer Edlund blir klubbkompis med Patrik Sjöström.

Den sista finalmatchen mellan Dynamo Moskva och SKA Neftyanik lockade endast 2 743 åskådare. Det har gjort att diskussionen kommit upp igen om man skall ha en enda final som i Sverige, eller bäst av fem som ryssarna har nu.

Intressant på hemmaplan är förstås att se hur det går för de klubbar som balanserat på slak ekonomisk lina och med nödrop klarat elitlicensen. Där är Sandvikens AIK hittills den enda klubb som tydligt signalerar pånyttföddhet och presenterar spelarnyheter på löpande band. På samma sätt som Hammarby så sades alla spelarkontrakt upp vid säsongsslutet.

Men nu är SAIK på väg att bygga ett starkt lag, trots sina nya ekonomisk förutsättningar. De spelare som stannar gör det med ett stort hjärta och talar alla om en nystart. Det är imponerande. Klubben har exempelvis lyckats behålla alla sina landslagsspelare, utom en, trots nya lägre ersättningar. Men jag tror ändå det behövs en komplettering på anfallssidan i det svartvita laget efter Edlunds sorti.

Hammarby arbetar i tystnad och inget kommer ut, frånsett att tränaren Misja Pasjkin flyttar hem och tar över Jenisej. Men rykten går. Christoffer Fagerström är sugen på Ryssland. Kanske intressant för Neftyanik som tappar Pavel Ryazantsev som forward.

Men mästarlaget har ändå kvar Erik Pettersson och Artem Bondarenko som tillsammans gjorde 140 mål (68 respektive 72) den gångna säsongen. De toppade den ryska skytteligan tillsammans med just Ryazantsev som gjorde 62.

Dessa tre Neftyanikspelare gjorde alltså 202 mål i ryska skyttetoppen, helt fantastiskt! Blir väldigt spännande att se Neftyanik i World Cup i höst. SKA Neftyanik är just nu det överlägset bästa ryska klubblaget.

Vänersborg har tydligen en bit kvar innan ekonomin är löst och är därför sista lag under ekonomisk lupp. Några spektakulära värvningar är nog inte aktuella där.

Största utropstecknet bland värvningar hittills är Daniel Mossberg till Bollnäs, även om det inte är en direkt skräll. Han kan ge hälsingelaget ny spelintelligens, det kan göra skillnaden mellan kvartsfinal och semifinal.

Mästarlaget Villa-Lidköping då? Firas det ännu, månntro? Lugnet verkar i alla fall ligga över Lidköpingsbygden. Frågetecken dock för David Karlsson och Petter Björling har jag förstått. Men mästarlaget blir starkt ändå.

I övriga lag då? Än så länge inga direkta skrällar, men samtidigt spännande.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Johan och Malin — inga kioskvältare som Årets spelare

, ,

KRÖNIKA Det finns många situationer och prestationer bland spelare och domare som diskuterats den gångna säsongen. Men juryn som utsett Årets Spelare har tagit kloka beslut, som nog ingen i bandy-Sverige ifrågasätter.

Valen hade inte vält några tidningskiosker i nyhetsväg på den tiden dessa fanns. Jag vill nog inte påstå att årets jury haft ett direkt ansträngande jobb.

JOHAN ESPLUND i guldlaget Villa får ta emot utmärkelsen för andra gången. Förra gången var 2015. Juryns formulering:
”Ett offensivt geni som har förmågan att överraska vem som helst, när som helst. Han hotar motståndarna med allt från sensationella dribblingar till briljanta passningar och var en starkt bidragande anledning till att Villa Lidköping BK i år blev svenska mästare för första gången”.

Ett klockrent val av juryn. Och alla bandyälskare lär väl för lång tid minnas Esplunds osannolika avgörande i förlängningen mot Edsbyn när han briljerade fram Villa till final.

Ett lika klokt val gjorde juryn på damsidan. MALIN PERSSON i förstagångsmästarna Västerås SK tog också hon titeln för andra gången. Den första 2017. Här formulerar juryn sig så här:
”En snudd på komplett bandyspelare med en enorm klubbteknik och passningsklubba. Balansen och bredden i kunnandet har den här säsongen bland annat bidragit till att lagkaptenen fört Västerås SK till ett historiskt första SM-guld på damsidan”

Som alltid är det lockande för en krönikör att gå tillbaka i historien för att hitta tidigare legendarer som tagit hem priset. Många har varit givna på förhand. Det är lätt att se att svensk bandy haft massor av underbara spelare, målskyttar, lirare och målvakter genom tiderna.

Den förste på herrsidan är också en av de absolut bästa genom tiderna. Bernt ”Bempa” Eriksson i Falu BS! Han blev redan 1964 ”Årets Man” som ju priset hette tills för bara ett par år sedan. Han fick utmärkelsen hela fem gånger under 11 år. Med det är han förstås värst av alla. Tätt följd av Magnus Muhrén, Sandvikens AIK, som fått utmärkelsen 4 gånger, dessutom alla i rad mellan 2002 och 2005.

Jag kan inte låta bli att med stolthet nämna några andra legendariska spelare. Men jag har ingen ambition att vara heltäckande. Torbjörn Ek, Ljusdal, Uffe Fredin, Sirius, ”Pinnen” Ramström, Boltic, Ola Johansson, Boltic och VSK, Anders Bridholm, Boltic, Daniel Berlin, SAIK, Micke Arvidsson, Motala, Jonas Claesson, Vetlanda och Hammarby, Pelle Fosshaug, VSK, Hans Åström, SAIK och många fler. Utmärkelsen i år är den 55:e i ordningen.

Birgitta Söderström i IK Göta blev först bland tjejerna 1974. Även här finns många tjejer genom åren som på ett fantastiskt sätt bidragit till att utveckla dambandyn till vad den är idag. Även här plockar jag litet bland guldkornen som fått utmärkelsen bland de 46 som nu delats ut. Emma Kronberg, Västerstrand och Kareby tre gånger, lika många som Johanna Pettersson, Sandvikens AIK och Åsa Fredin, Västerstrand. Camilla Johansson, Kareby två gånger. Det har också Anna Lundin och Linda Odén i AIK.

Kjell Anderstedt
”Årets PR-profil 1997” – så det så 🙂…

Anderstedt: Historisk bandylördag — första gulden till Villa och VSK

, ,

KRÖNIKA Vi som upplevt guld för våra lag tidigare vet precis hur framför allt alla Lidköpingsbor känner sig nu. De är i ett enormt glädjerus, känner en oerhörd stolthet för sitt lag. Så många tårar som fälldes under andra halvleken när allt började gå upp att det faktiskt är sant.

Men den överlägset starkaste känslan för Lidköpingsborna är LÄTTNAD! Spökena är borta. Det går att vinna guld. Äntligen fick Villa-Lidköping BK bli svenska mästare i bandy. I klubbens femte final.

Ni som bor efter vägen mellan Uppsala och Lidköping lär få höra de tusentals Villasupportrarna i de 40 bussarna om ni i läsande stund inte redan gjort det.

Å som Villaspelarna är värda det här. Alla segrar från World Cup till den överlägsna seriesegern och vinsterna i slutspelet. Jag vill påstå att det här är ett av de mest kompletta klubblag som funnits i svensk bandy.
Det har funnits flera genom historien och nu är Villa ett av dom.

Det var dessutom fantastiskt att ni fick vinna guldet i en sådan här otroligt bra bandyfinal. Jag vill påstå att det var en av de absolut bästa och mest intensiva bandyfinaler som någonsin har spelats. Tyvärr inte den allra mest spännande i andra halvlek, men det rår ni i Villa för.
Ni var helt enkelt ett par snäpp bättre än VSK i den här finalen.

Till denna fantastiska final bidrog alla spelarna på planen. Västerås offensiva och aggressiva spel gjorde att Villaspelarna verkligen blev utmanade och fick strida för guldet.

Till farten i spelet bidrog också domaren Christoffer Aidesjö och hans kollegor eftersom dom bestämde sig för att ha en hög nivå matchen igenom och tillät ett fysiskt spel som de aldrig skulle gjort i Elitserien.

Synd bara att man också släppte litet för mycket, som till exempel den självklara straff VSK skulle ha haft i första halvleken.

De här fyra finallagen, Villa och VSK i herrfinalen och VSK och Skutskär i damfinalen, visade verkligen vilken fantastisk sport det här är. Den snabbhet och det artisteri som lagen visade upp finns inte i någon annan lagidrott vintertid, ja kanske inte under andra årstider heller.

Jag både tror och hoppas att bandyn med denna finaldag har förvärvat många nya entusiaster.

Damfinalen blev lika historisk som herrfinalen. Det blev en härlig upplevelse för alla 6 478 i rekordpubliken när VSK-tjejerna fick sitt efterlängtade första guld.

Två otroligt bra bandylag som verkligen bjöd upp till fight såväl under ordinarie tid som i förlängningen. Offensivt spel, härliga individuella prestationer och mycket hjärta. Men det är nog dags för Bandyförbundet att ta sig an frågan om det är rimligt att SM-finaler ska avgöras på straffar.

Det kan vara okej i andra cupsammanhang. Men i SM-finalen måste lagen få spela sig till ett avgörande. Förlängningar i sudden-form kan också sluta i tillfälligheter, visst, men då får lagen åtminstone spela om det. Här tycker jag att förbundets regelexperter har ett jobb att göra.

Damfinalen fick alltså avgöras på straffar. Men domarna bestal Skutskär på en solklar straff redan i första halvlek, det var trist. När Sara Carlström i VSK-målet fällde Sanna Gustafsson i Skutskär såg vi hela säsongens mest solklara straff. Någon av domarna skulle självklart ha blåst.

Det är såklart okej för domare att göra misstag, men i en final får man inte fega ur. Det blev inte matchavgörande, men fick såklart betydelse för matchutvecklingen. Men för den unga domartrion blir det förhoppningsvis ett lärande misstag.

Västeråstjejerna klippte in två av straffarna som tog vid efter förlängningen. Bara att gratulera laget till det här första SM-guldet. Men Johanna Pettersson får nog inleda nästa säsong med att beordra tjejerna en rejäl straffslagsträning hemma i Skutskär. Att inte hitta rätt en enda gång från straffpunkten på 5 straffar i matchen, trots en bra VSK-keeper, är alldeles för dåligt.

Men båda lagen bjöd upp till en historiskt spännande final. Det var stor underhållning för både rekordpubliken och för alla oss som bara såg matchen på TV.

Ta aldrig bort SM-finalen i bandy! Att avgöra guld och silver i en enda match är något unikt. Bandyn kan säkert ta lärdom av andra idrotter i olika avseenden, men låt avgörandet i en enda final leva kvar.

Detta är propaganda och bandyreklam som vi inte kan få med en lång serie finalmatcher. Alla vi som upplevde årets finaler är övertygade om det.

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Det skrivs historia på Studenternas på lördag

, ,

Att se på lördagens fest på Studenternas i ett historiskt perspektiv är synnerligen intressant. Så många fantastiska finaler som spelats, sådana legendarer som deltagit och sådana känslor som släppts lösa under 120 herrfinaler och 46 damfinaler.

DET BLIR TROLIGTVIS MÅLRIKT

Under herrfinalerna sedan 1907 har det i snitt gjorts 6 mål. Men 2000-talet har varit mera målrikt än tidigare decennier. Snittet de senaste tio åren är 10 mål per final. Mycket talar även av andra anledningar för en målrik final mellan Villa och Västerås.

I damfinalerna har snittet tvärt emot sjunkit från 8 mål i snitt till drygt 5 mål per final de senaste tio åren. Hur kommer det sig? Det beror förstås på lagens kvalitet. Lagen nu är betydligt bättre. Tidigare var det många ojämna damfinaler, men nu är det ovisst och jämnt.

Det finns några finaler som sticker ut när det gäller målfabrikationen. 17 mål är det mesta som gjorts i en final, både för herrar och damer. Edsbyn slog Sandviken med 11-6 i finalen 2008 och Boltic slog Stångebro 1987 med 14-3!

Finalhjältar finns det förstås en hel drös av. De största måltjyvarna är Bertil Bohlin 1917 när han gjorde 5 mål för IFK Uppsala. Samma sak gjorde klubbkompisen Roland Carlberg när klubben blev mästare 1933.

I mera modern tid är Ljusdals Stefan Johansson meste finalskytten med 5 mål mot Villa 1975. Men den mest besvikne målsprutan måste ändå vara Hans Johansson i VSK som 1997 gjorde lagets alla mål när man förlorade mot Sandviken med 4-5.

På damsidan hittar vi dock den största målmaskinen i Boltics Lena Larsson som gjorde hela 7 mål i segermatchen mot Stångebro 1987.

Guld-kungen över alla är ändå Ola Johansson som har 10 SM-guld i olika klubbar!

DET FINNS PUBLIKREKORD ATT SLÅ

Det lär bli mycket folk på lördag och det finns naturligtvis publikrekord utomhus som behöver slås. Jag tror ändå att det blir svårt att radera ut herrfinalernas rekord från 1959 när Skutskär mötte Västerås inför 28 848 personer på Stockholms Stadion. Men damrekordet från i fjol kan mycket väl ryka. Då drog Skutskär och AIK 5 198 personer när Skutskärs damer tog sitt allra första SM-guld.

Men eftersom VSK-fansen lär vara på plats tidigt på lördag så kan damrekordet ryka. Den allra största publiksiffran är dock finalen i Friends Arena 2013 då Hammarby tog guld i finalen mot Sandviken. 38 474 personer bör bli svårslaget, oavsett var finalerna placeras framöver.

STUDENTERNAS ÄR FÖR MÅNGA DEN RÄTTA FINALARENAN

50 finaler har spelats på Stockholms Stadion, denna klassiska OS-arena från 1912. Studenternas var också tidigt finalarena, redan 1911 faktiskt. 27 finaler har spelats på Studenternas och 23 på Söderstadion. Men 8 finaler har också spelats på sjöis.

Den allra första finalen 1907 spelades på Gavleån i Gävle när IFK Uppsala slog IFK Gävle med 4-1. Den sista sjöfinalen spelades 1949 mellan Nässjö och Edsbyn. Nässjö tog guldet efter betryggande 7-1 på Perstorpsgölen i Eksjö. Hela 14 809 betalade entré och det sägs att flera tusen utöver dessa inte gjorde det.

BRYTS FÖRBANNELSEN ELLER BLIR DET GULD NR 21?

Att Västerås SK vunnit 20 SM-guld i svensk bandy är ett fantastiskt rekord. Villa har ju försökt nå guldet vid fyra tillfällen hittills, men aldrig har väl laget varit så nära som nu, enligt alla experter. De största guldklubbarna efter VSK är IFK Uppsala med 12 guld, Edsbyn med 11, Sandviken med 9 och Boltic med 8 guld.

På damsidan är AIK mest framgångsrikt hittills med 15 guld, närmast följer Göta med 8 och Västerstrand och Boltic med 6 guld vardera.

FRAM TILL 1956 HADE FINALDOMAREN EXTRA STOR PRESS

Alla herrfinaler fram till 1956 dömdes av en ensam domare med endast två flaggviftande måldomare till hjälp. Spelsinne och skridskoskicklighet krävdes nog då, inte minst för att ha koll på offsiden. Året efter blev Bengt Andrén och Bertil Andersson historiska när de för första gången dömde en SM-final i par.

Efter det fick vi uppleva några legendariska domarpar under finalerna, som exempelvis Yngve Berglund/Erik Andersson, Ambjörn Larsson/Åke Bennemo, Einar ”Bola” Boström/Gert Hedlund, Stig Nilsson/Arne Axelsson och inte minst Bosse Nilsson/Axel ”Hixa” Pettersson. 1982 infördes 3-domarsystemet med en huvuddomare och två assisterande.

I rullorna hittar man legendariska namn som exempelvis Sune Modig, Gunnar Thunman, Olle Modin, Leif Johansson, Sven Lind, Kent Lisell, Håkan Sjösten, Peter Öhrlund, Ulrik Bergman m.fl.

Damfinalen 2018 dömdes för första gången helt av tre tjejer. Lisa Elg, Ida Salomonsson och Hanna Hansson blev därmed historiska.

På lördag får vi se Ida Salomonsson som huvuddomare med assist av Amanda Bäverhag och Hanna Hansson. Herrfinalen har Christoffer Aidesjö som huvuddomare och Christoffer Eriksson och Andreas Lindvall Viktorsson som assisterande.

GER HISTORIEN NÅGON HINT OM FINALERNA PÅ LÖRDAG?

Ja, att herrfinalen blir målrik och damfinalen sannolikt målsnålare, men det är nog det enda. Sen vete sjutton. Hur som helst så blir denna lördag historisk – på något sätt.
– VSK kan för första gången ta 2 seniorguld samma dag.
– Villa kan ta sitt hett efterlängtade första guld.
– Skutskär kan försvara sitt guld för första gången.
– VSK kan ta sitt första damguld.

Och tipset då? Jo, jag tycker nog man kan kräva ett tips av en som skrivit krönikor hela slutspelet. Mitt tips blir: Villa bryter förbannelsen och Västerås blir mästarinnor. Men som alla bandyälskare så håller även jag mer på vissa lag än andra, men vilka, det håller jag för mig själv den här gången.

Hur det än går på lördag så får i alla fall inte Villa och VSK dela guldet, som 1912 när IFK Uppsala och Djurgården spelade 1-1 och tog guldet båda två när det inte fanns is till en omspelsmatch. Så det så!

Kjell Anderstedt

Anderstedt: Dramatik när Frillesås klamrade sig kvar

, ,

KRÖNIKA Onsdagskvällen och det rafflande avgörandet i kvalserien till Elitserien blev näst intill lika spännande som dramat i Lidköping kvällen innan.

AIK var klart för avancemang sedan tidigare, men frågan var vilket lag som skulle följa Stockholmarna upp. Frillesås hade allt i egna händer hemma mot jumbolaget Nässjö medan Falu BS var tvunget att vinna hemma mot AIK.

Det stod klart väldigt tidigt på Lugnet i Falun att AIK hade avslutat sin säsong. Det blev aldrig något motstånd för Falun som enkelt kunde göra sitt och ta den viktiga segern i kampen om elitserieplatsen.

I och med Falusegern räckte det inte med en poäng för Frillesås utan det krävdes seger mot Nässjö.
Och så spännande det blev!

Nässjö kämpade för sin heder. Det hade krävts AIK-seger för att Nässjö skulle kunna med halmstråets hjälp gå upp. Men trots att det tidigt rann iväg i Falun så kämpade Nässjö matchen igenom och laget gjorde det mycket bra.

Trots att Frillesås gick upp till 3-1 i andra halvlek så gav inte Nässjö upp och vid 3-2 så hade laget flera möjligheter att kvittera. Det blev stor dramatik tiden ut. Men Frillesås lyckades hålla emot och ta den sista helt avgörande segern.

Grattis alltså till AIK, Frillesås och inte minst Åby Tjureda som ju tidigare var klart för Elitserien. Falun ramlar ur, men jag tror att klubben samlat så mycket kraft när man nu byggt en ny organisation efter konkursen för några år sedan att laget kan vara tillbaka igen ganska snart.

Och Falun har sig självt att skylla. Ett mycket svagt kval där laget inte alls kom upp i normal nivå.

Åby Tjureda med sin enormt välskötta förening och imponerande ekonomi blir ett intressant och spännande nytillskott i Elitserien. Frillesås får en ny chans, vi får se om klubben klarar att skapa starkare förutsättningar än den här säsongen. Laget har inte riktigt räckt till i Elitserien.

AIK då? Ja, det kan verkligen bli fågel eller fisk. Laget består ju av ett antal spelare som på karriärens höst valt att varva ner i Solnaklubben. Det gäller t.ex. Andreas Bergwall, Rinat Shamsutov med flera. Hur ser det laget ut till nästa säsong? Det är en fråga det.

Men det rör på sig på bandysveriges högsta nivå. Nya lag som kommer till och det är jättebra för bandyns utveckling. Frågan är bara om de har kraft och spelartrupper att etablera sig i Elitserien.

Kjell Anderstedt